Gröna Köpingen

Veta hut

april 12, 2014 at 2:26 e m 8 kommentarer

Vetande, anses i dagens Sverige inte vara särskilt nödvändigt. Med vetande menar vi här kunskap som lagrats någonstans i bakhuvudet, eller var nu minnet sitter.
Förödande idioti, som påstår att det räcker med att veta hur, och var, i datorn man skaffar sig information, har gripit kring sig, inte minst i skolans värld. ”Varför skall jag lära mig multiplikationstabellen och alfabetet? Det finns ju i miniräknaren eller datorn.” (I dagens läge på samma plats, i mobilen.)

Att ”Veta hut” är en än större bristvara. Ja, ja, ja, ja jag vet! Jag vet! Ja, jag vet, men förstår inte, och har hört till leda: ”Våra barn och ungdomar får inte hämmas med otidsenliga regler som skadar deras självkänsla och riskerar deras utveckling mot självständiga, fritt tänkande kreativa individer”.
Detta är dravel och dårskap långt bortom förnuftets gräns, och här har vi, tillsammans med felsynen på behovet av vetande, en del av skulden till missförhållandena i dagens skola.
Skolan får inte kräva speciellt mycket av dagens ungdomar, alla rättigheter tillfaller eleverna. Ytterst få skyldigheter. Det minsta lilla krav, leder till att Kalle eller Lisa blir ”kränkt”. Kränkt, kränkt, kränkt, kränkt, kräks.
För he… te. Vakna och nyktra till. Skolverk, rektorer, lärare, elever och inte minst föräldrar.
Bloggen tillhör den del av befolkningen som kan se tillbaka på en lycklig barn och ungdom. Jag är ytterst glad för detta. Jag minns med tacksamhet mina föräldrar, döda sedan länge, som lärde mig veta hut utan att för den skull ta till hårda ord eller aga. Man fick klart för sig vad som gällde. Punkt slut. Det var inget att tjafsa om, och alla parter trivdes med denna ordning. Jag och mina syskon skulle väl aldrig kommit på iden att ifrågasätta förståndiga regler som föräldrarna satt upp för det dagliga umgänget.
Ej heller skulle det fallit någon av föräldrarna in, att ringa och skälla ut klassläraren, för att deras lille gosse fått B i ”Ordning och reda”. (Man fick betyg i ”uppförande och ordning” på den tiden.) Man borde ha A, men jag fick B, en termin. Jag var värd ett B för jag hade svårt att hålla reda på mina böcker och tillhörigheter. Böckerna låg ibland kvar hemma, och någon enstaka gång kom jag för sent. Inte på grund av elakhet och trots, utan det bara blev så, ibland. Jag var en notorisk slarver, och jag insåg själv att det var irriterande och oförskämt med elever som inte höll tider och kom i tid. Solklart. Jag skulle egentligen haft C. Varken jag, eller mina föräldrar, tyckte det var befogat att jag skulle känna mig ”kränkt” för det sänkta betyget. Det var välförtjänt.
Jag hade däremot A, i ”Uppförande”, för jag hade fått lära mig att veta hut. Jag skärpte mig även beträffande ordningen och fick A i avgångsbetyget eftersom jag insåg att ett B skulle sticka i ögonen på antagningsnämnder och presumtiva arbetsgivare. Betyg är jättebra. De får eleverna att tänka till och skärpa sig vid behov.
Begreppet ”veta hut” fick 1989 ”ett ansikte”. Carl Lidbom blir uppmanad av Anders Björk att vid ett KU- förhör, göra just detta, ”Veta hut”. Detta är klassiskt och finns, som mycket annat på Youtube.
Hur egendomligt det än kan tyckas, hade Carl Lidbom namn om sig att vara en riktig fruntimmerskarl. Sant eller inte, kan vi inte bedöma.
Tänk om man hade vetat detta i tonåren när man stod framför spegeln för en sista koll innan det var dags att ge sig av till Folkets Hus för att försöka tilltala det motsatta könet. Spegelbilden skvallrade inte om någon ”He-man” med bildsköna drag. Med all respekt, tycker vi nog inte att Carl Lidbom var bildskön, han heller, utan hans påstådda framgång bland kvinnor måste haft andra orsaker. Det hade varit trösterikt att veta för en finnig tonåring.
Idolen på den tiden var inte Carl Lidbom. Det var Gary Cooper, den obestridlige kungen i ”Vilda Västern”. En rättskaffens revolverman som stod på det godas sida, mot hästtjuvar och elaka indianer. Insikten om att indianerna var den förfördelade parten, hade inte vunnit insikt i en tonårings medvetande. Vita var goda, ”rödskinnen” onda.
USA har en aningen tveksam historia. Jag har vid tillfälle kommit i dispyt med personer som tycker att alla invandrare är ett ”djävla pack”. Jag anser mig ha en objektiv syn på invandrare och invandring och nedlåter mig inte att tycka att alla är avskum, men anser heller inte att allt är rosenrött och problemfritt. Vid dessa dispyter har jag påtalat att den vita befolkningen, i föregångslandet USA, till övervägande del egentligen bara är ”djävla invandrare” som tog sig friheten att slå ihjäl ursprungsbefolkningen, varefter de åkte till Afrika och hämtade slavar som inte bara jobbade gratis, utan som man också kunde roa sig med att prygla, när man var lite sysslolös.
Observera. Jag sällar mig på intet vis till skaran som anser att allt Amerikanskt är skit och att USA är sinnebilden för all ondska. Inte alls. Där finns betydligt mer svängrum för demokrati och fritt tänkande, än på många andra håll i världen.
Jag hade en gång det tveksamma nöjet att guida ett Amerikanskt par i medelåldern på en rundtur i Småland. Dessa var goda vänner, till en god vän till mig, bosatt i Dalarna. Han bad mig visa transatlanterna vad Småland hade att erbjuda. Vad fanns att visa? Öland, Glasbruk, Småländska skogar, Kalmar, Gröna Köpingen, Slakmöre, Hammarglo m.m.
Det var inte lätt att imponera. På knagglig engelska försöker jag under färden över Alvaret förklara hur unikt detta semiarida landskap var. Nederbördsmässig halvöken var inget som imponerade på Amerikanska storfräsare. ”Oh, We have so many deserts in California.” Det mesta var bara skit i deras ögon. Jo, en sak imponerade. På ett hus i Kalmar kunde de se årtalet 1658. ”Oh, John lock there. What an old building”. Så gamla wigwams och totempålar finns kanske inte kvar i Amerika.

Men i Gröna köpingen har vi en del gamla fina byggnader kvar. Dessa skall vi vara rädda om. Handla lokalt, så att vi får behålla våra trivsamma butiker i centrum.
Hur halkade vi in på Amerika, Alvaret och Gary Cooper? Det skulle ju handla om att ”veta hut”. Vi får fortsätta på det spåret en annan gång.
PS. Vi erinrar oss en historia som handlar om barn och fostran. Vi kanske har berättat den tidigare men det struntar vi i: I kassakön i livsmedelsbutiken, kan de köande kunderna inte undvika att notera en liten gosse som terroriserar sin stressade mamma. ”Jag vill ha godis ! Jag vill, vill vill vill. Jävla mamma. Jävla kärringdjävel. Jag skall ha godis! Jag skall, skall, skall . Jag vill, vill vill. Jävla mamma” Uppmaningarna växlar med högljudd gråt, och detta fortgår en god stund. En man, längre bak i kön, går fram till mamman och spörjer: ”Jo, ursäkta att jag lägger mig i, men det är så att jag är psykolog, med barn som specialitet, och jag kanske kan få försöka att tala den lille gossen tillrätta” ”Oh ja! Tack, gärna.” Mannen böjer sig fram och viskar något i pojkens öra. Gossen blir knäpptyst. From som ett lamm. Helt otroligt. När mamman avlägsnat sig, med sin numera tysta avkomma, vänder sig någon till mannen och frågar. ”Helt fantastiskt! Otroligt! Vad sa du?” ”Jo jag sa: Håller du inte käften ungdjävel, så slår jag huvudet av dig.” Så enkelt kan det vara ibland.
DS.

Entry filed under: Betraktelser.