Gröna Köpingen

Allvarlige Alvars naturruta

april 20, 2014 at 9:00 f m 2 kommentarer

Ibland händer det inte så mycket. Då känner vi ett behov av att på Kvällstidningsmanér frisera verkligheten för att ha något smaskigt att torgföra. Vi gör inte så, för vårt rättspatos driver oss att respektera sanningens rågångar.

Därför tar vi hjälp av Allvarlige Alvar. Nu när han planterat skog på sin åkermark har han inte så mycket att göra trots att det är vårbruks-tider. Vi överlät tangentbordet till Alvar. Hans visdomsord har blivit liggande en tid men ”bäst för-datum” har nog inte gått ut än.

Tack för förtroendet.

Det där med att plantera skog på åkrarna var kanske inte så lyckat. Jo, jag har mycket fritid nu, men det är ett rent helvete att passivt åse när grannarna nu börjar med vårbruket. Jävlar vad det suger när det luktat jord och vår. Ja, inte ”suger” enligt ungdomarnas språkbruk, utan man blir sugen. Det där med att odla sitter djupt i de flesta. Bönder, villaägare och kolonilottsinnehavare. Är det god lönsamhet som lockar? Ytterst få hobbyodlare kan ”räkna hem” ex. potatis och morötter. Det är andra värden som gäller. Att så, plantera, se det växa, och sedan skörda.

Just idag avnjuter jag naturen genom köksfönstret. Stängt. Det är lite blåsigt och ruggigt men inte värre än att man kunde gå ut om så var av nöden. Det är det inte.

Jag har hela vårvintern haft tre pilfinkar som huserar i eken utanför fönstret. Ja det har funnits fler, och andra arter, men just denna trio har tilldragit sig min uppmärksamhet. Jag är inte så bevandrad i pilfinkens liv och leverne, men jag har noterat ett litet småtrevligt agerande. Det kanske är den normala vardagen i pilfinkens värld och inte så mycket att orda om, men lite trivsamt i all sin enkelhet. Pilfinken går inte att skilja åt med hjälp av fjäderdräkt, i alla fall kan inte jag, så jag vet inte vilket kön de tre individerna har. Jag gissar att det är hona och hane som sitter tätt tryckta intill varandra. Lite småromantiskt ser det ut. Den tredje gör ihärdiga försök att också komma i närkontakt och flyttar sig stegvis närmre och närmre på grenen. När ”trean” är för nära flyger paret iväg och proceduren upprepas på en annan gren. Lugnt och stillsamt, inga handgripligheter. Så har det fortgått och jag började tycka lite synd om den kärlekstörstande. Det kanske inte alls är frågan om detta, utan agerandet har kanske helt andra bevekelsegrunder men det är hur som helst lite ”sött och gulligt”.

Naturen är annars inte så gullig och rosenskimrande. En hård kamp för ”brödfödan”, där den starka och lite hänsynslöse överlever. Man skall akta sig för att romantisera, och vännen Disney har härvidlag ställt till en hel del oreda.

Disney bär inte ensam skulden för en lite skev natursyn ute i stugorna. Vi kan emellanåt ”glädja” oss åt naturprogram i TV-rutan som kanske inte alltid speglar verkligheten utan snarare tillgodoser vad man tror att tittarna vill ha. Med få undantag, har man programledare som verkar ha fått för sig att de talar till idioter eller små barn i ”Mulleskolan”.

Nu senast är det Yvette Hermundstad som med assistans av meteorolog Pia Hultgren och en ständigt småflinande Didrik Vanhoenacken står för fiolerna i ”Mitt i Naturen”. Man viftar och gestikulerar som extatiska frikyrkopastorer, precis som om man tror att tittarna måste övertygas om hur fantastisk naturen är. Naturen är fantastisk, det vet vi, men vi kanske ändrar åsikt om trion får hållas ett tag till. Just i dagarna är det extra fånigt. Man har någon form av tävling där tittarna skall skicka in bilder på vårtecken från olika delar av landet. Bl.a. efterlyste man bilder på cyklister.

Tjatet om vårtecken är lite egendomligt. Om almanackan visar att det är mars- april och det blir lite varmt, så slår diverse vårblommor ut och stare och lärkor ”hänger på låset”. Krångligare än så är det inte och egentligen inget att härja om. Tids nog blir det vår och sommar och vid midsommar vänder det och vi går mot mörkare, och bättre tider.

Med jämna mellanrum brukar Martin Ämtenäs dyka upp för att utföra något spektakulärt. Senast satt han i en låda ett halvt dygn för att studera trandans vid Hornborgasjön. En, som han nog tyckte, heroisk insats, som var ganska meningslös. Av bilderna att döma såg man trandansen minst lika bra från uteserveringen.

Emtenäs gör naturreportage som oftast misslyckas, och tittarna får emellanåt skicka in filmer till tittartävlingar där ex. unika filmsekvenser med fem brunbjörnar på samma bild får se sig slagen av ett filmklipp med en skata som stjäl en korvbit. Ja riktigt så var det kanske inte, men åt det hållet.

Jan Danielsson är död och kan inte försvara sig. Jag har nästan blivit mordhotad när jag ifrågasatt denne legend och idol. Jag vidhåller, trots hoten, att Danielsson var en enögd och manipulativ programledare. Han tog varje chans att smutskasta ex. jakt och jägare, och detta må han tycka illa om, det är hans ensak, men att utnyttja sin programledarroll för att sprida spott och spe utan sanningshalt, var lågt i underkant.

Bosse Bloggare brukar tjata om att det var bättre förr. Jag är till viss del benägen att hålla med. På sextiotalet satt Anders-Erik Malm, Nils Linman, och inte minst den fenomenale konstnären Harald Wiberg och pratade djur och natur i ett program som hette ”Korsnäsgården”. Detta hade kanske också sina skönhetsfläckar men genomgående var det trivsam information utan romantiserade överdrifter. Malm och Linman satt med vars sin strävhårstax i knät och berättade lugnt och sakligt hur det låg till med saker och ting i naturen. Kör detta i repris och låt ”Mulleledarna” få vila upp sig.

Norrmän och finnar gör ganska trevliga och sakliga naturprogram. Kan de, kan vi.

Lite längre bort i trädgården har ett par skator makat ihop bo i ett äppleträd. Vilken fantastisk byggnadskonst att med näbben kunna få till ett risbo som är så stabilt att man knappt är människa att riva ner det, om man vore lagd åt det håller.

Jag har en lite kluven inställning till skatorna. Fantastiskt vackra fåglar som livar upp trädgården och omgivningarna. Dessutom enastående kloka. Det övriga fågellivet uppskattar kanske inte de svartvita grannarna fullt ut. Förr i tiden plockade vi bort skatorna för att rädda livet på en ansenlig mängd fågelungar men nu är man lite för blödig. Skatparet har slitit och jobbat med sitt bo och sin avkomma och det känns lite taskigt att då komma och utplåna familjeidyllen. Skatorna själva har inga sådana betänkligheter när de rensar bland flugsnappare och blåmesar. Sköt man skatorna, skulle man göra en rejäl ”vinst”. Två döda individer mot ett antal tjog sparade. Men så är livet i naturen. Hårt. Äta eller ätas.

En sak är säker. Kråkfågel: Skata, kråka, korp och till viss del Kaja och Nötskrika är besvärliga predatorer som går illa åt den övriga vildnaden. Jag missunnar dem inte maten. De måste också äta för att överleva. Problemet är att de är för många.

Detta visste man tidigare, och stora insatser gjordes för att reducera antalet vilket ledde till betydligt starkare småviltstammar än vi har idag. Sedan har en, till viss del, felaktig filosofi om naturens sinnrika ”jämnvikt” smugit sig in och förespråkarna för denna teori anser sig ha monopol på sanningen.

Vi skall ta detta en annan gång, men läsare med annan mening, kan redan nu vässa argumenten så får vi ta en uppfriskande diskussion.

Hur kom vi in på detta? Jo det var skatornas bobyggnad. Som sagt. Numera får de vara ifred. En av försommarens höjdpunkter är när skatorna retar gallfeber på katten, om denne råkar komma för nära boträdet med halvflygga ungar. Här kan man snacka om trakasseri och mobbing.

Det ser ut som om det börjar stillna, och temperaturen kryper uppåt. Det får nog bli en tur uppåt hagarna, för att se om det är någon fart på morkullsträcket. Utan bössa.

Entry filed under: Allvarlige Alvar. Tags: djur, fågelliv, natur, naturpeogram.