Gröna Köpingen

Det är väl ingen sport!

april 28, 2014 at 6:34 f m 1 kommentar

Idrotten engagerar. Antingen som utövare eller åskådare. Med åldern rätt slår väl inte bloggen några saltomortaler längre, så i den mån det idrottas så blir det som åskådare. Inte heller detta engagerar längre som förr, men visst är det roligt när de blågula gör väl ifrån sig. (ett egendomligt uttryck. ”Att göra ifrån sig” betyder något helt annat). Lite patriotism är sunt, men det får inte gå till överdrift.
Motion och idrott anses också vara sunt. Bloggen brukar raljera över svettiga gymbesökare och flåsande hurtbullar i elljusspåren. Egentligen bottnar detta avståndstagande i en viss avund. Jag skulle också vilja ha lite muskler och kondis men har inte tid att lägga ner tillräckligt med arbete. Jag arbetar istället. Det handlar alltså om lite ”surt sa räven” när jag raljerar över hurtbullarna.
Motion är bra. Spring, cykla, simma och gymma. Det är bra och nyttigt, men det finns en gräns. När fullständigt otränade individer ställer upp i Vasalopp och Maraton då är det inte sunt längre. Det är idioti, som knappast kan vara hälsosamt och kostar samhället en massa sjukdagar. Denna dårskap utmålas som heroiska insatser och skavsår och blåsor på fötter och händer visar man stolt fram, för att tala om vilka sjuhelvetes beundransvärda självgisslare man är.
Av någon anledning anses det som en större idrottslig bedrift om man blir svett i sin verksamhet. Idrott där man vinner i kavaj eller rutiga byxor anses inte som en lika stor bedrift. Svett skall man bli och det skall göra ont. Jävligt ont. Då är man värd sina pengar och medaljer. Jag vet inte om jag håller med. Att värdera en insats i mängd transpiration tycker vi nog är lite enfaldigt.
En skidlöpare som kämpar sig fram för seger i Olympiska spelens femmil är nog inte speciellt nervös. Han sliter och plågar sig till utmattningens gräns men han behöver inte riskera någon nervkollaps. Han kan få en massa mjölksyra och gå ”in i väggen”, men han har inte plågsamt nervdaller hela loppet. Lite nervöst innan start, men sen är det ”bara” att kämpa på.
En golfspelare som tränat stenhårt i 15-20 år står med en metersputt för seger i British Open. En seger som gör honom odödlig, och han får sitt namn för evigt inskrivet i Golfhistorien. I detta ögonblick är en meter väldigt långt. Sätter han putten, evig ära och berömmelse. Missar han, bortglömd tvåa. Detta behöver aldrig skidåkaren uppleva. Vilket är störst? En enastående nervstyrka eller förmåga att plåga sig i omänsklig omfattning? Jag tycker att bägge är fantastiska prestationer. Det går inte att sätta det ena före det andra. Det är som att välja vad som är godast: Kroppkakor eller vaniljglass. Det går inte att jämföra.
Vi stannar en stund vid Golfen. ”Vilka idioter som står och petar bollen i ett hål i marken” är en vanlig kommentar.
Tjugotvå fotboll-spelare jagar samma boll i 90 minuter. Idioti?
Tolv hockey- spelare jagar en lite gummitrissa i 60 minuter, exklusive den tid som inte går åt för att slår varann på käften. Idioti?
En motorintresserad yngling har satsat hela sitt sparkapital, och lite till, för att kunna ställa upp i en Rallytävling. Han kvaddar i första kurvan och 80000:- går upp i rök. Idioti?
Listan kan göras hur lång som helst. Olika tycke och smak kommer aldrig att enas, men vi kan kanske enas om att det är lite dumt att racka ner på det som vi själva inte gillar. Bloggen har i detta fall lite dåligt samvete. Ibland har vi raljerat över konstsim och skidorientering. Vi har inget emot dessa sporter i sig, men vi opponerar oss emot synsättet som förfäktas av en del, att det är orättvist att inte alla har samma prispengar. Golf, tennis, fotboll, formel 1, konstsim och skidorientering.
När de två sistnämnda kan räkna in samma åskådarskaror ställer vi upp på resonemanget. Tveklöst.
PS. När blev en golfsupporter ihjälslagen på öppen gata senast? DS.

Entry filed under: Sport. Tags: golf, kavaj, konstsim, svett.