Kultur-tur

oktober 5, 2014 at 8:35 e m Lämna en kommentar

Kultur och konst har fått begränsat utrymme på sistone så det kan kanske vara på sin plats med en blick på Gröna Köpingens kulturliv, hösten 2014.
Vi blev inspirerade efter en tur på ”Konstrundan” I vår grann- och vänort Mönsterås. Man upphör aldrig att beundra de konstmålare och konsthantverkare som Mönsterås hyser inom rågångarna. Willy Svensson, Rolf-Ingvar Karlsson och Bengt Johansson för att nämna några. Inte minst den senare har en skicklighet och fantasirikedom som är fantastisk. Samtidigt är det lite beklämmande att höra dumskallar kommentera hans geniala och humoristiska skapelser i trädgården. ”Svetsa ihop lite skrot kan vem faen som helst”. Svetsa kan de flesta lära sig, men för att komma på dessa geniala idéer krävs det, just det, ett geni.
Men, nu var det Gröna Köpingen det skulle handla om. Även Mönsterås har framstående kulturpersonligheter så kan de dock inte mäta sig med de enastående varianter som man hittar i GK. Man skulle kunna lyfta fram ett antal, men att inte i första hand nämna GK:s kulturelle gigant Lill-Gull A:sson B:ssom Nilsdotter Persson vore grovt tjänstefel. Vi antar att ni läsare är bekant med Lill-Gull, men skulle så inte vara fallet, kan ni i ett tidigare inlägg få lite bakgrundsfakta.
L-G är kvinnan bakom den årliga kulturrundan i Gröna Köpingen med randområden. Här i GK handlar det inte bara om bildkonst utan alla kulturyttringar får komma till tals. Det är måleri, skulptural verksamhet, installationer, foto, poesi och musik. Allt exponerat i hemmiljö där deltagarna annonserar sin existens med en röd-gul plastsnitsel vid husknuten.
Vi tog hjälp av våra inhyres-reportrar på ”Termometern” Eva Bergfast-Andersson och Bo Åsefur och begav oss ut på en svindlande och vindlande resa i kulturens utmarker. Arrangemanget har döpts till ”Kul Kultur-tur” och vår första stopp blir naturligtvis hemma hos Lill-Gull.
När vi stannar bilen möts vi av indisk sitarmusik som ackompanjerar Lill-Gull som läser ur sin senaste diktsamling ”Kosmisk-Kosmetika” för en grupp entusiastiska lyrikvänner. Vi begrep inte så mycket, men för att inte verka okunniga håller vi masken men dristar oss trots allt att be L-G om en förklaring.
L-G sitter stilla en lång stund, med slutna ögon. När hon så småningom återvänder till nuet är hon lite skarp i blicken. ”Förklara? Genial poesi kan aldrig förklaras. Ta in orden. Smaka. Låt de rusa runt i blodomloppet och berusa dig med sin motsägelsefullt komplicerade enkelhet. Känn hur kosmos tränger sig på och blir en oändligt avlägsen närhet…..”
Här inser vi att modern lyrik inte är något för oss. Det är förmodligen för komplicerat för vårt enkla själsliv. Vi vägrar att tro att L-G är en charlatan även om tanken ligger nära till hands. Vi avbryter L-G med en fråga om hon inte har någon bildkonst som vi kan beskåda. ”Måleri är de förkrympta själarnas arena. Måla kan vilken amatör som helst. Jag ägnar mig åt att skapa installationer där min exceptionella begåvning kommer till sin rätt.”
Vi visas runt i trädgården där L-G stolt förevisar sina skapelser. Hennes första installation består av nät-säckar med hästspillning som hänger i snören från en gren. Här skall betraktarna göras delaktiga i processen genom att slå på säckarna med bambukäppar. Vi begriper inte ett dugg av detta heller, erkänner vi. L-G ger oss en medlidsam blick. ”Budskapet är väl självklart vid djupare eftertanke. Det visar människans förakt för skapelsen och kretsloppets sinnrikhet genom misshandel av hästbajset, en nödvändighet i ett fungerande krets- och avlopp.”
Vi hastar vidare genom trädgården och hinner bl.a. notera ett antal styckningsdetaljer från nöt som sitter arrangerade i ett gammat hjul från en hästräfsa. Detta luktar, bland annat plagiat, för vi vill minnas att det var en konstnär från Japan som för några år sedan hängde ut hästkött på en utställning.
Det sista vi uppmärksammar innan vi tar farväl av L-G är en hund av blandras som sitter vid sin koja och spelar psykotisk. Enligt L-G har jycken sökt och kommit in på Konstfack, sedan skolans rektor fått nys om att Anna Odell här har en begåvad fyrbent efterföljare.
Vi skall inte trötta läsarna med mer konstigheter utan vi avslutar med en iakttagelse som kanske visar att en del av kultureliten är lite vilsegången i sin strävan efter nya, och originella grepp.
Utefter vägen ligger en död älg, markerad med en röd-gul snitsel. Här har ett relativt stort antal personer stannat för att beskåda denna naturnära installation, och vi hör hur kultureliten yttrycket sin belåtenhet med konstnärens sätt att presentera älgen. ”Titta så estetiskt han knäckt älgens framben”. Älgens bakben är ävenledes brutna. Ett pekar österut och ett åt väster och förståsigpåarna spekulerar huruvida konstnären här vävt in ett politiskt budskap.
De församlade skingras lite slokörade när ordningsmakten anländer för att utreda en kollision mellan en lastbil och älg. Chauffören hade allt enligt reglerna markerat olycksplatsen med en röd-gul snitsel.
Ja så kan det gå. Vi påstår inte all alla kulturfantomer är bluffmakare, alternativt förda bakom ljuset, men ibland blir man lite fundersam.