Sex och samlevnad

januari 5, 2015 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Läsare hör ibland av sig och undrar vart våra sexrådgivare Lill-Gull och Manfred Potaint tagit vägen. Jo, de finns kvar i livet men är sysslolösa. Det kanske de inte är hemma i egen boning, men frågor till deras spalt med rådgivning i sexrelaterade spörsmål lyser med sin frånvaro.

En orsak till Manfreds frånvaro är en längre tids sjukdom av venerisk karaktär. ”Manne” har legat i sjuksäng en tid men enligt säkra källor är han på bättringsvägen och är nog snart mellan benen igen.

Alla är kanske inte bekanta med Lill-Gull och Manfred, eftersom det är nu ett bra tag sedan de var i farten. Gå in här, här och här så får ni en uppfattning om deras kapacitet och kanske ger det inspiration till egna frågor.

Man kan undra varför behovet av rådgivning minskat? Kanske kan man ana svaret.

Den äldre generationen som tidigare var i behov av råd och dåd har numera lagt verksamheten på hyllan. Behovet av viss upplysning var fordomdags stort, för sexundervisning i skolan var inte uppfunnen på den tiden. De kvinnliga lärare som var aktuella, gav nog intrycket att aldrig ha varit i närheten av en mansperson (samkönade övningar var inte uppfunna). De manliga pedagogerna ville nog helst ägna sig åt egna, praktiska övningar.

Dagens ungdomar behöver ingen information i skolans regi. De får, via media av olika slag, redan från och med att de överger modersmjölken, upplysning om hur en slipsten skall dras. Vi vill än en gång lyfta fram Radions P3 som outstanding distributör av sex och snusk. (Möjligen kunde man i objektivitetens namn efterlysa lite information också om heterosexuella övningar på P3.)

Nej, ungdomarna reder sig nog. De vet vad de vill och hur man gör. Kanske skulle lite kunskap om skydds-verksamhet vara på sin plats. Just i dagarna upplyser medicinsk expertis om att gonorré har utvecklat resistens mot antibiotika. Det låter oroande för det är inte roligt så länge det varar.

Bloggen brukar slänga in en och annan gammal utsliten historia som alla hört. Vi gör det, som utfyllnad, även idag med anledning av ämnet.

Det var på den tiden då man fortfarande förflyttar sig med buss. I detta utmärkta kollektiva fortskaffningsmedel sitter en mamma med sina tre barn, en flicka på tre år och tvenne gossar, 4 och 6 år gamla. Det är sommar och bussen glider fram i ett lantligt idylliskt landskap. Sexåringen får syn på en tjur som uppvaktar en kossa fysiskt. ”Mamma vad gör dom?” Modern blir lite besvärad och svarar: ”Dom leker och hoppar bock.” ”Äsch” utbrister den fyraårige gossen. ”Det ser du väl att dom knu..r.” ” Ja, och bakifrån, så raffinerat” fyller flickebarnet i.

Så smarta är ”lantisar,” redan i unga år.

Detta var på den tiden då kossorna hade det lite mysigt i Guds fria natur. Numera föregås en graviditet bland fä-kräken normalt av ett besök av en seminveterinär som ombesörjer det hela. Här kommer ännu en gammal utsliten story.

Seminören är på besök hos en bonde och kossan Rosa är föremål för behandling. Förrättningsmannen är duktig buktalare, så för att skoja med odalmannen börjar han ”prata” med kossan. ”Hur är det att vara ko här på landet nu för tiden?” ”Jovars det är hyggligt men det var mycket trevligare förr när tjuren kom på besök. Du är väl snäll och hygglig men det är inte detsamma”. Bonden gör stora ögon och börjar skruva på sig och stammar fram: ”Fråååga inte suggan däär borta i stian. Hon ljuger så förbbbannat.”

Det bör tilläggas att historien inte har sitt ursprung i Gröna Köpingen. Enligt folklivsforskare Rune Thydare har det hela viss verklighetsbakgrund och lär ha timat utsocknes, några mil västerut.