Gröna Köpingen

Invektiv-innovationer

januari 17, 2015 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Så har vi via ”Språkrådet” fått en sammanställning av 2014 års nya ord att lägga till vokabulären. De flesta har anknytning till moderna företeelser som mobil och data, ”Mobilzombie”, ”selfiepinne” etc.

Bloggen har tidigare lanserat ett antal begrepp som spridit sig landet runt. Vi är lite fokuserade på invektiv. Dessa är en bristvara och man får ofta upprepa sig när det behövs en smädelse. Svordomar kan vara användbara men utbudet är ganska litet. Ett glåpord kombinerat med en svordom kan vara mer verkningsfullt i många sammanhang.

Vi har en del nya, användbara förslag, och självskriven etta på de nya invektivens topplista är: Foppatoffel. Det behövs ingen förklaring, för ni har alla sett dessa och kanske till och med gått ut till brevlådan med en halv centimeter snö på backen. Finns det den minsta gnutta snö så tränger den in i hålen vid tårna och så får de dyblöta strumporna bytas. Exteriören behöver vi inte kommentera, och materialet är inget som Gud Fader skapade när han hade fria händer. ”Men de är så lätta att ta på” Vad spelar det för roll när man inte vill ha dem på foten. Skulle man försöka hitta något positivt så är de lika lätta att ta av, för att sedan förpassas in i någon skrubb för vidare transport till återvinning. Nej inte återvinning: Destruktion.

Uttrycket:” Vilken djävla Foppatoffel” skulle alltså kunna nyttjas som benämning på personer som är fula, obekväma, onyttiga, hala och slippriga.

Solklar tvåa är också ett klädesplagg, som numera är utrotat men som vi med några år på nacken minns med fasa. Skjorta i 100% nylon.

Ni ser bilden framför er. Det är på 60-talet. En kall vinterkväll med snöfall, och kön till korvmojen ringlar lång. En bil bromsar in med skrikande däck och bilens exteriör skvallrar om att den framförs av motorburen ungdom, eller ”Raggare” som de kallades. Ur bilen kravlar sig hårda män, på överkroppen endast iförda uppknäppta nylonskjortor. I något fall kompletterad av svart skinnväst.  Bilen visar sig också innehålla ett par s.k. raggarbrudar. Även här är det fråga om nylon. Blus med djupt dekolletage, där snöflingorna försvinner och smälter, matchar en kort-kort utsvängd kjol som också drabbas av yrsnön och förmodligen orsakar svår könskyla.

Gnäller dessa motorburna ungdomar? Fryser de? Icke! Man kavlar istället upp ärmarna för att förkorta kön till en tjock grillad med mos. De kanske frös, vad vet jag, men de visade inte med en min att de vantrivdes.

Vi som inte hade raggarbil hade också nylonskjorta men oftast också slipover och kavaj. Vi frös lika förbannat. Det finns inget som är så kallt som nylon mot bar hud. Jag fryser vid blotta tanken.

”En sådan förbannad Nylonskjorta” blir benämning på självgisslare och späkare som vill briljera inför omvärlden hur resistenta de är mot lidande. Benämningen skulle kunna användas på vegetarianer och råkostare.

Trea blir ”Hemstickade Ullstrumpor”. När vår hulda Moder hade en stund över plockade hon fram stickorna och hennes verksamhet i lampans sken resulterade i ett litet mjukt paket under julgranen. Vi var väluppfostrade redan på den tiden så med spelad entusiasm öppnades paketen och ett par ullstrumpor såg dagens ljus. Man visste att vår moder lagt ner hela sin själ och ville så väl (det rimmade, men det var inte meningen) ”De skall du ha i stövlarna när du är ute och jagar”. En varsk räv framför stövaren kräver att man står stilla. Gummistövlar var ohyggligt kalla men det gick att uthärda. Ullstrumporna höll värmen, men kliade så infernaliskt, att det var fullständigt omöjligt att stå still. Fy fan vilken djävulsk klåda, vilken tortyr. Observera att jag inte talar om nutidens behandlade, ullstrumpor utan den gamla hemstickade typen av grovt garn. I det här fallet var det inte bättre förr.

”Den där djävla ullstrumpan” blir benämning på en rent outhärdlig person som man inte kan vistas i närheten av, än mindre ha tätt inpå kroppen.

Fjärde invektivet blir Hamburgare. Här behövs det inte heller någon ingående förklaring. Alla som satt tänderna i ett svampigt hamburgerbröd och en smetig köttfärsplatta förstår vad vi menar.

”En sådan satans hamburgare” är den självklara benämningen på en onyttig, lite äcklig, smetig och sliskig typ som exempelvis inte kan stava till bordsskick utan stoppar fingrarna i munnen och bär sig allmänt tölpigt åt när han intar föda.

Sist men inte bäst har vi ”Djurpratare” (eller ”kommunikatör”, som man säger för att det skall låta lite snitsigt och trovärdigt). Även här är det kristallklart vad som menas. För er som, mot förmodan, inte vet vad det handlar om kommer en kort förklaring. Det finns fullständigt samvetslösa individer som försöker lura i sina medmänniskor att de kan prata med hästar, hundar etc. Det gick väl om de bara försökte luras, men de djävlarna tar betalt, bra betalt, och skinnar aningslösa stackare på pengar. Detta är skamligt, och en gåta att det får fortgå utan att myndigheterna ingriper.

”Den där satans, förbannade djurprataren” är alltså en fullständigt samvetslös och skrupelfri person, som endast är värd omvärldens förakt.

Där har vi några kärnfulla och träffande invektiv. Mustigt klartext att berika språket med.

Vi skall vid senare tillfälle utveckla begreppen: Hammarglo-bo, Kalmarit, Kinbergare, Persson-person, Bloggardjävel och Flingsalt.

Entry filed under: Retorik. Tags: djurpratare, foppatoffel, hamburgare, invektiv, nylonskjorta, raggare, ullstrumpor.