Archive for februari, 2015
Kackel i stugan
Bloggen besöker Öland i undantagsfall. Inte frivilligt, men ibland händer det att Blogg. red. får order uppifrån, om att vi skall besöka något musikarrangemang på ön. Det kan för all del vara ganska trevligt, om det är bra musik. Det är det ibland, på något som heter ”Kackelstugan”, som ligger i jämnhöjd med Halltorp, österut. Problemet är att publikkapaciteten är begränsad, varför man måste vara ute i god tid. Och det är man sällan. Som sagt. Ganska trivsamt. Det är inte Ölänningarna som dominerar bland publiken utan de flesta är personer som beställer ”rekmackor”. Dialekten antyder Stockholmskt ursprung. Bloggen äter inte räkmackor så gärna, efter att ha intagit ett antal på ett näringsställe på fastlandet där man också bjuder på musik, sommartid. Inget fel på brödet men räkorna lyser med sin frånvaro. En brödskiva täcks av ett stort salladsblad och några små ynka räkor ligger och känner sig vilsna och ensamma i ett hörn. Vi tror nog att en skärpning skulle vara gynnsamt för publiktillströmningen.
Åter till Kackelstugan. Har vi förstått saken rätt så handlar det om ett gammalt hönshus som gjorts om till matställe och musikestrad. Ganska innovativt, och som tidigare sagt, trivsamt.
Nu var det egentligen inte detta det skulle handla om i dag, utan ”Kackel-frugan”. Nu ber vi läsarna nogsamt notera att detta inte är riktat åt något speciellt håll utan det gäller generellt för flertalet kvinnor. Vi påstår inte att detta är något som orsakar stort lidande och vånda, men frågan tål att ”lyftas” (Nästa gång jag hör någon bruka detta vidriga uttryck blir jag våldsam)
Kvinnor har en egendomlig vana att forma om det mesta till frågor. Vi skall ge några exempel som ni säkert känner igen. Antingen som mottagare, eller leverantör.
En skåpsdörr står öppen. ”Har vi automatiska dörrstängare här i huset?” Detta istället för. ”Kan du stänga dörren”.
”Jaha. Det blir väl jag som får gå och hämta tidningen, som vanligt?” Varför inte: ”I dag hämtar du säkert tidningen min lille duktige make.
Varför är det aldrig någon som hänger upp sina kläder? Varför är det bara jag som skall gå och plocka upp? ” ”Det vore bra om ni hängde upp kläderna på krokarna i hallen”
”Varför släpper du in hunden med skitiga tassar på mina rentvättade vita mattor? Det tog mig en hel dag att få dem rena. Gud så otacksamt. Jag känner mig som en oavlönad piga som sliter häcken av mig. ”Det skall naturligtvis låta så här istället: ” Bind din lilla älskade stövare på hallmattan så skall matte torka av de små smutsiga tassarna så kan Steja sedan jaga katten på de grön-grå-bruna mattorna”
Så här kunde man hålla på länge, men vi gör inte det, utan avslutar med det alla värsta.
”I kväll lagar väl du mat eftersom jag har jobbat hela dagen. Du har ju bara gått hemma och haft det bra”? Detta är grovt tjänstefel och en skymf mot en utarbetad make. Nej, i ett harmoniskt, väl fungerande förhållande låtar det naturligtvis så här: ”Nu min lille älskade, trötta gubbe går du och lägger dig framför TV, så kommer jag med kvällsmat och en kall pilsner.”
Så skall det låta!
En parantes. Det finns mycket här i världen som är korkat. Dock inte här i GK. Här är det mesta bra på alla sätt. Men viss. Några små skönhetsfläckar finns och delar av dessa har vi presenterat i vårt valmanifest. Det kommer mera, och lösningar på problemen.
Ett av de värsta, eller bästa, exemplen på elakartat förståndshandikapp är att placera vita mattor på golvet i ett hem som används för normala göromål. Jag kan tänka mig vita mattor på ex. ett museum innanför avspärrningar som man inte får beträda. Men, i ett hem på landet? Med hundar, skitiga skor och en kattdjävel som av outgrundlig anledning undgått en hagelsvärm.
Det kommer att ligga vita mattor på museer i framtiden, som ett sorgligt bevis på hur dum man kunde vara i början på 2000-talet.
En funktionell matta kan med fördel vara kamouflagemönstrad. ”En matta är väl inte ren bara för att skiten inte syns” är en kommentar jag hört till leda. Jag ställer en motfråga: Är mattan lortig bara för att man kan se ett litet tassavtryck i den vita ludden. Naturligtvis inte.
Här finns mycket att göra, men det tar vi en annan gång. Fick vi män ta hand om hem och hushåll så skulle vi klara ans och rykt på halva tiden. Detta kräver naturligtvis en motprestation i form av kvinnlig vedhuggning, snöskottning, grovsnickeri, gräsklippar-reparationer mm. Det krävs också att hon ersätter husse i skogen och fryser i hans ställe på kalla pass understövarjakten på räv och hare, medan maken går hemma i stugvärmen och har det bra.
Bloggen återkommer med förslag på geniala innovationer och förbättringar som kommer kvinnorna att framstå som enfaldiga bakåtsträvar som arbetar helt i onödan.
Hundpsyko-ologiskt
Alvar Alvarsson, (Allvarlige Alvar i dagligt tal) bukar bistå bloggen med kommentarer när det gäller sådant som har med djur och natur att göra. I dag skall det handla om hundar. Alvar har haft ett antal, av olika raser och vi misstänker att han har lite erfarenhet att dela med sig av. Ordet till Alvar.
Det som manat mig att ta till orda, är en nyhetssändning härförleden där en av alla dessa ”hundpsykologer” tog till orda och påstår att det nu är bevisat att hundar kan läsa av människors ansiktsuttryck, känna empati och trösta när husse eller matte är ledsen. Psykologen, en kvinna vid namn Eva Bodfält hänvisar till en test som utförts vid Veterinärmedicinska universitetet i Wien. Ni kan se den här. Är det detta som utgör beviset tycker vi nog att man dragit lite långtgående slutsatser av ganska lite ull. Är min gamla skol-engelska inte helt ute och cyklar så tolkar jag ord och bild att denna jycke efter ett antal försök kommer åt godiset genom att trycka på det glada ansiktet. Det spelar sedan ingen roll om delar av ansiktet täcks eller om det är nya ansikten. Vad är det för märkvärdigt med detta? Hundar är läraktiga och att de efter ett antal försök förknippar godis med ett leende ansikte är inget märkvärdigt. Hade man bytt ut ansiktena mot en morot och banan, eller vad fasiken som helst skulle hunden lärt sig detta lika kvickt.
(Jag kanske har missuppfattat test och testresultat kapitalt, och då skäms jag, men är det som jag tror blir jag lite irriterad) Man pratar också om att hundar kan känna empati och försöka trösta husse eller matte när de är ledsna. I ett avseende har psykologen rätt. Hundar noterar avvikelser i husses eller mattes sinnesstämning. Ponera att en nära anhörig dött och husse och matte är ledsna. Hunden noterar ett avvikande beteende och kommer kanske för att se efter vad det är som är fel. Visst. Men inte kommer hunden för att trösta. Den har naturligtvis inte en susning om varför de tvåbenta flock-medlemmarna beter sig lite märkligt.
Hundar är fantastiska djur. Trevliga, trogna och nyttiga i en del fall, Jakt och brukshundar t.ex. Ja vi kan väl påstå att alla är nyttiga om de så bara tjänstgör som sängvärmare. De berikar ägarens liv som sällskap, och trivselfaktor i största allmänhet. Men. Det är ytterst få hundägare som betraktar fyrbenta odågor som trivsamma. Det finns en och annan som finner sig i vad som helst, med då är det nog inte fel i huvudet bara på hunden. I min tidigare karriär hade jag en kvinnlig arbetskamrat som en morgon vid förmiddags-fikat glädjestrålande meddelade. ”Nu skall ni få höra. I går var jag på bio och jag fick lämna Fido (en Gordonsetter) ensam hemma. När jag kom hem hade han tuggat sönder hela skinnsoffan, Det var bara trasor. Ha ha ha en sån liten rackare. Men felet är ju mitt som lämnade Fido ensam. Han åt upp soffan som hämnd. Kan ni tänka er en så klok hund. Ha ha ha ha.”
Hussar och mattar som misslyckats med fostran eller dressyr konstruerar ursäkter för hundens beteende. ”Det är lite charmigt med en självständig och levnadsglad jycke” är kommentaren när hunden inte lyder utan jagar efter någon cyklist eller grannens katt.
Det har smugit sig in en trend i hundvärlden där hunden inte längre är en hund, utan en människa med fyra ben. Man påstår att hundar har ett intellekt likvärdigt människans. Det finns ingen ände på vad de kan klura ut och numera är det tabu att tala lite allvar med en odygdig jycke. Med allvar menar jag inte stryk, utan verbala missnöjesyttringar, eller om det behövs, ett tag i nackskinnet, avpassat efter brottets art. Det fungerar, har i alla tider fungerat och kommer att fungera. ”Men så får du väl inte göra. Usch och fy”. ”Hur skall jag göra istället?” Du skall jobba med positiv förstärkning. Jaha,jaså. Det är säkert bra i en del fall, men hur gör jag när jycken ex. går upp på bordet och stjäl falukorven? Skall jag proppa i lille Fido godis hela tiden när han låter bli? Du får passa på hunden och milt och varligt fösa ner hunden samtidigt som du berömmer och ger en godbit.
Hundpsykologer och annat löst folk rekommenderar inte längre metoder som är verksamma, utan sådant som deras missledda kunder vill höra. Tror man att lille Fido begriper mer än han gör, så skall man vara en snäll kompis och det är det godis och ”gulle-gull som gäller” i alla lägen. Det kan nog vara bra ibland, men inte alltid.
Jag har haft ett antal hundar och fått samtliga, utom en, att omedelbart överge tjuvnadens bana. Hur? Hur enkelt som helst. En stor råttfälla där fjädern slackats ett par varv för att inte orsaka skada anbringas på bordskanten med en provocerande falukorv på gillret. Man avlägsnar sig ur rummet och ganska snart smäller det till i fällan, en överrumplad hund gnäller till och husse hittar en liten slokörad skyddsling. Det har oftast räckt med detta lilla obehag för att bota tjyven. Ibland har det gått åt en, två upprepningar med nya beten. Detta för att hunden inte skall få för sig att det är just falukorv som är ”boven”. Inte heller husse får skulden, eftersom han inte är inblandad, tror hunden. Jag skall tillägga att ingen av dessa hundar har blivit nervvrak eller på andra sett uppvisat ett dysfunktionellt beteende på grund av behandlingen. Lugna, harmoniska, trevliga och hyggligt väluppfostrade. En bidragande orsak till detta kan kanske vara att samtliga varit av jakthund ras och i och med det utsatts för en sund gallring i genuppsättningen, i svunnen tid. Jag hör nu hur det viskas ute bland självutnämnda ”Hundpsykologer”. ”Usch vilken förhatlig och förkastlig genväg. Man skall istället jobba upp ett förtroende mellan hund och husse och på så sätt få en bestående god relation på lika villkor. Råttfälla! Fy. Man måste jobba på problemet.. En utmärkt idé är att komma till oss på ”Hundpsykologiska Huset AB” och få hjälp. Kom och delta i en kvällskurs så får du för den blygsamma avgiften 1450:- hjälp och råd”
Jag har misslyckats med en hund. När valpen skulle botas var min i övrigt välartade dotter i den ålder då man är en smula överkänslig och den elaka pappan fick inte plocka fram råttfällan. Det passades och förmanades och fyades lite mjäkigt och resultatet blev en hund som stjäl som en korp. Vi hade besparat oss och hunden en massa obehag om råttfällan hade fått komma till heders.
Det finns hur mycket ruffel och båg som helst i husdjursbranschen. Det är ingen slump att de som försöker lura i djurägare en massa skit om att hundar har övermänskliga egenskaper sysslar med inkomstbringande verksamheter i form av kurser och terapi. Ägaren till en nervklen och mentalt undermålig jycke blir naturligtvis mer benägen att betala tusentals kronor för ett stackars djur, om han tror att hunden kan ligga och tycka att husse är elak om han inte kostar på sin sjuke vän de sista resterna av en minimal pension. Stackars sjuka djur som man förr tog bort och därigenom besparade både omgivning och hund en massa lidande skall i dag räddas till varje pris. Den enda som har glädje av detta är terapeuten och hans bankkonto.
Det är samma sak i en allt mer samvetslös veterinärverksamhet där kroppsliga bekymmer, för snöd vinning, behandlas in absurdum. Det tar vi en annan gång.
Det var väldigt vad Alvar tog i. Han verkade äkta och mäkta indignerad. Vi har på känn att han har rätt även i detta fall. Jag tror jag avbokar tiden för min lite deppige undulat som skulle gå på samtalsterapi nu på fredag. Väldigt dyrt och kanske verkningslöst.
PS. Just när detta skall gå i tryck nås vi av nyheten att Kalmar konstmuseum har öppnat upp för att hundar skall kunna komma på visning och få en kulturell upplevelse. Vi skall be Alvar om en kommentar. Likaså skall vi kontakta vår kultur-drottning Lill-Gull som också skall få betrakta fenomenet, ur sin synvinkel.DS
Vanliga veckan
Gud så skönt! Vänliga veckan är slut och allt är som vanligt igen.
Vi har Googlat lite om ”vänliga veckan”. Ursprunget lär vara en trafikräknare som 1946 såg 12 personer som log, 15 som såg vänliga ut och 8569 om såg ut som om de var på väg till sin egen begravning. En man vid namn Harry Lindqvist drog igång Vänliga veckan, som fortlevde tills millennieskiftet då den lades ned, för att återuppstå 2014. (Jämfört med dagens trafikanter verkade man trots allt varit ganska nöjda på 40-talet).
Vi står lite frågande inför detta med veckor och dagar som skall framlevas till åminnelse av något. Det kan vara ”Vänliga veckan” men också Kanelbullens dag, Dansbandens dag, Tulpanens dag, Alla hjärtans dag, Våffeldagen, Mors dag, Barnens dag, Gräddtårtans dag, Gamla vänners dag, Världsstickardagen, Fettisdagen, Sjusovardagen, Vänsterhäntas dag, Internationella toalettdagen, Världshejardagen, Kladdkakans dag…….
Nu tror ni att jag skojar. Tyvärr inte. Och det finns mer: Mors dag, Internationella kvinnodagen, Frufridagen, Internationella vaginadagen, Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor Internationella dagen för modersmål, Luciadagen mm.
Klar kvinnlig dominans. Mot detta skall ställas en enda sketen dag för oss män; ”Fars dag” 9/11.
Man blir lite trött på denna könsdiskriminering och ”mätt” på alla dessa dagar som skall ”firas”. Fira är kanske inte rätt ord. Vi tänker då på ex. 1maj som är Folknykterhetens dag. Då är det väl lite olämpligt att ”fira” enligt gängse språkbruk.
Som det nu är så finns det nästan en ”dag” för varje datum under året. Det blir lite jobbigt med någon eller något varje dag så en lösning vore att slå ihop olika kategorier. Ex. Mor och Fars dag. På köpet bringas då också Morfar i åtanke, eller Farmor om man så vill. Är man lite generös med stavningen kan ”Internationella vaginadagen” bakas ihop med ”fettisdagen”. ”Kladdkakans dag” kan också vara ett alternativ. ”Vänsterhäntas dag” och ”våffeldagen” erbjuder också en möjlighet till dubblering.
Nej, bort med detta trams, eller inför flera dagar så att alla kan känna sig delaktiga och uppmärksammade. Vi skall här ge exempel på sådant och sådana som borde uppmärksammas så att ingen skall känna sig diskriminerad och kränkt: ”Låghalta symaskinsagenters dag, Internationella näshårsdagen, De skendräktigas dag, Sillmjölkens dag, Internationella vanbattingsdagen, Vanföra svärföräldrars dag, Mytomandagen, Veteran- kleptomandagen, Pensionerade enduroförares dag, De kränktas dag …………………………. Nej, fy fan. Det finns hur mycket som helst. Det går inte att skipa rättvisa, alla kan inte bli nöjda.
Vi gör så här istället. När GRIS kommer till makten så försvinner alla veckor och dagar, kvar blir bara ”Fars Dag”. (Ja veckor och dagar tas naturligtvis inte bort, utan funktionen enligt ovan slopas.) Detta kan med fördel manifesteras genom införande av en, ”Dag-slopar-dag”
Galanta, galna Galor
Tack, tack, tack, tack, tack tack, tack, tack,tackar, tack, tack, tacktack,tack,tack,tack,tack,tack,tack, tack, tackar, tack,tack, tack,tack,tack,tacktack,tack,tack,tack,tacktack, tack,tack,tack,tackar,tack,tack tackar tack, tack tack, tack……..
”Vad är nu detta”, undra ni? Jo det är en kort resumé av alla de tack som utdelats under ett antal s.k. galor som vi betittat på TV under senare tid. Idrottsgala, P3 Guld, och nu senast Guldbaggegalan. Ja, bloggen såg inte allt, och det skulle gå att titta på mer, om det inte vore för detta förbannade tackande. Alla skall tackas, för allt, hela tiden. Tack Tack Tack Tack. Det blir till slut smått outhärdligt. Det är bäst att tillägga att vi inte tittade på P3 guld, men enligt rykte framfördes det även där ett antal tacksägelser, förmodligen kryddade med passande svordomar. ”Tack så djävla fett mycket”.
Nu struntar vi i detta och tar en titt på vår lokala ”Bagg-gala” här i Gröna köpingen. Filmåret i GK har uppvisat ovanligt många filmer, genomgående av hög kvalité. En kort genomgång av pristagarna i de olika kategorierna kan kanske locka er kära läsare till ett besök i den nyrenoverade biografen ”Logen”, inrymd i logen hemma hos lantbrukare Gunnar Agrar.
Vi nämner inte alla nominerade, utan redovisar bara vinnarna.
Vi kan börja med den mest tippade. Överlägsne vinnaren i kategorin ”Rigid” blev som väntat Ruben Västlund, för sin hyllning till den gamla goda tiden, svart-vita stumfilmen ”Det var bättre förr”. En solklar vinnare som bör ses av alla som har intresse av historia, folklivsforskning, och sunt förnuft.
Den kategori som normalt emotses med störst intresse är ”Sex och snusk”. Även här var det en tippad regissör som gick hem med baggen. Vår internationellt kände och erkände filmskapare Sven Gren tog priset med sin självbiografiska; ”Gren satte på en duva, utan att fundera på följderna” Lysande sexologi, i den nu avslutade triologin.
”Bästa manliga och kvinnliga Bi-roll” gick till en och samma person, Rut-Sture Svensson, en hen från vår grannsocken västerut, för lysande rolltolkningar i den dramatiska resningsskildringen ”Trans-sibiriska järnvägen”
Även priset för ”Bästa manliga och kvinnliga huvudroll” innebar en ransonering av baggarna för också här gick bägge priserna till en och samme man. Till den lite tvålfagre och feminine, Peter Gladpack, för hans insatser i två filmer. Svensktopps-komedin ”Schlager är livet” och Boy Anderssons dubbelbottnade film ”En höna satt i hönsgården och funderade på äggstanning”.
Ja, detta var en kort inblick i GK:s filmår 2014. Vi struntar i övriga kategorier, foto, ljud, musik, m.m. för då bär det för långt. Nu tackar vi för oss, för nu. Tack, Tack. Tusen tack. Tusan så många tack det blir.
Det var inte bättre förr. Det var mycket bättre.
Bloggen har ganska ofta och med eftertryck hävdat den gamla sanningen att det var bättre förr. Denna sanning ifrågasätts ibland av lågbegåvade, men vi som är observanta och har öron och ögon på skaft kan i dessa dagar bevisa att påståendet äger sin riktighet.
Vi tänker på det nya politiska gardet, som i väntan på GRIS entré som makthavare efter 2018, nu regerar, och får omvärlden att reagera. I samband med förfärliga händelser i omvärlden och lika förfärliga partiledarval på högerkanten har delar av det gamla gardet visat upp sig.
Gamle utrikesministern Carl Bildt gästade någon kanal för att ge sin syn på de franska terroristaktionerna. Man har haft synpunkter på Bildt. Positiva som negativa men om man jämför denne f.d. med nuvarande utrikesminister så utfaller jämförelsen med förödande tyngd till Bildts fördel. Margot Wallström som en gång pekades ut som socialdemokraternas frälsare har tappat stinget. En liten grå mus, utan karisma och statsmannamässigt. Med henne vid rodret skulle sossarna vinna jordskredssegrar i valet och cementera ett s-styre för överskådlig tid, trodde man i vänster-leden. Nu var hon inte hågad och det var nog lika bra det.
Fredrik Reinfeldt visade upp sig i samband med att en smart stockholmare tog över rodret bland Moderaterna. Man får säga vad man vill om denne f.d. statsminister. Han var, just det statsmannamässig. Vi har sagt det tidigare men det tål att upprepas. Man var aldrig nervös när Fredde var ute i stora världen och representerade riket. Inga klavertramp och fadäser av kunglig kaliber.
Löfven är väl en gammal rättskaffens sosse med ursprung ur hederligt arbetarstam. Det är bra och trevligt, men det skiter omvärlden i. Vi påstår inte att han har varit ute och gjort bort sig, ännu, men han har inte Reinfelds pondus och framtoning. Det kändes tryggare när Fredrik var bas. Trygghet känns bra i tider av oro och elände i omvärlden.
Anders Borgs hästsvans retade man sig på inledningsvis, men den aversionen fick snart stå tillbaka, för det visade sig handla om en duglig och förtroendeingivande förvaltare av rikets kapital. Innan Magdalena behövde ta ansvar tyckte man nog att hon var ganska sansad och trevlig. Nu framstår hon som betydligt bräckligare och hon saknar nog Borgs fasta grepp om pungen.
Det finns fler byten att peka på, men vi struntar i dessa för man kan trösta sig med att det handlar om max 4 år innan GRIS kommer till makten och vrider allt till rätta. Då går GK och riket in i en ny fas av välstånd och avveckling. Avveckling av allt skit, och tveksamma nymodigheter kommer att rensas bort och det gamla hederliga kommer att på nytt skjutas i förgrunden. Nu finns det i och för sig även en del gammalt som också bör fasas ut men det skall inte bort bara för att det är gammalt utan för att det är dåligt.
Vi kommer att ta ganska rejäla steg tillbaka och återinföra det som var ändamålsenligt och bra. Vi kan i all hast ge några exempel på sådant som kan tyckas vara petitesser men som i sitt sammanhang och tillsammans med annat har stor betydelse för välstånd och trivsel. Att redan nu gå ut med delar av vårt program kanske är tveksamt, för risken är uppenbar att andra kommer att plagiera, men vi tror att det trots allt är positivt att väljarna ser att vi driver frågor av vikt och sådant som engagerar.
Några exempel:
-Vi kommer att syna, och utvärdera kvinnlig rösträtt.
-Skall kvinnor få ha körkort? Den frågan kommer att utredas med hjälp av olycksstatistik och tillbudsrapportering. Det lutar åt ett förbud för kvinnor vid ratten, på vardagar
-Kvinnliga präster är också något som kommer att fasas ut. Ja det blir en radikal minskning av hela prästeståndet. Vi inför ransonering. En präst/hundra kyrkobesökare vid högmässan en vanlig söndag. Vi vill i all enkelhet påminna om 1Kor14:33-36. ”Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något skall de fråga sina män därhemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.” Bloggen har ibland tagit sig friheten att ifrågasätta det Gudomliga, dess språkrör och skrifter. Det bör man inte göra, man skall tro på den heliga skrift. Javisst, låt gå för det, men då skall man också rätta sig efter .Kor. 14:33- 36.
-P3 stängs ner. Kodjo och hans anhang ställs inför rätta och dålig musik förbjuds.
-Farmen, Bonde söker fru, Bästa bonden, Så skall det låta, Så mycket bättre, läggs ner och de ansvariga lagförs. Annan påföljd än fängelse kan knappast vara aktuell.
-Helena Bergström förbjuds sitta och lipa i ”Stjärnorna på slottet.”
-Lill-Babs och Siv Malmkvist tvångspensioneras. Samma sak med Jonas Gardell trots att han inte också har åldern inne.
-Det blir lag på att Sverige skall spöa Norrbaggarna i skidåkning.
-Vi skall ha en försvarsminister med sådan pondus och stake att vi omedelbart förklarar Norge krig om det dyker upp ytterligare en glappkäft av Nortugs kaliber i spåren. Eftersom vi pratar om pondus behöver vi inte påpeka att ministern skall vara av hankön.
-Apropå Norge. I tidigare inlägg har ett införlivande av Grannlandet med Sverige framförts som ett ekonomiskt gynnsamt alternativ. Nu kan det, med fallande oljepriser, kvitta. I dagsläget skulle det snarare innebära en belastning. Men visst. Vi kunde lätt och elegant ta Nortug i fängsligt förvar. I sann könsdemokratisk anda kunde Marit Björgen gå samma väg.
Några exempel i all enkelhet. Enögda kritiker kommer kanske och gormar om att en del luktar patriarkat och kvinnofientlighet. Inget kan vara mer felaktigt. Det hela handlar bara om att vi hyllar det gamla talesättet. ”Rätt man på rätt plats.” Vi tycker nog att detta entydigt pekar mot ett visst genus.
Feminina över- och föregångare
Säga vad man vill om Tyskland, men det gör man inte. Denna stormakt har visat sina ambitioner i svunnen tid, och vem vet. Kanske är det snart dags igen, och då kan det bli fråga om repressalier om man varit obstinat och kaxig. Vi förmodar att Germanerna, i likhet med övriga omvärlden, har full koll på GK-bloggen.
Tvärt om, vill vi dagarna hylla Angela Merkel och feminister i denna stormakt i Europa. Vem annars skulle vara så framsynt och fylld av jämlikhetssträvande att man skulle komma på iden att byta symbolen i trafikljusen som visar när det är grönt att gå, eller dags att stanna. Den genialt könsneutrala iden att byta ut ”Herr Gårman” mot Fru Gårman har sett dagens ljus i Dortmund. Vi är stumma av beundran och nu undrar vi om man någonstans här i riket kan ståta med motsvarande framsynta feministiska tankegångar. I GK har denna reform ännu inte varit på tapeten men ryktet förtäljer att det hänt något i randområdena till vår grann- och vänort Mönsterås. Vi tar våra gästreportrar Eva Bergfast Andersson och Bo Åsefur till hjälp och beger oss till ett samhälle öster om M-ås, för att ta del av synpunkter från utsocknes-feminismens okrönte konung Ebba-Pitt Pattström. (Det är Ebbas egen ide att bli kallad ”konung” eftersom det ger lite könsneutrala vibbar).
”Nå Ebba. Hur har ni det här i H……lo. Kan du ge exempel på hur ni formerat trupperna i den feministiska anstormningen mot patriarkatets sista fästningar.”
”Oh ja, det finns hur många goda exempel som helst. Övergångställena har vi inte hunnit åtgärda men vi har skaffat ”pins” att sätta på rockslaget. Gröna, för kvinnor i övergångsåldern, och röda för de i fertil ålder, för att mana till försiktighet vid beträdande.
När det gäller trafiken har vi genomfört en radikal, lokal, förändring. Vi i den revolutionära feministiska tätklungan har våra sympatier långt ut på vänsterkanten. Därför tycker vi att det har ett stort värde att vi återinfört vänstertrafik. Nu spelar det ingen större roll, för här kör och går alla mitt i vägen, så skillnaden är marginell. Men som sagt. Symbolvärdet är högt.
Vägsamfälligheten har påbörjat ett kostsamt och arbetsdrygt arbete med att räta vägen genom samhället. Kurvor är symbolen för kvinnlighet och är inte förenligt med vår avsexualiserade inställning till kvinnans lekamen.
Här har vidtagits fler feminism- och vänsterorienterade åtgärder men detta kan räcka som smakprov. Vi kan avsluta med att berätta att Botaniska föreningen har slopat beteckningen ”herbarium” till förmån för det politiskt korrekta ”henbarium”. Växter kan som bekant vara två- och samkönade. Detta kan tyckas vara fåniga petitesser, och det är det också, oss emellan, när ingen hör.”
Nu tror vi knappt våra öron när Ebba-Pitt fortsätter:
”Jag är faktiskt lite trött på allt feministiskt tjafs, men måste hålla masken för att inte reta upp Gudrun. Hon är rent ut sagt en ilsken och elak faen, bakom den leende fasaden. Hon är inte att leka med. Inte för någon. Oavsett kön. Nej, fi fan en sådan människa. Det var ingen slump att stormen 2005 fick namnet Gudrun”
Nu gör Eva Bergfast-Andersson stora ögon. Hon har i sina kåserier i ”Termometern” gett prov på vad vi tolkar som lite feministiska och anti-maskulina böjelser genom att baktala sin förre make. Hon verkar aningen konfunderad över Ebba-Pitts reträtt.
På Evas uppmaning blir det nu en hastig hemfärd och vi får aldrig svar på övriga frågor om sakernas tillstånd på denna feministiska över- och föregångsort.
Nåja. Det känns skönt att åka tillbaka till GK, där alla kön väger lika.
Gudrun
Vår vän på landsbygden Alvar Alvarsson vill komma till tals med anledning av att det för ett tag sedan var 10 år sedan halva Sverige blåste ikull. Ordet till Alvar:
Ett lite sorgligt jubileum har ”firats” i dagarna. Gudrun. Ja inte den Gudrun. Hon är sorglig också, på sitt sätt, vi menar stormen som drog fram över södra delarna av vårt land för tio år sedan. Vi vaknade upp till ett minst sagt förändrat landskap. Ja inte vaknade för man sov inte när stormen slet bort takpannorna men ljuset gjorde att förödelsen kom i dagen. Här i GK-trakten blev vi drabbade, men inte på långa vägar som längre in i Småland. Själv slapp jag lindrigt undan eftersom jag har förstånd att hålla igen lite på gallringsstyrkan, men hårt gallrade gran-monokulturer fick mycket stryk i omgivningarna. Nåja, det blåste ner annat också, för Gudrun visade ingen pardon med något eller någon.
Det friskade i för några veckor sedan. Egon härjade, men så pass blygsamt att han framstod som en västanfläkt vid jämförelse.
Efter Gudrun vädrade ”dikningsmaffian” morgonluft och plötsligt var det grundvattennivåns fel att skogen blåste omkull. Lite skrattretande. Naturligtvis stämde detta här och var, men att skylla förödelsen på det vatten som trots allt finns kvar i våra skogar är lite fånigt. Landskapet har tullats på så mycket vatten under århundraden att det borde vara lag på att dämma i stället för att dika. Nåja, lagstiftningen är i dagens läge på vattnets sida men snart kommer det någon stolle och vill ändra i skogsvårdslagen. Jag har sagt det förut. Ändra gärna i lagen. Återinför röjningsplikt och skärp kraven på återväxten. Och inte minst: Förbjud gran på svaga boniteter, men det skall vara tall (Pinus Silvetsris) som planteras/självföryngras. Inget exotiskt skit. Lagstifta om ståndortsanpassning, då har vi om några decennier lite mat åt älgarna igen. Om vi har några älgar kvar. En stor mängd vargar har kanske gjort sitt, till glädje för Fjällrävenfolket och de skogliga representanter från Södra som bara ser älgen som ett evigt helvete. Man var lite förvånad att inte älgen också fick skulden för Gudruns härjningar.
I de inre delarna av Småland var förödelsen total. Det spelade ingen större roll om det var gammal eller yngre skog, gallrad eller inte. Gudrun gav faen i detta. Rubbet blåste ikull, eller av.
Man kan hoppas att vi slipper en ny katastrof av Gudruns kaliber men det kommer att blåsa igen och skogen kommar att ta stryk. Då står vi där igen, lika överraskade som alltid. Nygallrade bestånd där gallringsstyrkan inte bestämts av biologiska förutsättningar utan där uttaget styrts av krav på högt netto vid avverkningen, kommer att ligga manglade. Gamla lärdomar om hyggesupptagning där väderstreck och förhärskande vindriktning vägs in, ligger fortfarande bortglömda och brynens betydelse skiter man i. Det finns mer, men mycket gammal skogsmanna-kunskap har gått förlorad på vägen.
Naturligtvis skall man tjäna pengar på sitt skogsbruk. Det vill jag också, men lite hänsyn och bondförnuft kostar inget, utan tvärt om kan det på sikt vara en god affär. Den idiot som tror att några torrakor eller högstubbar som lämnats kvar till spettar och hålbyggare, äventyrar lönsamheten skall söka hjälp. Inte av någon vedhuggare i blåställ och keps, utan av sjukvården. Vedhuggare utan kunskap och skyddsutrustning sanerar sig själva med tiden. ”Skyddsbyxor och hjälm? Vad är det för skit? Det är väl min ensak om jag använder de eller inte” I helvete heller. När han ligger där med avsågad lårmuskel eller sitter som ett kolli på någon mentalvårdsinrättning efter att ha fått en gren i huvudet vill han ha hjälp från sjukvården och det kostar en massa pengar. Skattepengar. Också mina skattepengar, även om en pensionärs bidrag är litet.
Nej du vedhuggare. Stanna inomhus och låt torrträd och lågor vara i fred. Bränslevärdet är ofta mindre än minimalt men naturvårdsvärdet är betydande. ”Ja, jag vet men det ser så skräpigt ut. Det skall vara städat och snyggt.” Det finns inte en insekt, inte en skogsmus, inte en hare, tjäder, orre järpe, rådjur, älg, varg, lodjur, duvhök eller spillkråka som är betjänt av att skogen är ”städad”. Inte en enda. Bara en och annan mänsklig gröngöling.
Det är bäst att förtydliga. Större mängd vindfälle, eller många, av andra skäl döende träd, måste med hänsyn till barkborrar mm tas om hand, men att ta bort alla, även enstaka spridda över stor yta, gör mer skada än nytta. Hugg inte redan döda, torra träd och städa inte!
Detta har inte jag hittat på. Ovanstående kan vilken sakkunnig skogsman som helst intyga, men tyvärr är det så att dessa förståndiga yrkesmän ibland bakas ihop med högljudda och rabiata ”miljöknuttar”, med Naturskyddsföreningen i spetsen. Därför är det ingen som lyssnar. Man har lärt sig slå dövörat till när ”Skogsmullarna” tar ton. Så fort ordet miljö eller hänsyn nämns, reser sig nackhåren på ”produktions-maffian.” En samling som på nytt börjar hosta lite i bakgrunden. Fortfarande ganska diskret men snart är de ”på G” igen. Vi hade hoppats och trott att gamla irrläror skulle dö bort men nu snackas det återigen om Sitka, Contorta, skogsgödsling, kortade omloppstider, och inte minst en ”viltstam i balans”. Se till att det finns lite mat åt viltet så skall ni få se på balans så det bara smäller om det. Men det krävs lite kunskap och fantasi. Vidsträckta granmonokulturer genererar ingen mat till viltet. Jo till ekorrarna, men de är fridlysta.”
Det var väldigt vad Alvar hetsar upp sig. Jag tror att han börjar bli lite gubb-tjurig, men förmodligen har han rätt. Han brukar ha det.
Fånerier
Det mesta här i livet är trevligt och bra. ”Jäääääääätte-mysigt” skulle Ernst säga. Det finns vackra saker och mindre vackra, det finns till och med det som kan betecknas som fult. Vackert eller fult beror på betraktarens tycke och smak. Det finns det som är naturligt och äkta, men tyvärr också dess motsats, konstlat och tillgjort. Det finns sådant som är vettigt och fyller sin funktion men också det som är fullständigt onödigt.
Vi kunde hålla på så här länge, men vi nöjer oss med detta, för att slutligen komma till dagens tema: Det som är fullständigt idiotiskt, fånigt, löjligt. Här kanske någon genast tänker på glappkäftade, onödiga, löjliga bloggare som gör sig breda och lustiga på andras bekostnad. Tänk gärna så, för det rör naturligtvis inte oss här på GK-bloggen.
Än en gång kommer självfallet personligt tyckande in som en avgörande faktor men det finns sådant som ingen vid sunda vätskor kan tycka är annat än makalöst fånigt, smaklöst eller idiotiskt.
En Kronjuvel bland det smaklösa utgör gamla dansbandskostymer från 70-talet.
Som prototyp för det ultimat idiotiska kan vi lyfta fram Morgonpasset i P3.
Sinnebilden för det sanslöst fåniga är en modevisning på ”catwalken”. Vi stannar på denna.
Ni har säkert sett eländet någon gång på TV. Inte i verkligheten hoppas vi. För er som trots allt inte vet vad som försiggår kommer här en kort beskrivning. På ett ”promenadstråk”, ungefär som en brygga, vandrar företrädelsevis kvinnliga modeller fram och tillbaka för att visa upp moderna kreationer för en lysten publik. Mitt i allt detta sitter ”stallchefen”, oftast iklädd kostym, och behängd med smycken av allehanda slag, men omöjlig att könsbestämma med kläderna på. Vem vet, det kanske vore besvärligt även utan.
Nåja. Att modeller vandrar kring och visar kläder är väl i och för sig OK. Men som de ser ut, och som de går! Deras sjukligt avmagrade ansikten vittnar om total likgiltighet och förakt för omvärlden. Vid enstaka tillfälle kan man se antydan till leende, men då sitter det på modeller med lite hull och som fått i sig så pass mycket näring att de orkar vara en aning glada.
Sättet att förflytta sig strider mot alla sunda principer. Fötterna, iklädda skor med halvmeterhöga klackar, isätts rakt framför varandra på en linje. Ungefär som när en räv ”snörar”. En mickel har fyra fötter att hålla reda på men gör det otroligt mycket elegantare och naturligt.
Det är omöjligt att göra spektaklet rättvisa i ord, så vi tar Youtube till hjälp. Första visningen gäller modeller som, om vi förstått det hela rätt, förflyttar sig på ett sätt som branschen betraktar som föredömligt. Tio minuter blir kanske övermäktigt att titta på, men håll i alla fall ut i 50 sekunder så får ni prov på den klädsmak som är branschens signum. På andra klippet kan man se vådan av att gå på detta naturvidriga sätt, i lika naturvidriga skor.
Vi erkänner att vi första gången skrattade gott och rått, men vi besinnade oss. Lyteskomik är lågt.
Slutligen. Ni alla förtjusande kvinnor som kanske tycker att ni har ett eller annat kilo för mycket, här eller där. Skit i det. Vi vill hellre ha er lite rundhyllta, än sjukligt magra, som de avarter vi nyss beskådat. (Just i detta nu kom jag att tänka på Gudrun Schyman, och det vill vi helst undvika. Tänk vad tankarna kan fladdra iväg.)
Gröna Köpingen 