Gudrun

februari 4, 2015 at 8:25 e m Lämna en kommentar

Vår vän på landsbygden Alvar Alvarsson vill komma till tals med anledning av att det för ett tag sedan var 10 år sedan halva Sverige blåste ikull. Ordet till Alvar:
Ett lite sorgligt jubileum har ”firats” i dagarna. Gudrun. Ja inte den Gudrun. Hon är sorglig också, på sitt sätt, vi menar stormen som drog fram över södra delarna av vårt land för tio år sedan. Vi vaknade upp till ett minst sagt förändrat landskap. Ja inte vaknade för man sov inte när stormen slet bort takpannorna men ljuset gjorde att förödelsen kom i dagen. Här i GK-trakten blev vi drabbade, men inte på långa vägar som längre in i Småland. Själv slapp jag lindrigt undan eftersom jag har förstånd att hålla igen lite på gallringsstyrkan, men hårt gallrade gran-monokulturer fick mycket stryk i omgivningarna. Nåja, det blåste ner annat också, för Gudrun visade ingen pardon med något eller någon.
Det friskade i för några veckor sedan. Egon härjade, men så pass blygsamt att han framstod som en västanfläkt vid jämförelse.
Efter Gudrun vädrade ”dikningsmaffian” morgonluft och plötsligt var det grundvattennivåns fel att skogen blåste omkull. Lite skrattretande. Naturligtvis stämde detta här och var, men att skylla förödelsen på det vatten som trots allt finns kvar i våra skogar är lite fånigt. Landskapet har tullats på så mycket vatten under århundraden att det borde vara lag på att dämma i stället för att dika. Nåja, lagstiftningen är i dagens läge på vattnets sida men snart kommer det någon stolle och vill ändra i skogsvårdslagen. Jag har sagt det förut. Ändra gärna i lagen. Återinför röjningsplikt och skärp kraven på återväxten. Och inte minst: Förbjud gran på svaga boniteter, men det skall vara tall (Pinus Silvetsris) som planteras/självföryngras. Inget exotiskt skit. Lagstifta om ståndortsanpassning, då har vi om några decennier lite mat åt älgarna igen. Om vi har några älgar kvar. En stor mängd vargar har kanske gjort sitt, till glädje för Fjällrävenfolket och de skogliga representanter från Södra som bara ser älgen som ett evigt helvete. Man var lite förvånad att inte älgen också fick skulden för Gudruns härjningar.
I de inre delarna av Småland var förödelsen total. Det spelade ingen större roll om det var gammal eller yngre skog, gallrad eller inte. Gudrun gav faen i detta. Rubbet blåste ikull, eller av.
Man kan hoppas att vi slipper en ny katastrof av Gudruns kaliber men det kommer att blåsa igen och skogen kommar att ta stryk. Då står vi där igen, lika överraskade som alltid. Nygallrade bestånd där gallringsstyrkan inte bestämts av biologiska förutsättningar utan där uttaget styrts av krav på högt netto vid avverkningen, kommer att ligga manglade. Gamla lärdomar om hyggesupptagning där väderstreck och förhärskande vindriktning vägs in, ligger fortfarande bortglömda och brynens betydelse skiter man i. Det finns mer, men mycket gammal skogsmanna-kunskap har gått förlorad på vägen.
Naturligtvis skall man tjäna pengar på sitt skogsbruk. Det vill jag också, men lite hänsyn och bondförnuft kostar inget, utan tvärt om kan det på sikt vara en god affär. Den idiot som tror att några torrakor eller högstubbar som lämnats kvar till spettar och hålbyggare, äventyrar lönsamheten skall söka hjälp. Inte av någon vedhuggare i blåställ och keps, utan av sjukvården. Vedhuggare utan kunskap och skyddsutrustning sanerar sig själva med tiden. ”Skyddsbyxor och hjälm? Vad är det för skit? Det är väl min ensak om jag använder de eller inte” I helvete heller. När han ligger där med avsågad lårmuskel eller sitter som ett kolli på någon mentalvårdsinrättning efter att ha fått en gren i huvudet vill han ha hjälp från sjukvården och det kostar en massa pengar. Skattepengar. Också mina skattepengar, även om en pensionärs bidrag är litet.
Nej du vedhuggare. Stanna inomhus och låt torrträd och lågor vara i fred. Bränslevärdet är ofta mindre än minimalt men naturvårdsvärdet är betydande. ”Ja, jag vet men det ser så skräpigt ut. Det skall vara städat och snyggt.” Det finns inte en insekt, inte en skogsmus, inte en hare, tjäder, orre järpe, rådjur, älg, varg, lodjur, duvhök eller spillkråka som är betjänt av att skogen är ”städad”. Inte en enda. Bara en och annan mänsklig gröngöling.
Det är bäst att förtydliga. Större mängd vindfälle, eller många, av andra skäl döende träd, måste med hänsyn till barkborrar mm tas om hand, men att ta bort alla, även enstaka spridda över stor yta, gör mer skada än nytta. Hugg inte redan döda, torra träd och städa inte!
Detta har inte jag hittat på. Ovanstående kan vilken sakkunnig skogsman som helst intyga, men tyvärr är det så att dessa förståndiga yrkesmän ibland bakas ihop med högljudda och rabiata ”miljöknuttar”, med Naturskyddsföreningen i spetsen. Därför är det ingen som lyssnar. Man har lärt sig slå dövörat till när ”Skogsmullarna” tar ton. Så fort ordet miljö eller hänsyn nämns, reser sig nackhåren på ”produktions-maffian.” En samling som på nytt börjar hosta lite i bakgrunden. Fortfarande ganska diskret men snart är de ”på G” igen. Vi hade hoppats och trott att gamla irrläror skulle dö bort men nu snackas det återigen om Sitka, Contorta, skogsgödsling, kortade omloppstider, och inte minst en ”viltstam i balans”. Se till att det finns lite mat åt viltet så skall ni få se på balans så det bara smäller om det. Men det krävs lite kunskap och fantasi. Vidsträckta granmonokulturer genererar ingen mat till viltet. Jo till ekorrarna, men de är fridlysta.”

Det var väldigt vad Alvar hetsar upp sig. Jag tror att han börjar bli lite gubb-tjurig, men förmodligen har han rätt. Han brukar ha det.