Hundpsyko-ologiskt

februari 20, 2015 at 10:37 e m Lämna en kommentar

Alvar Alvarsson, (Allvarlige Alvar i dagligt tal) bukar bistå bloggen med kommentarer när det gäller sådant som har med djur och natur att göra. I dag skall det handla om hundar. Alvar har haft ett antal, av olika raser och vi misstänker att han har lite erfarenhet att dela med sig av. Ordet till Alvar.

Det som manat mig att ta till orda, är en nyhetssändning härförleden där en av alla dessa ”hundpsykologer” tog till orda och påstår att det nu är bevisat att hundar kan läsa av människors ansiktsuttryck, känna empati och trösta när husse eller matte är ledsen. Psykologen, en kvinna vid namn Eva Bodfält hänvisar till en test som utförts vid Veterinärmedicinska universitetet i Wien. Ni kan se den här. Är det detta som utgör beviset tycker vi nog att man dragit lite långtgående slutsatser av ganska lite ull. Är min gamla skol-engelska inte helt ute och cyklar så tolkar jag ord och bild att denna jycke efter ett antal försök kommer åt godiset genom att trycka på det glada ansiktet. Det spelar sedan ingen roll om delar av ansiktet täcks eller om det är nya ansikten. Vad är det för märkvärdigt med detta? Hundar är läraktiga och att de efter ett antal försök förknippar godis med ett leende ansikte är inget märkvärdigt. Hade man bytt ut ansiktena mot en morot och banan, eller vad fasiken som helst skulle hunden lärt sig detta lika kvickt.
(Jag kanske har missuppfattat test och testresultat kapitalt, och då skäms jag, men är det som jag tror blir jag lite irriterad) Man pratar också om att hundar kan känna empati och försöka trösta husse eller matte när de är ledsna. I ett avseende har psykologen rätt. Hundar noterar avvikelser i husses eller mattes sinnesstämning. Ponera att en nära anhörig dött och husse och matte är ledsna. Hunden noterar ett avvikande beteende och kommer kanske för att se efter vad det är som är fel. Visst. Men inte kommer hunden för att trösta. Den har naturligtvis inte en susning om varför de tvåbenta flock-medlemmarna beter sig lite märkligt.
Hundar är fantastiska djur. Trevliga, trogna och nyttiga i en del fall, Jakt och brukshundar t.ex. Ja vi kan väl påstå att alla är nyttiga om de så bara tjänstgör som sängvärmare. De berikar ägarens liv som sällskap, och trivselfaktor i största allmänhet. Men. Det är ytterst få hundägare som betraktar fyrbenta odågor som trivsamma. Det finns en och annan som finner sig i vad som helst, med då är det nog inte fel i huvudet bara på hunden. I min tidigare karriär hade jag en kvinnlig arbetskamrat som en morgon vid förmiddags-fikat glädjestrålande meddelade. ”Nu skall ni få höra. I går var jag på bio och jag fick lämna Fido (en Gordonsetter) ensam hemma. När jag kom hem hade han tuggat sönder hela skinnsoffan, Det var bara trasor. Ha ha ha en sån liten rackare. Men felet är ju mitt som lämnade Fido ensam. Han åt upp soffan som hämnd. Kan ni tänka er en så klok hund. Ha ha ha ha.”
Hussar och mattar som misslyckats med fostran eller dressyr konstruerar ursäkter för hundens beteende. ”Det är lite charmigt med en självständig och levnadsglad jycke” är kommentaren när hunden inte lyder utan jagar efter någon cyklist eller grannens katt.
Det har smugit sig in en trend i hundvärlden där hunden inte längre är en hund, utan en människa med fyra ben. Man påstår att hundar har ett intellekt likvärdigt människans. Det finns ingen ände på vad de kan klura ut och numera är det tabu att tala lite allvar med en odygdig jycke. Med allvar menar jag inte stryk, utan verbala missnöjesyttringar, eller om det behövs, ett tag i nackskinnet, avpassat efter brottets art. Det fungerar, har i alla tider fungerat och kommer att fungera. ”Men så får du väl inte göra. Usch och fy”. ”Hur skall jag göra istället?” Du skall jobba med positiv förstärkning. Jaha,jaså. Det är säkert bra i en del fall, men hur gör jag när jycken ex. går upp på bordet och stjäl falukorven? Skall jag proppa i lille Fido godis hela tiden när han låter bli? Du får passa på hunden och milt och varligt fösa ner hunden samtidigt som du berömmer och ger en godbit.
Hundpsykologer och annat löst folk rekommenderar inte längre metoder som är verksamma, utan sådant som deras missledda kunder vill höra. Tror man att lille Fido begriper mer än han gör, så skall man vara en snäll kompis och det är det godis och ”gulle-gull som gäller” i alla lägen. Det kan nog vara bra ibland, men inte alltid.
Jag har haft ett antal hundar och fått samtliga, utom en, att omedelbart överge tjuvnadens bana. Hur? Hur enkelt som helst. En stor råttfälla där fjädern slackats ett par varv för att inte orsaka skada anbringas på bordskanten med en provocerande falukorv på gillret. Man avlägsnar sig ur rummet och ganska snart smäller det till i fällan, en överrumplad hund gnäller till och husse hittar en liten slokörad skyddsling. Det har oftast räckt med detta lilla obehag för att bota tjyven. Ibland har det gått åt en, två upprepningar med nya beten. Detta för att hunden inte skall få för sig att det är just falukorv som är ”boven”. Inte heller husse får skulden, eftersom han inte är inblandad, tror hunden. Jag skall tillägga att ingen av dessa hundar har blivit nervvrak eller på andra sett uppvisat ett dysfunktionellt beteende på grund av behandlingen. Lugna, harmoniska, trevliga och hyggligt väluppfostrade. En bidragande orsak till detta kan kanske vara att samtliga varit av jakthund ras och i och med det utsatts för en sund gallring i genuppsättningen, i svunnen tid. Jag hör nu hur det viskas ute bland självutnämnda ”Hundpsykologer”. ”Usch vilken förhatlig och förkastlig genväg. Man skall istället jobba upp ett förtroende mellan hund och husse och på så sätt få en bestående god relation på lika villkor. Råttfälla! Fy. Man måste jobba på problemet.. En utmärkt idé är att komma till oss på ”Hundpsykologiska Huset AB” och få hjälp. Kom och delta i en kvällskurs så får du för den blygsamma avgiften 1450:- hjälp och råd”
Jag har misslyckats med en hund. När valpen skulle botas var min i övrigt välartade dotter i den ålder då man är en smula överkänslig och den elaka pappan fick inte plocka fram råttfällan. Det passades och förmanades och fyades lite mjäkigt och resultatet blev en hund som stjäl som en korp. Vi hade besparat oss och hunden en massa obehag om råttfällan hade fått komma till heders.
Det finns hur mycket ruffel och båg som helst i husdjursbranschen. Det är ingen slump att de som försöker lura i djurägare en massa skit om att hundar har övermänskliga egenskaper sysslar med inkomstbringande verksamheter i form av kurser och terapi. Ägaren till en nervklen och mentalt undermålig jycke blir naturligtvis mer benägen att betala tusentals kronor för ett stackars djur, om han tror att hunden kan ligga och tycka att husse är elak om han inte kostar på sin sjuke vän de sista resterna av en minimal pension. Stackars sjuka djur som man förr tog bort och därigenom besparade både omgivning och hund en massa lidande skall i dag räddas till varje pris. Den enda som har glädje av detta är terapeuten och hans bankkonto.
Det är samma sak i en allt mer samvetslös veterinärverksamhet där kroppsliga bekymmer, för snöd vinning, behandlas in absurdum. Det tar vi en annan gång.

Det var väldigt vad Alvar tog i. Han verkade äkta och mäkta indignerad. Vi har på känn att han har rätt även i detta fall. Jag tror jag avbokar tiden för min lite deppige undulat som skulle gå på samtalsterapi nu på fredag. Väldigt dyrt och kanske verkningslöst.
PS. Just när detta skall gå i tryck nås vi av nyheten att Kalmar konstmuseum har öppnat upp för att hundar skall kunna komma på visning och få en kulturell upplevelse. Vi skall be Alvar om en kommentar. Likaså skall vi kontakta vår kultur-drottning Lill-Gull som också skall få betrakta fenomenet, ur sin synvinkel.DS