Archive for mars, 2015

Sex, smisk och pisk

Bloggen har vid åtskilliga tillfällen påtalat att sex är något som engagerar, trots att det är ytterst få som erkänner att de är intresserade, och än mindre basunerar ut att de sitter och tittar på porrfilmer hemma i TV soffan. Alla gör naturligtvis inte detta, men när det kommer en ”Sex-film” som kan betraktas som lite seriös och har sitt ursprung i böcker som är lästa och omtyckta, då blir det rusning till biosalongerna. Nu senast är det något som heter ”Fifty shades of gray” som bygger på en bok med samma namn. Snusket får ett stänk av kultur och rumsrenhet och man kan ogenerat smyga in i salongen medan det fortfarande är ljust. I begreppet ”man” inkluderar vi inte bloggen. Vi har inte läst boken och skall inte heller se filmen. Vi tycker att sex är, eller snarare var, tillräckligt trevligt utan att man behöver blanda in perversiteter av olika slag, ty det lär det enligt rykte handla om i detta fall.

Vi har tidigare  publicerat ett avsnitt ut Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persons sexdrypande memoarer och vi har tvekat inför en fortsatt utgivning. Vi har varit rädda att läsarna skulle ta illa vid sig, men nu när vi ser att det är rusning till smisk och pisk har vi inge dubier längre. Vi kommer nu att publicera såväl Lill-Gull som Manfred Potaint med ett antal avsnitt i veckan. Detta i fast förvissning om att läsekretsen tål de tveksamheter som kan tänkas förekomma. Ja inte bara tål. Man suktar efter lite snask och snusk, och bloggens förhoppning är att det skall sätta lite sprätt på kommentar-flödet. Något som kan ligga till grund för en befruktande diskussion.

Skulle det visa sig att memoarerna rymmer sådant som kan betraktas som synnerligen osmakligt och tveksamt, tar vi oss friheten att avbryta publiceringen.

Vi börjar med Manfreds första kapitel redan i dag.

Sex och skörlevnad. Manfred Potaints memoarer: Del 1

Vi har tidigare kunnat glädja oss åt Manfred Potaints medverkan som manlig rådgivare i sex-relaterade frågor i vår spalt ”Sex och samlevnad”. Manfred har ställt sig positiv till en insats som memoarskribent.

Utdrag ur Lill-Gulls memoarer kommer att varvas med avsnitt från Manfred Potaints rika sexliv. Vi vill i sann demokratisk anda låta bägge könen komma till tals. Utan vidare preludier hoppar vi i säng med Manfred, en av södra Sveriges mest berömda Karla-karlar.

”Jag, Manfred Potaint, är som framgår av mitt efternamn, av Fransk efterbörd. Min Far kom med ett kringresande cirkussällskap till GK. Pappa var inte artist utan han jobbade med resning och rivning av tältet. Det var inte resning bara på dagtid utan mina dagars upphov var aktiv även på kvällar och nätter och han hade namn om sig som en riktig kvinnokarl. Ja inte en sådan där modern halvfigur i velour som lagar mat och byter blöjor, utan en sjudjävel på att lägra kvinnfolk. Jag lär ha blivit till en sommarkväll på den hoprullade tältduken.

Pappa Jacques, var en man av den gamla stammen. Hans medfödda läggning och franska påbrå gjorde att han hanterade fruntimmer med strama tyglar och fast hand. Det var inget modernt trams och pjosk, utan ansåg han en ”handpåläggning” befogad så verkställdes den, och för handpåläggning av mer sexuell art inväntades inget tillstånd från motparten. Min pappa var helt enkelt en rak och resolut karl.

Det finns ett gammalt skämt ute på logement och i drängstugor som lyder: ”Kvinnor vill ha värme och ömhet. Släng dem i elementet så blir de både ömma och varma”. Det är min pappa som är upphovsman till detta klassiska uttryck. Jag var själv med, ca fem år gammal, och jag kan än i dag höra hur mamma skrek. Detta satte djupa spår i min späda varelse för jag har alltsedan dess förstått vilken betydelse ett resolut manligt agerande har i en lycklig familjerelation.

Även jag fick en släng av sleven. Ja kanske inte sleven, utan av en nitförsedd livrem, eller björkris som jag själv fick hämta i skogen och bringa i handen på min stränge men rättvise fader.

Det var tack vare en sådan skogsutflykt som jag sex-debuterade. Jag hade råkat stöta pappas brännvinsflaska i golvet och nu skulle ett rättvist straff verkställas. Far hade hunnit få i sig så pass att den sedvanliga humörsvängningen inträtt. ”Nu din förbannade vanbatting och odugling skall du få se på satan. Stick för helvete till skogs och hämta ris annars tar jag yxan och slår ihjäl dej. Stick!!”

Jag åtlydde klokt nog uppmaningen men jag gjorde mig ingen brådska. Det var ju knappast något eftersträvansvärt som väntade vid hemkomsten.

Strax innanför skogsbrynet växte det mängder med blåbär. Stora och goda och detta var innan dvärgbandmaskens tid så man kunde äta direkt utan avsköljning. Där går en kvinna och plockar. Hon har kjol och när hon böjer sig blottar hon ett ganska så ansenligt akterkastell med tillbehör.

Jag hoppar över detaljerna för jag vill inte så här tidigt i mina memoarer skrämma finkänsliga läsare. Jag nöjer mig med att berätta att en liten 13-årig gosse fick ett minne för livet. En gosse som slapp stryk vid hemkomsten eftersom pappa Jacques hade hunnit somna. Det var första, men definitivt inte sista, gången jag upptäckte vilken glädje och nytta man kan ha av ett rekorderligt umgänge.”

Vi tackar Manfred för detta. En viss tvekan infinner sig. Manfreds burdusa framtoning kanske kan upplevas som stötande, men vi avvaktar nästa bidrag för att ta ställning beträffande en ev. fortsättning.

mars 29, 2015 at 2:56 e m 4 kommentarer

Betygsfri skola?

Vid sidan av gröna Köpingens högklassiga husorgan ”Termometern” tar vi också ibland del av en dagstidning med snarlikt namn: Barometern. En artikel signerad Johan Winsell fick oss att hicka till: ”Betygsfri skola skall införas på försök nästa år”. Vi läste artikeln ett antal gånger men kunde inte finna annat än att det handlade om en ”Läxfri skola”. Johan är en kompetent krönikör och är förmodligen inte ansvarig för rubriksättningen.

Vi på bloggen är skeptiskt inställda till bägge varianterna. Miljöpartiet vill i vanlig ordning gå i bräschen, även för denna tokighet, och man hänvisar till en skola i Mörrum som valt en ”läxfri väg”. Förmodligen rör det sig även här om språkförbistring. Det handlar nog, med tanke på orten, om en Laxfri väg”.

mars 27, 2015 at 8:53 f m 2 kommentarer

Bloggare och bollar

Det sitter en massa människor ute i stugorna och bloggar. Varför kan man undra. I vårt fall är syftet uppenbart. Vi vill sprida vårt politiska budskap och känner det som vår plikt att agera vägvisare för en vilsen allmänhet. Vägen mot framgång och välstånd. Lyckas vi? Ja ibland fylls vi av tvivel. ”Hälsan tiger still” brukar det heta, och en orsak, ja den mest troliga, till ett klent kommentarsflöde kan vara att läsekretsen håller med om det mesta. Men en hemsk tanke har slagit oss på senare tid. Tänk om det är så att man skiter i vad vi säger. Tänk om man finner våra briljanta inlägg ointressanta och värdelösa! Tanken svindlar.

Vi har försökt att provocera fram lite uppfriskande kommentarer och underlag för diskussion genom att baktala vår Monark, häda Gud, angripa militanta feminister mm. Inte ens en nedlåtande attityd gent emot Lasse Stefanz har haft effekt.

Nu griper vi ett sista halmstrå innan vi ger upp: Zlatan! Vi skall baktala vårt nationalhelgon Zlatan.  Bloggen inser att vi är ute på hal is och vanskliga vägar. Vi kanske inte bara får kommentarer, utan också en radda hot, men vi skiter i det.

Zlatan är en gudabenådad fotbollsspelare. Helt fantastisk. Men. Att denne Skånepåg är ensam om fyra röda kort i ChampionLeague är ingen slump, ej heller en effekt av dåliga domare. Zlatan är vårds- och hänsynslös, även om antalet armbågar i ansiktet på motståndarna minskat något. Zlatan är inget föredöme och skall inte vara kapten i landslaget. Den befattningen fick han för att han inte skulle tjura ihop och bojkotta nationselvan.

Men fotboll skall vara kamp och blodigt allvar” I helvete heller! Vill man se blod så kan man titta på MMA eller motsvarande. Jag är helt övertygad om att ett lag med finlirare som Nacka Skoglund, och för den delen också Roger Magnusson, skulle fylla arenorna med åskådare som älskar fotboll. (Nu blev det lite fel. Vi menar liknande spelare, inte originalen. Det skulle bli lite knepigtDe skulle inte platsa i ett modernt lag”. Det är troligt men vad är det som säger att modern fotboll är roligare? Är det inte idrottens, i detta fall fotbollens, innersta mål och mening att roa publiken? Eller är det att spelarna skall tjäna en massa millioner med vilka metoder som helst? Vi vanliga dödliga amatörer som löser biljett för att roas en stund uppskattar lite artisteri. Vi skiter i om någogör ett fantastiskt jobb utan boll och springer i luckorna. Vi vill se lite klacksparkar, dragningar och finter utan att man sliter tröjan av motståndarna. Så enkla och okomplicerade är vi. ”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”

Nacka, och flera med honom, gick ett tragiskt öde till mötes när rampljuset slocknade. Vi får se hur Zlatan tacklar den tid som förr eller senare kommer, när de stora arenorna inte längre är hans scen.

Vi har svårt att tro att Franska staten har något ambassadörsuppdrag i beredskap. Inte heller internationella domarkåren, efter hans enastående uppvisning i uselt sportsmans- chip, efter matchen mot Bordeaux.

mars 27, 2015 at 7:40 f m Lämna en kommentar

Talekonst

Vi är inte så imponerade av politiker. (Naturligtvis undantar vi här representanter för  GRIS, din ledstjärna i den politiska skymningen, och en och annan kommunpolitiker i grannskapet). Riksplanhalvans politiska lirare är vi mera tveksamt inställda till och inte så sällan sitter man och tycker att ”det där hade jag gjort bättre själv”.

I ett avseende är vi imponerade. De flesta är fenomenala på att svara utan att få något sagt, men ändå framstå som hyggligt trovärdiga. Ni har säkert själva suttit framför TV och förundrats över hur skickligt man slingrar sig ur de mest infernaliska knipor. Politiker A ställer en fråga till B. Man sitter och tänker. ”Det där var skickligt, hur skall han klara sig ur detta?” Jo då. B levererar ett svar som avfärdar A lätt och elegant utan att man efteråt kan peka på vad han egentligen sa. Det är nog här som agnarna skiljs från vettet. Att kunna uttala sig förtroendeingivande utan att få något sagt är nog en egenskap som utmärker framgångsrika politiker.

För att få lite mer kött på benen söker vi upp logoped Rune Rehtorik, verksam som talskrivare åt utsocknes politiker. 

Nå Rune. Tycker du att politiker ibland får sväva ut och orera i all oändlighet utan att få något vettigt sagt? Skall man inför strängare tidsbegränsning vid debatter och anförande? Borde det vara förbjudet att inte svara ja eller nej på en rak enkel fråga?

De frågor du ställer är ytterst intressanta och relevanta om man betänker vilket värde ett svar skulle ha för den allmänhet som under vissa omständigheter ibland kan anses vara i behov av upplysning om sakers tillstånd i det fall de kan anses vara av vitalt intresse för att utreda om, och i så fall när, det kan tänkas vara befogat med ett rakt och i vissa fall också sanningsenligt svar på en fråga som i viss utsträckning anknyter till den problematik som initialt berördes. Svaret på dina frågor får nog, utifrån ett medmänskligt perspektiv, med fokus på individens okränkbarhet och egenvärde, i de fall då annat inte kan anses ligga i sakens intresse, bli ett solklart och distinkt: Jaså.

Vi tackar Rune för detta klockrena besked och gläder oss åt att det finns individer som kan uttrycka sig klart och koncist, fjärran från politikernas svävande svamlande.

mars 25, 2015 at 6:55 f m Lämna en kommentar

Så mycket sämre

TV4:s djärva musikaliska grepp ”Så mycket bättre” har blivit en stor succé. Inte minst för de inblandade artisterna som går en ny vår till mötes, med ett fetare bankkonto, eftersom man på nytt får STIM-pengar för gamla bortglömda alster, som nu sjungs av någon annan.  

Ja ni vet hur det går till. Man sjunger gamla låtar och så lipar man en skvätt. Varför vet vi inte, men det kan vara för att det låter lite illa.

Vi tar Magnus Uggla som exempel. Herr Uggla som har legat på svensktoppen sedan hedenhös med sin version av Olle Ljungströms ”Jag och min far”.

Nu kommer vi med sensationella nyheter, som är synnerligen graverande för herr Ljungström, och Herr Uggla. Efterforskning bland Nils Norrälvs efterlämnade verk visar att det finns en nästan identisk version, tillkommen långt innan Ljungström satte ”sin” låt på pränt. Vi står här ånyo inför ett plagiat av Nils Norrälvs kväden. Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg svensktopps-marodören Lasse Winnerbäcks stöld av ett annat verk av vännen Nils. Kommer ni inte ihåg kan ni trycka här för att friska upp minnet, av ett på flera sätt samvetslöst musikaliskt nidingsdåd.

Här kommer Nils Norrälvs ursprungliga och äkta version av: 


Jag, min Mor och min Far

Där borta i bilen, låg min mor och min far

Allan och Ulla, ett anonymt par

Av detta förstår ni, efter visst besvär

Och deras kärlek. Så fanns jag här

Han borde ha backat, men han blev kvar

Och det var då, som min far blev min far

 

Han lärde mig växter och dess namn på latin

Cannabis sativa, den var extra fin

Han förde mig gärna in i snusk-rockens land

Fick del av hans kunskap om Medusas band

 

Jag saknar hans kokkonst. Lättrökt isterband

Hans dallrande fläsk med fet flottig rand

Jag minns pytt i pannan, hans inlagda sill

Liksom hans kunskap hur en Jansson blir till

 

Mor var oduglig, min far lagar mat

Vad serverade UllaBlott ett djävla tjat

Hon tjata och gnata. Hon var inte snäll

Det var bara klagan från morgon till kväll

 

Där borta vid pilen. Byggde Far en latrin

Ett rödmålat dass. En byggnad så fin

Där satt vi på fjölen, var morgon och kväll

Du måste haft hjälp utav Martin Timell

Men vi kan enas, om detta svar

Det gjorde han skitbra, för mig och min far

 

Han lärde mig dricka, Beaujolais franska vin

Ibland lite mycket, blev fulla som svin

Vi satt oss i bilen, for hem dit vi bor

Och borta vid pilen körde far på min bror

 

Då tyckte mor Ulla att vi var till besvär

Och så en dag så fanns hon ej där

Men vi kan enas, (vi minns hur det var)

Att nu blev det bättre, för mig och min Far

 

Mor skall förskjutas, det har vi kvar

Vi skall aldrig försonas, med Mor, jag och min Far.

 

Så låter Nils Norrälvs original. Vill ni höra Ugglas och Ljungströms stöldgods, trycker ni här. Studera artisterna runt bordet. Skvallrar inte deras minspel om dåligt samvete. Det är ganska uppenbart att Olle Ljungström känner sig obekväm och skäms över sitt tillgrepp av Nils Norrälvs litterära lämningar. Han gör ett tafatt försök att dölja delar av ansiktet i händerna och stirrar skuldmedvetet ner i bordet. Så agerar en brottsling vid konfrontation med sina ogärningar.

 

mars 20, 2015 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Mello

Årets melodifestival är historia. En ganska trist sådan. I år hade bloggen turen, att med hjälp av ett glas Amarone och en åtta Talsiker, somna redan efter något inledande nummer, men vaknade i tid för att få ta del av resultatet. Vi kan nog tycka att det var en rättvis seger. Vi köper inte skivor med Måns Zelmerlöw men det skall erkännas att han är ganska kompetens och proffsig, och låten var väl tämligen överlägsen. Vi kunde också notera att internationella juryns omdöme är bättre än svenska folkets. Med inhemsk hjälp gjorde Kvinnaböske och en Same, jag glömt namnet på, ett omotiverat hopp i resultatlistan. Till på allt elände, uppåt.

Enligt gammal god tradition skall GK:s Mellofestival gå av stapeln i början av april. Närmre bestämt 1/4. Det är oundvikligt att den lokala populärmusiken tar intryck av omvärlden, vilket speglas i årets startfält. Vi har gjort en första besiktning och det verkar minst sagt spännande och lovande.

Skyhög favorit är Hasse Kvinnobuske Karlsson, som med sitt lite ekivoka bidrag ”Fifty chades of gold and green, rider på den sexvåg som en film med snarlikt namn skapat. Vi har svårt att se att någon kan hota detta säljande koncept. Sex och bondkomik går alltid hem i stugorna. Kombinationen är genital. Favorittyngda får nog också ett par lallande dementa invånare på ett äldreboende finna sig i att vara. Bidraget heter lämpligt nog ”La la la la la lala la lej”. En stark refräng som fastnar direkt. Omsorg om minoriteter brukar belönas, varför vi misstänker att en representant för ursprungsbefolkningen i H…….o, ”Lapp-Valle”, kommer att hävda sig väl. Han sjunger lite entonigt på sin hemsockens vilda, obegripliga tungomål, iförd traktens folkdräkt, overall och lantmännen-keps. Vi skall inte heller räkna bort en ungdomlig manlig duo, anställda vid kyrkogårdsförvaltningen, som framför en liten käck visa: ”Nu gör vi en grop, vi”. Trallvänligt och publikfriande.

Ja, årets Mello i Gröna Köpingen verkar av förhandsvisningarna att döma, bli något alldeles extra. Vi ser med anspänning fram mot första april.

mars 17, 2015 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Konstigheter

”Du är så fyrkantig Bosse” brukar en kvinna i bekantskapskretsens utkanter säga. Det är förmodligen inte min kroppshydda som avses utan en beskrivning av bloggens själsliv. Vi tror att ”fyrkantigheten här står för enkel, stelbentoch fantasilös. Oavsett vilken tilltro amatörpsykologer av skilda slag förtjänar, så kan jag leva med detta, för avarter av motsatsen tycker jag är så mycket värre.

Bland det mest fyrkantiga man kan hitta i grannskapet är Kalmar konstmuseum. Vi tänker här på exteriören. En mörk trälåda.

Innanför väggarna verkar det vara allt annat än fyrkantigt. Här flödar fantasi och kreativitet, och stelbenthet har ersatts av fyrbenthet. Tyvärr har det blivit lite turbulens i flödet och chefen har fått sparken, fast det i vanlig ordning heter att han ”avgått i samförstånd”. Konstföreningens ordförande hade lite svårt att ge ett rakt svar på frågan varför Per-Olof Johansson måste gå. Vi på bloggen tar inte ställning men tycker nog att en fråga sällan har haft ett så solklart svar. En person som anordnar konstvisning för hundar skall inte avgå när utställningen är ett faktum. Han skall ha sparken med omedelbar verkan så fort idén rinner upp i skallen.  

Du är så fyrkantig Bosse!

Hur är läget för den konceptionella samtidskonsten här i Gröna köpingen? Vi söker upp chefen för konstmuseet och likaledes ordföranden i lokala konstföreningen, Eugen Sudde, son till legendariske konstnären Waldemar Sudde, omnämnd redan i Mosebacke Monarki på 60-talet. Hur står det till här i GK. Finns här några interna stridigheter beträffande konstmuseets inriktning och verksamt?

”Jag och styrelsen är helt överens eftersom jag nu är ensam styrelseledamot, De övriga har avgått i protest. Jag vet inte varför eftersom det inte finns något protokoll från senaste mötet.

Detta med att djur engageras i konsten är inget nytt. Visserligen har vi inte bjudit in hundar men utsocknes besökare har haft med sig insekter som skapat förutsättningar för en fantastisk konstupplevelse: En happening som saknar motstycke i konstvärlden. Genom dessa besökare har museet infekterats av vägglöss och kackerlackor, besökare som annorstädes skulle hälsas med avsky. Här ser vi dessa som en fantastisk tillgång i en kreativ skapande process. Vi erbjuder allmänheten medverkan i en enastående inspirerande och demolerande spontanföreställning. Besökarna förses med bräckjärn och tänger och får i en sanslös orgie gå lös på väggsocklar och dörrfoder för att sedan med ryggsprutor bekämpa kackerlackor och vägglöss med färgglada preparat tillhandahållna av Anticimex. Det hela mynnar ut i en extatisk färgorgasm i regnbågens alla färger. På så sätt väver vi också in HBTQ rörelsen i skaparprocessen. En fantastisk happening som belyser människans litenhet i ett kosmiskt perspektiv.

Vi hoppas att detta initiativ kommer att uppfattas negativt av den lågutbildade massan så att medlemsantalet i konstföreningen minskar ytterligare. Vi i den kulturella eliten vill gärna vara en liten exklusiv skara. Folk som gillar oljemålningar, akvareller och annan skit kan sitta hemma och titta på sina egna väggar med ‘Gråtande barn’, Fiskargubbar med sjöskumspipor, och Grindslantar” slutar Eugen Sudde.

Lite slokörad och skamsen drar sig bloggen hemåt för sanering. Inte av ohyra, men vi skall rensa väggarna från enkel och simpel konst. Vi har inga ”gråtande barn” men några tavlor av R-I K som vi i vårt oförstånd tyckt om tidigare, innan vi fick reda på vad som är rätt och riktigt, enligt kultureliten.

mars 14, 2015 at 7:23 e m Lämna en kommentar

Hemkunskap

Sistliden söndag fröjdades vi åt ”Internationella kvinnodagen. Vi gläder oss åt att det heter Internationella kvinnodagen, för i vår omvärld finns det kvinnor som har det rent bedrövligt. Därom råder ingen tvekan. Våra svenska kvinnor har det nog överlag ganska drägligt. Ja en och annan har det nästan oförskämt bra. Bloggen kan ge exempel. Likväl gnälls det en del över att hemmets göromål inte fördelas lika. 

Vi avvaktar med spänning införandet av ”Internationella Mans-dagen”, detta för att bringa lite rättvisa mellan könen, men det är väl risk att några militanta feminister förvanskar det hela till ”Internationelle Mens- dagen”, och då står vi stackars maskuliner där, snuvade på nytt.

Vi lovade i ett tidigare inlägg att återkomma med tips och råhur man kan göra, ett i och för sig föga betungande hemarbete, ännu lättsammare. De kvinnor som normalt, och naturligt, har hand om verksamheten i hemmet arbetar ofta helt i onödan. Bloggen skall komma med tips om hur verksamheten rationaliseras, utan att vi för den skull propsar på att ta överVi skall ge kvinnorna verktygen” som det brukar heta.

Vi börjar med det som kräver långtgående insatser för att rätta till historiska misstag, men som kan undvikas i framtidenVitmålade hem.

Vitt. Det har en tid rått en trend där allt skall vara vitt. Vitt, vitt, vitt. Vita väggar, vita golv, vita möbler. Det fanns en tid då allt skulle vara trärent. Furupanel, furugolv, avlutade möbler etc. Personer med kunskap om möbelhistoria har gråtit sig rödögda över alla kulturhistoriskt intressanta möbler som miste sin originalmålning med hjälp av kaustiksoda och slipmaskiner. Nu har de fått gråta igen. Värdefulla möblemang har målats vita. Vitt, vitt, vitt.  Man börjar nu se en ände på detta vansinne men mycket har gått förlorat.

Vad har detta med rationellt hemarbete att göra? Jo men det är väl uppenbart. Smuts syns väldigt väl på en vit yta. En liten fläck på ett vitt golv, skulle ingen notera på ett brunt trägolv. Symbolen för den ultimata enfalden, vita mattor, vill jag bara inte prata om. Det frestar på cirkulationen och ger hjärtflimmer och öronsus.

Dammsugare.

Vad är det för en idiot som har uppfunnit denna? Ja, metoden som sådan är OK, men designen. Man drar en liten tjutande manick efter sig. Ett litet helvete som är stört omöjligt att smidigt dra över en tröskel. Ett hårt plasthölje slår emot väggarna och ger märken, framför allt på vita väggar. Denna typ av dammsugare skall naturligtvis ha högre frigång och luftpumpade mjuka däck som sväljer ojämnheter i form av trösklar, mattkanter etc., och en mjuk” stötfångare”     ”Visst,men vi har löst problemet genom centraldammsugare?. Jaså? I stället för en liten manick så får man släpa runt en lång otymplig slang. Är det bättre?

Vi har inte prova självgående, automatiska dammsugare, men idén verkar tilltalande, varför vi återkommer med utvärdering.

Den slutgiltiga lösningen är naturligtvis hydrauliska vägg-socklar. Denna idé har jag tuggat om i decennier, minst, och blivit idiotförklarad. För detta också. Nrycktas det om att detta är på gång. Min hustru som tittar på program med gladaoch även arga snickare berättar att man nyligen visat hur man nu lanserat en enklare variant av denna geniala idéDet är i så fall på tiden, men ingen kan ta ifrån Bloggen att vi var först med idén. Hustrun kan intyga. Redan för tjugo år sedan var en vanlig kommentarDu är ju inte klok. Det kommer aldrig att fungera.”

Det är klart att det skulle fungera. Innanför de hydrauliskt manövrerade golvsocklar sitter det en helvetiskt stark sug som drar med sig damm, skor, gamla smörgåsar, leksaker och katten om man nu har en sådan. Ja, det gäller naturligtvis att blocka bort det man är rädd om. Men resten ryker med. Damm smuts och katten. Lätt och elegant. Den arbetsinsats som krävs, förutom bortplockandet, är två knapptryckningar, On/Off. Det kanske inte blir så billigt, men har man råd att installera en jacuzzi eller annat lände, så borde pengarna räcka även till detta, som inte kan betraktas som lika hälsovådligt.

VattenkastningMan smyger in i ett litet låsbart rum, i angeläget ärende. I samma stund som man reglar dörren hör man den obligatoriska frågan: ”Du fäller väl upp ringen”. Man blir förbannad varje gång, men å andra sidan kan jag förstå kära hustrunfrustration om man inte gjorde det. Lösningen är enkel. Två handfat. Ett för handhygien, och ett för manlig urinering. Lagom höjd, och man kan uträtta sitt ärende även klädd i ljusa byxor utan att behöva känna oro för resultatetMen det finns inte plats för två handfat” Vi har lösningen också på detta. Egentligen ännu elegantare. På ordinarie toastol monteras ett böjligt rör, fäst nere vid kröken, med en tratt i andra änden med storlek allt efter behov. Tratten bringas i position, förrättningen utförs, och röret/tratten viks tillbaka i sitt utgångsläge. Inget kladd. Inget spill, inte skrymmande.

Jag betackar mig för den infantila frågan: ”Varför sitter du inte och pinkar?” Sitter?? Detta är fruntimmersfasoner, ovärdigt en man som har kvar ett uns av stolthet och respekt för gamla manliga, hederliga traditioner. Jag vill i all enkelhet påminna om att byxor, avsedda för manligt bruk, är förseddamed gylf. Finns den där bara som prydnad? Sitta? Vidrigt!

Tvätt-hantering. Nästa rationalisering kanske vi har påtalat tidigareVi struntar i det, och tar en repris.

Hustrun har tvättat. Ett som hon tycker betungande moment som består i att lämpa in lite smutsiga kläder i en lucka varefter man trycker på en knapp för att sedan återgå till ”Lantliv” ”Hus och hem” eller i sämsta fall en bok av Camilla Täckfärg. När maskinen gjort sitt skall tvätten torka. Vi tar den kvinnliga metoden först: Den rena tvätten läggs i en låg korg som bärs ut och ställs på marken vid torklinan. En lina som är full av klädknäppen. Kvinnan böjer sig, mer eller mindre mödosamt, beroende på fysik, varefter hon med ex. en skjorta i handen först skall flytta på befintliga klädnypor, hänga skjortan på plats och återplacera nyporna. Det är så orationellt och obegåvat att jag blir trött bara jag tänker på det.

Hur gör en normalbegåvad man? Jo, han tar en lämplig korg med bekväma handtag och går, men inte så långt. Han går till en vagn med hjul, en vagn så hög att tvättkorgen kommer i bekväm höjd. Var finns klädnyporna? Naturligtvis i en korg på vagnen eller i en liten tygpåse på magenLätt och elegant tar han plagg efter plagg, placerar på lagom avstånd och sedan fixeras dessa med klädknäppen från korgen/påsen. Man kan notera ett solklart mervärde. Nyporna hänger inte ute och blir ankomna av väder och vind.

Jag utmanar vem som hest, på stående fot, på en ”tvätt hängarduell. Vi avvaktar till den riktiga våren med lite torkväder. På TV har man ett kockprogram som slutar med ”sås- duell” Här är det min motståndare som kommer att ”såsa”. Detta kan bara sluta på ett sätt. Jag kan t.o.m. sträcka mig så långt att jag kan utföra mina moment med förbundna ögon, och ändå gåjag segrande ur duellen. Med marginal.

Potatisskalare.

Det finns elektriska potatisskalare som jag inte dömer ut. De fungerar bra på relativt färsk potatis, och försvarar sin plats om det handlar om att skala mycket vid samma tillfälle. Handlar det bara om några få potatisar vinner man ingen tidför disk av maskinen är lite krävande. Ett alternativ är den ”Morbergska” modellen med högtryckstvätt, men då krävs det färskpotatis och att tvätten står framme, lätt tillgänglig. Annars handlar det om att skala för hand.

Titta vilken tjusig potatisskalare jag hittade i affären”. Hustrun visar glädjestrålande upp en egendomlig tingest i plast. Formgiven av någon som aldrig sett en potatis, inte ens på bild. Ja visst, den kanske var lite tjusig, men fullständigt oduglig att skala med.

Det finns bara en modell som är funktionell. Det är den billiga varianten med metallskaft och dubbla skär som gör att du kan dra fram och tillbaka med samma effekt åt båda håll. Speciellt lämpade för ex. morötter men också överlägsen för potatis. Ett tips i all enkelhet. När ni handlar potatis så köp inte färdigpaketerad. Gå till lösviktslådan och välj de största. Står det någon liten surmulen dam och väntar på sin tur och sarkastiskt frågar: ”Vem skall ha alla de små?” svarar du: ”Hade du rappat på kärringdjävel hade du varit först och kunde gjort lika dant”. Varför vill jag ha stora potatisar? Jo det underlättar rationell handskalningEtt tips: Stå inte och skär er i fingrarna. Skala en ”kortsida” först. Stick där in en gaffeleller ännu hellre en träpinne så kan ni sedan kvickt som tusan hyvla av resten utan att fingrarna är i vägen, och blodvite undviks. Men detta hade ni säkert redan kommit på själva.

Även här kommer jag med en utmaning. Kan någon visa upp en bättre handskalare så bekostar jag resan till Bloggens bostad och bjuder på förtäring. Vi kan tillsammans skala potatis och laga till en Jansson”, som vi sköljer ner med kall pilsner och en Piratens besk”. Ja kanske två.

Skohorn. Nästa självupplevda idioti har kanske inte så mycket med hushållsarbete att göra, men utgör ett irritationsmoment. Det kanske inte existerar på annat håll, men hemma hos bloggen orsakar det bekymmer. Att ta på sig skorna har inte blivit enklare med åren. Det krävs ett skohorn av lång modell. Vi har ett sådant, men jag hittar det aldrig. Varför inte det? Jodet är helvitt och försvinner för ögat mot vit bakgrunden i form av vita väggar, möbler, mattor mm. Häng det på sin plats. Det hjälper inte. Det försvinner ändå.  Nu tror ni förstås att ni hittat på en lösning: ”Skaffa ett blått, svart ellergrönt skohorn, som syns mot allt vitt. Javisst. Det har jag gjort, men de plockas bort lika fort som de inhandlas. ”De är inte snygga.” Hustrun har så många goda sidor i övrigt att skilsmässa inte varit aktuell. I ett hem med mindre tolerant husfader hade det troligtvis varit ett alternativ. De är inte snygga”. Man ryser.

Tacka tusan för att kvinnorna vill ha hjälp i hemmet när de till största delen arbetar i onödan. Det finns hur mycket som helst, som en man med sinne för praktiska, fungerande, lösningar kan peka på, men det tar vi en annan gång. Tanken på skohornet har gjort mig uppbragt till den grad att det krävs lite frisk luft. Jag går en sväng för att kyla ner själslivet. Bara jag hittar skohornet, så jag får på mig skorna.

mars 10, 2015 at 11:45 f m Lämna en kommentar

Formel 1

Då har vi avverkat Faluns Formel 1 för vintersportare. Vi använder inte denna beteckning för att beskriva hur fort det går, utan vi vill påtala den slående likheten när det gäller materialets betydelse. Sebastian Vettel, Lewis Hamilton m,fl har bevisat att de är kompetenta bilförare, men om Hamilton placerades i en Caterham i stället för en Mercedes skulle han halka ohjälplig på efterkälken. 

Vad har detta med skidåkning att göra? Det handlar om precis samma fenomen. Materialets betydelse. En stackars Svensk eller för den delen också Norrbagge har tränat som en idiot ett antal år för att hävda sig i VM eller OS. Han eller hon är i strålande form, men det är inte vallar-teamet den aktuella dagen. Skidorna är helt enkelt urkass, och istället för en plats på pallen slutar man som 54 eller sämre. Det är naturligtvis bittert. Och helt onödigt.

Bloggen har lösningen på detta problem. Idén har framskymtat tidigare men ingen har haft kraft och mod att driva saken med samma styrka som Bloggen och GRIS kommer att göra. Till vårt valmanifest lägger vi följande förändring i fäders spår för framtids segrar:

Vid alla större mästerskap sköts vallningen av ett internationellt team som förser åkarna med exakt samma skidor. Åtminstone skidor som är exakt lika vallade. Nu hör jag redan hur ”experter mumlar om att den och den, måste ha det och det, men vi skiter i detta. Rättviseaspekter väger så tungt att man får ta ett och annat litet minus. Samma skidor till alla skulle ge skidsporten ett lyft. (Ja inte samma, då blir det bökigt, men lika)

I gränslandet till det osportsliga anar vi möjligheter som skulle gynna skidsporten i än högre grad. Petter Nortug har under ett antal år retat gallfeber på rättskaffens skidvänner genom sin attityd, och ovana att aldrig dra en enda liten meter. Aldrig. Där ligger stackars Svenskar och spårar hela loppet och så kommer Petter och spurtar förbi på slutet och åker hånleende baklänges över mållinjen.  Detta kunde ett opartiskt vallarteam få slut på genom kreativt manipulerande med Nortugs skidor. Inte så snyggt kanske, men på sitt sätt rättvist.

Hur står det till med skidor och vallning här på hemmaplanVi tar kontakt med Thure Lapphkast, ordfi skidklubben ”Bakhalt SK”, för att få hans syn på problematiken. ”Nå Thure. Hur har ni det här i klubben. Har ni ett vallar-team som fungerar till åkarnas belåtenhet?”  Nja, jag kan inte svara på denna fråga för vi har på grund av snöbrist ingen verksamhet igång. Jag föreslår att du åker västerut för där har man inte fattat att det behövs snö för skidåkning. Man förlitar sig på almanackan. Är det vinter så skall man åka skidor och man gnetar på så fort det är lite frost  marken. Vi har ryktesvis hört talas om att man annonserade efter hjälp med vallning och resultatet blev att det anlände en Bordercollie med bussen. Det blev någon form av missuppfattning men detkanske inte behöver bli så tokigt som man först trodde. Kalmar Konstmuseum, med Ivo Soltorp som pådrivare, har som bekant ordnat utställning för hundar, och begriper sig jyckarna på konceptuell samtidskonst så kanske de också kan smeta på lite Swix blå på belagen. Enligt senare rön så finns det ingen hejd på vad en hund kan åstadkomma.

Ja. så är det kanske. Vi litar på Ivo, som vi känner sedan tidigare som kortlivad rektor på ett Naturbruksgymnasium i grannskapet. Ja inte kortlivad rent fysiskt, för han är uppenbarligen fortfarande i livet, och har dessutom, enligt rykte, en framskjuten position i ”Feministiskt Initiativ” (FI)Härav drar vi slutsatser, men de behåller vi för oss själva.

mars 7, 2015 at 10:26 f m Lämna en kommentar

Är mössa ute, ”inne”?

Bloggen har tjatat om oskicket att bära mössor och kepsar inomhus. Vår nye Medarbetare, Anders, har synpunkter på det här med huvudbonader. Ordet till Anders.

 

Jag har blivit kepsliberal. Att bära keps, eller ännu värre toppluva, inomhus ser naturligtvis fånigt ut. Det trycker alla som uppnått vuxen ålder. Särskilt vi som tillhör den barhuvade generationen. Vi som stoppade toppluvan i skolväskan så fort mamma inte kunde se oss längre. Efter att studerat ett gammalt foto på ett glatt ungdomsgäng på Åreskutan börjar jag dock fundera lite över tingens ordning. På bilden ser man bl.a. en välbyggd yngling i 20-årsåldern med ett synnerligen fördelaktigt utseende. Av bilden framgår det att det sannolikt blåser snöstorm. Den unge mannen är likförbaskat iförd coola solglasögon och hans bara hjässa täcks av ett rejält lager snö. Eftersom han inte kan bestämma sig för om han skall likna Sylvester Stallone eller Tom Cruise så försöker han le charmigt med sammanbitna käkar. Den unge mannens manliga kamrater är likaledes barhuvade, snötäckta och solglasögonbeklädda. Nja, det finns ett undantag på bilden men han är skåning och vet naturligtvis inte hur coola killar klär sig i samband med skidåkning. De unga vackra damerna hade fina varma mössor som matchade deras jackor.

Jag vill minnas att det gick åt minst fyra Jägermeister på afterskin innan öronen fick tillbaka någon form av färg efter en sådan dag. 

Så här i efterhand kan jag dock berätta en liten hemlighet. Med jämna mellanrum bestämde sig de oerhört hårda grabbarna för att åka lössnöåkning på Åreskutans baksidaLikt en Everestexpedition tågade vi iväg mot toppen med skidorna på axeln, ty vi saknade sherpas som kunde bära åt oss. Snövesslan som gick upp till toppen kostade motsvarande en öl på afterskin och blev av naturliga skäl bortprioriterad. Väl komna över krönet började hela expeditionen att rota i fickor och plockade fram både toppluva och skidglasögon.

Vid detta minne drar jag två slutsatser:

1. Det kan inte vara dummare att bära keps inomhus än att färdas i snöstorm barhuvad.

2: Alla kvinnor som beklagar sig över att skönhetsidealen tvingar dem att bära obekväma kläder och högklackade skor skall sluta gnälla tills de tillbringat en vecka barhuvade i snöstorm. Om någon ifrågasätter dessa slutsatser återkommer jag med en argumentation utifrån ämnet ‘Pungbralla'”

 

Vi tackar Anders för detta. Tänkvärda ord som satte lite myror i huvudet, innanför mössan, på Bloggredaktören. Varmt välkommen med  flera bidrag.

mars 4, 2015 at 7:25 e m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 38 andra följare

Kalender

mars 2015
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se