Gröna Köpingen

Hemkunskap

Sistliden söndag fröjdades vi åt ”Internationella kvinnodagen”. Vi gläder oss åt att det heter Internationella kvinnodagen, för i vår omvärld finns det kvinnor som har det rent bedrövligt. Därom råder ingen tvekan. Våra svenska kvinnor har det nog överlag ganska drägligt. Ja en och annan har det nästan oförskämt bra. Bloggen kan ge exempel. Likväl gnälls det en del över att hemmets göromål inte fördelas lika. 

Vi avvaktar med spänning införandet av ”Internationella Mans-dagen”, detta för att bringa lite rättvisa mellan könen, men det är väl risk att några militanta feminister förvanskar det hela till ”Internationelle Mens- dagen”, och då står vi stackars maskuliner där, snuvade på nytt.

Vi lovade i ett tidigare inlägg att återkomma med tips och råd hur man kan göra, ett i och för sig föga betungande hemarbete, ännu lättsammare. De kvinnor som normalt, och naturligt, har hand om verksamheten i hemmet arbetar ofta helt i onödan. Bloggen skall komma med tips om hur verksamheten rationaliseras, utan att vi för den skull propsar på att ta över. Vi skall ge kvinnorna ”verktygen” som det brukar heta.

Vi börjar med det som kräver långtgående insatser för att rätta till historiska misstag, men som kan undvikas i framtiden: Vitmålade hem.

Vitt. Det har en tid rått en trend där allt skall vara vitt. Vitt, vitt, vitt. Vita väggar, vita golv, vita möbler. Det fanns en tid då allt skulle vara trärent. Furupanel, furugolv, avlutade möbler etc. Personer med kunskap om möbelhistoria har gråtit sig rödögda över alla kulturhistoriskt intressanta möbler som miste sin originalmålning med hjälp av kaustiksoda och slipmaskiner. Nu har de fått gråta igen. Värdefulla möblemang har målats vita. Vitt, vitt, vitt.  Man börjar nu se en ände på detta vansinne men mycket har gått förlorat.

Vad har detta med rationellt hemarbete att göra? Jo men det är väl uppenbart. Smuts syns väldigt väl på en vit yta. En liten fläck på ett vitt golv, skulle ingen notera på ett brunt trägolv. Symbolen för den ultimata enfalden, vita mattor, vill jag bara inte prata om. Det frestar på cirkulationen och ger hjärtflimmer och öronsus.

Dammsugare.

Vad är det för en idiot som har uppfunnit denna? Ja, metoden som sådan är OK, men designen. Man drar en liten tjutande manick efter sig. Ett litet helvete som är stört omöjligt att smidigt dra över en tröskel. Ett hårt plasthölje slår emot väggarna och ger märken, framför allt på vita väggar. Denna typ av dammsugare skall naturligtvis ha högre frigång och luftpumpade mjuka däck som sväljer ojämnheter i form av trösklar, mattkanter etc., och en mjuk” stötfångare”     ”Visst,men vi har löst problemet genom centraldammsugare?”. Jaså? I stället för en liten manick så får man släpa runt en lång otymplig slang. Är det bättre?

Vi har inte prova självgående, automatiska dammsugare, men idén verkar tilltalande, varför vi återkommer med utvärdering.

Den slutgiltiga lösningen är naturligtvis hydrauliska vägg-socklar. Denna idé har jag tuggat om i decennier, minst, och blivit idiotförklarad. För detta också. Nu rycktas det om att detta är på gång. Min hustru som tittar på program med glada, och även arga snickare berättar att man nyligen visat hur man nu lanserat en enklare variant av denna geniala idé. Det är i så fall på tiden, men ingen kan ta ifrån Bloggen att vi var först med idén. Hustrun kan intyga. Redan för tjugo år sedan var en vanlig kommentar: ”Du är ju inte klok. Det kommer aldrig att fungera.”

Det är klart att det skulle fungera. Innanför de hydrauliskt manövrerade golvsocklar sitter det en helvetiskt stark sug som drar med sig damm, skor, gamla smörgåsar, leksaker och katten om man nu har en sådan. Ja, det gäller naturligtvis att blocka bort det man är rädd om. Men resten ryker med. Damm smuts och katten. Lätt och elegant. Den arbetsinsats som krävs, förutom bortplockandet, är två knapptryckningar, On/Off. Det kanske inte blir så billigt, men har man råd att installera en jacuzzi eller annat lände, så borde pengarna räcka även till detta, som inte kan betraktas som lika hälsovådligt.

Vattenkastning. Man smyger in i ett litet låsbart rum, i angeläget ärende. I samma stund som man reglar dörren hör man den obligatoriska frågan: ”Du fäller väl upp ringen”. Man blir förbannad varje gång, men å andra sidan kan jag förstå kära hustruns frustration om man inte gjorde det. Lösningen är enkel. Två handfat. Ett för handhygien, och ett för manlig urinering. Lagom höjd, och man kan uträtta sitt ärende även klädd i ljusa byxor utan att behöva känna oro för resultatet. ”Men det finns inte plats för två handfat” Vi har lösningen också på detta. Egentligen ännu elegantare. På ordinarie toastol monteras ett böjligt rör, fäst nere vid kröken, med en tratt i andra änden med storlek allt efter behov. Tratten bringas i position, förrättningen utförs, och röret/tratten viks tillbaka i sitt utgångsläge. Inget kladd. Inget spill, inte skrymmande.

Jag betackar mig för den infantila frågan: ”Varför sitter du inte och pinkar?” Sitter?? Detta är fruntimmersfasoner, ovärdigt en man som har kvar ett uns av stolthet och respekt för gamla manliga, hederliga traditioner. Jag vill i all enkelhet påminna om att byxor, avsedda för manligt bruk, är förseddamed gylf. Finns den där bara som prydnad? Sitta? Vidrigt!

Tvätt-hantering. Nästa rationalisering kanske vi har påtalat tidigare. Vi struntar i det, och tar en repris.

Hustrun har tvättat. Ett som hon tycker betungande moment som består i att lämpa in lite smutsiga kläder i en lucka varefter man trycker på en knapp för att sedan återgå till ”Lantliv” ”Hus och hem” eller i sämsta fall en bok av Camilla Täckfärg. När maskinen gjort sitt skall tvätten torka. Vi tar den kvinnliga metoden först: Den rena tvätten läggs i en låg korg som bärs ut och ställs på marken vid torklinan. En lina som är full av klädknäppen. Kvinnan böjer sig, mer eller mindre mödosamt, beroende på fysik, varefter hon med ex. en skjorta i handen först skall flytta på befintliga klädnypor, hänga skjortan på plats och återplacera nyporna. Det är så orationellt och obegåvat att jag blir trött bara jag tänker på det.

Hur gör en normalbegåvad man? Jo, han tar en lämplig korg med bekväma handtag och går, men inte så långt. Han går till en vagn med hjul, en vagn så hög att tvättkorgen kommer i bekväm höjd. Var finns klädnyporna? Naturligtvis i en korg på vagnen eller i en liten tygpåse på magen. Lätt och elegant tar han plagg efter plagg, placerar på lagom avstånd och sedan fixeras dessa med klädknäppen från korgen/påsen. Man kan notera ett solklart mervärde. Nyporna hänger inte ute och blir ankomna av väder och vind.

Jag utmanar vem som hest, på stående fot, på en ”tvätt hängar–duell”. Vi avvaktar till den riktiga våren med lite torkväder. På TV har man ett kockprogram som slutar med ”sås- duell” Här är det min motståndare som kommer att ”såsa”. Detta kan bara sluta på ett sätt. Jag kan t.o.m. sträcka mig så långt att jag kan utföra mina moment med förbundna ögon, och ändå går jag segrande ur duellen. Med marginal.

Potatisskalare.

Det finns elektriska potatisskalare som jag inte dömer ut. De fungerar bra på relativt färsk potatis, och försvarar sin plats om det handlar om att skala mycket vid samma tillfälle. Handlar det bara om några få potatisar vinner man ingen tid, för disk av maskinen är lite krävande. Ett alternativ är den ”Morbergska” modellen med högtryckstvätt, men då krävs det färskpotatis och att tvätten står framme, lätt tillgänglig. Annars handlar det om att skala för hand.

”Titta vilken tjusig potatisskalare jag hittade i affären”. Hustrun visar glädjestrålande upp en egendomlig tingest i plast. Formgiven av någon som aldrig sett en potatis, inte ens på bild. Ja visst, den kanske var lite tjusig, men fullständigt oduglig att skala med.

Det finns bara en modell som är funktionell. Det är den billiga varianten med metallskaft och dubbla skär som gör att du kan dra fram och tillbaka med samma effekt åt båda håll. Speciellt lämpade för ex. morötter men också överlägsen för potatis. Ett tips i all enkelhet. När ni handlar potatis så köp inte färdigpaketerad. Gå till lösviktslådan och välj de största. Står det någon liten surmulen dam och väntar på sin tur och sarkastiskt frågar: ”Vem skall ha alla de små?” svarar du: ”Hade du rappat på kärringdjävel hade du varit först och kunde gjort lika dant”. Varför vill jag ha stora potatisar? Jo det underlättar rationell handskalning. Ett tips: Stå inte och skär er i fingrarna. Skala en ”kortsida” först. Stick där in en gaffel, eller ännu hellre en träpinne så kan ni sedan kvickt som tusan hyvla av resten utan att fingrarna är i vägen, och blodvite undviks. Men detta hade ni säkert redan kommit på själva.

Även här kommer jag med en utmaning. Kan någon visa upp en bättre handskalare så bekostar jag resan till Bloggens bostad och bjuder på förtäring. Vi kan tillsammans skala potatis och laga till en ”Jansson”, som vi sköljer ner med kall pilsner och en ”Piratens besk”. Ja kanske två.

Skohorn. Nästa självupplevda idioti har kanske inte så mycket med hushållsarbete att göra, men utgör ett irritationsmoment. Det kanske inte existerar på annat håll, men hemma hos bloggen orsakar det bekymmer. Att ta på sig skorna har inte blivit enklare med åren. Det krävs ett skohorn av lång modell. Vi har ett sådant, men jag hittar det aldrig. Varför inte det? Jodet är helvitt och försvinner för ögat mot vit bakgrunden i form av vita väggar, möbler, mattor mm. ”Häng det på sin plats.” Det hjälper inte. Det försvinner ändå.  Nu tror ni förstås att ni hittat på en lösning: ”Skaffa ett blått, svart ellergrönt skohorn, som syns mot allt vitt”. Javisst. Det har jag gjort, men de plockas bort lika fort som de inhandlas. ”De är inte snygga.” Hustrun har så många goda sidor i övrigt att skilsmässa inte varit aktuell. I ett hem med mindre tolerant husfader hade det troligtvis varit ett alternativ. ”De är inte snygga”. Man ryser.

Tacka tusan för att kvinnorna vill ha hjälp i hemmet när de till största delen arbetar i onödan. Det finns hur mycket som helst, som en man med sinne för praktiska, fungerande, lösningar kan peka på, men det tar vi en annan gång. Tanken på skohornet har gjort mig uppbragt till den grad att det krävs lite frisk luft. Jag går en sväng för att kyla ner själslivet. Bara jag hittar skohornet, så jag får på mig skorna.

mars 10, 2015 at 11:45 f m Lämna en kommentar