Archive for mars 29, 2015
Sex, smisk och pisk
Bloggen har vid åtskilliga tillfällen påtalat att sex är något som engagerar, trots att det är ytterst få som erkänner att de är intresserade, och än mindre basunerar ut att de sitter och tittar på porrfilmer hemma i TV soffan. Alla gör naturligtvis inte detta, men när det kommer en ”Sex-film” som kan betraktas som lite seriös och har sitt ursprung i böcker som är lästa och omtyckta, då blir det rusning till biosalongerna. Nu senast är det något som heter ”Fifty shades of gray” som bygger på en bok med samma namn. Snusket får ett stänk av kultur och rumsrenhet och man kan ogenerat smyga in i salongen medan det fortfarande är ljust. I begreppet ”man” inkluderar vi inte bloggen. Vi har inte läst boken och skall inte heller se filmen. Vi tycker att sex är, eller snarare var, tillräckligt trevligt utan att man behöver blanda in perversiteter av olika slag, ty det lär det enligt rykte handla om i detta fall.
Vi har tidigare publicerat ett avsnitt ut Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persons sexdrypande memoarer och vi har tvekat inför en fortsatt utgivning. Vi har varit rädda att läsarna skulle ta illa vid sig, men nu när vi ser att det är rusning till smisk och pisk har vi inge dubier längre. Vi kommer nu att publicera såväl Lill-Gull som Manfred Potaint med ett antal avsnitt i veckan. Detta i fast förvissning om att läsekretsen tål de tveksamheter som kan tänkas förekomma. Ja inte bara tål. Man suktar efter lite snask och snusk, och bloggens förhoppning är att det skall sätta lite sprätt på kommentar-flödet. Något som kan ligga till grund för en befruktande diskussion.
Skulle det visa sig att memoarerna rymmer sådant som kan betraktas som synnerligen osmakligt och tveksamt, tar vi oss friheten att avbryta publiceringen.
Vi börjar med Manfreds första kapitel redan i dag.
Sex och skörlevnad. Manfred Potaints memoarer: Del 1
Vi har tidigare kunnat glädja oss åt Manfred Potaints medverkan som manlig rådgivare i sex-relaterade frågor i vår spalt ”Sex och samlevnad”. Manfred har ställt sig positiv till en insats som memoarskribent.
Utdrag ur Lill-Gulls memoarer kommer att varvas med avsnitt från Manfred Potaints rika sexliv. Vi vill i sann demokratisk anda låta bägge könen komma till tals. Utan vidare preludier hoppar vi i säng med Manfred, en av södra Sveriges mest berömda Karla-karlar.
”Jag, Manfred Potaint, är som framgår av mitt efternamn, av Fransk efterbörd. Min Far kom med ett kringresande cirkussällskap till GK. Pappa var inte artist utan han jobbade med resning och rivning av tältet. Det var inte resning bara på dagtid utan mina dagars upphov var aktiv även på kvällar och nätter och han hade namn om sig som en riktig kvinnokarl. Ja inte en sådan där modern halvfigur i velour som lagar mat och byter blöjor, utan en sjudjävel på att lägra kvinnfolk. Jag lär ha blivit till en sommarkväll på den hoprullade tältduken.
Pappa Jacques, var en man av den gamla stammen. Hans medfödda läggning och franska påbrå gjorde att han hanterade fruntimmer med strama tyglar och fast hand. Det var inget modernt trams och pjosk, utan ansåg han en ”handpåläggning” befogad så verkställdes den, och för handpåläggning av mer sexuell art inväntades inget tillstånd från motparten. Min pappa var helt enkelt en rak och resolut karl.
Det finns ett gammalt skämt ute på logement och i drängstugor som lyder: ”Kvinnor vill ha värme och ömhet. Släng dem i elementet så blir de både ömma och varma”. Det är min pappa som är upphovsman till detta klassiska uttryck. Jag var själv med, ca fem år gammal, och jag kan än i dag höra hur mamma skrek. Detta satte djupa spår i min späda varelse för jag har alltsedan dess förstått vilken betydelse ett resolut manligt agerande har i en lycklig familjerelation.
Även jag fick en släng av sleven. Ja kanske inte sleven, utan av en nitförsedd livrem, eller björkris som jag själv fick hämta i skogen och bringa i handen på min stränge men rättvise fader.
Det var tack vare en sådan skogsutflykt som jag sex-debuterade. Jag hade råkat stöta pappas brännvinsflaska i golvet och nu skulle ett rättvist straff verkställas. Far hade hunnit få i sig så pass att den sedvanliga humörsvängningen inträtt. ”Nu din förbannade vanbatting och odugling skall du få se på satan. Stick för helvete till skogs och hämta ris annars tar jag yxan och slår ihjäl dej. Stick!!”
Jag åtlydde klokt nog uppmaningen men jag gjorde mig ingen brådska. Det var ju knappast något eftersträvansvärt som väntade vid hemkomsten.
Strax innanför skogsbrynet växte det mängder med blåbär. Stora och goda och detta var innan dvärgbandmaskens tid så man kunde äta direkt utan avsköljning. Där går en kvinna och plockar. Hon har kjol och när hon böjer sig blottar hon ett ganska så ansenligt akterkastell med tillbehör.
Jag hoppar över detaljerna för jag vill inte så här tidigt i mina memoarer skrämma finkänsliga läsare. Jag nöjer mig med att berätta att en liten 13-årig gosse fick ett minne för livet. En gosse som slapp stryk vid hemkomsten eftersom pappa Jacques hade hunnit somna. Det var första, men definitivt inte sista, gången jag upptäckte vilken glädje och nytta man kan ha av ett rekorderligt umgänge.”
Vi tackar Manfred för detta. En viss tvekan infinner sig. Manfreds burdusa framtoning kanske kan upplevas som stötande, men vi avvaktar nästa bidrag för att ta ställning beträffande en ev. fortsättning.
Gröna Köpingen 