Archive for april, 2015

Ädel kamp?

Vi tänker oss följande scenario: Någon skarpsinnig medarbetare på TV4 kommer på den briljanta idén att anordna ett travlopp mellan det gamle legendariska kallblodet Järvsöfaks och någon varmblodig travare av yppersta klass. Jag tar Maharajah som exempel i brist på aktuell kunskap i ämnet. Jag har ingen aning om dennes dagsform, ej heller om Järvsöfaks ens är i livet. Det kvittar. 

Den stora dagen är inne och Solvalla är knökfull av folk. Totalisatorn går varm, men spel på Maharajah ger inte ens pengarna tillbaka. Endast fyra spelare, äldre invånare på ett demensboende på vårutflykt, har satsat varsin tia på ”Faxen”. Utgången i en tävling har aldrig varit så given.

Som extra krydda har man samlat en expertpanel som skall bedöma deltagarnas stil och gångart. Efter målgång, där Faxen landar in ett halvvarv efter Maharajha låter det så här: Dermot Klementin ger M full pott: 10 poäng. Samma sak med Ann Nilsson: 10 p. Även Tony Arving ger M full pott, 10p.

Järvsöfaks får några tröstpoäng för sin lantliga, charmiga hovisättning.

Nu kommer dråpslaget. Det visar sig att TV4 vill avgöra resultatet av loppet genom att åskådarna får rösta om vem som skall utropas som segrare. Trav-Sverige har haft ett antal legendariska varmblodiga fyrfotingar: Ego Boj för att nämna någon. På kallblodssidan finns det ingen som kan konkurrera med Järvsöfaks, med 46 raka segrar i bagaget. Han var och är enastående populär.

När rösterna räknats meddelar speakern: ”Segrare i dagens mixade lopp: Järvsöfaks. Beskedet orsakar förvåning, och förstämning bland anhängare av rättvisa och rent spel. Fyra pensionärer hade blivit jätteglada och stormrika om de inte glömt att hämta ut rekordvinsten.

Nu säger ni: Så här kan det väl inte få gå till?  Det är ju fullständigt idiotiskt. Både rätt och fel. Det är idiotiskt, men tyvärr kan det gå till på liknande sätt.

Det tjafsas en del om orättvisor i hemmet. Glappkäftade militanta feminister orerar om hur illa kvinnan är behandlad. Ni är välkomna på studiebesök.

Det är final mellan Ronnie O Sullivan och Mark Selby i UK Championship. Man ligger i soffan och gläds åt Sullivans formidabla spel. Då kommer matriarkatet in, greppar TV-dosan och slår om till TV4. Jag hinner inte protestera för en iskall blick får mig att inse att Ernst är i Toscana och fjantar sig. Då är det kört.

Samma sak på fredagskvällarna. Då är det Let’s Dance som skall betittas. Det verkar aningen osocialt att även en fredagskväll dra sig upp mot skogen för att titta på Morkullsträcket, så jag blir liggande i TV-soffan som sällskap, om än undermåligt, för dessbättre somnar man rätt gott efter ett par pilsner och ett glas Merlot. Ibland vaknar man till och får ta del av dansturerna.  

Ingemar Stenmark var en enastående skidåkare som trollband hela nationen och fick den att stanna när han tampades med Gustavo Thöni och bröderna Mahre. All heder åt denne fantom och stort tack för alla högtidsstunder framför TV. Lite synd att han säljer sig till detta dravel. Det är naturligtvis stort att träna upp sig till den nivå som han visade upp på slutet men även en gravt synskadad undulat kan med lätthet uppfatta att Marie Serneholt var flera klasser bättre. 

Nu är vi negativa igen men vi ser ingen vits med att hasa fram dansgolvselefanter som ex. CarlJan Granqvist till allmänhetens åtlöje. Det är ett sjukt koncept som luktar lyteskomik lång väg.

Lägg av, lägg ner eller gör om. Lägg gärna ner, för då kan man kanske få se Snooker även på fredagskvällarna, om nu inte någon romantisk kostymfilm lägger hinder i vägen.

april 27, 2015 at 10:04 e m Lämna en kommentar

Sex och skörlevnad: Manfred del 2

Det drar ihop sig till helg och då misstänker vi att läsekretsen suktar efter lite sex och snusk. Vi släpper fram Manfred Potaint  för ännu ett avsnitt av hans memoarer. Om det blir smaskande sex, kvinnoförnedring eller förakt för det kristliga vet vi inte. Ordet till Manfred

Det går ett par år och det drar ihop sig till konfirmation. Detta var inget som min far yrkade på, eller ens tillät, men jag hade hört talas om att det var en massa tjejer med, och så kunde man få en vinskvätt gratis. Jag smög till kyrkan på söndagarna.  Till pappa sa jag att jag skulle ut och meta, och det gick han på, för jag kom ofta hem och luktade fiskDet var en härlig tid och speciellt kul var det på konfirmationslägren. Vi bodde i könseparerade tält men det skedde ett frekvent utbyte kvällstid och allt fungerade friktionsfritt. Inte alltid kanske, det kunde vara lite olika. Ibland var det någon jänta som skrek, gjorde motstånd och hotade att skvallra för konfirmationsprästen, men det var meningslöst, för pastorn var också involverad i verksamheten.

Vi konfirmationsgossar startade en detektivbyrå” och höll genom noggrann övervakning koll på pastorns alla mått och steg och ganska snart kunde vi slå fast att denne kyrkans rättrådige tjänare inte hade ren säd i påsen. Vi struntade i det moraliskt förkastliga i hans verksamhet, men vi ville ha konfirmanderna för oss själva. Pastorn blir underrättad om att vi visste allt, om alla, när, var, och hur komfirmandlägringen hade ägt rum, och med hot om avslöjande för domkapitlet fick vi nyckeln till skåpet där nattvardsvinet förvarades. En mera ordnad och välsignad start på en lång karriär som brukare, och sedermera missbrukare, kan man väl knappast tänka sig. Vinet började snart nog sina, och pastorn fick med allehanda förevändningar ställa in nattvardsgången. Detta kunde naturligtvis inte ske hur många gånger som helst så i bärtider bryggdes det vin i prästgårdens källare så det stod härlighet till. Denne Guds tjänare blev ganska så raskt tämligen begiven så snart utvidgades verksamheten att också innefatta förädling av potatis och spannmål.

Nu var det fest i sakristian så gott som varje kväll. Det var tjo och glam och läsarsångerna ekade i stenvalven. Kreativiteten flödade och vi kom på den briljanta iden att bjuda in församlingsborna till samkväm och efterhand också lag. Pastorn var vältalig och salvelsefull och efter utsvävningar om lidande och död i fjärran länder, blev kollekthåvarna innehållsrika. Pengarna skickades naturligtvis inte utomlands utan investerades i ny utrustning för fermentering i prästgårdens källarvalv.

Kvällarna med önskesånger var fantastiska. Det var Pärleportar, och sånger där de kom från alla djävla håll och prästens sångkonst och kvinnor som fick sina musikaliska önskningar tillfredsställda, ledde till tillfredställelse av mera lekamlig art. Det blev med tiden, kort sagt, ett helvetes kopulerande. Pastorn låg i främsta ledet men vi yngre förmågor hejade på och deltog aktivt i mån av förmåga och lämpliga objekt. Vi grabbar var lite kräsna så pastorn fick hantera kvinta och utskott medan vi lade beslag på råvaran av o/s kvalitet. Det var en härlig tid men tyvärr blev pastorn med tiden tämligen nedgången. Så nedgången att han inte tog sig upp i predikstolen. Detta var på den tid då förkunnaren av Guds ord skulle stå lite över församlingen för att markera sin roll som Guds sändebud. Demokratiskt, jämnlikt tjafs, att prästen skulle stå nere på samma nivå som sina undersåtar var inte uppfunnet. Lika-läget sparades till sakristiansbrädgolv. Ni som sett Edvin Adolfssons rollgestaltning av prästen i ”Hemsöborna” har en bra bild av det skick som pastorn nu befann sig i. Totalt nedsupen, så nu krävdes åtgärder. Det gällde att hålla skenet uppe, för om pastorn skulle bli entledigad från sitt ämbete vore det slut på verksamheten, både med hembränning och hembiträden. Det gällde att till varje pris se till att det inte kom någon ny gudsförkunnare till pastoratet. Till på allt elände kanske någon religiös djävel.

Lösningen var lika genial som enkel. Jag fick, efter visst laborerande med utseende och rekvisita, ikläda mig pastorns roll, och medan denne sov fyllan av sig bakom altaret levererade jag känslodrypande predikningar som fick hela församlingen att uppfyllda av den HeligAnde falla i extasoch gråt. ”Alla jäntor var som vax uti min hand” sjöng Snoddas en gång i tiden. Här var det inte frågan om vaxKvinnorna smälte som smör i solsken och när de flutit ut och låg där till ingen nytta passade vi på. Det var en fantastisk tid, fylld av kärlek och värme, och jag har varken förr eller senare upplevt något liknande. I varje fall inte i kyrkorummet.

 

Vi tackar Manfred för detta. Det må erkännas att vår skepticism stegras. Allt Manfred var, och är en råbarkad typ visste vi, och vi var beredda på realistiska skildringar från hans sexuella verksamhet men hans attityd gent emot högre värden uppfattar vi som stötande. Bloggen är inte känslig, för vi har som förmodligen framgått, en skeptisk inställning till religioner av skilda slag, men vi tror att känsliga själar kan ta anstöt av hans hädiska framtoning. Vi ger honom en chans till innan vi tar slutgiltig ställning beträffande fortsatt medverkan.

 

 

april 24, 2015 at 6:00 f m 1 kommentar

Snusförnuftigt?

Vi har tills nu trott att EU-byråkraterna hade monopol på den mest avancerade idiotin, men nu verkar de fått konkurrens inom rikets gränser. Det handlat om ett antal låga pannor av röd-grön kulör i Uppsalatrakten. Inget ont om Uppsala i övrigt. Där finns mycket trevligt folk.

Vad vill då dessa vildhjärnor. Ja ni har säkert redan sett och hört. Man vill förbjuda snuslukt i landstingets miljöer. Ni har säkert också gjort samma reflektion som bloggen: Vad gör vi med personal som luktar fot- och armsvett?  Skall en storkonsument av vitlök ha sparken? Skall samma öde drabba någon med ofrivilliga vädersläppningar? Urinläckage? Listan kan göras lång.

Nu opponerar sig kanske någon och replikerar att en del av ovanstående är sådant som vederbörande inte rår över. Jaså? Om bristande matkultur gör att man stoppar i sig bönor, rå lök, ruccolasallad och annat som ger okontrollerad jäsning i vommen så är det väl självförvållat. Ät kött och fisk så håller sig peristaltiken i schack. Feta såser är också en hälsokur.

Armsvett kan bekämpas med god hygien, likaså fotsvett. Skulle fotsvetten vara av sjuklig art kan den hållas i strama tyglar genom lämpliga skor. Icke dessa förbannade sandaler.

Storkonsumenter av vitlök visar sådan hänsynslöshet mot omgivningen att endast en tids eftertanke på tukthus kan vara aktuellt.

Nej ni Rödgröna i Uppsala. Dra inte ett löjets skimmer över politik och politiker. Dra er istället tillbaka och skäms över ett sällsynt obegåvat tilltag.

Det skall tilläggas att bloggen inte snusar. Vi talar således inte i egen sak. Vi värnar bara sunt förnuft och en rimlig grad av personlig frihet, i vilken miljö det vara må.

april 20, 2015 at 8:07 e m Lämna en kommentar

Pärlor från musikarkivet

Det kan kanske vara läge för lite musik som omväxling till sex och snusk.

Musik är trevligt och berikar tillvaron. I synnerhet ”Live-musik”. Att se och höra favoriterna i verkliga livet är lite extra, även om avstånden från åskådarplats blir långa och volymen ofta smärtsam hög. Men är musiken bra och öronpropparna på plats, så går det bra(Det är ganska fånigt att man skall behöva stoppa vadd i öronen. Det vore rationellare att sänka ljudet.)

Tyvärr hann de gamla mästarna gå ur tiden innan det bjöds på möjlighet till rationell förflyttning till de stora arenorna, för en gosse från landet. Nåja, vi lyssnade på Woody Hermanstorband i Oskarshamn, på 60-talet, men Blakey och Miles hade aldrig vägarna förbi.

På senare tid har vi blivit mer mobila och kunnat avverka en del gamla favoriter, men några återstår. Jag har målsättningen att skjuta på hädanfärden tills jag sett Van Morrison live. Clapton skulle också duga, även om han gjort en del tveksamt på senare tid

I dag tar vi Van the Man”. En säregen och lite egensinnig irländare som definitivt tillhör Top10. Lyssna på ett av hans gamla bravurnummer Moondance. Som bonus hör vi än en gång, Candy Dulfer. Håll också ett öga och öra på den kvinnliga vokalisten, som jag tror heter Kitty Kasoon. Varför skall man hålla ett öga på damen ifråga? Musiker, sångare, artister rör sig mestadels i takt med musiken. En del gör det i otakt, och det kan upplevas som irriterande. Det vore bättre att de stod stilla. Denna dam rör sig definitivt i samklang med musiken och så sjunger hon inte så oävet även om man kan hitta någon liten, liten dissonans om man är finkänslig, men det är vi inte. Man brukar snacka om sväng och gung. Detta svänger rent makalöst.

Trycker du här kommer och en lite lugnare vacker irländsk visaRagland Rood, med Van uppbackad av ”The Chiftains”. Bildkvalitén är lite dålig, men musiken är så mycket bättre.

 

april 14, 2015 at 9:08 e m Lämna en kommentar

Sex och skörlevnad – Lill-Gull, Del 2

Gröna Köpingens kulturguru, Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson, fortsätter sin spännande levnadsberättelse. Första avsnittet fick idel lovord för en närgången och inträngande skildring av hennes första år på väg mot det erotiska och kulturella toppskiktet. Ordet till Lill-Gull:

Eftersom min mor, Stor-Gullan, inte med bestämdhet kunde peka ut vem som kunde tänkas vara min far uppstod tvekan om lämpligt efternamn. Det var ingen som var hågad att ta ansvaret och eftersom det fanns ett stort antal möjliga kandidater rådde stor osäkerhetEn sak var alla överens om. Det handlade inte om jungfrufödsel. Min mor Stor-Gullan hade ett genuint intresse. Så stort att hon i bekantskapskretsen gick under ett smeknamn som rimmar. Samkönade övningar var inte vanliga på den tiden, det var manfolk som gällde. Detta intresse har gått i arv, även om jag, för att följa aktuella sexuella trender, ibland fått vända den flata sidan utåt.

Det fanns fyra motvilliga aspiranter som Mor Gullan ansåg mer sannolika än ett trettiotal andra. Därför tilldelades jag namnen Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson. Ingen av dessa kan på utseendemässiga grunder anses mer trolig än de andre, men samtliga hade likartade egenskaper i övrigt. Arbetsskygga, hög sexdrift, intresse för stimulantia, etc. egenskaper som visade sig ha hög arvbarhet.

Ni har nog en klar bild över förhållandena under mina tidiga år så vi hoppar en bit framåt i tiden. Kollektivet ”Nästäppan” upplöstes så småningom, eller snarare självdog, för överdoser och elakartade veneriska åkommor tärde hårt på laguppställningen. På renlärigt vänstervridet Gröna Vågenmaner flyttade vi ut på landet, där vi försökte leva på vad deekologiska grönsakslandet hade att erbjuda. Jag var inne i tidiga tonåren när Mor Stor-Gullan inledde ett monogamt förhållande med en äldre man, aktiv inom scoutrörelsen. Inte mer monogamt än att jag under denne man fick en minst sagt gedigen skolning. Inte bara jag, utan också många andra flickor och gossar i patrullen Solstrålarna. Mor Stor-Gullan kände kanske till verksamheten, men hon brydde sig inte, för det innebar lite avlastning och möjlighet till egna utomparlamentariska övningar som inbringade lite extrapengar i kvarteren kring tätortens kiosk.

Vid fjorton års ålder var jag fullärd och fullfjädrad. Min fysiska status lämnade inget i övrigt att önska och mina attribut skvallrade om en mogen kvinna. Jag fann oftast ingen anledning att skyla min fysiska begåvning utan deexponerades frikostigt till stor belåtenhet för traktens manliga befolkning. Jag var, om lite självgodhet ursäktas”djävligt snygg” och fann stort behag i att bondlurkar och annat löst folk satt i stugorna och dreglade när jag ålade förbi. Det skall erkännas att det än i dag är trevligt med en djup blick i dekolletaget eller utefter mina fortfarande välsvarvade, cellulitfria lår. Detta sägs i förtroende, för som renlärig bisexuell feminist måste man betrakta all manlig åtrå som utslag av sjukliga, äckliga, ja rent kriminella begär. Min kropp är min, men visst tusan är det trevligt med lite maskulin uppskattning, gärna med inslag av dominans och beslutsamhet.

Dessa manliga egenskaper tyckte jag var trevlig redan tidigt i min karriär, vilket betydde att jämnåriga tafatta skäggskottare inte föll mig på läpparna. Nej, lite mogna, spännande främlingar var det som gällde. På den tiden fanns det fortfarande ambulerande skärslipare av lite svartmuskigt ursprung. Vi hade extremt vassa knivar på den tiden och en sotare, som inte bara var yrkesskicklig, höll piporna rena. En spännande leverantör av villaolja var oerhört händig med slangen och han gjorde sig ärende så ofta och fyllde på så frekvent att grundvattnet tog skada. Som omdömesgilla gröna-vågar borde vi eldat med ved, men scoutledaren var fumlig med motorsågen och utgjorde en livsfara både för sig själv och omgivningen. Annars var han allt annat än fumlig och scoutrörelsen blomstrade och vår triangulära familjeverksamhet fortgick till ömsesidig belåtenhet.

Vi tackar Lill-Gull för detta och noterar att det så här långt inte innehåller en massa detaljerat snusk. Det finns säkert läsare som skulle välkomna detta, men vi på bloggen, som fått en kristlig fostran, är inga vänner av snask och snusk och välkomnar att Lill-Gull håller sig inom moralens råmärken. Nästa gång blir det Manfred som fortsätter att torgföra sitt innehållsrika liv.

april 6, 2015 at 10:14 e m Lämna en kommentar

Fortsättning?

Ibland har vi lekt med tanken att avsluta bloggandet. Statistiken skvallrar om att antalet läsarna ligger under 100000/dag och kommentarerna är få. Innebär bloggandet att vi spiller krut på döda hökar

I våra mörka stunder av tvivel tröstar vi oss med att det trots allt finns ett litet antal pålitliga läsare som kommer med kloka kommentarer: Anders, Flanören, Jonny och Edvin, m.fl. Tack för detta. Det håller lågan brinnande.

Behövs GK:s röst? Behövs GRIS politik?

Efter ett antal månader med nuvarande regering blir svaret ett reservationslöst, rungande: Ja!!

Löfvén och kompani har lyckats med konststycket att leverera tre vallöftesbrott/vecka och ett snabbt överslag ger vid handen att innan valet 2018 har man minst 1500 svikna vallöften på samvetet. Vi är inte gnälliga men vi tycker att det är i mesta laget. Margot Wallström, som en gång i tiden sågs som socialdemokratins frälsare, har gjort sig ovän med i stort sett hela omvärlden och har förvandlats till en lite förskrämd, grå mus. Samma gäller Magdalena, som i opposition, utan ansvar för finanserna, ingav ett visst förtroende. Nu är det mest svammel och hattande. 

I detta läge vore det ett svek mot GK, socknen, länet, riket, omvärlden, om Bloggen och GRIS kastade in handduken. Vi måste kämpa på, och vrida det skeva i rätt position och gjuta mod i en vankelmodig befolkning.

Vi har erfarit att våra visdomsord börja spridas i randområden som är i speciellt stort behov av hjälp och stöd. Vi nämner inte Valle Mört och H…….o eftersom de då skulle känna sig utpekade. Men enligt rykte har läskunnigheten och datatrafik gripit kring sig även i detta oväntade väderstreck.

Än mer oväntat är att bloggen, enligt rykte, har ny läsare i södra delarna av Sverige.  Vi tänker här på en person med det kuriösa namnet Bengt-Folke, en från grannorten Mönsterås härstammande individ, om framlevt större delen av sitt overksamma liv i Skåne. Vi skulle välkomna en kommentar och rapport från dessa Gudsförgätna breddgrader. Detta för att vi i GK skall kunna glädja oss åt det faktum att vi har det så oerhört mycket bättre.

Vi hälsar dessa bägge nya välkomna. (Nu är vi snart uppe i ca dussinet trogna läsare).

Det drar ihop sig till påsk med ägg, sill, lamm och en erinran om att tortyr var vanligt även för ett par tusen år sedan. Apropå sill så berättar dagens tidning om en familj i Fliseryd som inhandlat en burk inlagd strömming, som gick ut i januari. Att strömmingen ”går till ”har vi hört talas om. Ut är lite ovanligare. ”Vad hade hänt om vi ätit fisken?” undrar Fliseryds-bon lite uppbragt. Förmodligen inte ett smack. Kan man äta utan obehag så är den säkert inte hälsovådlig. Mat som är otjänlig brukar smaka illa. Vi tänker här på ex. surströmming, ruccolasallad, hamburgare och kebab.

Glad Påsk!

 

april 2, 2015 at 10:59 e m Lämna en kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

april 2015
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se