Sex och skörlevnad – Lill-Gull, Del 2

april 6, 2015 at 10:14 e m Lämna en kommentar

Gröna Köpingens kulturguru, Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson, fortsätter sin spännande levnadsberättelse. Första avsnittet fick idel lovord för en närgången och inträngande skildring av hennes första år på väg mot det erotiska och kulturella toppskiktet. Ordet till Lill-Gull:

”Eftersom min mor, Stor-Gullan, inte med bestämdhet kunde peka ut vem som kunde tänkas vara min far uppstod tvekan om lämpligt efternamn. Det var ingen som var hågad att ta ansvaret och eftersom det fanns ett stort antal möjliga kandidater rådde stor osäkerhet. En sak var alla överens om. Det handlade inte om jungfrufödsel. Min mor Stor-Gullan hade ett genuint intresse. Så stort att hon i bekantskapskretsen gick under ett smeknamn som rimmar. Samkönade övningar var inte vanliga på den tiden, det var manfolk som gällde. Detta intresse har gått i arv, även om jag, för att följa aktuella sexuella trender, ibland fått vända den flata sidan utåt.

Det fanns fyra motvilliga aspiranter som Mor Gullan ansåg mer sannolika än ett trettiotal andra. Därför tilldelades jag namnen Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson. Ingen av dessa kan på utseendemässiga grunder anses mer trolig än de andre, men samtliga hade likartade egenskaper i övrigt. Arbetsskygga, hög sexdrift, intresse för stimulantia, etc. egenskaper som visade sig ha hög arvbarhet.

Ni har nog en klar bild över förhållandena under mina tidiga år så vi hoppar en bit framåt i tiden. Kollektivet ”Nästäppan” upplöstes så småningom, eller snarare självdog, för överdoser och elakartade veneriska åkommor tärde hårt på laguppställningen. På renlärigt vänstervridet Gröna Vågen–maner flyttade vi ut på landet, där vi försökte leva på vad det ekologiska grönsakslandet hade att erbjuda. Jag var inne i tidiga tonåren när Mor Stor-Gullan inledde ett monogamt förhållande med en äldre man, aktiv inom scoutrörelsen. Inte mer monogamt än att jag under denne man fick en minst sagt gedigen skolning. Inte bara jag, utan också många andra flickor och gossar i patrullen ”Solstrålarna.” Mor Stor-Gullan kände kanske till verksamheten, men hon brydde sig inte, för det innebar lite avlastning och möjlighet till egna utomparlamentariska övningar som inbringade lite extrapengar i kvarteren kring tätortens kiosk.

Vid fjorton års ålder var jag fullärd och fullfjädrad. Min fysiska status lämnade inget i övrigt att önska och mina attribut skvallrade om en mogen kvinna. Jag fann oftast ingen anledning att skyla min fysiska begåvning utan den exponerades frikostigt till stor belåtenhet för traktens manliga befolkning. Jag var, om lite självgodhet ursäktas, ”djävligt snygg” och fann stort behag i att bondlurkar och annat löst folk satt i stugorna och dreglade när jag ålade förbi. Det skall erkännas att det än i dag är trevligt med en djup blick i dekolletaget eller utefter mina fortfarande välsvarvade, cellulitfria lår. Detta sägs i förtroende, för som renlärig bisexuell feminist måste man betrakta all manlig åtrå som utslag av sjukliga, äckliga, ja rent kriminella begär. ”Min kropp är min”, men visst tusan är det trevligt med lite maskulin uppskattning, gärna med inslag av dominans och beslutsamhet.

Dessa manliga egenskaper tyckte jag var trevlig redan tidigt i min karriär, vilket betydde att jämnåriga tafatta skäggskottare inte föll mig på läpparna. Nej, lite mogna, spännande främlingar var det som gällde. På den tiden fanns det fortfarande ambulerande skärslipare av lite svartmuskigt ursprung. Vi hade extremt vassa knivar på den tiden och en sotare, som inte bara var yrkesskicklig, höll piporna rena. En spännande leverantör av villaolja var oerhört händig med slangen och han gjorde sig ärende så ofta och fyllde på så frekvent att grundvattnet tog skada. Som omdömesgilla gröna-vågar borde vi eldat med ved, men scoutledaren var fumlig med motorsågen och utgjorde en livsfara både för sig själv och omgivningen. Annars var han allt annat än fumlig och scoutrörelsen blomstrade och vår triangulära familjeverksamhet fortgick till ömsesidig belåtenhet.”

Vi tackar Lill-Gull för detta och noterar att det så här långt inte innehåller en massa detaljerat snusk. Det finns säkert läsare som skulle välkomna detta, men vi på bloggen, som fått en kristlig fostran, är inga vänner av snask och snusk och välkomnar att Lill-Gull håller sig inom moralens råmärken. Nästa gång blir det Manfred som fortsätter att torgföra sitt innehållsrika liv.