Gröna Köpingen

Sex och skörlevnad: Manfred del 2

april 24, 2015 at 6:00 f m 1 kommentar

Det drar ihop sig till helg och då misstänker vi att läsekretsen suktar efter lite sex och snusk. Vi släpper fram Manfred Potaint  för ännu ett avsnitt av hans memoarer. Om det blir smaskande sex, kvinnoförnedring eller förakt för det kristliga vet vi inte. Ordet till Manfred

Det går ett par år och det drar ihop sig till konfirmation. Detta var inget som min far yrkade på, eller ens tillät, men jag hade hört talas om att det var en massa tjejer med, och så kunde man få en vinskvätt gratis. Jag smög till kyrkan på söndagarna.  Till pappa sa jag att jag skulle ut och meta, och det gick han på, för jag kom ofta hem och luktade fisk. Det var en härlig tid och speciellt kul var det på konfirmationslägren. Vi bodde i könseparerade tält men det skedde ett frekvent utbyte kvällstid och allt fungerade friktionsfritt. Inte alltid kanske, det kunde vara lite olika. Ibland var det någon jänta som skrek, gjorde motstånd och hotade att skvallra för konfirmationsprästen, men det var meningslöst, för pastorn var också involverad i verksamheten.

Vi konfirmationsgossar startade en ”detektivbyrå” och höll genom noggrann övervakning koll på pastorns alla mått och steg och ganska snart kunde vi slå fast att denne kyrkans rättrådige tjänare inte hade ren säd i påsen. Vi struntade i det moraliskt förkastliga i hans verksamhet, men vi ville ha konfirmanderna för oss själva. Pastorn blir underrättad om att vi visste allt, om alla, när, var, och hur komfirmandlägringen hade ägt rum, och med hot om avslöjande för domkapitlet fick vi nyckeln till skåpet där nattvardsvinet förvarades. En mera ordnad och välsignad start på en lång karriär som brukare, och sedermera missbrukare, kan man väl knappast tänka sig. Vinet började snart nog sina, och pastorn fick med allehanda förevändningar ställa in nattvardsgången. Detta kunde naturligtvis inte ske hur många gånger som helst så i bärtider bryggdes det vin i prästgårdens källare så det stod härlighet till. Denne Guds tjänare blev ganska så raskt tämligen begiven så snart utvidgades verksamheten att också innefatta förädling av potatis och spannmål.

Nu var det fest i sakristian så gott som varje kväll. Det var tjo och glam och läsarsångerna ekade i stenvalven. Kreativiteten flödade och vi kom på den briljanta iden att bjuda in församlingsborna till samkväm och efterhand också lag. Pastorn var vältalig och salvelsefull och efter utsvävningar om lidande och död i fjärran länder, blev kollekthåvarna innehållsrika. Pengarna skickades naturligtvis inte utomlands utan investerades i ny utrustning för fermentering i prästgårdens källarvalv.

Kvällarna med önskesånger var fantastiska. Det var ”Pärleportar”, och sånger där de kom från alla djävla håll och prästens sångkonst och kvinnor som fick sina musikaliska önskningar tillfredsställda, ledde till tillfredställelse av mera lekamlig art. Det blev med tiden, kort sagt, ett helvetes kopulerande. Pastorn låg i främsta ledet men vi yngre förmågor hejade på och deltog aktivt i mån av förmåga och lämpliga objekt. Vi grabbar var lite kräsna så pastorn fick hantera kvinta och utskott medan vi lade beslag på råvaran av o/s kvalitet. Det var en härlig tid men tyvärr blev pastorn med tiden tämligen nedgången. Så nedgången att han inte tog sig upp i predikstolen. Detta var på den tid då förkunnaren av Guds ord skulle stå lite över församlingen för att markera sin roll som Guds sändebud. Demokratiskt, jämnlikt tjafs, att prästen skulle stå nere på samma nivå som sina undersåtar var inte uppfunnet. Lika-läget sparades till sakristiansbrädgolv. Ni som sett Edvin Adolfssons rollgestaltning av prästen i ”Hemsöborna” har en bra bild av det skick som pastorn nu befann sig i. Totalt nedsupen, så nu krävdes åtgärder. Det gällde att hålla skenet uppe, för om pastorn skulle bli entledigad från sitt ämbete vore det slut på verksamheten, både med hembränning och hembiträden. Det gällde att till varje pris se till att det inte kom någon ny gudsförkunnare till pastoratet. Till på allt elände kanske någon religiös djävel.

Lösningen var lika genial som enkel. Jag fick, efter visst laborerande med utseende och rekvisita, ikläda mig pastorns roll, och medan denne sov fyllan av sig bakom altaret levererade jag känslodrypande predikningar som fick hela församlingen att uppfyllda av den Helige Ande falla i extasoch gråt. ”Alla jäntor var som vax uti min hand” sjöng Snoddas en gång i tiden. Här var det inte frågan om vax. Kvinnorna smälte som smör i solsken och när de flutit ut och låg där till ingen nytta passade vi på. Det var en fantastisk tid, fylld av kärlek och värme, och jag har varken förr eller senare upplevt något liknande. I varje fall inte i kyrkorummet.

Vi tackar Manfred för detta. Det må erkännas att vår skepticism stegras. Allt Manfred var, och är en råbarkad typ visste vi, och vi var beredda på realistiska skildringar från hans sexuella verksamhet men hans attityd gent emot högre värden uppfattar vi som stötande. Bloggen är inte känslig, för vi har som förmodligen framgått, en skeptisk inställning till religioner av skilda slag, men vi tror att känsliga själar kan ta anstöt av hans hädiska framtoning. Vi ger honom en chans till innan vi tar slutgiltig ställning beträffande fortsatt medverkan.

Entry filed under: Sex och samlevnad. Tags: manfred.