Sex och skörlevnad. Lill-Gulls memoarer – Del 3

maj 17, 2015 at 11:07 e m Lämna en kommentar

Kanske kan det vara dags för ett livstecken från GK:s sex och kulturgigant Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson. Lill-Gull upphör aldrig att förvåna. Det som vi trodde och hoppades skulle bli smaskigt sex och snusk, har mera antagit formen av feminint romantiskt svammel. Vi släpper ändå fram Lill-Gull, och hoppas på bot och bättring. Vi vill ha mera närgången sex, snusk och perversiteter för att tillgodose en lysten läsekrets.

”Tiden går och i artonårsåldern händer något oväntat. Jag är per cykel på väg till kiosken för att skaffa en lina att avnjuta efter kvällsmaten. På Ohlssons mjölkpall sitter en yngling jag icke skådat tidigare. Ljust långt hår, skägg, T-shirt och tighta jeans som vittnade om enastående resurser. Jag blir naturligtvis intresserad, stannar cykeln och låtsas tappa något på marken. Jag böjer mig strategiskt och min korta- korta kjol blottar något som borde väckt hans intresse. Inte en reaktion, inte en blick. ”Men va i helvete! Är pojkfaen oförskämd?” Jag ilsknar till och spörjer lite avmätt: ”Vad läser du”? ”Tranströmer” svarar ynglingen utan att släppa texten med blicken. Nu drabbas jag av en typiskt kvinnlig reaktion. Ointresse skapar intresse. Det var väl själva faen!

”Vad tycker du om Tranströmer”, undrar jag, utan att veta om denne är en författare eller kapplöpningshäst. Nu tittar han äntligen upp.” Tycker om Tranströmer? Det är väl klart. Han är helt fantastisk. Läser du honom själv?” En sekund av tvekan ilar genom min lekamen. ”Det är klart att jag läser Tranströmer, vad trodde du!” Nu kan man ana ett leende hos ynglingen och jag erfar hur mans blick examinerar min kropp. Det är inte helt obehagligt. Nu gäller att handla. Jag hade inte en susning om vem Tranan var, så för att inte avslöjas retirerar jag hastigt med ett .”Hej, Vi kanske ses.” ”Ja det vore skoj. Det är en artikelserie i DN om Tomas . Vi kunde läsa dentillsammans och analysera. Det är ett stående inslag i lördagsupplagan. ”Läsa, din djävla idiot, tänker jag, Här skall det bli frågan om andra stående artiklar.

När jag kommer hem hade prästen just varit och bankat på, och medan mor Stor-Gull rättar till klädseln berättar hon att pastorn har en inneboende teologistuderande som anlänt i dagarna. ”Aha, så ligger det till”. Jag har lite tur, för redan påföljande dag är biblioteksbussen på besök. Till den mobile bibliotekariens stora förvåning lånar jag varenda bok av Thomas Tranströmer som bussens innanmäte hyser. På hennes fråga: ”Skall du inte ha någon Erica Jong idag” får hon ett nekande svar.

Fy fan vad jag läste Tranströmer. Dag ut och natt in. Jag forskade en del i hans förflutna och hade snart grepp om både livsöde och produktion, och några av hans mest kända dikter lärde jag mig utantill.

Snart var det dags för en cykelfärd bort mot prästgården. Jag sammanstrålar med den fagre och partiellt välvuxna ynglingen, och snart sitter vi i pastorns lummiga berså och analyserar den stående artikeln i DN. Jag låter den välvuxne ostörd framföra sina teorier, av det enkla skälet att jag självinte begrep så mycket. På hans fråga: ”Vad tycker du”? svarade jag avväpnande. ”Jag älskar att höra dina kristallklara analyser, så låt inte mej störa”.

”Läser du någon annan av de stora 50-talspoeterna, Forssell eller Sjöstrand?” Helvete!! Nu begrep jag att det drog ihop sig till nya litteraturstudier, men efter någon intensivvecka hade jag goda kunskaper också om Lars Forssell och Östen Sjöstrand.

Det hände nu något märkligt, med såväl min kropp som mitt själsliv. Det var nu, inte bara hans stramande jeans som intresserade, utan jag börja de gilla hela konceptet. Jag har sedermera förstått att det jag drabbades av var en klockren förälskelse.

Denne fagre yngling visade sig lystra till namnet ”Valdemar”, och detta lite ovanliga namn väcker fortfarande sådana känslor att jag slutar för denna gång. Jag börjar i likhet med Helena Bergström att böla vid stark sinnesrörelse.”