”På G”
juli 20, 2015 at 11:13 e m Lämna en kommentar
Detta lite egendomliga uttryck, är inte längre så trendigt, och har ersatts av ex. ”sjukt taggad” etc. Eftersom bloggen gärna ser bakåt så skall ”På G” få en renässans och bli en del av vår nya slogan inför valet i september 2018. ”På G, med CNP”. Intensiv och skicklig marknadsföring skall trumma in detta budskap i presumtiva väljares medvetande och inget annat alternativ skall framstå som realistiskt, valdagen 2018.
Det är gott om tid fram till detta historiska datum så vi hinner med en del annat också. Kultur, djur, och natur ligger oss varmt om hjärtat. Natur och det djuriska överlåter vi oftast till vår lantlige medarbetare ”Allvarlige Alvar” medan vi själva, av naturliga skäl, har hand om den själsliga odlingen, kulturen.
Vad är kultur? Ja det kan man med fog fråga sig. Bloggen har alltid hävdat att den kulturella sfären hyser individer och verksamhet som med kraft kan ifrågasättas. Har man av någon anledning fått ett ”namn” kan man hitta på vad fan som helst allt medan en vilseförd allmänhet står och i stum beundran och lovsången klingar över sådant som borde hamnat i soporna. Inte för återvinning, utan för destruktion. En hyllad klåpare kan rita ett svart streck på ett vitt papper och ta hutlöst betalt medan dagens kulturelit avfärdar Bruno Liljefors som en banal djurmålare och Anders Zorn som en gubbsjuk storkonsument av nakna Dalkullor. Man får tycka vad man vill om dessa herrar och deras konst men ingen kan ifrågasätta deras yrkesskicklighet.
En modern poet hyllas som fullständigt genial, om vi vanliga dödliga inte begriper ett smack. En stackare som åstadkommer ett rim är en pekoralist, värd elitens förakt.
Enligt bloggens mening, och vi har rätt, är det illa beställt med dagens ”kulturelit”. Inkompetensen maskeras med floskler och rappakalja som får Ernst Kirschsteiger att framstå som en trams-retorisk amatör.
Bloggen noterar med viss belåtenhet att våra åsikter om kulturellt bedrägligt beteende fått stöd från minst sagt oväntat håll. Som bekant hyser Gröna Köpingen inom sina rågångar en kulturell gigant: Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson. En kulturens fanbärare med internationell lyskraft. Lill-Gull har tidigare beredvilligt delat med sig av sina memoarer som ni kan ta del av här, om ni mot förmodan missat dessa. Rubriken: ”Sex och skörlevnad” kan uppfattas som lite tveksam. Därför har bloggen förhandsgranskat kommande avsnitt för att förvissa oss om att anstötlighetsgraden är acceptabel. Snusket är hanterbart. Det sensationella är att Lill-Gull avslöjar kulturella åsikter och insatser som är minst sagt häpnadsväckande. Vi presenterar här fortsättningen av Lill-Gulls memoarsvit:
Sex och skörlevnad – Del 4
Nu följde några fantastiska år med kärlek, erotik, kultur, trafik och tragik.
Valdemar var snart färdig med sina teologiska studier och fick anställning som komminister i församlingen. Detta tyckte jag, med min vänstervridna bakgrund, var utomordentligt trevligt, för jag trodde det var samma sak som kommunist. Pastoratets andlige överhuvud, som lägrat min moder ett flertal gånger, inte bara i vårt hem, utan också i sakristian under förberedelse inför kollektgång, fick vi att flytta från orten och prästgården, efter hot om ett spektakulärt avslöjande i samband med kyrkliga syföreningens jul-auktion.
Nu satt en nu skeppare vid rodret i pastoratet.
Livet lekte för ett par hyggligt besuttna, nya besittare av den vackra prästgården. Inte bara livet lekte under dessa år. Det lektes också en hel del i underlivet, men min blygsel förbjuder mig mera ingående beskrivningar. Jag kan trots allt säga, att närvaron av varma känslor för min partner, gav samvaron en helt ny dimension. Det som förr bara var lite stärkande motion blev nu en himmelsk upplevelse, vilket naturligtvis passade bra i prästgårdsmiljön. Det var så välordnat att jag fått anställning som föreståndare på det närbelägna församlingshemmet, så Valdemar och jag hade rika möjligheter till sammanträffande flera gånger om dagern, helg som söcken. Till detta kom kvällarnas övningar som inte konkurrerade med intressanta TV-program. Det fanns inga på den tiden heller.
Vilken underbar tid. Tack vare Valdemars kunskaper om kultur i form av poesi, prosa och konst kom vi kontakt med en massa intressanta människor i den kulturella eliten. Inte bara på lokalplanet (där kultur var synonymt med Åsa-Nisse), utan också mer omtalade riks-orakel. Vi lyssnade på storheter som Cidden. Vi förundrades över Katarina Frostenssons obegripliga utsvävningar och en solbränd Björn Ranelid underhöll ett stort auditorium en hel kväll. Hur länge vet vi inte för vi somnade och vaknade först när vaktmästaren skulle låsa föreläsningslokalen framåt småtimmarna.
Jag och Valdemar hade det bra på alla sätt. Fest blir till slut vardag, och en viss mättnad infann sig. Jag började fantisera om något oskyldigt ligg med det riktigt stora kulturella giganterna, primärt för lite omväxling, men också som ett sätt att synas i skvallerpressen. Jag hade börjat drömma om en karriär i det kulturella rampljuset. Nobelfesterna verkade trevliga med anständigt käk och att få välta ikull en nobelpristagare i litteratur skulle vara en språngbräda in bland den kulturella gräddan.
Uppmuntrad av undertecknad hade Valdemar fattat tycke för nattvardsvinet och vi hade ofta ärende till kyrkorummet i kvällningen för en kontroll av sakrament-rekvisitan. Vinet var gott, och vad vi hade som snacks kan ni som någon gång tagit nattvarden gissa. En dag sitter vi i sakristian, lite behagligt fryntliga, då det ringer. Inte i mobilen, den fanns inte ännu, utan i kyrkklockorna.
”Helvetes djävlar, Jag skall ju hålla i en begravning i grannsocknen nu vid tolv. Det har jag glömt. Jag måste åka”. ”Kommer aldrig på fråga. Du har ju druckit vin”. Valdemar hör inte mina förmaningar utan avlägsnar sig med en rivstart.
Ganska snart hörs sirener från utryckningsfordon. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan men befarar innerst inne det värsta. Det visade sig att jag hade rätt som vanligt. Valdemar hade frontalkrockat med den avlidnes son och son-hustru och såväl Valdemar som kvinnan hade tämligen raskt gått till sina fäder. Jag, och sonen/maken till de nu dubbelt avlidna, får en stund tillsammans i väg-slänten. Mannen är till en början otröstlig. Han gråter och snyftar, och för att trösta trycker jag min lekamen mot hans av sorg skälvande kropp. Snyftningarna avtar, men andhämtningen blir intensivare och snart har våra kroppar förenats i djurisk lusta. Detta kan för den finkänslige te sig opassande, så kort efter våra respektives hädanfärd, men sann kärlek kan aldrig slås i bojor och förr eller senare hade det skett ändå”
Vi tackar Lill-Gull för denna inblick i kulturelitens vardag, och vi lovar en spännande, sensationell fortsättning.
Entry filed under: Sex och samlevnad. Tags: Lill-gull, memoarer.
Trackback this post | Subscribe to the comments via RSS Feed