Archive for november, 2015

Pärlor från musikarkivet

Musik berikar livet och vi ser det som vår plikt att peka på sådant som är nyttigt för ett normalbegåvat öra. Det finns tyvärr också musikaliska yttringar som är, om inte direkt skadliga, så i alla fall av den sorten att den bara bör spelas inom hörhåll för våra ovänner.

Bloggen har inga ovänner, men vi skulle få om vi recenserade och deklarerade vad vi själva tycker är skit, respektive motsatsen. Det är lite inskränkt att tala om vad medmänniskor bör tycka och tänka. Vi på bloggen är tvärt om fullständigt o-inskränkta därför nöjer vi oss ibland med att bara presentera, inte recensera.

I dag blir det en favorit i repris. Den tyske stämbands-jonglören Fritz Lang. Vår enda, men väl motiverade kommentar blir: Varför??

 

november 29, 2015 at 10:03 e m Lämna en kommentar

Eftertankens kranka blekhet…

Vi på Bloggen är varma anhängare av: ”Alla människors lika värde” Det är inte alltid så lätt att leva efter denna tes. I synnerhet inte för oss här i Gröna Köpingen. Vi har alltid ansetts som lite förmer vid en jämförelse med invånarna i grannsocknarna. Icke förty öppnar vi våra hjärtan för såväl kreti som pleti. Alla skall bemötas lika oavsett hudfärg, ursprung, inkomst, förmögenhet, ansiktsdrag eller kroppsvolym. Möjligen kan vi kosta på oss att känna viss avsmak inför alltför magra fruntimmer och för den delen också sjukligt voluminösa. I övrigt är vi storsinta och överseende. Detta innefattar också personer vars värderingar vi inte delar.

Trogna läsare av bloggen har naturligtvis tagit del av vårt genomtänkta och fullmatade valmanifest. Vi gör av samvetsskäl en smärre ändring.

Fortfarande toppas manifestet av kravet på återinförd sträckjakt på Morkulla. Detta är så fundamentalt att det inte kräver vidare kommentar.

Ändringen består i att vi stryker Feministiskt initiativ (FI) från listan över det som vi tycker skall bekämpas. Vi har hamnat i samvetsnöd och förklaringen lyder som följer:

I dessa tider av extremism och terrordåd framhåller man att segregation och en känsla av utanförskap är drivkraften bakom att även invånare i vårt land sympatiserar med och ansluter sig i till extrema, våldsbejakande grupperingar.

Det är naturligtvis samma fenomen som ligger bakom bildandet, och rekryteringen av medlemmar till FI.

Vems är felet? Männens naturligtvis. Om kvinnorna hade fått delta i allt som vi män av tradition har ägnat oss åt så skulle naturligtvis känslan av utanförskap inte slagit rot i frustrerade kvinnor.

Några exempel. Tänk vilken känsla av gemenskap och närhet som skapats om kvinnorna fick delta i ex. vedhanteringen på samma villkor som männen. Så enastående härligt att få stå vid sidan av sin man och med frostnupna fingrar stapla ved en småkall marsmorgon. Nu invänder kanske någon: ”Kvinnorna orkar inte lika mycket som en stor stark karl” Rättvisa skipas genom att hon jobbar lite längre medan mannen tillreder en kopp kaffe i stugvärmen. Vilken känsla av romantik, värma och kanske också åtrå skulle inte kunna frodas vid gemensam biltvätt, avloppsrensning, gräsklippning, snöskottning, massavedsbrossling, resning av tyngre takstolar etc.? Tänk vilken stolthet den äkta, eller för den delen också oäkta, maken skulle känna när hustrun på egen hand och fot, fäller den stora björken med överhäng över huset. En björk som stulit solbränna under många år. Visst, det kanske kan rasera huset, men kvinnans självförtroendeskapande känsla: ”Jag kan och jag duger” kan inte mätas i penningar.

Det finns hur mycket som helst som kvinnorna kan, och bör, ta över och därigenom få känna sig som jämlikar.

Vi män är så storsinta att vi inte propsar på att i gengäld överta de typiskt kvinnliga sysslorna i hus och hem. Göromål som femininerna med bravur skött i alla tider. Och bör så göra även i framtiden.

Rösta på CNP!! För en könlös framtid i hem, hushåll och politik.

Ps. Det kommer naturligtvis någon liten petimäter och påpekar att rubrikens Shakespeare-citat inte alls betyder det man tror: Efterklokhet. Vi skiter i detta. Det låter lite tjusigt och bildat, så det får vara som det är. Ds

november 23, 2015 at 11:15 e m Lämna en kommentar

Far och flyg

Det är oroligt ute i världen. Oroligt, obehagligt, otroligt. Hur kan något sådant hända? Ja säg det. Men det händer, tyvärr.

Vågar man ut och resa nu i dessa tider? Det är säkert en del som fortfarande kommer att flänga runt i olika väderstreck. Trots galna piloter och sönderbombade plan.

Vi på bloggen törs, men innehav av ett relativt gott förstånd hindrar oss från att delta i eländet. Vårt avståndstagande baserar sig inte på rädsla, avog inställning till det främmande, eller andra mer eller mindre tveksamma bevekelsegrunder.

Vår inställning grundar sig på omsorg om ekosystemet.

Den gode skaparen eller vem det nu är som håller i taktpinnen har under årtusenden sett till att skapa lokala ekosystem som fungerar alldeles fantastiskt. Det där skall man inte hålla på att laborera med. Mycket har gått åt fanders, och mer är på gång, tack vare en osund gränsöverskridande verksamhet. Mördarsniglar, almsjuka, dvärgbandmask är exempel på oönskade importer. Vägglöss och kackerlackor har fått en renässans och ingen skall försöka lura i mig att de simmat eller flugit över sundet för egen maskin. Nej, dessa tveksamma husdjur har liftat hit med semesterfirare m.fl.

Värna vår miljö och levnadsstandard. Stanna hemma!

Vi skall låta vår djur och naturexpert Allvarlige Alvar utveckla detta vid tillfälle.

Man kan nog slå fast att orsaken till farandet och flängandet är ganska simpel, i dubbel bemärkelse. ”Det är så roligt att uppleva annan kultur och natur” är den gängse ursäkten. Må så vara, med det grundläggande skälet till det osunda resandet är att man vill ha något att skryta med på syjuntor och i fikarummen på jobbet. ”Vi var i Provence i fyra veckor” berättar någon glädjestrålande, varefter humöret sjunker betänkligt när någon annan berättar om fyra veckor i Australien.

En liten historia från den tid då semesterresor inte var så vanliga. Detta tilldrar sig på 30-talet och en medelålders dam har besökt, just nu så aktuella Paris, och är mäkta stolt över detta. Det är bjudning hos någon väninna och vår resenär bubblar av iver att få berätta för alla om denna fantastiska upplevelse. Tiden går utan att ett osökt tillfälle yppar sig. Till slut blir kvinnan lite desperat, så när värdinnan erbjuder plats i soffan säger vår resande vän: ”Nej tack. Jag satt så mycket när jag var i Paris”.

Lite kul tycker vi.

november 20, 2015 at 11:17 e m Lämna en kommentar

Tillrättaläggande

Vi har av närstående fått skit för att vi uttalat oss negativt om damfotboll. Det har vi inte alls. Vi har inget emot att damer sparkar boll, om det nu är så att de inte har göromål i och hem och hushåll som fyller fritiden.

Vad vi vänder oss mot är falsk marknadsföring. Berätta vad det handlar om! Herr eller damfotboll?

Fläskkarré med klyftpotatis är gott. Likaså ostkaka med klarbärssylt.

Du har blivit lovad fläskkarré, men istället ställer hustrun fram ostkakan. Du blir lite besviken, för du hade förväntat dig fläskkött.

Samma sak med fotbollen. Jag hade förväntat mig Erik Hamrén. Inte Pia Sundhage. Nu är skillnaden på många sätt inte så stor, men likväl känner man sig lurad.

PS. Att likna damfotboll vid ostkaka var kanske lite långsökt. Vi tar pannkaka istället. DS.

november 15, 2015 at 11:33 e m Lämna en kommentar

Pärlor från musikarkivet

”Det är synd om människorna” skrev Strindberg en gång i tiden. Det är kanske att ta i, men några är det lite synd om, och vi tänker här på alla Musik och Bluesvänner som inte var och lyssnade på Thorbjörn Risager på Hotell 1 i Oskarshamn. Denne eminente danske gitarrist och sångare borde alla musikvänner med ett uns av omdöme se till att få uppleva. En fantastisk röst uppbackad av ett antal ytterst kompetenta musiker. Vi väljer en spelning på Söderport. Dels för den lokala anknytningen, och för att ”Burning up” är en trevlig låt. Bildkvalitén är inte den bästa men det är musiken. Lyssna och njut.

november 11, 2015 at 9:26 e m Lämna en kommentar

Manfreds Memoarer

Det är nu ganska länge sedan vi hörde något från våra memoar-skribenter Lill-Gull och Manfred. Vi tror oss veta att läsekretsen är lite förvetna beträffande deras förehavande. Bloggen har dubier när det gäller Manfred. Hans rättframma, lite kvinnoförnedrande framtoning rimmar illa med modern syn på fruntimmer, av skilda slag.Han representerar ett svunnet mansideal, fjärran från dagens maskulina förebilder som håller händerna rena i diskbaljan och som bogserar runt dammsugaren under tiden som husets härskarinna förverkligar sig själv på någon kurs i frigörande dans eller tibetansk klangterapi.

Se Manfreds memoarer som ett tidsdokument över en epok som dessbättre, eller dessvärre, beroende på inställning, har gått i graven.

Ordet till Manfred Potaint. Har ni glömt vad som tilldrog sig senast kan ni gå in här och friska upp minnet.

Manfred Potaints memoarer – Del 3

Allt har en ände, så och den gudomliga tillvaron i kyrkans regi. Vår guld- och gudakantade tillvaro får ett abrupt slut när pastorn, ganska så beskänkt, ramlar ner från predikstolen och bryter nacken. Vi försökte hålla det hemligt och jag fortsatte som ”stand in” utan att församlingen märkte något. Med tiden blev lukten i sakristian så besvärande att det blev nödvändigt att förpassa honom till sista vilan. Efter ett liv med gedigen etylkonsumtion, vågade vi oss, med tanke på brandfaran, inte på kremering, utan en dag med lämpliga vindförhållanden sänktes han i jorden i befintligt skick.

Det blev en tillställning i glädjens tecken, för alla utom vi var nog belåtna med att få en ny förkunnare till pastoratet. Inte minst församlingens kvinnor såg fram mot en föryngring. En dag anländer en ny pastorsadjunkt och vi i den gamla pojksamlagsuppställningen förstod genast: Nu var det kört. Den nye förkunnaren visade sig vara en nitisk renlevnadsdjävel, som dessutom var religiös. Det var predikan om skärseld och helvete och ingen hejd på eländet.

Det började brännas så jag vänder kyrkan ryggen och går till sjöss. Det var väl inte hav och sjö som lockade, egentligen, men jag hade hört talas om flickor i Havanna och annat som lät trevligt.

Premiärresan blev inte så spektakulär. Jag hade mönstrat på lite på fyllan, så i stället för Havanna hamnade jag i Byxelkrok på Öland. Av misstag hade jag tagit hyra på en skuta som skeppade lök till fastlandet. Besviken och lite vresig bad jag en lökodlande bonndjävel att dra åt helvete. Det var första och sista gången jag fick ordentligt med stryk sedan jag lämnat min lite burduse fader. Lökbonden samlade ihop ett gäng av lika-illasinnade inavelsrepresentanter och satte igång. Jävla vad stryk jag fick.

Utan tänder, men med två färska armbrott, söker jag mig tillbaka till skutan, men skepparen är inte intresserad av ta mig ombord, för han insåg att jag inte skulle duga till arbete på ett bra tag.

Det fick bli apostlahästarna. Men vart? Norrut visste jag att det bara fanns sand och vatten så jag började halta söderut.

Det gick så där. Jag hade ont som satan, och hungern började bli besvärande. På en mjölkpall i Långlöt sitter en flicka och läser ur ”Vakttornet” samtidigt som hon förser sig av sin medhavda matsäck. Jag har ingen aning om vad hon gör där, men hennes smörgåsar väcker intresse. Jag kommer via mitt förflyttningssätt att tänka på apostlarna i bibeln, och flickans litteraturval pekar på intresse för andliga ting.

”Hej syster i vår Gudomliga församling. Jag är aposteln Manfred som är på själavandring här på denna gudomliga ö. Jag kan utföra gudomliga under. Halleluja” Flickan tittar upp med skräckblandad förtjusning. ”Oh, vad spännande. Vad kan du då?” Jo jag kan bota sjukdomar och skador men nu är jag lite less på detta, så jag ordnar till olyckor och elände istället, som omväxling. Om jag får dina smörgåsar så skall du bli vittne till ett Guds under. ”Kör till” säger tösen. Mina brutna armar hänger innanför kavajen och med en snärt ordnar jag så att underarmarna hamnar i 90 graders vinkel. ”Oj, ett under, halleluja, Gud ske pris!” Flickebarnet blir alldeles extatisk och börjar tala i tungor, trodde jag. Det visade sig vara Böda-mål, men lika obegripligt. ”O store Gud. Kan du göra dig själv frisk igen?” ”Ja men inte nu direkt för min magiska ranson är förbrukad för den här månaden.” ”Oh din stackare. Allt detta lidande bara för att jag skulle få se ett under. Jag måste få hjälpa dig. Halleluja, Gud ske pris”

Månaden som följer blir ytterst angenäm. Jag får god omvårdad i flickans föräldrahem. Fadern är välbärgad bonde med lite religiöst intresse, och dottern är from som ett lam men dessvärre också dum som en gås. Samma sak gäller modern, en tungviktare i 60-års åldern.

Jag måste erkänna att jag samvetslöst utnyttjade situationen och dotterns begränsade förståndsgåvor. En hel del bibelcitat hade fastnat i minnet under min karriär som surrogatpräst och jag läser dagligen för det stackars flickebarnet, varefter övningarna avslutas med att vi ”Red till Jerusalem.” Ni förstår vad det handlade om och efter att inledningsvis intagit en tveksam hållning blev hon odelat förtjust och det blev annan hållning, inställning och ställningar.

Tack Manfred. Vi tvekar beträffande en fortsättning. Det är mycket fylla och snusk, men annat var kanske inte att vänta. Det är värre med hans hädiska framtoning, men vi tycker inte att det blivit så mycket värre sen sist så Manfred får en chans till.

 

november 8, 2015 at 10:27 e m Lämna en kommentar

Morgontidningar

Man vaknar tidigt numera. Ungdomens morgontrötthet är ett minne blott. Det är f.ö. ungdomen också. Snart är kanske också minnet ett minne blott. Åsikten vad som är väsentligt förändras med åren men en viktig detalj som alltid funnits med i bilden är morgontidningen i sängen. (Eller heter det kanske på.) Att få bläddra i en nytryckt ”Termometern” är en njutning som aldrig kan ersättas av digitalt djävulskap. Fy fan för att ligga med en dator.

Ibland tar vi också del av vad som skrivs i vårt grannorgan ”Barometern” Den kan inte mäta sig med vår egen tidning, men ibland är det kul med lite omväxling. Vi lästa ”Barran” tisdag morgon, och vi kunde glädja oss åt Eva Bergqvist-Anderssons kloka åsikter om Julen. Även vi blir provocerade och förbannade över denna julhysteri som snart kör igång redan vid midsommar. När julen väl är ett faktum är folk så trötta på denna högtid att man vill kräkas. Evas beskrivning av den gamla hederliga julskyltningen, två veckor innan jul, gav nostalgiska vibbar (Vibbar? Vad är det för uttryck egentligen)

I samma tidning gjorde Coop reklam för strömming 39,90/kilot. Förutom priset upplyser man om att strömmingen fiskats på västkusten. Sill och strömming är i stort sett samma sak och en guds gåva till mänskligheten, och den handskas men inte hur som helst med. På väst och sydkusten heter sill, – sill. Strömming finns bara i Östersjön. Så har det varit ända sedan 1500–talet och det skall inga matgrossister komma och ändra på.

På baksidan av organet upplyses om att en vårdnadstvist gällande en katt har avgjorts i hov rättan. Vi får hoppas att domen inte överklagas och belastar rättsväsendet ytterligare. I så fall får det bli till Högsta – Dumstolen. Mer positivt är en artikel som berättar att hundinnehav minskar risken för astma hos barn. Vet inte om det stämmer fullt ut. Min hustru hade hund som liten men får ändå attacker med andnöd och gutturalt väsande vid åsynen av hundhår på mattorna.

På samma sida görs reklam för Cline Zinfandel. I annonsen finns också den obligatoriska upplysningen: ”Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor” Vi tycker det låter negativt. Alkoholen kommer i lite dålig dager. Varför inte istället: ”Arbete i samband med alkohol ökar risken för olyckor”

Det finns många som, klokt nog, inte tar den risken.

november 4, 2015 at 10:33 e m Lämna en kommentar

Flyktigt

Flyktingproblematiken dominerar i nyhetsflödet. Helt naturligt. Hundratusentals människor är på flykt undan krig och förföljelse. Detta gäller nog flertalet asylsökande.

Att ett stort antal söker sig till vårt land är inte så populärt i alla läger. Asylboende bränns ner och alla får inte uppskattande kommentarer av urinvånarna,

Nu verkar det som om en elakartad” fiende” finns i de egna leden. För Individer som flytt undan krig och umbärande borde mat och tak över huvudet vara något att glädas åt i bedrövelsen. Så icke i Östersund och Lima. Det duger inte att bo där och asylsökanden ockuperar bussarna och vägrar stiga av. Detta gör naturligtvis folk förbannade. Även vi på bloggen tycker att det är väl magstarkt. Lima är kanske inte Sveriges roligaste metropol men oerhört mycket bättre än det de flytt ifrån.

Dessa individer gör saken en stor otjänst och ökar röstetalet för div. partier.

Stig av bussarna!

Det finns svenskfödda medborgare som inte har tak över huvudet. Situationen är kanske självförvållad men det kan vi lämna därhän. Dessa personer har rösträtt och om de orkar hasa sig till valurnorna är det inte svårt att gissa var rösten hamnar.

Åter till Lima. Bloggen har passerat orten några gånger på väg upp till fjällvärlden för skidåkning och lårbensbrott. En liten trevlig ort i ett vackert landskap. Lima är nog mest känt som bostadsort för gamle skidkungen Sixten Jernberg. Buss- ockupanterna skall nog vara glada över arr Sixten är död. Jernberg kunde bli förbannad och var det ofta. Sportjournalister som ställde imbecilla frågor fick det hett om öronen. Migranter som inte tycker att Lima duger hade säkert fått några sanningens ord

Apropå sanning. Man har alltid hört att Sixten byggde upp sin enastående fysik genom hårt skogsarbete kombinerat med kanske milslång skidfärd till och från drivningarna. Det påstås att detta inte är sant fullt ut.  Vi väljer att tro det är sant. Det skänker ett heroiskt skimmer åt denne legendar som kunde åka skidor. Inget stillöst skejtande här inte. Ofoget var inte uppfunnet på Sixtens tid och om så varit fallet hades säkert denne elegante diagonalare vägrat att delta i eländet.

Åter till asylproblematiken. Lokalpressen upplyser om att ett antal migranter vägrat att stiga av bussarna”, för mat och inkvartering på” Regenbogen” på Oknö. Här har vi större förståelse. . Vi går inte in där vi heller. Makthavarna i vår grann och vänort Mönsterås har gjort mycket rätt och bra. Det mesta faktiskt. Men att avhända sig Oknö till Tyskarna far ett fatalt missgrepp.

november 1, 2015 at 10:50 f m 1 kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

november 2015
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se