Archive for november 8, 2015

Manfreds Memoarer

Det är nu ganska länge sedan vi hörde något från våra memoar-skribenter Lill-Gull och Manfred. Vi tror oss veta att läsekretsen är lite förvetna beträffande deras förehavande. Bloggen har dubier när det gäller Manfred. Hans rättframma, lite kvinnoförnedrande framtoning rimmar illa med modern syn på fruntimmer, av skilda slag.Han representerar ett svunnet mansideal, fjärran från dagens maskulina förebilder som håller händerna rena i diskbaljan och som bogserar runt dammsugaren under tiden som husets härskarinna förverkligar sig själv på någon kurs i frigörande dans eller tibetansk klangterapi.

Se Manfreds memoarer som ett tidsdokument över en epok som dessbättre, eller dessvärre, beroende på inställning, har gått i graven.

Ordet till Manfred Potaint. Har ni glömt vad som tilldrog sig senast kan ni gå in här och friska upp minnet.

Manfred Potaints memoarer – Del 3

Allt har en ände, så och den gudomliga tillvaron i kyrkans regi. Vår guld- och gudakantade tillvaro får ett abrupt slut när pastorn, ganska så beskänkt, ramlar ner från predikstolen och bryter nacken. Vi försökte hålla det hemligt och jag fortsatte som ”stand in” utan att församlingen märkte något. Med tiden blev lukten i sakristian så besvärande att det blev nödvändigt att förpassa honom till sista vilan. Efter ett liv med gedigen etylkonsumtion, vågade vi oss, med tanke på brandfaran, inte på kremering, utan en dag med lämpliga vindförhållanden sänktes han i jorden i befintligt skick.

Det blev en tillställning i glädjens tecken, för alla utom vi var nog belåtna med att få en ny förkunnare till pastoratet. Inte minst församlingens kvinnor såg fram mot en föryngring. En dag anländer en ny pastorsadjunkt och vi i den gamla pojksamlagsuppställningen förstod genast: Nu var det kört. Den nye förkunnaren visade sig vara en nitisk renlevnadsdjävel, som dessutom var religiös. Det var predikan om skärseld och helvete och ingen hejd på eländet.

Det började brännas så jag vänder kyrkan ryggen och går till sjöss. Det var väl inte hav och sjö som lockade, egentligen, men jag hade hört talas om flickor i Havanna och annat som lät trevligt.

Premiärresan blev inte så spektakulär. Jag hade mönstrat på lite på fyllan, så i stället för Havanna hamnade jag i Byxelkrok på Öland. Av misstag hade jag tagit hyra på en skuta som skeppade lök till fastlandet. Besviken och lite vresig bad jag en lökodlande bonndjävel att dra åt helvete. Det var första och sista gången jag fick ordentligt med stryk sedan jag lämnat min lite burduse fader. Lökbonden samlade ihop ett gäng av lika-illasinnade inavelsrepresentanter och satte igång. Jävla vad stryk jag fick.

Utan tänder, men med två färska armbrott, söker jag mig tillbaka till skutan, men skepparen är inte intresserad av ta mig ombord, för han insåg att jag inte skulle duga till arbete på ett bra tag.

Det fick bli apostlahästarna. Men vart? Norrut visste jag att det bara fanns sand och vatten så jag började halta söderut.

Det gick så där. Jag hade ont som satan, och hungern började bli besvärande. På en mjölkpall i Långlöt sitter en flicka och läser ur ”Vakttornet” samtidigt som hon förser sig av sin medhavda matsäck. Jag har ingen aning om vad hon gör där, men hennes smörgåsar väcker intresse. Jag kommer via mitt förflyttningssätt att tänka på apostlarna i bibeln, och flickans litteraturval pekar på intresse för andliga ting.

”Hej syster i vår Gudomliga församling. Jag är aposteln Manfred som är på själavandring här på denna gudomliga ö. Jag kan utföra gudomliga under. Halleluja” Flickan tittar upp med skräckblandad förtjusning. ”Oh, vad spännande. Vad kan du då?” Jo jag kan bota sjukdomar och skador men nu är jag lite less på detta, så jag ordnar till olyckor och elände istället, som omväxling. Om jag får dina smörgåsar så skall du bli vittne till ett Guds under. ”Kör till” säger tösen. Mina brutna armar hänger innanför kavajen och med en snärt ordnar jag så att underarmarna hamnar i 90 graders vinkel. ”Oj, ett under, halleluja, Gud ske pris!” Flickebarnet blir alldeles extatisk och börjar tala i tungor, trodde jag. Det visade sig vara Böda-mål, men lika obegripligt. ”O store Gud. Kan du göra dig själv frisk igen?” ”Ja men inte nu direkt för min magiska ranson är förbrukad för den här månaden.” ”Oh din stackare. Allt detta lidande bara för att jag skulle få se ett under. Jag måste få hjälpa dig. Halleluja, Gud ske pris”

Månaden som följer blir ytterst angenäm. Jag får god omvårdad i flickans föräldrahem. Fadern är välbärgad bonde med lite religiöst intresse, och dottern är from som ett lam men dessvärre också dum som en gås. Samma sak gäller modern, en tungviktare i 60-års åldern.

Jag måste erkänna att jag samvetslöst utnyttjade situationen och dotterns begränsade förståndsgåvor. En hel del bibelcitat hade fastnat i minnet under min karriär som surrogatpräst och jag läser dagligen för det stackars flickebarnet, varefter övningarna avslutas med att vi ”Red till Jerusalem.” Ni förstår vad det handlade om och efter att inledningsvis intagit en tveksam hållning blev hon odelat förtjust och det blev annan hållning, inställning och ställningar.

Tack Manfred. Vi tvekar beträffande en fortsättning. Det är mycket fylla och snusk, men annat var kanske inte att vänta. Det är värre med hans hädiska framtoning, men vi tycker inte att det blivit så mycket värre sen sist så Manfred får en chans till.

 

november 8, 2015 at 10:27 e m Lämna en kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

november 2015
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se