Far och flyg

november 20, 2015 at 11:17 e m Lämna en kommentar

Det är oroligt ute i världen. Oroligt, obehagligt, otroligt. Hur kan något sådant hända? Ja säg det. Men det händer, tyvärr.

Vågar man ut och resa nu i dessa tider? Det är säkert en del som fortfarande kommer att flänga runt i olika väderstreck. Trots galna piloter och sönderbombade plan.

Vi på bloggen törs, men innehav av ett relativt gott förstånd hindrar oss från att delta i eländet. Vårt avståndstagande baserar sig inte på rädsla, avog inställning till det främmande, eller andra mer eller mindre tveksamma bevekelsegrunder.

Vår inställning grundar sig på omsorg om ekosystemet.

Den gode skaparen eller vem det nu är som håller i taktpinnen har under årtusenden sett till att skapa lokala ekosystem som fungerar alldeles fantastiskt. Det där skall man inte hålla på att laborera med. Mycket har gått åt fanders, och mer är på gång, tack vare en osund gränsöverskridande verksamhet. Mördarsniglar, almsjuka, dvärgbandmask är exempel på oönskade importer. Vägglöss och kackerlackor har fått en renässans och ingen skall försöka lura i mig att de simmat eller flugit över sundet för egen maskin. Nej, dessa tveksamma husdjur har liftat hit med semesterfirare m.fl.

Värna vår miljö och levnadsstandard. Stanna hemma!

Vi skall låta vår djur och naturexpert Allvarlige Alvar utveckla detta vid tillfälle.

Man kan nog slå fast att orsaken till farandet och flängandet är ganska simpel, i dubbel bemärkelse. ”Det är så roligt att uppleva annan kultur och natur” är den gängse ursäkten. Må så vara, med det grundläggande skälet till det osunda resandet är att man vill ha något att skryta med på syjuntor och i fikarummen på jobbet. ”Vi var i Provence i fyra veckor” berättar någon glädjestrålande, varefter humöret sjunker betänkligt när någon annan berättar om fyra veckor i Australien.

En liten historia från den tid då semesterresor inte var så vanliga. Detta tilldrar sig på 30-talet och en medelålders dam har besökt, just nu så aktuella Paris, och är mäkta stolt över detta. Det är bjudning hos någon väninna och vår resenär bubblar av iver att få berätta för alla om denna fantastiska upplevelse. Tiden går utan att ett osökt tillfälle yppar sig. Till slut blir kvinnan lite desperat, så när värdinnan erbjuder plats i soffan säger vår resande vän: ”Nej tack. Jag satt så mycket när jag var i Paris”.

Lite kul tycker vi.