Eftertankens kranka blekhet…

november 23, 2015 at 11:15 e m Lämna en kommentar

Vi på Bloggen är varma anhängare av: ”Alla människors lika värde” Det är inte alltid så lätt att leva efter denna tes. I synnerhet inte för oss här i Gröna Köpingen. Vi har alltid ansetts som lite förmer vid en jämförelse med invånarna i grannsocknarna. Icke förty öppnar vi våra hjärtan för såväl kreti som pleti. Alla skall bemötas lika oavsett hudfärg, ursprung, inkomst, förmögenhet, ansiktsdrag eller kroppsvolym. Möjligen kan vi kosta på oss att känna viss avsmak inför alltför magra fruntimmer och för den delen också sjukligt voluminösa. I övrigt är vi storsinta och överseende. Detta innefattar också personer vars värderingar vi inte delar.

Trogna läsare av bloggen har naturligtvis tagit del av vårt genomtänkta och fullmatade valmanifest. Vi gör av samvetsskäl en smärre ändring.

Fortfarande toppas manifestet av kravet på återinförd sträckjakt på Morkulla. Detta är så fundamentalt att det inte kräver vidare kommentar.

Ändringen består i att vi stryker Feministiskt initiativ (FI) från listan över det som vi tycker skall bekämpas. Vi har hamnat i samvetsnöd och förklaringen lyder som följer:

I dessa tider av extremism och terrordåd framhåller man att segregation och en känsla av utanförskap är drivkraften bakom att även invånare i vårt land sympatiserar med och ansluter sig i till extrema, våldsbejakande grupperingar.

Det är naturligtvis samma fenomen som ligger bakom bildandet, och rekryteringen av medlemmar till FI.

Vems är felet? Männens naturligtvis. Om kvinnorna hade fått delta i allt som vi män av tradition har ägnat oss åt så skulle naturligtvis känslan av utanförskap inte slagit rot i frustrerade kvinnor.

Några exempel. Tänk vilken känsla av gemenskap och närhet som skapats om kvinnorna fick delta i ex. vedhanteringen på samma villkor som männen. Så enastående härligt att få stå vid sidan av sin man och med frostnupna fingrar stapla ved en småkall marsmorgon. Nu invänder kanske någon: ”Kvinnorna orkar inte lika mycket som en stor stark karl” Rättvisa skipas genom att hon jobbar lite längre medan mannen tillreder en kopp kaffe i stugvärmen. Vilken känsla av romantik, värma och kanske också åtrå skulle inte kunna frodas vid gemensam biltvätt, avloppsrensning, gräsklippning, snöskottning, massavedsbrossling, resning av tyngre takstolar etc.? Tänk vilken stolthet den äkta, eller för den delen också oäkta, maken skulle känna när hustrun på egen hand och fot, fäller den stora björken med överhäng över huset. En björk som stulit solbränna under många år. Visst, det kanske kan rasera huset, men kvinnans självförtroendeskapande känsla: ”Jag kan och jag duger” kan inte mätas i penningar.

Det finns hur mycket som helst som kvinnorna kan, och bör, ta över och därigenom få känna sig som jämlikar.

Vi män är så storsinta att vi inte propsar på att i gengäld överta de typiskt kvinnliga sysslorna i hus och hem. Göromål som femininerna med bravur skött i alla tider. Och bör så göra även i framtiden.

Rösta på CNP!! För en könlös framtid i hem, hushåll och politik.

Ps. Det kommer naturligtvis någon liten petimäter och påpekar att rubrikens Shakespeare-citat inte alls betyder det man tror: Efterklokhet. Vi skiter i detta. Det låter lite tjusigt och bildat, så det får vara som det är. Ds