Archive for mars, 2016
Däckaren Muttern – Avsnitt 16
Slutet närmar sig. Slutet för vem? Denna fullständigt unika deckare har ännu inte presenterat något offer. Ingen mördad, och som en följd av detta ingen mördare. Detta har byggt upp en spänning som är nästintill kvävande. Vi nås av rapporter om att en del läsare är så förlamade av detta drama att de har svårt att fungera i vardagen. Därför skyndar vi på mot upplösningen samtidigt som vi meddelar den lite ledsamma nyheten att det nu är mindre än 25 avsnitt kvar. Passa på medan tid är och njut av sex, spex och spänning.
”Lasse Kvinnobuske gör succé i alla väderstreck. I alla hem och miljöer, oavsett inkomst, status, politisk hemvist, religiös tillhörighet, sexuell läggning, eller brist på. Överallt spelas det country och Skånsktopp-skval.
Även Grabbarna i A-laget, och då menar vi inte fotboll, lyssnar på Kvinnobuske, i mån av möjlighet. Till en början med förtjusning, men allt efter som det blev känt vilka astronomiska summor han tjänade började avunden få fäste och förtjusningen övergår i antipati. I sådana miljöer är det vanligt att missnöje gror och man känner sig förfördelad. ”Fy faen så orättvist. Den där satans hästjazzaren står och ylar som en stucken gris och tjänar mer på en vecka än vi får ihop under ett helt liv. Vi ligger också ute i parkerna och skrålar och för oväsen, men inte faen får vi nåt för det. Jo husrum över natten ibland, genom snutens försorg. Han borde dela med sig eller åtminstone få en rejäl omgång stryk. En sån där djävla fjant dricker champagne och dyr whisky, medan vi sitter här och får hålla tillgodo med hemkört och T-röd.” Nu jäser det ordentligt bland diverse- icke-arbetarna. Inte bara i mäsken utan stämningen piskas upp på ett sätt som påminner om franska revolutionen. Nu skall överklassen få sitt straff och blod skall flyta.
På ostadiga ben börjar marschen mot Kvinnobuskes bostad för räfst och rättarting. Tyvärr är konditionen och det allmänna skicket inte det bästa, så deltagarna faller bokstavlig talat ifrån en efter en, och till slut återstår bara en man. En urstark gammal smed som kallas för Polle ute på bygden. Det finns en annan man med samma namn i GK:s grannkommun Mönsterås men honom blandar vi inte in här.
Polle är ett unikum. Med den diet och livsföring som den mannen haft under merparten av sitt liv borde han varit död sedan länge. Så icke. Polle är frisk som en nötskrika och han gnetar på för att nå sitt mål. Inte spikrakt, men stadigt i rätt väderstreck.
Strax innan målet hör Polle ett välbekant ljud. Det är hans hustru som kommer ångande på flakmopeden och snart ligger Polle, som så många gånger förr, på flaket för transport till deras gemensamma hem.
När hustrun vaknar nästa morgon är Polle försvunnen. Var är han nu? Har han återupptagit jakten på Lasse Kvinnobuske?
Hon ryser vid tanke på vad som kan ha hänt i den tidiga morgontimmen.
Polle måste hem. Men hur?”
Djurkommunikatörer
Vi har ett antal gånger yttryck vårt missnöje med bluffmakare som påstår sig kunna prata med djur av olika slag. Avancerat bedrägeri och lurendrejeri där aningslösa djurägare skinnas på pengar för värdelös information.
Nu verkar det som ofoget spridit sig också på myndighetsnivå. En rubrik på dagens text-tv fick oss att hicka till: ”Terrormisstänkt tiger i förhör.”
Vart är vi på väg?
Kriminell statistik
Många upplever i dag att de lever i en otrygg värld. Utrikes terrordåd skrämmer och här i riket vågar inte flickor gå ut ensamma längre. Man får lätt uppfattningen att olika former av kriminalitet ökar.
Så är det inte alls enligt vår påläste bloggande kollega Jonny Nilsson. Tvärt om har de flesta former av brottslig verksamhet minskat sedan 70-talet, enligt Jonny.
Detta låter positivt men rimmar illa med den verklighet som medborgarna tycker sig uppleva. Vi litar på att Jonny kan sin statistik men vi vill ställa en fråga: Gäller statistiken anmälda brott eller brott där dom avkunnats? Detta har avgörande betydelse, för skall vi tro vår kriminelle professor Leif GW, och det gör vi, så har polisens effektivitet när det gäller brottsbekämpning minskat i anmärkningsvärd grad. I dagsläget löses de flesta brott genom att anmälningarna läggs ner.
Hur är läget här i Gröna Köpingen? Vi söker upp fjärdingsman Byling som vi hittar i Polismyndighetens campingvagn, som denna dag står uppställd på en parkeringsficka vid landsvägen, riktning västerut. ”Nå konstapel Byling. Hur ser statistiken ut här i GK? Kan vi känna oss lugna och trygga?”. ”Statistiken är brottsligt låg tack vare allt arbete som vi lagt ner. Vi lägger ner i stort sett alla anmälningar omedelbart och sparar på så sätt en massa arbete. För att statistiken skall verka trovärdig utreder vi en del enklare brott. Snattare som affärsinnehavaren ofta själv gripit vidarebefordrar vi till skranket, likaså beivrar vi brott mot lagen om cykellyse vid velociped färd i mörker. Det får ju inte se ut som om vi inte behövs. Lagens långa arm får inte bli så kort att uniformsjackorna måste sys om.” slutar fjärdingsman Byling.
Däckaren Muttern. Avsnitt 15( forts.)
En svart heltäckt bil svänger upp mot grinden till fängelset. Ljuset slår om till grönt och efter en stund går bilen i retur med kvarlevorna av Sven Agraahr.
Det är ganska mycket folk i bänkarna, för Sven var en aktad man i bygden. Inte minst det faktum att han ägde två goda gråhundar som ställde älg på ett effektivt sätt hade gjort honom populär. Eftersom Stina- Lina skött lantbruk och djur hade hundarna fått mer träning än de flesta älghundar i riket.
Det blir en minnesvärd begravning. Det slumpar sig så att en av Svens hundar dör i samma veva som Sven. Därför ordnas det dubbelbegravning och Sven ligger i slutförvaret sida vid sida med sin älskade Dubbelchampion” Älkskallets Hojt”.
Låt oss skrida fram i kyrkogången och se vem som sitter i bänkarna.
Längst fram sitter” Fösse – pöjka”. Två extremt jaktintresserade bröder med imponerande skottlistor. Den älg, råbock eller räv som hamnar i deras hårkors i gryningen behöver aldrig fundera vidare på var de skall ta sin daglega. Såverksägare Sven är också på plats, men denna avlägsnar sig ganska snart eftersom kan på pejlen ser att schillerstövaren driver räv i grannskapet. I en av de främre bänkarna hittar vi Lasse Vinder. En man med goda hundar som är eftersökta på bygden. Kusinerna Noffe och Libbe har också mött upp och en man med lite annorlunda syn på jordbruk än kusinerna, Per-Anders Innerspring, går med hoven när det är dags för kollekt. Längre bak hittat vi representanter för Svenska Älghundsklubben och även kennelklubbens presstalesman, Hans Rosenberg försökte ta sig in i kyrkan men motades bort eftersom det handlade om begravning av en riktig hund. De efterlevande ville inte att Kennelklubbens syn på hundhållning skulle få fäste i bygden.
Det syns andra prominenta sörjande i bänkraderna. Långt fram på höger sida skymtar vi en fågeljägare, född och uppvuxen i Gröna Köpingen, men sedermera utflugen till Linköping där han jobbade som parkeringsvakt. På något sätt kom han i lag med de riktigt stora elefanterna och kan se tillbaka på rip- och hjortjakt tillsammans med tätklungan i svensk skogsindustri. Det var nog inte bara jaktmarkerna som var vidlyftiga.
Jallan, Lasse Vinders kusin, ägare till ett förnämligt museum, sitter tillsammans med sin hustru Ella. Jallan är en trevlig och omtyckt person, utom när han på auktionerna i Torp lägger beslag på alla intressanta gamla föremål som andra ropar förgäves på. Nåja vi lever i ett fritt land och är man förmögen så är man. Jallan är förlåten. Han odlar varje år solrosor av vilka han plockar en del och ger till gamla och sjuka. Resten säljer han som självplock och skänker hela förtjänsten till välgörenhet. Den rest som blir över gläder traktens förätande fåglar. Dessutom är fältet vid blomning vackert att se på, nästan lika gult som Per-Anders odlingar. Heder åt en sådan man (Ja, vi menar Jallan)
Det är inte bara jägare och lantbrukare som mött upp. Bysmeden och innehavaren av traktorverkstaden ”Långvården” sitter och ser lite förbannad ut, fortfarande irriterad över alla idioter som kommer och ber honom tillverka den ena stolligheten efter den andra.
Även fisket och sjöfågeljakten har representanter på plats. Ålfiskare Gustav Kåge är en erfaren fågelskytt och han skarvar inte när han redogör för skottlistor från sträck och skårar. En något mindre ålfiskare, Åke Erindraross underhåller sina bänkgrannar med historier som gör att stämningen blir betydligt muntrare under denna i grunden sorgesamma tillställning.
Det drar ihop sig till utmarsch och turligt nog kommer en av de vidtalade bärarna, ”Schiller- Sven”, tillbaka i lagom tid, med stövaren i koppel och en nyskjuten räv i nypan. Fullpälsad, stor och vacker. Ja inte Sven, utan räven.
Sven Agraahr bärs till den sista vilan. Skall sanningen om hans död nu begravas? Hur dog Sven egentligen? Stannade hjärtat i vredesmod? Stroke? Tarmvred? Framfall?
Eller fick Sven hjälp till de sälla jaktmarkerna. I så fall: Av vem?
Däckaren Muttern – Avsnitt 15
Vi börjar närma oss slutet och upplösningen. Men än återstår några spännande avsnitt innan upplopp och målgång. Nr:15 är så innehållsrikt att vi delar upp det i 2 delar.
”Sven Agraahr kommer hem i skymningen och hänger studsaren på kroken vid köksdörren. Kravet på vapenskåp och säker förvaring har inte slagit igenom i dessa trakter. Det gäller att vara snar till eldgivning om något skjutbart visar sig. Då hinner man inte leta fram nyckeln till skåpet.
Sven slår sig ner vid köksbordet. Då gör han en obehaglig upptäckt. Inga bredda smörgåsar och ingen kaffetermos på bordet. ”Va i helvete! Är kärringen från vettet?” Hustru Stina-Lina brukar alltid laga till ett mål till sin käre make innan hon går ut i ladugården för kvällsmjölkningen. Hon vet att Sven slitit ont under älgjakten hela dagen och då är det inte mer än rätt att han får lite service vid hemkomsten.
Men inte i dag. Nu hör Sven hur korna råmar intensivt i ladugården. Sven hastar ner till fähusen och där står trettio omjölkade kor med stinna juver. ”Helvetes djävlar. Har kärringen gått och dött?” Sven rusar in i huset, men en rundvandring i huset blir resultatlös. Ingen kärring. Inte ens en död.
Sven slår sig ned vid köksbordet. Där ligger dagens tidning med nöjessidorna uppslagna. En rubrik väcker hans uppmärksamhet: ”I eftermiddag blir det Guld och Gröna skogar i Nilssons lada kl. 1700. Lasse Kvinnobuske river av sina mest älskade dängor till ackompanjemang av Ulf Robertsson. Kom i tid. Folkligt, festligt, fullt och fullsatt”.
”Kärringfaen är inte klok. Nu skall hon få se på satan.” Sven väljer för en stund mellan två alternativ. Att själv gå ut och mjölka de stackars juverstinna kritterna, eller fara och hämta hem Stina-Lina. Han känner sitt ansvar och startar bilen för färd mot Nilssons lada.
Snart är de tre milen avklarade och Sven svänger upp på Nilssons gårdsplan som är full av bilar, motorcyklar, mopeder och trampcyklar. Lutad mot en björk står Stina-Linas ”Monark”.
Sven kliver in genom logdörrarna. En lokal bondlurk försöker att kräva penningar för inträde men Sven är nu så uppretad att han sänker lurken med en klockren höger.
Där längst fram på en ranglig träbänk sitter Stina-Lina. Lasse Kvinnobuske ylar värre än någonsin och tillsammans med några medsystrar faller Stina-Lina i extas och börjar tala osammanhängande. Det hela påminner starkt om den tid då Malla Lindberg åkte kring med sitt mobila frälsningstält och förvred förståndet på lättmanipulerade själar.
Nu är Sven genuint tvärförbannad. Med ett vrål kastar han sig fram, greppar Stina-Lina, slänger henne över axeln för vidare färd hem till de väntande korna. Men. Lurken hade vaknat till och tillsammans med ordningsvakter och några välmusklade bönder försöker de hejda Sven. Det lyckas så småningom men först efter att Sven gjort sig skyldig till missfirmelse och våld mot tjänsteman.
Sven döms till 4 månaders fängelse i inklusive straff för kvinnofridskränkningen av Stina-Lina
Cellen är hyfsat bekväm men det känns lite instängt. Tiden går. Men sakta. Sven har tillgång till radio, dagstidningar och TV. Han ligger på britsen och slötittar på Rapport. Det är Löfven, Margot, Zlatan, Gardell och… ”Nu har vi en glad nyhet från nöjessverige. Den omåttligt populäre svensktopp-countrysångaren Lasse Kvinnobuske har i hemlighet gift sig med Stina-Lina Agraahr, en okänd kvinna från landsbygden”…
Lasse hinner bara tänka: ”Den där förbannade djävla Lasse Kvinnobuske skall jag slå ihjäl” innan han segnar ner på cellcementgolvet.
Har Sven bara svimmat eller är han död? (Forts. i nästa avsnitt)
Tryck på Barometern.
Vi tillstår att vi ganska ofta läser det som skrivs i grannkommunens husorgan” Barometern.” Tidningen kan inte mäta sig med GK:s egen ”Termometern ”men vi berömmer den som läsvärd och tillförlitlig. Observera att vi pratar om Pappersupplagan. Det skulle aldrig falla oss in att ta del av digitala nyheter. Med tanke på allt som skrivs om cyberattacker. Det kanske inte är ett ord som är sant, bara desinformation spridd av en fientlig omgivning. Når oss nyheterna via papper så har de nog synats i sömmarna innan publicering.
I vårt förra inlägg berörde vi behovet av en fungerande ordningsmakt till samhällets försvar mot onda krafter. ”Tisdags-Barran” meddelar att Polisen skall göra en enkätundersökning för att kartlägga otrygga platser. Detta är typiskt svenskt. Man vill visa att man gör något, men inget effektivt. Det är väl bara att gå in i polisens statistik och se var folk har fått på käften i störst utsträckning eller blivit betafsade mest frekvent.
Även lite tråkiga händelser blir lite roliga i händerna på en driven journalist. I samma tidning kan man läsa att två män dömts i till fängelse för misshandel 2014.” Den misshandlade har sedan händelsen som inträffade23 februari 2014 avlidit i en trafikolycka. Av den anledningen medverkade han inte vid rättegången”. Vi förstod nog det. Det hade varit mer sensationellt om han hade dykt upp.
Lite skojig journalistik i all sin enkelhet.
Resursfördelning.
Det är inte många som jublar över förmånen att få betala skatt. Man vill helst ha hela kakan själv, men det övervägande flertalet är innerst inne medvetna om att det är ett nödvändigt ont. Det måste finnas medel för vård, skola, omsorg mm. Det är så självklart att vi inte behöver älta detta vidare.
I bloggens ungdom fanns det en polisstation i Gröna Köpingen. Inte nog med det. Det fanns också poliser. Jag minns inte öppettiderna men det lyste i stationens fönster även kvällstid och jag kan inte minnas att man fick återvända med oförrättat ärende därför att stationen var stängd när man skulle lämna in någon licensansökan eller liknande.
Nu har stationen ersatts av en campingvagn som står uppställd någon dag i veckan. Skulle man behöva snabb hjälp i något ärende så kan man få det, om man har turen att tjänstgörande enhet inte befinner sig i Västervik eller ännu längre bort. Har man otur så hinner man bli ihjälslagen
Varför har det blivit på detta viset? Under min tidiga skolgång hade jag en klasskamrat som var dotter till en av GK-s konstaplar. Jag kan inte minnas annat än att hon såg hel och ren och välnärd ut. Konstapeln hade alltså en lön som räckte till familjens uppehälle. En lön som samhället hade råd att betala. Samma sak med övriga i polisväsendets tjänst. Jag minns inte antalet i GK. Men de var så många att man kände viss fruktan att bli ertappad om man cyklade utan lyse kvällstid
Nu varnar man kvinnor för att gå ute ensamma på kvällar och nätter. Det tafsas både här och där, framför allt i Östersund. I ”Termometern” kunde man härförleden läsa om en man som blev nedslagen när han visade lite civilkurage och försökte förhindra en cykelstöld. Mannen blev tilltalad på ett språk som han inte förstod.
I samma tidning läste vi en insändare som stämmer till eftertanke. Rubriken löd:” Ge polisen en rejäl resursförstärkning”. Vi tar bara de avslutande raderna. ”…. skrota planerna på snabbtåg genom södra delarna av landet som endast gynnar ett fåtal flygrädda resenärer.”
Man brukar snacka om primära och sekundära behov. Jag vill minnas att det finns något som heter ”Machlovs behovstrappa”. Där är basen kroppsliga behov: Mat vatten kläder på kroppen och tak över huvudet. På andra plats kommer behovet av trygghet osv. Var kommer behovet av extremt snabba kommunikationer in?
Nu får vi nog mothugg:” Man kan inte ställa den ena nyttigheten mot den andra”. Jaså, inte det. Det går alldeles utmärkt. Om hela Sveriges befolkning skulle få rösta, om vi skall ha lugnt, tryggt och ett fungerande rättsväsende, eller ett tåg som går fort utav helvete, så är resultatet givet. Det blir inget snabbtåg. Satsa pengarna på polisen, och skulle de trots allt bli någon krona över så kan den med fördel spenderas på de tåg vi redan har, så kanske” Krösatåg” och liknande fungerar och håller tidtabellen.
Vi skall inte bara ha fler poliser ute på gator och torg. Vi skall ha bra poliser, som kan sitt jobb. Och vill utföra det. Individer som inger respekt. Gärna stora starka och vältränade, som vid behov kan svinga en batong med ackuratess.
Tjatigt
”Det var ett tjatigt helvete den där däckaren Muttern. Tretton avsnitt och inte ett enda mord. Det måste väl hända något snart”. Så kan man tänka sig att det börjar låta ute i folkhemmet bland dem som har förstånd att läsa GK- bloggen. Det ligger nog en hel del i detta, men det är en slug taktik att långsamt bygga upp förväntningarna inför ett formidabelt slut.
Ett påpekande i all enkelhet: Vi är vid det här laget uppe i ca 15 sidor. En normal deckare av ex. Camilla Täckfärg går lös på ca 200. Inga jämförelser i övrigt. Jo, vi kan väl påtala en viss kvalitetsskillnad.
Vi framhärdar med ytterligare några avsnitt innan ni läsare får ta del av den spännande upplösningen. I dag har vi hamnat på Hembygdsgården i Gröna Köpingen och det är inte det sämsta.
Däckaren Muttern- avsnitt 14
Gröna Köpingens hembygdsförening är en av landets mest livaktiga sammanslutning av individer som är intresserade av det förgångna och därmed det intressanta. Eftersom allt var bättre förr har GK-borna förstånd att ta del av det gamla och av detta dra lärdom för en tillvaro i en osäker framtid.
Ett antal medborgare lägger ner ett icke föraktligt arbete med underhåll av de förnämliga byggnaderna och samlingarna. Några av de gamla kämparna finns inte längre bland oss. Vi minns med saknad ex. hembygdsvännen Ture Rastgård. Nåja, det kvarvarande gardet skäms inte för sig. Monica Kalkvist, Roland Lorene är exempel på duktiga och engagerade medlemmar.
Och inte minst arkivarie Nils-Jonny Bokfors som gör ett enormt arbete i arkivet och dessutom förmedlar sina kunskaper till allmänheten genom föreläsningar och blogginlägg.
Det är sensommar och det drar ihop sig till årets begivenhet ”Hembygdsfesten”. Samlingarna vädras, putsas och fejas, Trädgården ansas och de rutor i glasverandan som kreativa ungdomar krossat skall ersättas med nya. En ganska kostsam historia och Monika har för avsikt att på festen gå runt med håven och sala till nya.
Hembygdsfestens huvudnummer brukar vara ett tal av någon märkesman/kvinna i bygden. Eller helst från bygden. Det är extra intressant med en återvändare som kommer hem och ser hur oändligt mycket bättre allt är i barndomens ängder. För årets anförande hade man vidtalat en god vän till Roland, en till skåneland utvandrad GK-bo, Bengt-Folke Lavetti. Ett märkligt levnadsöde som skulle fängsla en sensationslysten publik.
Tyvärr blir Bengt-Folke, i vanlig ordning, indisponerad och som en panikåtgärd kallas en annan skåning in som ersättare, Björn Raneglid. Det var mening att skulle läsa några dikter av bygdens store poet Nils Norrälv. Raneglid var inte gratis, men i styrelsen räknade man med så stor publiktillströmning att det hela skulle gå ihop ekonomiskt.
En söndag i början av augusti är allt klappat och klart. Frivilliga krafter har bakat och bryggt kaffe. Ett stånd har ordnats till korven. Gamla tändkulemotorer puttrar och dörrarna står på vid gavel för besökarna som kan titta in i miljöer från den gamla goda tiden då allt var så mycket bättre. Björn Raneglid står och stampar bakom scenen, solbränd och viril, ivrig att få köra igång.
Portarna öppnas på annonserad tid. ………………………. ??
Inte en käft inom synhåll. Inte en människa, inte ens en katt, bara några gråsparvar som tittar lystet på brödfaten. Tomt. Öde. ”Men va i helvete” undslipper det Monika som normalt inte nyttjar kraftuttryck. ”Var är allt folket”
Svaret kommer ganska omgående. En öppen stor” amerikanare” passerar ute på vägen och föraren anropar en yngre kvinna på trottoaren ” Hörru bruttan. Ska du hänga med och kolla in Lasse Kvinnobuske i Nilssons lada. Det blir världens drag. Alla skall dit. Häng på”. Tösen svingar sig in i raggaråket som försvinner med en burn-out. Efter två timmars väntan har ingen löst biljett. Styrelsen försöker förmå Ranelid att pruta på gaget. Icke. Den guldlockige rikskändisen drar igång och gråsparvarna skräms på flykten.
Det blir en svår ekonomisk smäll för Hembygdsföreningen. Raneglids gage gör ett stort hål i kassan och en hel del av allt ideellt arbete som gett en hyfsad ekonomi är nu bortkastat.
Monika, som nu fått smak försvordomar , öser galla över LK. ”Förbannade, djävla Lasse Kvinnobuske. Vi skulle slå ihjäl fanskapet, flå den satan och låta någon konservator stoppa upp den förbannade lutsångaren. Sedan kunde han stå i ett av uthusen, som början på ett vaxkabinett med skräck och monster som tema, som ersättning för Häxparken som aldrig blev av.
Vi måste ha ihjäl Lasse! Men hur?”
Nya tider
”Nya tiden” låter inte så läskande för oss som hyllar den gamla goda tiden. Vi tror oss veta att ”nya tiden” omfattar 1500-1776 så vi kände oss manade att åka utsocknes, närmre bestämt till Mönsterås, för att lyssna på Jonny Nilssons föredrag om Mönsterås på 1600-talet. Trots att Jonny denna gång hade förstånd att ta betalt så var lokalen fylld till sista plats. Ett antal som kom sent fick vända och gå hem och hoppas på en repris.
Vi har sagt det förut. Jonny är en fantastisk föredragshållare och har en kunskap som inte går av för hackor. Det kan vi i och för sig inte kolla eftersom vi själva inte vet så mycket, men det är nog uteslutet att Jonny står och fabulerar.
Ett råd till nästa gång: Större lokal, och du kan gott höja entrén till 50:- med tanke på allt arbete som måste ligga bakom.
All heder Jonny! Det är bara ett fel. Du kunde forska lite om Gröna Köpingen också. Där finns en del att bita i. Jonny redovisade siffror som visade att sedlighetsbrott dominerade i Mönsterås på 1600-talet. GK torde uppvisa skyhögt högre statistik. Inte bara i nuläget, utan också på den gamla goda, nya tiden.
Deckaren Muttern – Avsnitt 13
Det är i slutet av maj och den årliga blåsfestivalen står för dörren. Ursprungligen var det ett arrangemang initierat av ”Inkontinentas riksförbund” men nu har man fyllt ut festivalen med ”Rot” sedan en musikintresserad tandläkare i en grannkommun gått med som medarrangör: ”Blås & rotfestivalen”.
I och med Lasse Kvinnobuskes inträde på musikscenen läggs ett stort tryck på arrangörerna att LK skall uppträda på B & R. Gärna som huvudnummer sent på lördagskvällen. Nu visade det sig att LK sedan lång tid tillbaka var bokad för ett uppträdande i Barbacke-stugan i Glo. Stugans funktion som fattighus upphörde 2009 och alltsedan dess har stugan tjänat som träffpunkt för ortens befolkning, i den mån de kunnat samsas.
Man hade i osedvanlig sämja enats om att LK skulle uppträde i Glo. Tyvärr visade det sig, som tidigare omtalats, att det kolliderade med Blås & Rot. Efter segdragna förhandlingar kom respektive arrangörer överens om ett byte. LK uppträder på B & R och en budad Bluesartist från Förenta staterna får i gengäld åka till Glo.
LK:s framträdande blir en dundersuccé och en milstolpe i GK:s musikaliska historia. När Knockout-Grogg, Roffe Likström, Louise Gråsten och storheter från grannkommunen som Mönsterås Blåsband och Blötakalsongen gjort sitt, äntrar LK scenen under öronbedövande jubel. Ensam med sin gitarr står han där och trollbinder en hänförd publik. Ovationerna vill aldrig sluta och efter 17 extranummer kommer representanter för ordningsmakten och vill avbryta konserten. Grannar i grannskapet har klagat på höga decibeltal i den sena timmen. Men poliserna blir så fascinerade att de glömmer sitt ärende och först kl. 0500 när alla är fullständigt utpumpade lägrar sig tystnaden i tältet.
Hur gick det då i Glo? Barbackestugan är fullsatt till bristningsgränsen när den amerikanske bluesartisten, JJ King intar estraden. I publiken ser man lokala profiler och förmågor. Ja faktiskt en hel del oförmågor också, som delar bänk med ett avdankat statsråd och hennes broder. Det har kommit åhörare även österifrån och i de bakre bänkarna ser vi Dubbel-Kalle. Ett par moderata kommunpolitiska toppnamn har mött upp och Dubbel-Kalles dotter sprider lite kunglig glans åt tillställningen. Stämningen är på topp och man hör ett förväntansfullt sorl. Alla, så när som på en man, är glada och livade. Valle ”Mört” sitter i ett hörn och ser dyster ut. Han har ännu inte kunnat smälta att Forsabygdens Ortfiskeförening spöade Glo-borna vid de spektakulära vinterspelen i mitten av 80-talet.
JJ King hinner knappt slå an ett inledande ackord till: ”The thrill is gone” innan sorlet förbytts i uttryck för missnöje. Publiken är ganska så beskänkt så man missar inledningsvis att det inte är LK som står på scenen. ”Vad solbränd Lasse har blivit” säger någon: ”Va faen, han har bytt ut sin gamla gitarr mot ett sånt där elektriskt helvete”.
Det går efter en stund upp för en halvnykter bonddräng att det inte är Lasse som står på scenen utan en färgad gentleman från Staterna. Upprörd skriker han: ”Håll käften din förbannade negerjazzare. Kom inte dragande med sånt djävla oljud. Spela något vettigt för helvete. Får vi inte höra ‘Guld och gröna skogar’ så skall du få så mycket stryk så du aldrig kan plocka bomull mer.”
Vi har tyvärr inga bilder på JJ King, men väl på en annan bluesgigant, BB King. Förmodligen en släkting. Gå in här så får ni bedöma om Glo-bornas upprördhet är befogad. BB låter mycket likt JJ och deras repertoar är i stort sett identisk.
Det hela utmynnar i kaos. Lokalen utryms och de mest uppretade byborna samlas bakom enbuskarna där de gömt sin rekvisita. Med hjälp av dryckerna har man snart eldat upp sig till nivåer som är ovanliga till och med i Glo. ”Den där förbannade Kvinnobuske skall ha stryk, Ja vi skulle egentligen ta död på fanskapet. Men Hur?”
Gröna Köpingen 