Tjatigt

mars 17, 2016 at 7:54 e m Lämna en kommentar

”Det var ett tjatigt helvete den där däckaren Muttern. Tretton avsnitt och inte ett enda mord. Det måste väl hända något snart”. Så kan man tänka sig att det börjar låta ute i folkhemmet bland dem som har förstånd att läsa GK- bloggen. Det ligger nog en hel del i detta, men det är en slug taktik att långsamt bygga upp förväntningarna inför ett formidabelt slut.

Ett påpekande i all enkelhet: Vi är vid det här laget uppe i ca 15 sidor. En normal deckare av ex. Camilla Täckfärg går lös på ca 200. Inga jämförelser i övrigt. Jo, vi kan väl påtala en viss kvalitetsskillnad.

Vi framhärdar med ytterligare några avsnitt innan ni läsare får ta del av den spännande upplösningen. I dag har vi hamnat på Hembygdsgården i Gröna Köpingen och det är inte det sämsta.

Däckaren Muttern- avsnitt 14

muttern2

Gröna Köpingens hembygdsförening är en av landets mest livaktiga sammanslutning av individer som är intresserade av det förgångna och därmed det intressanta. Eftersom allt var bättre förr har GK-borna förstånd att ta del av det gamla och av detta dra lärdom för en tillvaro i en osäker framtid.

Ett antal medborgare lägger ner ett icke föraktligt arbete med underhåll av de förnämliga byggnaderna och samlingarna. Några av de gamla kämparna finns inte längre bland oss. Vi minns med saknad ex. hembygdsvännen Ture Rastgård. Nåja, det kvarvarande gardet skäms inte för sig. Monica Kalkvist, Roland Lorene är exempel på duktiga och engagerade medlemmar.

Och inte minst arkivarie Nils-Jonny Bokfors som gör ett enormt arbete i arkivet och dessutom förmedlar sina kunskaper till allmänheten genom föreläsningar och blogginlägg.

Det är sensommar och det drar ihop sig till årets begivenhet ”Hembygdsfesten”. Samlingarna vädras, putsas och fejas, Trädgården ansas och de rutor i glasverandan som kreativa ungdomar krossat skall ersättas med nya. En ganska kostsam historia och Monika har för avsikt att på festen gå runt med håven och sala till nya.

Hembygdsfestens huvudnummer brukar vara ett tal av någon märkesman/kvinna i bygden. Eller helst från bygden. Det är extra intressant med en återvändare som kommer hem och ser hur oändligt mycket bättre allt är i barndomens ängder. För årets anförande hade man vidtalat en god vän till Roland, en till skåneland utvandrad GK-bo, Bengt-Folke Lavetti. Ett märkligt levnadsöde som skulle fängsla en sensationslysten publik.

Tyvärr blir Bengt-Folke, i vanlig ordning, indisponerad och som en panikåtgärd kallas en annan skåning in som ersättare, Björn Raneglid. Det var mening att skulle läsa några dikter av bygdens store poet Nils Norrälv. Raneglid var inte gratis, men i styrelsen räknade man med så stor publiktillströmning att det hela skulle gå ihop ekonomiskt.

En söndag i början av augusti är allt klappat och klart. Frivilliga krafter har bakat och bryggt kaffe. Ett stånd har ordnats till korven. Gamla tändkulemotorer puttrar och dörrarna står på vid gavel för besökarna som kan titta in i miljöer från den gamla goda tiden då allt var så mycket bättre. Björn Raneglid står och stampar bakom scenen, solbränd och viril, ivrig att få köra igång.

Portarna öppnas på annonserad tid. ………………………. ??

Inte en käft inom synhåll. Inte en människa, inte ens en katt, bara några gråsparvar som tittar lystet på brödfaten. Tomt. Öde. ”Men va i helvete” undslipper det Monika som normalt inte nyttjar kraftuttryck. ”Var är allt folket”

Svaret kommer ganska omgående. En öppen stor” amerikanare” passerar ute på vägen och föraren anropar en yngre kvinna på trottoaren ” Hörru bruttan. Ska du hänga med och kolla in Lasse Kvinnobuske i Nilssons lada. Det blir världens drag. Alla skall dit. Häng på”. Tösen svingar sig in i raggaråket som försvinner med en burn-out. Efter två timmars väntan har ingen löst biljett. Styrelsen försöker förmå Ranelid att pruta på gaget. Icke. Den guldlockige rikskändisen drar igång och gråsparvarna skräms på flykten.

Det blir en svår ekonomisk smäll för Hembygdsföreningen. Raneglids gage gör ett stort hål i kassan och en hel del av allt ideellt arbete som gett en hyfsad ekonomi är nu bortkastat.

Monika, som nu fått smak försvordomar , öser galla över LK. ”Förbannade, djävla Lasse Kvinnobuske. Vi skulle slå ihjäl fanskapet, flå den satan och låta någon konservator stoppa upp den förbannade lutsångaren. Sedan kunde han stå i ett av uthusen, som början på ett vaxkabinett med skräck och monster som tema, som ersättning för Häxparken som aldrig blev av.

Vi måste ha ihjäl Lasse! Men hur?”