Däckaren Muttern. Avsnitt 15( forts.)

mars 24, 2016 at 10:23 f m Lämna en kommentar

muttern2

En svart heltäckt bil svänger upp mot grinden till fängelset. Ljuset slår om till grönt och efter en stund går bilen i retur med kvarlevorna av Sven Agraahr.

Det är ganska mycket folk i bänkarna, för Sven var en aktad man i bygden. Inte minst det faktum att han ägde två goda gråhundar som ställde älg på ett effektivt sätt hade gjort honom populär. Eftersom Stina- Lina skött lantbruk och djur hade hundarna fått mer träning än de flesta älghundar i riket.

Det blir en minnesvärd begravning. Det slumpar sig så att en av Svens hundar dör i samma veva som Sven. Därför ordnas det dubbelbegravning och Sven ligger i slutförvaret sida vid sida med sin älskade Dubbelchampion” Älkskallets Hojt”.

Låt oss skrida fram i kyrkogången och se vem som sitter i bänkarna.

Längst fram sitter” Fösse – pöjka”. Två extremt jaktintresserade bröder med imponerande skottlistor. Den älg, råbock eller räv som hamnar i deras hårkors i gryningen behöver aldrig fundera vidare på var de skall ta sin daglega. Såverksägare Sven är också på plats, men denna avlägsnar sig ganska snart eftersom kan på pejlen ser att schillerstövaren driver räv i grannskapet. I en av de främre bänkarna hittar vi Lasse Vinder. En man med goda hundar som är eftersökta på bygden. Kusinerna Noffe och Libbe har också mött upp och en man med lite annorlunda syn på jordbruk än kusinerna, Per-Anders Innerspring, går med hoven när det är dags för kollekt. Längre bak hittat vi representanter för Svenska Älghundsklubben och även kennelklubbens presstalesman, Hans Rosenberg försökte ta sig in i kyrkan men motades bort eftersom det handlade om begravning av en riktig hund. De efterlevande ville inte att Kennelklubbens syn på hundhållning skulle få fäste i bygden.

Det syns andra prominenta sörjande i bänkraderna. Långt fram på höger sida skymtar vi en fågeljägare, född och uppvuxen i Gröna Köpingen, men sedermera utflugen till Linköping där han jobbade som parkeringsvakt. På något sätt kom han i lag med de riktigt stora elefanterna och kan se tillbaka på rip- och hjortjakt tillsammans med tätklungan i svensk skogsindustri. Det var nog inte bara jaktmarkerna som var vidlyftiga.

Jallan, Lasse Vinders kusin, ägare till ett förnämligt museum, sitter tillsammans med sin hustru Ella. Jallan är en trevlig och omtyckt person, utom när han på auktionerna i Torp lägger beslag på alla intressanta gamla föremål som andra ropar förgäves på. Nåja vi lever i ett fritt land och är man förmögen så är man. Jallan är förlåten. Han odlar varje år solrosor av vilka han plockar en del och ger till gamla och sjuka. Resten säljer han som självplock och skänker hela förtjänsten till välgörenhet. Den rest som blir över gläder traktens förätande fåglar. Dessutom är fältet vid blomning vackert att se på, nästan lika gult som Per-Anders odlingar. Heder åt en sådan man (Ja, vi menar Jallan)

Det är inte bara jägare och lantbrukare som mött upp. Bysmeden och innehavaren av traktorverkstaden ”Långvården” sitter och ser lite förbannad ut, fortfarande irriterad över alla idioter som kommer och ber honom tillverka den ena stolligheten efter den andra.

Även fisket och sjöfågeljakten har representanter på plats. Ålfiskare Gustav Kåge är en erfaren fågelskytt och han skarvar inte när han redogör för skottlistor från sträck och skårar. En något mindre ålfiskare, Åke Erindraross underhåller sina bänkgrannar med historier som gör att stämningen blir betydligt muntrare under denna i grunden sorgesamma tillställning.

Det drar ihop sig till utmarsch och turligt nog kommer en av de vidtalade bärarna, ”Schiller- Sven”, tillbaka i lagom tid, med stövaren i koppel och en nyskjuten räv i nypan. Fullpälsad, stor och vacker. Ja inte Sven, utan räven.

Sven Agraahr bärs till den sista vilan. Skall sanningen om hans död nu begravas? Hur dog Sven egentligen? Stannade hjärtat i vredesmod? Stroke? Tarmvred? Framfall?

Eller fick Sven hjälp till de sälla jaktmarkerna. I så fall: Av vem?