Archive for maj 3, 2016
Livets hårda skola.
Kris, katastrof, tragedi, sammanbrott, misslyckande!
Detta är ingen beskrivning av krigshärjade regioner i omvärlden utan en bild av den svenska skolan. Man börjar bli lite immun och noterar inte längre vem som sagt vad och när, men vi tror oss veta att det publiceras dystra PISA-rapporter med jämna mellanrum
Varför har det blivit på detta viset? Varför halkar svenska skolan efter? Det finns säkert många orsaker. Vi kan avhandla dessa vid senare tillfälle men vi vill, här och nu, lyfta fram den största orsaken till problemen, som vi illustrerar med en liten fabel.
”Vi befinner oss i en medelstor stad någonstans i riket. Det är måndag och arbetsförman Inge Nytta vaknar med en malande känsla av obehag ” Fy faen nu skall man till fabriken igen för en hel veckas helvete. Men det måste gå. Jag har inget val. Räkningar måste betalas och det skall fram mat på bordet, så det är bara att gneta på”.
När Inge träder in på verkstadsgolvet har halva arbetsstyrkan kommit. Klockan är någon minut över 07.00 och Inge möts i vanlig ordning av glåpord, som varit hans vardag under ett antal år.” Ha ha där kommer” Pastejen”, den djävla bögen ha ha. Hans senaste öknamn,” Pastejen” härrör från en incident i lunchrummet för något år sedan: Inge halar fram sin matlåda med kaffe och leverpastej- smörgåsar. Arbetsstyrkan tar för sig av hamburgare och kebabtallrikar. ”Kolla på tönten! Han käkar mackor. Ha ha. Har morsan brett dem åt dej din jävla pastej- pajas”. Efter detta var det Pastejen för hela slanten.
Det släntrar in folk efterhand och vid förmiddagskaffet finns halva arbetsstyrkan på plats. Det blir väl inte så mycket gjort för flertalet sitter och tittar i handflatorna och skickar mess till kompisar.
Inge dristar sig att ställe en fråga vid fikabordet: ” Är det någon som vet var de andra grabbarna håller hus?”. ”Håll käften gubbdjävel. Grabbarna? Du är inte grabbarna med dom och för övrigt får de väl vara va faen de vill för dig din djävla pastej- bög”.
Ytterligare ett par stycken ansluter, men vid lunch är bara drygt hälften av arbetarna på plats. Inge sitter numera för sig själv på toaletten med sin matlåda. Då slipper han gliringar och tråkningar och kan sitta ostört och drömma om den annalkande pensionen. Eller ett antal millioner i Lottovinst som skulle göra det möjligt för honom att stega in till VD och omsorgsfullt be denne att dra åt helvete. Varför det? Jo, Inge har några gånger försökt att påtala missförhållandena på verkstadsgolvet och bett VD Olof Dhugling att ta tag i den bristande disciplinen och anarkin. ”Jaså du Inge! Du klarar inte ditt jobb. Varför tror du att jag anställde dig som förman? Skall jag hålla ordning på verkstadsgolvet? Nej du gosse, Det är upp till din professionalitet som arbetsledare att bemästra situationen. Gå nu ner och bringa lite ordning. Det är det du har betalt för och ränn inte här och stör.”
Klockan fyra är arbetsdagen slut och då har de flesta redan klätt om och åkt hem. Inge dröjer sig kvar och städar upp efter de som glömt kaffemuggar och kastat kebab på väggarna
Inge traskar hemåt och där väntar hustrun som värmt upp gårdagens rester. Inge är inte hungrig men slukar ett par sobril med god aptit. Sedan är det TV, och försök till några timmars sömn. Det dröjer innan Inge somnar men efter ytterligare en tablett slumrar han in, lite tillfreds med att det bara är fyra dagar kvar till nästa helg.”
”Men så här kan det väl inte gå till på en arbetsplats? Det är inte möjligt”. Nej på en industri eller motsvarande går det dess bättre inte på det här viset, men på en annan typ av arbetsplats är detta vardagsmat: Skolan! Det påtalas i tid och otid att skolan skall ses som vilken annan arbetsplats som helst. Gärna för mig men se då till att ” Förmännen ”får de resurser och de befogenheter som krävs.
Ja, ni har redan förstått att arbetarna motsvarar eleverna. Förman Inge, är lärare och VD O. Dhugling är rektor/ skolledare.
”Men så här går det väl inte till i skolan?” Det kan ni ge er fan på att det gör. Dessbättre inte överallt men på alltför många platser.
I dagens skola är det mest snack och tjafs. Inte bara bland eleverna utan också bland de som är satta att driva den pedagogiska processen framåt. Den pratas och det provas, den ena vidunderliga pedagogiska mirakelkuren efter den andra. Gärna för mig, men se först till att arbetsmiljön blir så pass uthärdlig att de pedagogiska krumsprången kan utföras.
Nu håller ni med, eller så tar ni till orda på kommentatorsfältet och förklarar på vilket sätt jag har fel när jag påstår: Oavsett pedagogiska modeller så måste väl rimligtvis lärande och inlärning gynnas av en lugn, trygg och trivsam miljö där de som är satta att förmedla kunskap får möjlighet att utföra sin uppgift. Eller?
Tystnad i kommentatorsfältet tolkar jag som att ni tiger och samtycker. Annars kommer ni med hållbara motargument. Jag skall vika ner mig om jag blir överbevisad om att jag har fel. Det är knappast troligt. Slutligen. Kom inte dragande med resultatet av psykologisk eller pedagogisk forskning sammanställd av någon halvfigur som efter misslyckande ute i skolans verklighet sitter och hämnas genom att hitta på djävulskap. Men du som har lång praktisk erfarenhet, dig skall jag lyssna på. Observera lång erfarenhet. Inte någon rosenkindad nyexaminerad, med nya revolutionerande ”kunskaper”, från en undermålig lärarutbildning. Personer som har visioner om en verklighet som inte finns.
Gröna Köpingen 