Gröna Köpingen

Bio-logiskt.

Bloggen går sällan på bio. De flesta besök slutar i missnöje eller så somnar man av leda. Ibland lyckas hustrun tjata med mig och det skall erkännas att det någon enstaka gång utfallit till belåtenhet.

Nu senast var det Rolf Lassgård i ”En man som heter Ove”. Jag har inte grepp om sakkunskapens recensioner men de struntar jag i. Jag konstaterar att det var en rolig film med hög igenkänningsfaktor Gamla sura gubbar känns välbekant. Filmen är en publikframgång och har nominerats som Sveriges bidrag till Oscarsgalan som bästa icke- engelskspråkiga film. Välförtjänt! Valet är logiskt,

Annars är det, enligt bloggen, endast Finnarna som kan göra bra film. Inget sentimentalt tjafs med sliskiga typer som Huge Grant och annan skit, utan ofta vackra mollstämda bilder från ett fattigt, öde Karelen där folk svälter och får kniven i sig utan jämmer och klagan. Så skall en slipsten och knivar dras!

Hur har vi det här i Gröna Köpingen. Produceras det någon kvalitetsfilm innanför de Gröna tullarna?

Vi har glädjen meddela att två rullar med GK – ursprung är representerade på den årliga film-biennalen i Fagerhult. Bara det faktum att det handlar om en årlig biennal gör detta till något alldeles extra.

Bägge filmerna har köttsligt tema utan att de för den skull kan betraktas som spekulationer i sex och snusk. Nej, det handlar om relationsdrama med sex som en viktig, och aptitlig ingrediens

Den som har störst chans att vinna är nog Alfred Thomassons charmiga ” Låt den rättes komma in” En kvinnas berättelse om innerlig längtan efter den rätte, store.

Goda chanser har nog också Anders Royssons ” Han satte på en duva på en gren utan att fundera på följderna”. En charmig film om äkta djurisk kärlek.

Vi håller tummarna för våra begåvade filmskapare från Gröna Köpingen, och återkommer med utförliga recensioner.

september 19, 2016 at 2:39 e m Lämna en kommentar