Allvarlige Alvar.

december 4, 2016 at 11:24 e m Lämna en kommentar

På rel. kort tid har bloggen presenterat ganska många punkter i GAS valmanifest. Läsarna skall få tid att smälta och analysera, så vi släpper in vår jakt- och naturexpert Alvar Alvarsson. Han lovade i ett inlägg för någon månad att vidga resonemanget om de s.k. ”Predatorerna” Vi tror att han har lite sanningar som kan leda till diskussion. Ordet till Alvar.

”När jag började min vandring på Dianas stigar resulterade en lyckad kråkjakt i ett besök på kommunalkontoret där man kunde kvittera ut s.k. skottpengar. Femtio öre för ett par kråkben och 20 kronor för två rävöron. Icke föraktliga penningar med dåtida mått mätt. Sköt man väl så gick jakten jämt ut, rent ekonomiskt.

Man jagade inte för skottpengarnas skull, men det är ett exempel på hur s.k. ”skadedjur” betraktades förr i tiden.

Nu säger man inte rovdjur längre, och absolut inte ”skadedjur”. Om en sparvhök nyper en talgoxe vid fågelbordet så är det naturligtvis inte till skada för höken. Möjligtvis för mesen, men definitivt inte för ekosystemet. En död mes, en mätt eller hungrig hök spelar ingen roll i det stora sammanhanget

De flesta av ekosystemets invånare fyller någon funktion. En del är en förutsättning, andra mer eller mindre indifferenta. Man kan gissa att fästingen hör till den senare gruppen.

”Ja, ja Allt detta har vi hört förut och är inget nytt.” Visst, men det finns en del gamla ”sanningar” som tål att synas i sömmarna Den heliga jämnvikten har hyllats och floskler som: ”Höken tar inte den sista fågeln för då äventyrar han sin framtida försörjning” hör man från de som borde veta bättre.

En duvhök som råkar få syn på en vitryggig hackspett skiter i om det är den sista av sitt slag i hela landet. Den smakar bra ändå. S.k. ”generalister” som ex, duvhök och räv, tar för sig av annat om en bytesart minskar, eller till och med försvinner. Det är värre för specialister som ex. Jaktfalken som i huvudsak lever på ripa. Ett dåligt ripår kan falken få det besvärligt med försörjningen.

Om bytesdjuren försvinner så försvinner naturligtvis också predatorerna. De svälter ihjäl. Det handlar inte om någon form av taktiskt övervägande eller storsinthet

De som hävdar att predatorerna inte har någon betydelse fick sig en tankeställare med början på 70-talettalet. Under en period var i stort sett all räv borta från markerna. Orsaken var rävskabben som förvandlade rävarnas tillvaro till ett veritabelt helvete, innan döden kom som en befriare. Hade räven tur så mötte han någon jägare som förkortade lidandet.

Man kunde färdas milsvitt utan att se ett enda slag efter räv. Däremot ökade observationen av rådjur och efter några år var rådjursstammen nästa en ”sanitär olägenhet”. På marker med en normal avskjutning om ca 8-10 djur sköt man nu 40-50 utan att det märktes i någon högre grad påföljande år. Orsaken var att rävens normala predation om ca 50-60% av kiden upphört, liksom enstaka rivningar av vuxna djur. Inte så enstaka under snörika vintrar.

Även fältvilt och skogsfågel ökade markant. Liksom mården. Nu tror man kanske att mårdens ökning beror på ökat matutbud eftersom en konkurrent försvunnit, men det lär enligt viltforskarna inte vara den huvudsakliga orsaken. Nej, räven tar en hel del mårdungar. Om nu räven lyckas ta unga mårdar, som i ett nödläge kan kasta sig upp i ett träd, så begriper man hur enkelt det är att ta rådjurskid och små harungar, som trycker och tror att de inte syns eller känns.

Så småningom repade sig rävstammen, men skabben har inte försvunnit helt. Då och då blommar smärre utbrott upp men utan katastrofala följder. Jo för den drabbade räven, men inte för arten.

Ja men mården då? Den finns fortfarande kvar i starka stammar. Vi kan ta ett aktuellt exempel. Min hustru skulle i vanlig oordning in till IKEA, och jag beordrades med som chaufför och bärare. På de knappa 5 milen in till Kalmar såg vi 3 överkörda mårdar. De var relativt intakta och hade inte legat länge på vägbanan. Trafikoffer bland vilt är en bra måttstock på stammarnas numerär.

Det är gott om mård i dagsläget. ”Det tror jag inte på. Jag har aldrig sett en mård” säger kanske någon. Det tror tusan det. Mården är nattaktiv och visar sig ytterst sällan i dagsljus Dessutom måste man vara ute i naturen. I staden ser man normalt inga.

Vi slutar för idag och återkommer nästa gång med en historisk tillbakablick. Då skall vi också beröra kråkfågeln. Det kanske mest utmanande och spännande jaktbara vilt vi har i svensk natur”.

Vi tackar Alvar för denna inblick i naturens förunderliga värld. Själva kan vi inte så mycket, men Alvar låter vederhäftig så det han säger är säkert sant. Håller ni inte med, får ni opponera er på kommentarsfältet, så får Alvar gå i svaromål.