Archive for mars, 2017

Genialt

Det är så bra att man inte tror det är sant. Äntligen något av värde för folkhälsan, främst den mental. Det har kommit till bloggens kännedom att driftiga personer i Skellefteå har startat något som kallas ”Gnäll- café.” Ett ställe där man kan slinka in på en kopp kaffe och tillsammans med likasinnade gnälla på allt och alla, samtidigt som man lyssnar på riktigt usel musik.  Vi är lite förbannade över att vi inte kommit på denna geniala idé själva.

Nu reses sig nackhåren på den del av befolkningen som alltid skall ”ligga i framkant”. Positivitetsmaffian som förgiftar tillvaron för oss vanliga dödliga som har en realistisk syn på tillvaron.” Inget är omöjligt. Nya friska tag. Se framåt. Du kan bara du vill. Vi ser inga hinder, bara möjligheter. Kämpa på, hej och hå!” Fy fan vilken rappakalja. Det finns hur mycket som helst som är fullständigt omöjligt. Flera millioner procent mer än det som är möjligt. Det som är möjligt är försumbart i jämförelse med det omöjliga

Att ha en orealistisk syn på de egna möjligheterna och vad som ligger inom räckhåll skapar frustration och elände när det visar sig att:” Va faen det gick ju inte. Jag är nog oduglig. Lika bra man fick dö” Sjuklig glättighet, framåtanda och optimism är ett hot mot den mentala folkhälsan.

Nej, låt oss syna pessimistens trivsamma vardag: ”Det här går nog inte. Detta duger jag inte till.” Om profetian slår in är ingen skada skedd. Man var ju beredd på ett misslyckande. Om det däremot går bra och man mot förmodan lyckas blir det ett fantastiskt lyft för självförtroendet: ”Titta jag kunde. Va bra jag är. Nu har jag gjort mig förtjänt av en pilsner. Att vara pessimistisk och gnällig skapar livskvalité.

Vår politiska organisation GAS (Grön ansamling) har efter omfattande, tidsödande och kostsamt värdegrundsarbete värkt fram våra nya ledord: ” Pessimist, javisst.” Inte så nytt kanske, men genialt.

 

 

mars 30, 2017 at 6:00 f m Lämna en kommentar

”En doft ifrån den fina världen”…

Händer inte så mycket på den politiska fronten. Jo moderaterna backar men det är inte så sensationellt med tanke på partiledaren. Inte mycket att skriva om.

Vi bläddrade i dokumentarkivet för att se om det fanns något ännu ej publicerat att använda nu när nyhetstorkan slagit till och ”Mendelsohn” är ett obehagligt minne blott. Det fanns en del gammalt som vi har dålig koll på om det figurerar tidigare, men om så är fallet får ni se det som en liten repetition.

Vår vän Allvarlige Alvar ville gärna komma med ett inlägg som visar att han inte bara är en enkel lantis som endast sitter i älgtorn eller ränner till skogs med stövaren när det är spårsnö. Han besöker också civilisationen då och då och kan föra sig så pass att han smälter in även i urbana miljöer. Varsågod Alvar.

”Titta så fantastiskt vackert. ”Det är min kära hustru som talar, och platsen är i bilen, på väg ut ur huvudstaden. Jag tittar men ser inget som motiverar lovsången. Jo efter att tag ser jag en skymt av vatten och några gräsänder som tigger bröd av en kvinna på kajen. ”Jo gräsänder är fina men drakarna (hannarna) är nästan lite väl pråliga” ” Du är ju för faen inte klok! Jag menar naturligtvis staden. Se på alla gamla fantastiska byggnader som speglar sig i vattnet, och tänk så mycket kultur som finns i denna förtjusande storstad”.

Vi är på retur från Stockholm efter ett musikevenemang. De stora elefanterna dansar sällan på scenen i Gröna Köpingens folkpark, ”så om inte berget”…………….etc.  Jag försöker annars att undvika storstäder.  Jag trivs inte, och det beror inte på att jag är folkskygg eller osocial. Det bara är så. Jag trivs inte. ”Ja, men tänk så mycket det finns: Dramaten, NK, Skansen, Gröna Lund. Så nära det är till allt”.   Nära?  Skall man handla ”Jaktjournalen” i GK så kör man fram tre meter från kioskens lucka. Ingen kö, och jag har snart min tidning och kan åka hem. I Stockholm hittar du i bästa fall en parkeringsplats några hundra meter bort och när du återvänder efter en halvtimme har du lika förbannat fått parkeringsböter, för tiden har runnit ut.

Det finns delar av Stockholm som är hyggligt acceptabla. ”Titta så vackert det är på Djurgården. Förtjusande”. Visst. Där finns område med gamla trevliga ekar och annan vacker natur, men du hittar mycket större och vackrare nere vid Strömsrum, för att ta ett exempel.  I Storstaden blir ett gammalt träd plötsligt så märkvärdig bara för att de växer där den växer. Sedan kan det för personer med anlag för avund vara lite trevligt att titta på svindyra villor som vaktas av de gamla ekarna ute på Djurgården.  Men de kan inte mäta sig med ekarna och träslottet vid Alsterån

Visst. Allt är inte skit. Man kan ha lite kul även i Hufvudstaden och en trevlig sysselsättning därstädes, eller för den delen i de flesta större städer, är att sitta på något näringsställe och titta på folk.  Väljer man ett bra ställe får man förhoppningsvis god mat, utan ruccolasallad, och sedan kan man i lugn och ro, över en kopp kaffe med cognac, beskåda storstadens tvåbenta population.

Jag brukar roa mig med att blunda, vända ryggen till, och invänta att gäster tar plats och börjar samtala. Under tiden som de meddelar sig med varandra, och också med omgivningen, kan man sitta och måla upp en bild för sitt inre hur dessa gäster ter sig exteriört. Det har blivit en lite trevlig ”sport” och inte så sällan har man hyggligt rätt. Förr krävdes det flera för ett samtal, men nu räcker det med ensamma exemplar, för de pratar undantagslöst i mobilen. Röstvolymen varierar, men om man samtalar om möten med kändisar, egna exklusiva utlandsresor, lyckade aktieaffärer eller sänkt hcp i golf så tar man i så pass att också andra gäster blir informerade om dessa lyckliga tilldragelser.

Vi tar en kvinnlig ”mobilist” som exempel:” Kan jag få en latte, med en sådan liten förtjuuuuusande nougatkaka som jag brukar ta in. Du känner säkert igen mig och vet vad jag menar.”

Servitrisen avlägsnar sig och återvänder raskt med latten och kakan. Nu drar mobilen igång: ”Heeeeej! Va jäääääättekul att du ringer. Gud så mysigt. Ere verkligen du? Det är evigheter sedan vi sågs. Var det inte i Sandhamn i somras när du var där med den där urtjusiga advokaten von Flärpfjong? Gud en sån karl.  Jag och Gustav var på yacht- klubben igår för att reka inför årsfesten. Det är min Gustav som håller i det i år. Han är såååååå betrodd i klubben. Hans vänner på ”Skandinaviska” kommer och han vill gärna att allt skall vara 100. Gud vad hon är parant Annika ”Falkis.”  Urtjusig, liksom. Vi spelade golf tillsammans på Wärmdö en gång förra sommaren.  Ja kanske inte tillsammans, direkt. Jag gick i bollen efter men det var jäääääättekul att se henne på nära håll.  Så himla naturlig och charmig. Precis som vilken människa som helst”. Jag hörde att Sverker har fått kritik bara för att han använt SCA:s plan privat. Det är klart att han skall göra det. Folk är såååååååå proletärt avundsjuka. Det finns snart bara en massa kommunister i samhället”

Så där håller hon på, och jag har nu gjort mig en bild av en kvinna i 60- årsåldern: Ganska parant och välvårdad, med knytblus, knälång plisserad svart kjol, svarta pumps och en väska av dyrare modell.

Jag sitter bakom en stor krukväxt, en palm i en gigantisk urna. Denna skymmer sikten mellan oss bägge, och medan jag funderar på vad en palm har att göra i nordisk miljö, lutar jag mig försiktigt åt sidan och tittar lite diskret. Jo, där sitter en dam i 60-årsåldern. I knytblus, plisserad knälång svart kjol, som hade gjort Mariano Fortuny stolt om han varit i livet, och hon gräver efter något i en ”Gucci”- väska. Det handlar inte om en kvinna av folket. Hela uppenbarelsen andas aristokrati, välstånd och öfre Östermalm. Man kan med ledning av hållning och minspel också dra slutsatsen att hon är medveten om sin förträfflighet.

Serveringen avfolkas succesivt och snart är det bara jag och aristokratessan kvar. Hon har inte sett mig, och tror säkert att hon är ensam kvar. Man kan se en succesivt mer avslappad attityd och plötsligt händer det som jag inte ens i min vildaste fantasi hade räknat med. Damen förskjuter tyngden lite i sidled och så levererar hon en vädersläppning, inte så kraftig att Stadshusklockorna drar igång, men den hörs, och det handlar om en medveten, planerad handling.

Min närvaro avslöjas, för det är omöjligt att hålla sig för skratt och som för ett piskrapp drar hennes lekamen ihop sig, hon reduceras till ett intet, och glider utefter golvet, ut ur lokalen. Som en liten våt trasa.

Jag tänker ofta på denna episod när någon storstadsbo kommer ut till oss på landet, blåser upp sig och skall vara omotiverat stöddig och lite” fis- förnäm”. Även gräddan på Östermalm är mänsklig och kan ha besvärande gasbildning.”

Tack Alvar. Ett egendomligt sammanträffande. Bloggen har upplevt något liknande, men då handlade det om en överviktig mansperson på ett café i Värnamo. Inte lika uppseendeväckande. Av en karl, som sitter med kepsen på inomhus, kan man förvänta sig lite logementfasoner.

 

mars 27, 2017 at 9:50 e m Lämna en kommentar

Naturtips

Naturprogram på TV tycker befolkningen är trevligt. Också vi på bloggen, även om svenska program gärna blir lite för gullegulliga och Skogsmulleartade. Norrmännen, som vi börjar hysa sympati för nu när det går lite sämre för Petter Nortug, gör ett program som heter” Vildmarkens väktare.” Man får följa naturvårdare på uppdrag på fjället, i skog och till sjöss. Duktiga män och kvinnor som gör det mesta, allt från att befria en knölsvan från en fiskekrok till att skjuta rödräv från snöskoter.” Usch det får man väl inte”. Nej inte normalt, men dessa har tillstånd och syftet är att rädda utrotningshotade Fjällgäss från predation av räven.

Ett naturprogram att rekommendera, trots att Norrbaggarna är ansvariga. Saklig information, uppfriskande fritt från sentimentalt trams som annars är en irriterande ingrediens i de flesta inhemska motsvarigheter

Heja Norge!

 

mars 26, 2017 at 2:22 e m Lämna en kommentar

Akuta problem

Byggnadsarbetare Kalle Karlsson kommer till lasarettet med brutet ben. Det råder ingen tvekan om att benet är av för en benpipa sticker ut genom huden. En läkare undersöker Kalle och beordrar en sjuksköterska att se till att det skickas personal att undersöka händelseförloppet vid olyckan. Kalle läggs åt sidan och har ont som bara den.

Påföljande dag kan rapporteras att olyckan berodde på en undermålig byggställning och att Kalle jobbat utan säkerhetssele.  Nu opereras Kalle som hunnit bli en smula ankommen, men hans liv går att rädda.  Vad är nu detta? Så här går det väl inte till? Nej dessbättre inte inom vården men på annat håll i samhället.

En elev terroriserar lärare, kamrater och övrig personal å det grövsta. Han (det är oftast en gosse) är en veritabel pest. ” Nu måste vi göra en utredning”. Den tar sin rundliga tid och man kommer fram till att det inte finns några bakomliggande medicinska problem, utan hans oacceptabla beteende har andra orsaker. Kanske beror det på att Kalles mamma inte sjöng för honom medan han fortfarande låg i moderlivet. Bloggen har, från kvinnor med insikt i barnpsykologi, hört att detta kan vara förödande. Medan utredningen rullar på fortsätter Kalle att förgifta tillvaron för sin omgivning, som lidersvårt av Kalles alla illdåd.     Flytta på Kalle? Icke. Det är hans rättighet att gå kvar. Kamraternas rätt att slippa mobbing, stryk och en odräglig studiemiljö väger inte lika tungt.

 

Busen Berra stjäl, misshandlar och kör bil rattfull. Berra har hamnat lite fel i tillvaron av olika orsaker men han har skaffat sig en position i ett gäng som lever på rån, stölder och annan kriminalitet. Det går ganska bra och Berra har en god, hyggligt arbetsfri, inkomst. Berra började sin yrkeskarriär redan vid 13 års ålder. Polisen tog honom ibland med det hände inget som irriterade Berra. Lite samtal, och sen på’at igen. Berra lärde sig att man kunde bära sig åt hur som helst utan påföljd som irriterade. Det blev lite sämre när han fyllt 15 men fortfarande behövde han inte syna cellväggarna utan det blev lite samhällstjänst som han struntade i.

Parallellt med Berras bus pågår utredning om hur det kunde gå så illa för stackars Berra. Det talas om utanförskap och dåliga förebilder men det skiter Berra i. Han är nu så etablerad i kriminella kretsen att han kan ta sig för i stort sett vad som helst i förvissning om att det inte renderar honom obehagligheter. I en poliskontroll ertappas Berra med att avsågat laddat hagelgevär i framsätet. Nu blir det lite allvarligare utredning men samma dag släpps han på fri fot. Berra åker hem och hämtar ett nytt skjutvapen och åker till en adress där han tror sig veta att det bor en person som är skyldig gänget en ansenlig mängd penningar för narkotikasleveranser. Berra passar utanför entrén och när en mansperson stiger ut genom dörren skjuter Berra ihjäl vederbörande. Tyvärr var det fel person. Mannen var på väg att hämta sina barn på dagis och kunde inte ens stava till narkotika.

En stilla undran i all enkelhet: Kunde man kanske tänka sig att Berras liv hade tagit en annan vändning om han redan tidigt hade blivit medveten om att det inte gick för sig att leva rövare i obegränsad omfattning utan påföljd. Värt att prova på återväxten?

Lika väl som det är rimligt att man opererar ett brutet ben innan man undersöker orsaken till olyckan lika klokt vore det väl att ta hand om Kalle och Berra på” akuten” medan utredningar av allehanda slag pågår. Först”operation”, sedan förebyggande åtgärder.

mars 25, 2017 at 1:18 e m 1 kommentar

En skitsak.

GK-bloggens utomkommunala engagemang innefattar inte bara vår närmsta granne, Mönsterås utan ibland blickar vi lite längre Norrut, Oskarshamn, och nästa gång söderut, Kalmar.

I dag är det söder som gäller. Eftersom det handlar om en mix av stad, träd och fåglar så låter vi vår djur och naturexpert, Alvar Alvarsson, traktera tangentbordet.

”På Norra långgatan i Kalmar växer ett femtontal Plataner. Ett träd som är vanligt i stadsmiljö och om vi inte fattat fel är släkt med vår egen fantastiska Skogslönn. Nu vill man såga ner dessa träd och en av orsakerna är att fåglar, företrädelsevis kajor misstänker vi, tar sin nattkvist i träden. Även en liten kaja blir bajsnödig och handlar det om hundratals så blir det lite smetigt på marken under träden. ”Så kan vi inte ha det”

Den omdiskuterade vargen tar då och då boskap för bönderna. Skarven och sälen orsakar stora problem för våra få kvarvarande yrkesfiskare. Detta är inget som imponerar på ”djurvännerna.” ”Lite svinn måste man väl tåla”

Nu handlar det om kajor som skiter på marken och orsakar, som man tycker, gigantiska problem ”. Så kan vi inte ha det. Såga ner träden och skjut kajorna” Att minska populationen av kajor är inte så lätt även om det vore önskvärt. Kajornas påverkan på övrigt vilt är omtvistad, men faktum kvarstår att kajan i egenskap av hålbyggare konkurrerar med dem lilla trevliga Skogsduvan (Blåduva) om bohålen. I den konkurrensen drar nog duvan det kortaste strået. Lite färre kajor, kanske ger fler blåduvor. Observera att Blåduvan är fridlyst, så vi inte blir beskyllda för att tala med jägarens ”blodtörstiga” tunga.

Vi skall rätta till en sak: På bättre krogar har man ibland” Skogsduva” på menyn. Förhoppningsvis har vi inte att göra med lagbrytande krögare, utan det handlar om den betydligt vanligare” Ringduvan”.

För undertecknad och flera med mig, får man gärna reducera kajorna kraftigt, ner till hanterliga nivåer. Problemet är bara att det inte går, framför allt är effektiv avskjutning i städer näst intill omöjlig. Om platanerna sågas ner eller inte, bryr vi oss inte om. De kanske inte skall finnas träd på Norra Långgatan enligt gammal tradition, och även om Plataner är tåliga i stadsmiljö finns det vackrare träd.

Här står vi nu, i vanlig ordning. Landsbygdens bebyggare skall tåla de det mesta: Rovdjursrivna hundar och boskap. Skärgårdens befolkning skall inte gnälla över skarv och säl, men staden invånare måste såga ner träd eftersom marken under blir nedskitad av fåglar.

Det är inte bara bekymmer med kajor, stadsduvor, måsar, pilfinkar och gråsparvar som förorenar i stadsmiljö.  I skärgården bajsar Skarven något alldeles enastående. På öar och holmar med en skarvkoloni har deras kväverika, frätande träck snart tagit död på såväl boträd som annan växtlighet. ”Det är bara naturligt, och snart växer det något alldeles fantastiskt igen. Naturen måste få ha sin gång och människan skall inte lägga sig i.”

Jaså?

mars 23, 2017 at 7:02 f m Lämna en kommentar

Pappersexercisextremism

Efter några dagars ofrivillig frånvaro på grund av tidigare beskrivna tekniska problem, är det dags att börja reta upp sig igen. På vad? Skolan är alltid ett säkert kort

En period av erbarmliga resultat i skolan har satt fart på makthavare och andra som har ambitionen att göra den svenska skolan bättre. En trevlig målsättning, men det blir inte så mycket gjort. Därför skall vi, som har hand om förståndet, komma med ett par tips som hjälp på vägen.

Det viktigaste har vi tjatat om tidigare: Förstatliga skolan igen, så att alla får likvärdiga resurser. Det är så elementärt att vi lägger det åt sidan och räknar med att det blir en realitet tämligen omgående.

Ett annat utomordentligt verktyg för en effektivare och bättre skola: Avskaffa skolinspektionen. ” Nu har han väl blivit tokig”? Inte alls.

Runt om i landet sitter stackars lärare, mentorer, kuratorer och rektorer och skriver åtgärdsplaner så ögonen blöder. Allt, allt, skall dokumenteras till kostnad av en massa tid som istället kunnat satsas på ex. undervisning och extrahjälp till svaga elever

Jag fick i min hand en bibba blanketter från en skola jag av barmhärtighetsskäl inte skall namnge. Man tror inte det är sant. Jag går inte in i detalj utan nämner bara som exempel ett protokoll,( ett av 15) som skall upprättas när beslut fattats att åtgärdsprogram inte skall utarbetas. Varför lägga krut på något som inte skall bli av?

Varför denna enfaldiga pappersexercis? Jo skolan/ rektor vill ha dokumentation att visa, om skolinspektionen kommer och snokar efter fel och brister.

Lägg om, lägg ner, lägg av!

Ni stackars förståndiga lärare som sitter där ute i smeten. Vägra, protestera, revoltera, och tala förstånd med smilande streber- kollegor som högljutt torgför sin åsikt att dokumenteringsvansinnet är såååå bra. Detta bara för att demonstrerar en fasad av framåtanda och förändringsbenägenhet så att rektorer och skolledare skall tycka att de är lämpliga kandidater för lönejustering uppåt. Justera nedåt i stället och lyft bort dem från undervisning. De kan sitta i något förråd och sortera suddgummin.  Onyttigt kanske, men inte skadligt för omgivningen.

Jag har samtalat med lärare som i smyg erkänner att de är innerligt trötta på allt värdegrundsarbete, ledord, åtgärdsplaner, dokumentation bla bla bla….. I en trängre krets vid fikabordet, när inte rektor hör, låter det så här: ”Det här leder ju ingen vart. Varför skall vi hålla på med detta? Ja det kan man fråga sig.

Ni duktiga, och av eleverna omtyckta lärare, förenen eder i kampen mot flum och trams. Det är lärarbrist för tillfället så ta nu chansen att visa er makt. Vägra att delta i allt improduktivt skit som inte är till någon nytta. ”Ja men då blir rektor förbannad”. Är det en bra rektor blir han inte det. Den som blir förbannad kan se sig om efter annan personal. Byt skola, så kan han sitta där ensam. Inte ensam kanske, för några ja- sägande nickedockor, blir kanske kvar, men det blir inget gjort. Inget nyttigt i alla fall

mars 21, 2017 at 4:46 e m 2 kommentarer

Kontaktsvårigheter

Vi tänker oss tillbaka till det mestadels glada 60-talet. Telefonledningen ligger på marken efter att ha blivit motkörd och nedriven. Telefonen är död. Aj då. Vi får åka ut till Televerket och anmäla.

Jaså du, ingen telefon. Jag ringer till ”Lednings- Kalle” så får han fixa”. Vi uträttar något ärende på byn och när vi åker hemåt igen efter någon timme, klänger ”Kalle” i en stolpe och signalerar glatt att felet är fixat.

2017-03-17. Telefonledningen är motkörd och ligger på marken. Aj då, ingen telefon. Vi får ringa och felanmäla. Vart ringer vi?  Vi får Googla. Helvete! Inget nät eftersom telefonen inte fungerar. Mobilen kontaktar 118118, och en mansperson som låter lite villrådig undrar:” Vad gäller saken?”  Jo jag vill ha kontakt med Televerket för felanmälan.” Gäller det Företag, privat eller annan abonnent”.” Skit i det Koppla mej till någon på televerket”.

Vi skall göra en sorglig historia kort. Efter att ha blivit skyfflad fram och tillbaka mellan Telia och Skanova , eftersom den ene ansåg att det var den andres ansvar, är nu ledningen på plats, efter fyra dagar. Det som tog en timme 1960 kräver nu en halv vecka och drygt det.

Det var bättre förr!

mars 21, 2017 at 2:41 e m Lämna en kommentar

Hur kunde det bli så här?

Vi tittar på nyheter så ofta som tillfälle ges. Mycket elände: Svältande barn, krig, naturkatastrofer och pedofilnätverk. En helvites massa bedrövelse, men just i dagarna gives glädjande besked. Inte för oss vanliga människor, men för den ökande andel invånare som livnär sig på brottslighet. Media meddelar att statistiken över uppklarade brott är nere i närheten av ensiffriga procentsatser, och risken att åka fast är minimal. Detta är naturligtvis upplyftande för buset och stärker dem i deras yrkesroll.

Eftersom allt är onaturligt bra här i Gröna Köpingen och inte speglar verkligheten i sämre delar av riket, hänvisar vi till läget i vår grannkommun Mönsterås.

Här fanns på 70-talet 7 poliser i yttre tjänst plus kontorspersonal. Det fanns en polisstation och lite längre tillbaka i tiden var den bemannad dygnet runt. Samhället hade råd med detta och vi som är lite till åren minns att skattetrycket inte var högre än att en normal medborgare hade pengar över till mat, kläder på kroppen, plus lite till

Varför har vi inte råd nu? Det är klart vi har råd, för om man skulle räkna ut vad alla brottslighet kostar i penningar och mänskligt lidande skulle det vara en lysande affär att fördubbla polisstyrkan i riket. Ren vinst

Det andra sorgebarnet: Skolan. Vi cyklade inte alltid till lärosätena sprudlande glada och fulla av entusiasm. Det var ibland dödligt tråkigt men vi hade fått lära oss att det var ett måste för en framtid med åtminstone hyggliga förutsättningar för mat på bordet. Vi begrep att vi måste fixa maten själva.  Man gnetade på, trots att vi inte hade tillgång till de super-pedagoger som efterfrågas i dag. Vi stryker pedagoger, för några av lärarna kom på eftermiddagen och var lite upprymda, med intressant andedräkt, efter lunchen på Hotellet.

I rättvisans namn skall sägas att det fanns några jättebra lärare också. Ingen skugga över dessa. Hur det nu var så lämnade vi skolan med så pass hyggliga betyg att vi har hankat oss fram i tillvaron. Varför? Ja, inte berodde det på brilliant intelligens, utan orsaken var nog att skolan trots en del halv- taskiga lärare fungerade bättre än i dag.  Det slösades inte tid och resurser på improduktivt skräp. Man satt inte och svettades med en helvetes massa åtgärdsplaner, värdegrunder och ledord. De enda ledord vi arbetade efter var: ”Sitt ner och håll käften så du har möjlighet att lyssna och lära”. Inte så dumt i all sin enkelhet, eller snarare, genialitet.

 

mars 16, 2017 at 6:53 f m Lämna en kommentar

Privat

Nu när Mendelssohns Gård dessbättre är till ända känner vi behov av att hitta annat ut- eller avlopp för skrivklådan.

Det är trendigt att skriva lite självbiografiskt och det kanske vore något. Några sidor ur dagboken? Inte för jag begriper vad andra har med mitt privatliv att göra, och vad som skulle vara intressant, men kan andra, så kan jag. Med tanke på dygnsrytm och en del förehavande som inte passar i dagsljus kanske vi istället skall kalla det: ”Nattbok.” Vi gör ett försök.

”Klockan ringer vid sextiden. Inte min, utan hustruns. Hon är fortfarande i yrkeslivet och måste av det skälet larma upp ganska tidigt och i och med detta väcka en oskyldig pensionär. Hon får en lagom avpassad utskällning, och order att hämta tidningen. Medan hon ändå är på benen serverar hon en kopp te.

Tidningen innehåller inget sensationellt: Man har skjutit några stycken i Stockholm och lokalt är det som vanligt. Inget av värde. Jo man har tagit ett par tjuvligor med anknytning till asylboenden, med detta avfärdar vi som ”alternativa fakta” eftersom sådant inte sker, och aldrig har skett, enligt sakkunskapen.

En bildörr slår igen och hustrun slirar iväg på typiskt ryckigt, kvinnligt maner.

Nu rår man sig själv och man somnar ifrån snacksaliga lokalradioterrorister.  Vaknar till, och tittar på klockan. Den är egentligen halv  tolv men jag tar fel på visarna och tror att klockan är fem i sex. Skönt. Nu kan man sova en stund till. Klockan 13 är man vaken och nu fungerar tidsuppfattningen. Sedan urminnes tider har jag tagit en timmes skönhetssömn vid middagstid, något som givit gott resultat och en god vana som jag ogärna bryter. Jag ställer tyvärr ingen klocka, så i stället för en timme, blir det 2,5.

Nu regnar det ihärdigt, och ett hastigt överslag säger att det inte finns så mycket att göra utomhus under rådande väderbetingelser. Lika bra att ligga kvar och läsa.” Stövarklubbens Tidskrift” och ”Jaktjournalen” är snart avverkade och jag ser mig om efter alternativ. På hustruns nattygsbord ligger en bok, tjock som en bibel. 650 tättskrivna sidor. Hon har uppenbarligen funnit glädje i denna lektyr för hon har omväxlande skrattat och gråtit i sänglampans sken. ”Om Jag skulle provar några sidor”

Men va faen är detta? Efter tio sidor somnar jag av leda.

Vaknar av gnisslande bromsar.” Helvete, jag har inte plockat bort tomglasen och mina kläder på golvet i hallen”. Jag hastar iväg och hinner precis bli klar när hustrun stiger in. Jag är lite ansträngd och flåsig efter jäktandet. ”Vad du ser trött och andfådd ut. Har ni haft det jobbigt idag”  ” Ja fy faen vad snärjigt, men vi blev precis färdiga innan du kom. Jag är väldigt trött, så om du lagar mat skall jag ta igen mig på soffan en stund”.

 

Klocka är 23.30 och jag försöker sova. Stört omöjligt. Hustrun läser sin ”Bibel” och sänglampan sticker i ögonen.” Men för helvete kvinna. Släck så jag kan sova”

Så kan en dag förlöpa, för en pensionär, utan anspråk på livet.

 

 

mars 14, 2017 at 10:29 e m Lämna en kommentar

Mendelssohns Gård. Avsnitt 7

Nu måste det bli ett slut på eländet. Mycket annat pockar på uppmärksamhet så vi har inte tid att traggla om gapflabbande fåntrattar från Österlen.

 

Natten i den obekväma hotellsängen blir lång och dryg och Gusten är fortfarande uppskakad av gårdagens händelser. Han kan inte släppa tankarna på Folke Levetti ,för han börjar att lägga ihop ett och ett. Maggans reaktioner vid sammanträffandet med Lavetti väcker hans misstänksamhet. Nu spelar det kanske inte så stor roll för Gusten ämnar aldrig återvända efter avslöjandet att Gubben Flod är i livet.

Här står han nu och vet inte riktigt vad han skall ta sig för. Att åka tillbaka till Stockholm och återuppta sitt arbete som förskollärare är inget alternativ. (Nej inte lärare. Pedagog). Han har utseendet emot sig. Det är så udda att misstankar om oegentligheter och tveksamma böjelser lätt kommer in svang.

Tankarna på Lavetti har Gusten svårt att släppa. Trots att han nu struntar i Maggan vill han gärna veta hur det ligger till. Eller låg, om de nu gjorde det. En taxi rullar fram till hotellet på morgonkvisten och chauffören får order:” Kör till slumkvarteren”.  Chauffören sätter på taxametern och efter 2260:- kronor landar de in i Svenssnöp.

När Gusten kliver ur droskan får han se något märkligt. I utkanten av Svenssnöp ligger ett nedlagt tegelbruk. Ganska förfallet, men skorstenen reser sig fortfarande 35 meter mot skyn. Inte så märkligt i sig, men mer uppseendeväckande är att det skymtar en mansperson högst upp på skorstenen.” Ha ha ha Vad är nu detta, ha ha ha? ”Gusten har en kikare tillhands och efter finjustering ser han att det är Folke Lavetti som tronat högst uppe på toppen.  Mycket märkligt!

Gusten förpassar sig till roten av den imponerande rökgången, och efter stund kommer Lavetti nedhasande med en fart som imponerar. På nedfärden håller han på att kollidera med sin vän Bertil Bergljung som på grund av höjdrädsla stannat halvvägs.

Ha ha hej hej. Känner du igen mig? Ha ha ”    ”Jo det skrattet är inte att ta fel på. Vad förskaffar mig den äran? ”Gusten förklarar sitt ärende och poängterar noga att han inte på något sätt är ute efter att hämnas, eller ens klandra Lavetti för att han orsakat Maggans förmodade troslösheten.    Lavetti medger de faktiska omständigheterna, och bjuder med Gusten hem för djupare diskussion.

Orsaken till vistelsen på toppen av skorstenen var att Lavetti via röksignaler från Maggan visste när det var läge för en visit. Lavetti berättar att han har lite fobi när det gäller telefon, mess, mail eller andra nymodigheter. Han är rädd att bli avlyssnad av en illasinnad omgivning. En röksignal är inget som går att avkoda.  ” Ha ha ha ha Det var klurigt Ha ha ha”

Aftonen förlöper i samförståndets och trivselns anda och Lavetti snålar inte med förningen. Fram på småtimmarna är förbrödringen hundraprocentig och Lavetti och Gusten slumrar in på matrumsmattan och sover den sömn och som endast är förunnad de som har ett rent och fläckfritt samvete.

Slut.

Vilket djävla slut”, tycker kanske någon.” En idiot som sitter uppe på en skorsten. Det är ju sjukt”. Det kan så tyckas, men faktum är att mannen på skorstenen är det enda i denna sorgesamma historia som har verklighetsbakgrund. Allt annat är lögn och förbannad dikt. Alla andra likheter med nu levande eller döda människor och djur, är ren slump

”Så här kan det väl inte sluta? Hur gick det sedan?”

Det får ni inte veta, för det kanske visar sig att hela omvärlden efterfrågar en fortsättning. Alla succéer skall ju ha en uppföljning, numera. Vi får se om det blir en ”Mendelssohns Gård 2”. Skulle vi hinna gå hädan innan, är kanske David Lagercrantz sugen på att skriva vidare, trots att han inte skriver nåt vidare.

mars 14, 2017 at 6:32 f m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

mars 2017
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se