Archive for januari, 2018
Inför valet. MP
Idrott i all ära men politik är viktigare. Vår odyssé till, och dessbättre även från, våra politiska motståndare här i Gröna Köpingen, har inte orsakat skrämselhicka. Inget, eller inga ser ut att kunna hota GAS:s valseger. Vi har hunnit ungefär halvvägs, och idag är det dags för en glimt från vårt besök hos MP
Miljöpartiet lever ett lite tillbakadraget liv även i Gröna Köpingen. Man kan undra varför. Miljö är viktigt, ja kanske allra viktigast när det gäller vår överlevnad här på Planeten. Det är måhända så att de har svårt att få ut sitt budskap på grund av dåligt ljud i språkrören.
Senast fadäsen på riksnivå är att man sparkat ut Stefan Nilsson ur MP utan att denne fått tillfälle att förvara sig. Han anklagas för” Gränslöst beteende ”. Vad innebär detta? Har han propagerat för globalisering på ett sätt som strider mot partiets linje.?
Vi tar kontakt med MP- kansliet och frågar efter lokala språkrören. Tyvärr är de inte hemma men man tipsar om att de står att finna vid GK- Gölen där MP i samarbete med Ornitologiska föreningen har en manifestation till förmån för Skarven.
Man tycker sig se en oroväckande minskning av antalet häckande skarv kring Gölen. En inventering pekar på en drastisk minskning. Grovt beräknat har antalet häckande par minskat från 21000 till knappa 19000. Detta är naturligtvis förödande för den ekologiska balansen, så något måste göras. Därför har MP i samarbete med ornitologerna beslutat att satsa på förstärkningsutsättning. Ursprungligen hade man tänkt att hämta något tusental i Timmernabbens skärgården men beslutade att istället satsa en ansenlig summa på import av avelsfågel från Danmark. Detta skulle ha en positiv bieffekt i och med att risken för inavel skulle minska. Den är enligt genetisk expertis inte försumbar vi så låga populationer som 19000 häckande par.
Bloggen får en pratstund med MP s manlige språkrör Lasse Vrede under en paus i manifestationen. ”Värnar MP bara om skarven och andra fåglar eller hyser ni omsorg även om andra levande varelser, inklusive människan?” ”Vi värnar om allt och alla, överallt: Från myror, små grodorna upp till kapitala älgtjurar. Till och med den förhatliga fästingen försöker vi hjälpa med biotopvårdande åtgärder. Fästingen trivs i högt gräs så därför klipper vi aldrig gräsmattan. På så sätt gynnar vi också vår partiblomma, Maskrosen.
När det gäller Homo Sapiens så försöker vi acceptera åtminstone de som tillhör Miljöpartiet. Människan som är en toppkonsument i näringspyramiden är i grunden onyttig. Men inte vi miljöpartister. Vi motarbetar det skadliga och onyttiga: Bilar, flyg, bussar, lastbilar, traktorer, diesel, bensin, oljeeldning, kol, kött, tobak, sprit, torv, korv, julskinka, kärnkraft, vindkraftverk, kraftig värk, mobiler, stofiler, stillasittande, Tv-tittande, Mandelmansfnittrande, slafsande och tafsande.
I dag har de flesta en negativ inställning till alla former av sexuellt ofredande. Även vi i MP tycker att det är förskräckligt att ex. den gamle kommunisten Lars Orly har varit ute och tafsat. Men det är deras bekymmer. Vi i Mp kan inte tänka oss att vår lille minister Gustav Fridolin har varit ute i liknande ärenden. Han är inte sådan, och han har inte ens åldern inne.”
Plötsligt blir det oro i lägret. Larmet har gått i ornitologernas mobiler, att man i Borlängetrakten sett ett exemplar av en utomordentligt sällsynt fågel: Tibetansk trångstrupig späckgnidare. Nu kastar sig fågelskådarna in i sina bilar och drar iväg för att inom några timmar kanske få lägga ytterligare en trofé till samlingen i sin jakt på medlemskap i ”300- klubben”
Vi tackar MP för att vi fick störa och återvänder hem, förvissade om att miljön, inklusive skarven, är i goda händer, om något händer.
Bragdsilvret
Nix. Det blev inget handbollsguld ,men silver duger gott. Betänk att endast ett lag var bättre, alla andra var sämre. Det är inte så pjåkigt.
Bragdguldet
Årets bragdguld är redan intecknat: Svenska herrlandslaget i handboll. Ja, ja vi vet att finalen återstår men även om vi skulle torska mot Spanien med en massa mål så är bragdguldet klart. Att med två nyckelspelare på bänken, och efter dansk kvittering i slutsekunden kunna resa sig i förlängningen och spöa grannen i söder är fantastiskt. En speciell eloge till Svenske förbundskaptenen Kristjan Andressons matchning. Inte en massa gap och skrik eller vansinnesutbrott, som andra med sydländskt temperament.
Något måste vi gnälla på och då får det bli bisittare Clas Hellgren. En lite jobbig besserwisser som alltid vet vad som skall hända och varför det som hände hände. Men Frändesjö är bra. Ny avvaktar vi med spänning finalen.
Trevlig helg både före, och förhoppningsvis också efter matchen
Märkligt
Vi blir genom nyhetssändningar på TV informerade om att arbetsgivare inför anställning av ny personal vill titta i ”polisens belastningsregister”. Låter egendomligt. Vore det inte bättre att man skaffade information om den arbetssökandes bakgrund och ev. kriminella belastning.
Hemmakväll
Torsdag morgon. I går var det följaktligen onsdag, med handboll och en vinskvätt i kvällningen. Matcherna slutade lyckligt för svenskarna. All heder åt fransmännen som gjorde sin plikt trots att de inte hade så mycket att spela för.
Handboll är trevligt. En stengård sport för män. Med- och motståndare åker i backen så att golvet hotar spricka. Ibland som en följd av ojustheter ibland av regelrätta grepp och tacklingar. Reser den förfördelade och tar till nävarna för att skipa rättvisa på hockeymaner? Icke. Hockey är i det avseendet fånigt. Nej man spelar vidare som om inget hänt eller uppsöker bänken, tyst och stilla, såvida man inte brutit armen. Då går man av planen, utan gnäll
Som sagt, trevligt. Tyvärr går matcherna på TV 3 och då får man stå ut med lite reklam. Vi är inte dummare än vi begriper att reklamen bekostar kalaset så det får vi leva med. Man har noterat en succesiv förändring av reklambudskapet. Från att ha dominerats av hudvårdsprodukter och menstruationsmateriel så är det nu spelsajer som tar störst plats. Det är ingen hejd på hur mycket man kan vinna och hur mång frispinn man kan få. Man blir hur rik som helst, snabbt som attan. Hur mycket man kan förlora ges det ingen information om. Svenska staten har tidigare haft en restriktiv inställning till spel och dobbel. De borde man fortsatt med. Snart är spelberoende lika vanligt som beroende av sprit och narkotika. Vi föredrar nog sprit. Tänk er en kräftskiva. En eller två nubbar höjer stämningen. Hur stämningshöjande är det när någon halar fram en kanyl eller ett antal spelbongar?
Bloggen hemfaller inte åt spel i större utsträckning. Spel är det absolut säkraste sättet att bli fattig ,vid sidan av häst- och fruntimmersaffärer. Hästar kan vara oberäkneliga och fruntimmer etter värre. Det skall man hålla sig ifrån. Åtminstone hästarna.
Omvärldsanalys
Så här mitt i redovisningen av våra politiska motståndares görande och låtande, på hemmaplan, kunde det kanske vara på sin plats att vidga horisonten en aning. Hur ser det ut i omvärlden? Hur ser vi på nationer i grannskapet, och hur ser de ner på oss?
Grön ansamling(GAS) och bloggen har många gånger fört fram tanken på en nordisk union. Vi i de nordiska länderna är ganska lika, även om vi i Sverige är snäppet bättre. Unionsupplösningen med Norge var ganska onödig men en åter-sammanslagning har tidigare inte varit aktuell. Nu har saken kommit i lite annat läge i och med att det börjat gå tungt i spåret för glappkäften Petter Nortug. Han har på senare tid radat upp placeringar som pekar på att han nu åker baklänges hela sträckan, inte bara över mållinjen. Med Nortug ur bilden skulle en ny union vara möjlig. Men. Det finns ett orosmoln: Johannes Hosflot Klaebo. En ny norsk spoling som sopar spåren med de flesta just nu. Han rår inte för att han är bra. Det må han vara, men fan ta honom om han börjar visa divalater i stil med Nortug. Börjar också han att åka baklänges över mållinjen för att förnedra de blå-gula, då djävlar. Då skall han bli blåare och gulare än vad vår svenska fana någonsin varit. Då kommer vårt återuppståndna försvar att vända blickarna västerut stället för, som traditionen bjuder, åt öster. Vi kan ha överinseende med små hurtfriska Norrbaggar i lusekoftor men de skall veta sin plats.
Så har vi Danmark. Ett platt litet egendomligt land utan nämnvärda naturtillgångar, med invånare som talar obegripligt. Danskarna har i historisk tid ställt till med bekymmer bl.a. i dessa trakter men vi skall inte älta gamla trätor. Lite oro känner vi dock, för man kan ana att de sydligaste delarna av vårt rike är starkt influerat av grannen i söder. Separatistiska strömningar i form av en egen röd-gul fana pekar på en önskan att närma sig dansken. Visst. Vill Skåne tillhöra Danmark så OK. Det handlar trots allt bara om ett mindre område, utan större värde, som Sverige mycket väl kan avvara.
Finland är lite större och har tillhört Sverige i gången tid. Finland är ett trevligt land med seder och bruk som liknar svenskarnas. Ja, det var kanske en sanning med modifikation. Vi badar inte bastu så frekvent och är inte lika snara att ta till kniven. Men brännvinskulturen är snarlig. Inget fjantigt hattande med vinslattar, likörer och annat sötsliskigt skit, utan rejäla brännvinspavor, modell större. En kraftigt påstruken finnpajsare som dansar finsk tango med sig själv är en svårslagen kulturyttring. Finsk tango är Finlandsfärjornas signaturmelodi. Hur många kortvariga, fysiska relationer har inte inletts till denna musik på färjornas gungande dansgolv?
Tango i all ära, men Sibelius var bättre. Hans musik speglar det finländska svårmodet. Ett svårmod som också kommer till uttryck i alla fantastiska finska filmer. Det är inte en massa tjafs. Diarré- käftarna Filip och Fredrik hinner med mer snack på en minut än det som sägs i en hel finsk, tungsint långfilm. Det är kultur och kvalité.
Skall vi eftersträva en ny union med Finland? Nja… Kanske, kanske inte. Vi minns hur finska skidåkare dopade sig för ett antal år sedan och sådant hänger kvar och svärtar. Vi får se.
Återstår Island. Ett fantastiskt vackert land men lite svårt att besöka. De som saknar självbevarelsedrift kan flyga, men vi andra har en dryg båtresa och tågen går inte så ofta. I alla fall inte till Island. När detta land kommer på tal så erinrar vi oss alltid nobelpristagaren 1955, islänningen Halldor Laxness, som på frågan vad han skulle göra med prispengarna lär ha svarat:” De skall jag supa upp”. Det är rättframt och rakryggat.
Sammantaget kan sägas att det finns en del som talar för en nordisk union. Den skulle säkert fungera alldeles utmärkt förutsatt att vi svenskar får sista ordet i de flesta sammanhang.
Leve Norden, och framför allt, Sverige
Skog och Natur. Allvarlige Alvar
Bloggens frånvaro blev kortare än väntat. Vi är redan tillbaka. Till allmän glädje, hoppas vi
Det är ett tag sedan AA fick komma till tals. Här kommer ett litet livstecken.
Ingen riktig vinter ännu. Litet snötäcke och någon minusgrad gläder barn och motionärer. Jägarna har fått lite spårsnö nu i säsongens elfte timme. Men den riktiga vintern med rejäl tjäle låter vänta på sig vilket betyder att skogsbruket för tillfället har ett litet helvete. Marker och skogsbilvägar bär i många fall inte för skotning och vidaretransport. ”Ja men strunta i att avverka nu.” Så enkelt är det oftast inte. Sågverk och massaindustrin måste få in råvara annars blir det driftstopp med permitteringar och annat elände
I dagarna har man läst i tidningarna om en vandringsled i Oskarshamnstrakten som tagit stryk. Bilder på djupa körskador ser inte så aptitliga ut. Bloggen har inte varit på plats och kan inte uttala sig” i det enskilda fallet” som det brukar heta, men vi har svårt att tänka oss att ”Södras” agerande beror på okunnighet eller nonchalans. En avverkning går aldrig spårlöst förbi, men färska skador som ser förfärliga ut, har oftast läkt efter en tid och är snart knappt märkbara. Dessutom säger lagen att skador på stigar och leder skall åtgärdas och de skall återställas i ursprungligt skick. Södra vill nog inte hamna i vanrykte, så snart kan nog Aldorsson och Brenannder promenera friktionsfritt på Gunnarsöleden igen.
Inför valet. FI
Vår partikavalkad fortsätter, och idag skall vi granska en av de minsta politiska grupperingarna, ”Feministiskt initiativ. FI Sympatisörerna är få till antalet och framtidsutsikterna ser inte så ljusa ut så länge befolkningens IQ-nivå inte sjunker drastiskt. Förebärande strävan efter jämlikhet mellan könen, tar sig FI friheten att idiotförklara alla manspersoner, rakt av. Män är dreglande svin som borde kastreras under smärtsamma former.
Den stora massan är dessbättre av annan åsikt. Det är inte så lätt att hitta några FI- sympatisörer i GK men efter tidsödande efterforskning hittade vi två personer som sade sig tillhöra FI i Gröna Köpingen. En kvinna, Gudrun Skyrman, och en mansperson, tror vi, Ove Stolletorp. Skyrman är inte så känd men Stolletorp har figurerat i turerna kring Konstiga museet i GK. Vi vill minnas att Ove var drivande bakom satsningen på konstvisning för undulater och sköldpaddor. Arrangemanget slog inte så väl ut då flertalet undulater flög bort vid museets utomhusvernissage. Sköldpaddorna däremot verkade nöjda och lät sig infångas av mattar och hussar.
”Nå Ove. Vad förväntar sig FI av den stundande valkampanjen? Är ni redo för den slutgiltiga uppgörelsen med de manschauvinistiska svinen” ” FI står väl rustad för kampen mellan det onda och det goda. Halva GK:s befolkning är av honkön. Till detta kan läggas ett antal ”Hen ”som med största sannolikhet kommer att rösta på oss. Om kvinnorna har lite klirr i skallen så röstar de feministiskt, därför räknar vi med ett stöd på mer än 50 % av valmanskåren. Förresten. Varför heter det valmanskårs? Se där ett kvardröjande exempel på gammal unken kvinnosyn. Det skall naturligtvis heta valkvinnskår”.
Nu tar Skyrman till orda:” Den mest brännande frågan är naturligtvis de sexuella kränkningar som drabbar oss kvinnor. Tafsande och kränkningar, och ännu värre saker. Bland det alla värsta är något som det sällan ordas om: Tafsigt tafsande. Hur länge skall landets stackars hemmafruar tvingas åka utomlands och behöva betala unga män för att bli tillfredsställda? Något deras odugliga män inte är byxade till. Detta är en rättvisefråga och dessa stackare kvinnor borde naturligtvis tillerkännas statligt resebidrag för att inte också bli ekonomiskt lidande. Att resa till Gambia är inte gratis”
Rösta på FI. Lyft fram Kvinnans företräden. Kvinns finns!!
Detta inlägg kan bli liggande i rutan ett tag. Av medicinska och tekniska skäl kanske bloggen inte kan förnya sig på ett tag. Vi får se hur allt utvecklar sig. Håll ut!
Ankdammerin
I bloggens senaste inlägg utlovades ett besök hos Liberalerna. Vi måste tyvärr skjuta på detta, för vi har trots ivrigt letande inte hittat någon företrädare för partiet. Vi återkommer om det dyker upp någon. I dag blir det lite kultur istället.
Svenska Akademin har hamnat i blåsväder, bland annat för att den s.k.” Kulturprofilen” pekats ut som en synnerligen aktiv sextrakasserar. Mannen är gift med en av ledamöterna och har på så sätt haft inflytande på olika sätt. Detta är omtalat och väl känt. Skulle något liknande vara möjligt här i vår närhet, i GK?
Som de flesta känner till så är Svenska Akademins landsbygdsfilial, Ankdammerin, förlagd inom Gröna Köpingens rågångar. Bloggen utlovade ett reportage från kulturens centrum här i GK. Genom list och lämpor har bloggen som enda organ fått tillträde till kulturens allra innersta finrum. Denna inblick är unik, och att kunna bjuda med er, kära läsare, in i denna högborg för snille och smak, är ett privilegium, framför allt för er.
På GK-krogen ”Gyllene Göken” kom vi i kontakt med lokale Kulturstofilen, Janne Cladd, en person som av olika skäl valsat runt i media. Mannen utmärkte sig under måltiden med att klappa servitriserna i stjärten och komma med skamliga förslag. Vi visste att mannen är gift med Ankdammeri-ledamoten Katarina Torstensson, så här såg vi en chans. Med löfte om att bli sammanförd med en kallskänka utan utpräglat avvisande attityd, lovade Cladd att hjälpa oss in vid Ankdammerins nästa möte. Den sammankomst då årets Nobla pristagare i litteratur skall nomineras
Det är torsdag och Bloggen är på plats i god tid innan angivet klockslag. För att inte avslöja vår närvaro får vi sitta bakom en presenning, upphängd i en takbjälke
Efter den obligatoriska akademiska kvarten sitter ledamöterna samlade på bänkarna i Olssons lada. Vi frapperas av frånvaron av den elegans som vi förväntat. Det är inga frackar eller knytblusar utan fiberpäls, overall och mjukisbyxor.
Innehavaren av bänk nr 12 halar fram ett par akademiska kvartingar som langas runt i bänkraderna. Stämningen stiger och så småningom ersätts knattingarna av varm punsch till den traditionsenliga ärtsoppan.
Nu tar ständige sekreteraren Dana Sarius till orda: ”Kära vänner. Hoppas att soppan smakade bra. Nu fortsätter vi med några pavor rött, och efter dessa och någon pissepaus, kan vi vara mogna att diskutera årets pristagare. Observera att enbuskarna är för damerna, och herrarna pinkar bakom knuten. Tjejer! Se upp för Stofilen så han inte nästlar sig in i busken. Vi samlas om en halvtimme”
En efter en droppar ledamöterna in och nu tar Horatius Hagdahl på bänk nr. 17 till orda.” Jag förmodar och hoppas att vi alla ledamöter fortfarande är inne på linjen att vi skall nominera någon okänd oförmåga som inte en jäkel hört talas om tidigare. Att ge priset till någon populär författare skulle urholka prisets värde och sänka Ankdammerins status.”
”Några förslag”? Sture Ehnsam på bänk nr 8 tar till orda:” Jag har hört talas om en lite sketen japan, Juckochskava Sainihelvete, som ingen normal människa känner till. Han föräldrar, plus några till ,vet vem han är, och en lågbegåvad förläggare i Fagerhult har tryckt hans bok i 30 ex. Han har inte sålt en enda. Jag är skyldig den mannen en summa pengar så om Juckochskava får priset kommer både han och Fagerhultsförläggaren att bli rika och jag slipper kanske betala tillbaka.” Horatius tar till orda på nytt:” Tycker ni att Juckochskava är tillräckligt okänd. Håller den lille gulingen måttet?” Det diskuteras i bänkarna och ett antal nickar bifall.
Nu kallar Kristina Sävlig, bänk nr 14, på uppmärksamhet. Nu vet de församlade att det kommer att ta en oändlig tid innan hon ens börjat tala så några passar på att lätta på trycket och ta ett bloss.
När alla är återsamlade har Kristina just börjat prata.” Skulle vi inte kunna ge priset till en musiker som skrivit trevliga låtar. Ungefär som Dylan. Har ni hört talas om den sjungande lantbrevbäraren och bälgpinaren Evert Sandin från Dalarna? Han är visserligen död men ett postumt erkännande skulle kanske glädja Dalmasarna. Han sjunger för djävligt, men om han får ett fint pris så tror alla att han var bra. Hans gamla skivor skulle sälja som aldrig förr och vi i den kulturella eliten kunde sitta och skratta åt hur in i helvete lättlurat Svensson- packet är.
Nu tar bänk 18 till orda.” Ja fy faen så korkade. Jag och gubben, Stofilen, brukar sitta hemma och klämma några pavor rött innan han ger sig ut för att klämma på annat och andra. När jag är rejält dimmig skriver jag dikter som jag inte begriper själv. Rena dravlet, men förståsigpåarna höjer dyngan till skyarna och tycker att det är såååååå bra. Vilka idioter. Men jag tjänar pengar.
Östen Klasson på bänk nr11 börjar att skruva på sig.” Nu får vi besinna oss och tänka på att det är en litterär insats som skall bedömas och ev. belönas. Inte någon dragspelare från Dalarna som sjunger på Rättviksmål. Med all respekt Kristina så tycker jag att vi förkastar ditt förslag och koncentrerar oss på traditionellt skrivande. Vi skall inte glömma att vi i de egna leden har många som kan komma ifråga. Exempelvis jag själv, eller någon annan på våra 18 bänkar. Om vi kan enas om ett internt namn så kan vi dela på stålarna. Betänk att det är en hel del slantar som vi kan ha roligt för”. ”Jättebra” vrålar Kulturstofilen. Han har egentligen inte med saken att göra men frugan Katarina kunde kanske få en slant.
Nu blir det tumult. Alla pratar i mun på varandra i försök att framhäva egna förtjänster som kan motivera ett Nobelt pris.
Nu får Dana Sarius ta i med hårdhandskarna: ”Stilla er! stilla er! Lugn Kristina och ni andra. Nu gör vi så här: Vi ajournerar oss och går hem och nyktrar till, så får vi se om vi kan ta ett beslut nästa torsdag. Tack för idag. Det finns lite soppa kvar om någon vill ta med sig hem. Punchen tar jag hand om”
När alla lämnat ladan kryper vi fram ur vårt gömsle. Förundrade, ja lätt chockade. Är det så här det går till bland kultureliten. Det är ju inte klokt. Vi försöker att trösta oss med att det säkert är bättre ordning och reda hos Svenska Akademin i huvudstaden. Ankdammerin som vi besökt, är ju bara en filial på landet. Men. Bloggen brukar med viss rätt hävda att det goda förståndet mestadels hittas på landsbygden, utanför större befolkningscentra, så nu har vi fått något att fundera på.
Inför valet.S
I historiens gryning hade socialdemokraterna makten i Gröna Köpingen under ganska lång tid, men när Centerns Åke Rolandsson äntrade scenen var det kört. Lång tid i opposition har kanske varit lite knäckande för S men nu kraftsamlar man under Robban Kopparapps ledning för ett försök att återta kommunalrådsposten och makten. Robban är enligt många en trevlig och kompetent person, men därutöver har vi ganska liten koll beträffande bemanningen i partitoppen. Bloggen har noterat att den gamle påläggskalven Rickard Verkarkry inte figurerar så frekvent längre. Kanske tar skolan för mycket tid i anspråk. Bra för skolan och kanske också för sossarna.
Bloggen knackar på dörren till S partikansli. Ingen öppnar men vi kan urskilja röster och även musik så kansliet är uppenbarligen bemannat. Musiken tilltar i styrka och vi kan höra att det är Robbans Rap/ Countryband ” Robert and the Rappacows” som spelar Arne Qviks gamla paradnummer ”Rosen”
Det låter riktigt bra. Ja låten är ju fullständigt vidrig, men bandmedlemmarna spelar trevligt. Vi knackar mer intensivt och då tystnar musiken och dörren öppnas.” Ursäkta, vi hörde inte att det knackade, men välkomna”. Robban är som vanligt tillmötesgående och trevlig
Nu har vi möjlighet att kolla sättningen i bandet. Robban själv spelar naturligtvis bas och förstafiol. Andrafiolen trakteras av Reneé Månstad. Lars Ollner tar det lite piano och i ett hörn sitter Rickard Verkarkry och fingrar på sin lilla banjo. Ett trevligt gäng musikanter.
”Nå Robban. Vi vill inte snoka men vi är lite nyfikna på er taktik nu inför valet. Tänker ni spela solo eller satsar ni på samspel med andra partier”. ”Det är en bra fråga. Vi är visserligen ganska röststarka i bandet men om vi klarar oss ensamma är tveksamt. En trevare mot GAS är nog en bra taktik. De kommer med stor sannolikhet att vinna valet och då kan det vara bra att stå på goda fötter med makten.” ”I vår grannsocken, Mönsterås har sossarna fått kritik av en lokal bloggare för att de är för positivt inställda till centerpartiet. Han gillar inte att de förespråkar samarbete istället för konfrontation”. ”Lite märkligt. Om man intervjuar överlevande från andra världskriget är jag ganska säker på att alla tycker att freden var trevligare än kriget”.
Något att tänka på. I dessa” metoo”- tider är det inte många trevare som är OK, men Sossarnas flört med GAS bådar gott.
Vi lämnar Robban och bandet. När vi avlägsnar oss hör vi hur det klämmer i med ett medley på ”Rosen” och” Internationalen”. Låter riktigt bra.Något för Melodifestivalen ?
Nästa gång skall vi uppsöka Liberalerna. Om vi hittar några.
Gröna Köpingen 