Ankdammerin

januari 15, 2018 at 5:09 e m Lämna en kommentar

I bloggens senaste inlägg utlovades ett besök hos Liberalerna. Vi måste tyvärr skjuta på detta, för vi har trots ivrigt letande inte hittat någon företrädare för partiet. Vi återkommer om det dyker upp någon. I dag blir det lite kultur istället.

Svenska Akademin har hamnat i blåsväder, bland annat för att den s.k.” Kulturprofilen” pekats ut som en synnerligen aktiv sextrakasserar. Mannen är gift med en av ledamöterna och har på så sätt haft inflytande på olika sätt. Detta är omtalat och väl känt. Skulle något liknande vara möjligt här i vår närhet, i GK?

Som de flesta känner till så är Svenska Akademins landsbygdsfilial, Ankdammerin, förlagd inom Gröna Köpingens rågångar. Bloggen utlovade ett reportage från kulturens centrum här i GK. Genom list och lämpor har bloggen som enda organ fått tillträde till kulturens allra innersta finrum. Denna inblick är unik, och att kunna bjuda med er, kära läsare, in i denna högborg för snille och smak, är ett privilegium, framför allt för er.

På GK-krogen ”Gyllene Göken” kom vi i kontakt med lokale Kulturstofilen, Janne Cladd, en person som av olika skäl valsat runt i media. Mannen utmärkte sig under måltiden med att klappa servitriserna i stjärten och komma med skamliga förslag. Vi visste att mannen är gift med Ankdammeri-ledamoten Katarina Torstensson, så här såg vi en chans. Med löfte om att bli sammanförd med en kallskänka utan utpräglat avvisande attityd, lovade Cladd att hjälpa oss in vid Ankdammerins nästa möte. Den sammankomst då årets Nobla pristagare i litteratur skall nomineras

Det är torsdag och Bloggen är på plats i god tid innan angivet klockslag. För att inte avslöja vår närvaro får vi sitta bakom en presenning, upphängd i en takbjälke

Efter den obligatoriska akademiska kvarten sitter ledamöterna samlade på bänkarna i Olssons lada. Vi frapperas av frånvaron av den elegans som vi förväntat. Det är inga frackar eller knytblusar utan fiberpäls, overall och mjukisbyxor.

Innehavaren av bänk nr 12 halar fram ett par akademiska kvartingar som langas runt i bänkraderna. Stämningen stiger och så småningom ersätts knattingarna av varm punsch till den traditionsenliga ärtsoppan.

Nu tar ständige sekreteraren Dana Sarius till orda: ”Kära vänner. Hoppas att soppan smakade bra. Nu fortsätter vi med några pavor rött, och efter dessa och någon pissepaus, kan vi vara mogna att diskutera årets pristagare. Observera att enbuskarna är för damerna, och herrarna pinkar bakom knuten. Tjejer! Se upp för Stofilen så han inte nästlar sig in i busken. Vi samlas om en halvtimme”

En efter en droppar ledamöterna in och nu tar Horatius Hagdahl på bänk nr. 17 till orda.” Jag förmodar och hoppas att vi alla ledamöter fortfarande är inne på linjen att vi skall nominera någon okänd oförmåga som inte en jäkel hört talas om tidigare. Att ge priset till någon populär författare skulle urholka prisets värde och sänka Ankdammerins status.”

”Några förslag”? Sture Ehnsam på bänk nr 8 tar till orda:” Jag har hört talas om en lite sketen japan, Juckochskava Sainihelvete, som ingen normal människa känner till. Han föräldrar, plus några till ,vet vem han är, och en lågbegåvad förläggare i Fagerhult har tryckt hans bok i 30 ex. Han har inte sålt en enda. Jag är skyldig den mannen en summa pengar så om Juckochskava får priset kommer både han och Fagerhultsförläggaren att bli rika och jag slipper kanske betala tillbaka.” Horatius tar till orda på nytt:” Tycker ni att Juckochskava är tillräckligt okänd. Håller den lille gulingen måttet?” Det diskuteras i bänkarna och ett antal nickar bifall.

Nu kallar Kristina Sävlig, bänk nr 14, på uppmärksamhet. Nu vet de församlade att det kommer att ta en oändlig tid innan hon ens börjat tala så några passar på att lätta på trycket och ta ett bloss.

När alla är återsamlade har Kristina just börjat prata.” Skulle vi inte kunna ge priset till en musiker som skrivit trevliga låtar. Ungefär som Dylan. Har ni hört talas om den sjungande lantbrevbäraren och bälgpinaren Evert Sandin från Dalarna? Han är visserligen död men ett postumt erkännande skulle kanske glädja Dalmasarna. Han sjunger för djävligt, men om han får ett fint pris så tror alla att han var bra. Hans gamla skivor skulle sälja som aldrig förr och vi i den kulturella eliten kunde sitta och skratta åt hur in i helvete lättlurat Svensson- packet är.

Nu tar bänk 18 till orda.” Ja fy faen så korkade. Jag och gubben, Stofilen, brukar sitta hemma och klämma några pavor rött innan han ger sig ut för att klämma på annat och andra. När jag är rejält dimmig skriver jag dikter som jag inte begriper själv. Rena dravlet, men förståsigpåarna höjer dyngan till skyarna och tycker att det är såååååå bra. Vilka idioter. Men jag tjänar pengar.

Östen Klasson på bänk nr11 börjar att skruva på sig.” Nu får vi besinna oss och tänka på att det är en litterär insats som skall bedömas och ev. belönas. Inte någon dragspelare från Dalarna som sjunger på Rättviksmål. Med all respekt Kristina så tycker jag att vi förkastar ditt förslag och koncentrerar oss på traditionellt skrivande. Vi skall inte glömma att vi i de egna leden har många som kan komma ifråga. Exempelvis jag själv, eller någon annan på våra 18 bänkar. Om vi kan enas om ett internt namn så kan vi dela på stålarna. Betänk att det är en hel del slantar som vi kan ha roligt för”. ”Jättebra” vrålar Kulturstofilen. Han har egentligen inte med saken att göra men frugan Katarina kunde kanske få en slant.

Nu blir det tumult. Alla pratar i mun på varandra i försök att framhäva egna förtjänster som kan motivera ett Nobelt pris.

Nu får Dana Sarius ta i med hårdhandskarna: ”Stilla er! stilla er! Lugn Kristina och ni andra. Nu gör vi så här: Vi ajournerar oss och går hem och nyktrar till, så får vi se om vi kan ta ett beslut nästa torsdag. Tack för idag. Det finns lite soppa kvar om någon vill ta med sig hem. Punchen tar jag hand om”

När alla lämnat ladan kryper vi fram ur vårt gömsle. Förundrade, ja lätt chockade. Är det så här det går till bland kultureliten. Det är ju inte klokt. Vi försöker att trösta oss med att det säkert är bättre ordning och reda hos Svenska Akademin i huvudstaden. Ankdammerin som vi besökt, är ju bara en filial på landet. Men. Bloggen brukar med viss rätt hävda att det goda förståndet mestadels hittas på landsbygden, utanför större befolkningscentra, så nu har vi fått något att fundera på.