Gröna Köpingen

Omvärldsanalys

Så här mitt i redovisningen av våra politiska motståndares görande och låtande,  på hemmaplan, kunde det kanske vara på sin plats att vidga horisonten en aning. Hur ser det ut i omvärlden? Hur ser vi på nationer i grannskapet, och hur ser de ner på oss?

Grön ansamling(GAS) och bloggen har många gånger fört fram tanken på en nordisk union. Vi i de nordiska länderna är ganska lika, även om vi i Sverige är snäppet bättre. Unionsupplösningen med Norge var ganska onödig men en åter-sammanslagning har tidigare inte varit aktuell. Nu har saken kommit i lite annat läge i och med att det börjat gå tungt i spåret för glappkäften Petter Nortug. Han har på senare tid radat upp placeringar som pekar på att han nu åker baklänges hela sträckan, inte bara över mållinjen. Med Nortug ur bilden skulle en ny union vara möjlig. Men. Det finns ett orosmoln: Johannes Hosflot Klaebo. En ny norsk spoling som sopar spåren med de flesta just nu. Han rår inte för att han är bra. Det må han vara, men fan ta honom om han börjar visa divalater i stil med Nortug. Börjar också han att åka baklänges över mållinjen för att förnedra de blå-gula, då djävlar. Då skall han bli blåare och gulare än vad vår svenska fana någonsin varit. Då kommer vårt återuppståndna försvar att vända blickarna västerut stället för, som traditionen bjuder, åt öster. Vi kan ha överinseende med små hurtfriska Norrbaggar i lusekoftor men de skall veta sin plats.

Så har vi Danmark. Ett platt litet egendomligt land utan nämnvärda naturtillgångar, med invånare som talar obegripligt. Danskarna har i historisk tid ställt till med bekymmer bl.a. i dessa trakter men vi skall inte älta gamla trätor. Lite oro känner vi dock, för man kan ana att de sydligaste delarna av vårt rike är starkt influerat av grannen i söder. Separatistiska strömningar i form av en egen röd-gul fana pekar på en önskan att närma sig dansken. Visst. Vill Skåne tillhöra Danmark så OK. Det handlar trots allt bara om ett mindre område, utan större värde, som Sverige mycket väl kan avvara.

Finland är lite större och har tillhört Sverige i gången tid. Finland är ett trevligt land med seder och bruk som liknar svenskarnas. Ja, det var kanske en sanning med modifikation. Vi badar inte bastu så frekvent och är inte lika snara att ta till kniven. Men brännvinskulturen är snarlig. Inget fjantigt hattande med vinslattar, likörer och annat sötsliskigt skit, utan rejäla brännvinspavor, modell större. En kraftigt påstruken finnpajsare som dansar finsk tango med sig själv är en svårslagen kulturyttring.  Finsk tango är Finlandsfärjornas signaturmelodi. Hur många kortvariga, fysiska relationer har inte inletts till denna musik på färjornas gungande dansgolv?

Tango i all ära, men Sibelius var bättre. Hans musik speglar det finländska svårmodet.  Ett svårmod som också kommer till uttryck i alla fantastiska finska filmer. Det är inte en massa tjafs. Diarré- käftarna Filip och Fredrik hinner med mer snack på en minut än det som sägs i en hel finsk, tungsint långfilm.  Det är kultur och kvalité.

Skall vi eftersträva en ny union med Finland? Nja… Kanske, kanske inte. Vi minns hur finska skidåkare dopade sig för ett antal år sedan och sådant hänger kvar och svärtar. Vi får se.

Återstår Island. Ett fantastiskt vackert land men lite svårt att besöka. De som saknar självbevarelsedrift kan flyga, men vi andra har en dryg båtresa och tågen går inte så ofta. I alla fall inte till Island. När detta land kommer på tal så erinrar vi oss alltid nobelpristagaren 1955, islänningen Halldor Laxness, som på frågan vad han skulle göra med prispengarna lär ha svarat:” De skall jag supa upp”.  Det är rättframt och rakryggat.

Sammantaget kan sägas att det finns en del som talar för en nordisk union. Den skulle säkert fungera alldeles utmärkt förutsatt att vi svenskar får sista ordet i de flesta sammanhang.

Leve Norden, och framför allt, Sverige

januari 23, 2018 at 8:00 f m Lämna en kommentar