Svullbukens matblogg 3
mars 3, 2018 at 11:41 f m 2 kommentarer
Flingor singlar lite sakta mot marken och förstärker snötäcket. Inte mycket men det minskar inte. Vi tycker att stämningen gräver lite god mat och passande dryck, därför går ordet åter till Gillis Svullbuk.
”Då var det äntligen dags att presentera rätter som har sin givna plats på ett svenskt matbord. Vi skall blanda och ge, samt dessutom förmedla praktiska råd i anslutning till tillagning av den aktuelle rätten.
Det där med ”praktiskt” skall vi utveckla en aning. Man kan ibland förundras över den nästan totala dominansen av manliga kockar. Vad beror den på? Svaret är lika självklart som enkelt: Kvinnor är fruktansvärt opraktiska och föga rationella. Missförstå oss inte. Förstklassig matlagning handlar inte om jäkt och stress och snabbmat. Tvärt om. Det skall ta sin rundliga tid men varför göra allt krångligt och jobbigt i onödan. Vi har ett typexempel som vi kanske har berört tidigare. Min hustru kom hem med en potatisskalare, i plast. Fullständigt oduglig. Kass. Värdelös. Varför har du köpt den här skiten? ”Den är snygg” Snygg? Snygg?? Vad faen spelar det för roll, om den är oduglig.
Det är maten som i slutändan skall vara snygg och god. Hur redskapen som använts ser ut skall man strunta i. De skall vara funktionella.
Svullbukens matblogg kommer framför allt att handla om rätter som har sin oomtvistliga plats här i landet. Gammal god kost som skänkt vällevnad och mättnad i sekler. Inget utländskt, illasmakande och hälsovådligt, som av aningslösa och samvetslösa aktörer lanserats innanför landets gränser. Till men för folkhälsa och välmående
Låt oss börja med något riktigt gammalt hederligt: ”Bandykorv” En delikat, oemotståndlig klassiker som måste avnjutas i rätt miljö för att komma till sin rätt och skänka den njutning som bara en slank Scan i papper kan erbjuda.
Vi tänker oss följande scenario: Bandymatch på GK-gölens naturis. 15 grader kallt och snålblåst. Tappra åskådare har sökt värme och förfriskning ur sina medhavda bandyportföljer. Det är ett känt fenomen att den som intagit alkohol i viss mängd blir lite hungrig.
Vilken underbar upplevelse att då få sluta tänderna kring en bandykorv och omedelbart få erfara hur livsandarna återvänder.
Vad är en äkta bandykorv? Jo en smal kokt varmkorv som serveras i ett papper. Inget smetigt vitt bröd och annat bjäfs. Bara korv, papper och senap. Hur många stelfrusna åskådare har inte överlevt tack vare bandykorv och portfölj?
Här har vi ett strålande exempel på en utomordentligt enkel maträtt som blir himmelskt god tack vare den miljö och de omständigheter under vilka den serveras. En kokt i papper hemma i köket är något helt annat och kanske inte så mycket att orda om.
Det enkla är ofta det godaste och mest eftersträvansvärda. Tyvärr har vi en trend som säger att maten skall överarbetas både vid tillagning och presentation på tallriken. Kött skall marineras och kryddas till förbannelse och väl på tallriken skall den formas till de mest förunderliga och förskräckliga skapelser. Det skall byggas på höjden och hela rasket skall slutligen dekoreras med några sketna droppar sås som ringlas runt kreationen En god sås, med hemmakokt fond som grund, skall avnjutas i riklig mängd. Inte bara några stänk, som skapar irritation.
Några ord om kött. Vi nämnde marinad och kryddor. Här är ett påbud om försiktighet och sparsamhet på sin plats. En bit gott, välhängt, mört kött skall smaka kött. Smaken skall inte döljas med allehanda kryddor. Salt och en gnutta vitpeppar är nog. Krydda tillbehören. Kryddsmör, sås, potatis etc.
Handlar det om en solmogen grävling som ligger död i vägkanten kommer saken i ett annat läge. Här går det åt massor av kryddor. Nu bör påpekas att vi inte äter eller ens rekommenderar denna råvara, men tidigare, under krigsåren med ransonering och annat elände, serverades det nog en del grävling även på ganska hyggliga restauranger. Det var bara det att ingen visste vad som låg på tallriken. Jo kocken visste och han hade nog kokt grävlingen i en gryta tillsammans med halm enligt gamla recept från seklets början. Ja vi pratar om 1900- talet. Strunta i grävling även om den skulle råka vara nyskjuten.(Råka går att äta, men det tar vi vid senare tillfälle)
Nästa gång blir det focus på Isterband. Med dillstuvad potatis. Mums!
Entry filed under: Diverse.
Gröna Köpingen 
1.
Tjorven | mars 3, 2018 kl. 2:43 e m
Det där med graden av ”snygghet” tror jag alla har förstått att du inte har grepp om. Nog ordat om det. Dock måste jag nog tyvärr meddela dig att potatisskalarens funktion eller brist på funktion nog är ett handhavandefel.
Det du skriver om att mat skall ta tid tror jag du får tänka igenom lite. Hur lätt tror du det är att laga mat med en arg, grinig, och sur gubbe vrålandes från soffan att han endast ätit en påse frusna ärtor under dagen? Inte jättelätt nej. Då kan inte matlagning ta tid. Det är ej heller lätt att laga mat när man kommer hem till ett kök där den griniga och sura gubben tidigare under dagen lagt in sill. Man blir då tvungen att med svagt till måttligt våld bryta sig in i skåp och låder. Detta p.g.a den intorkade lagen som på något underligt sätt hamnat överallt. Dessutom blir man tvungen att på något underfundigt sätt samla ihop den mängd av lök som likt snö ligger i drivor. Därför kan inte mat alltid ta tid men vara god iallafall.
Med detta sagt önskar jag en trevlig helg.
GillaGilla
2.
Gröna Köpingen | mars 3, 2018 kl. 6:35 e m
Bäste Tjorven. Det du beskriver verkar minst sagt otrevligt. Det är en evinnerlig tur att det inte har det minsta att göra varken med vår bloggkock Gillis Svullbuk eller bloggens red. Bo von Bloghster. F.ö kan jag passa på att rätta ett stavfel. ”Stämningen gräver” inte. Den kräver. Jag önskar också en trevlig helg och kan i förbigående än en gång påtala att jag vet var du bor. Var på din vakt!
GillaGilla