Archive for januari, 2019

Rödräv, Varg och Baggar

Vi erfar via nyhetsmedia att en varg skjutits i en trädgård i Tierp. Vargen hade rivit ett rådjur och händelseförloppet filmades av en åskådare i huset. Att vargen rev ett rådjur har vi inga synpunkter på men att vargen blir kvar på platsen utan att visa normal skygghet är alarmerande.  Vargens förespråkare brukar framhålla att vargen är väldigt skygg och rymmer fältet så fort de anar mänsklig närvaro. Så skall det naturligtvis vara. Den skall vara alldeles förbannat skygg om den är normal. Då blir vargmöten inget problem, eftersom de aldrig äger rum.  Denna varg visade inget normalt beteende och i det läget är naturligtvis det enda rätta att ta bort den. Det visade sig att vargen hade skador på ett ben men om detta var orsaken till uppförandet är svårt att veta. Hur som helst. Vargen skall inte stå och titta på omgivningen på 20 meters avstånd som den gjorde.  Orsaken kan vara en mental defekt som kanske till och med kan vara ärftligt. Sådana individer skall med hänsyn till vargens rykte plockas bort, omedelbart. Skall vi ha vargar, skall de vara vilda.

Samma sak med rödrävar. I Ljungby har man problem med mer eller mindre tama rävar som stryker runt i trädgårdarna i jakt på mat. Räven utgör inget hot mot liv och lem men de har inget att göra i tättbebyggda områden. Varför är de där? Förmodligen för att invånare i sitt oförstånd matat dem. Räven är slug och återkommer naturligtvis så länge de hittat föda. Nej fy f-n för tama, vilda djur.

Guldbaggar kan däremot få vara lite oskygga. Bloggen tittade på Guldbaggegalan, när mer eller mindre förtjänt filmfolk fick sina utmärkelser. Nu programledare var Emma Molin och hennes medlemskap i ”Grotesco” skapar förväntningar. Vi tyckte nog att hon skötte sig bra men publiken verkade måttligt road. Var det kanske för att de professionella aktörerna redan visste att priserna skulle gå till amatörer.

En av de nominerade är uppenbarligen föremål för polisens intresse. Han var inte där, men beskylls för bedrägeri mot äldre.

Detta är illa och nästan lika illa är detta förbannade tackande. Tack, tack, tack, tack. Tack till mamma, pappa, syskon, fru, make, barn, fotstermostrar, kollegor, med och motspelare och gamla lärarinnor från mellanstadiet.

Kan man inte enas om att pristagarna går fram, får sin bagge och sedan riktar ett kort tack till alla som bidragit på något sätt, utan att för den skull namnge. Det tar bara en massa tid och blir lite fånigt.

Tack, tack, tack för att vi fick ta upp detta problem 

 

januari 30, 2019 at 1:30 e m Lämna en kommentar

Sex ,sam – och efterlevnad

I spåren av Metoo har det smugit sig in en viss osäkerhet när det gäller mellanmänskliga relationer. Framför allt har umgänge mellan personer av olika kön blivit komplicerat.  Den nya samtyckeslagen är säkert alldeles utmärkt men det finns brister och utrymme för olika tolkning. Efterlevs lagen på det sätt som vart tänkt?

Vi i den äldre generationen bryr oss inte i större utsträckning men det uppväxande släktet behöver kanske lite råd och dåd.  Därför har vi planer på att återstarta Lill-Gull A:sson B:sson  Nilsdotter Perssons  förr så uppskattade frågespalt där hon delar med sig av sin sexuella visdom. Lill-Gull är inte bara vår expert när det gäller kultur. Hon har också en helt enastående erfarenhet när det gäller sexuella övningar. För att så här inledningsvisa peka på vilka problem som man kan stöta på så presenterar vi ett exempel:

Vi tänker sig följande scenario: En lite osäker, finnig, femtonårig gosse har varit på ungdomsdans och efter densamma slagit följe med en tös i samma ålder. Grabben är från landet och i och med detta lite oerfaren. Ja. Inte så lite. Han är en fullständig novis.

De unga tu hamnar i baksätet på en automobil och vår unge vän känner viss längtan efter fysisk kontakt. Man växlar några tafatta kyssar och aptiten växer. ”Jag undrar om jag vågar ta henne på brösten?”. Jo då. Hans trevande försök möts inte av några större protester.

Nu ställer vi frågan? Vågar han gå vidare till de nedre regionerna. Nu finns två alternativa händelseförlopp

  1. Tösen tar det hela med ro, och tycker till och med att det är trevligt
  2. Hon rusar ut ur bilen och skriker för full hals:” Hjälp han våldtar mig”. Tillskyndande ser till att larma ordningsmakten och vår finnige vän döms så småningom till sluten ungdomsvård för försök till våldtäkt”

Bloggen har varit i kontakt med Fjärdingsman Byling vid sedlighetsroteln i Gröna köpingen för att efterhöra ordningsmaktens syn på det hela ”Nå konstapeln, har ni några råd att ge den unge villrådige mannen. Samtyckeslagen är ju ett trubbigt instrument som ger utrymme för divergerande tolkningar. Hur försäkrar man sig om att den motsatta parten inte ångrar sig efteråt?”

”Skriftligt medgivande bevittnat av två ojäviga personer är en lösning, men inte helt vattentätt eftersom hon kan ångra sig, och intyget måste rimligtvis skrivas innan akten. Att skriva under pågående övning låter sig knappast göras.

Två ojäviga vittnen som övervarar hela förloppet? Inte heller detta är helt hundra eftersom vittnen genom påtryckning av olika slag kan ändra sig, ex. genom hot om våld eller löfte om ekonomisk kompensation

Nej, det enda säkra är att dokumentera allt genom videoinspelning. Det torde även för en lekman vara lätt att konstatera om akten bär frivillighetens prägel eller motsatsen. En annan positiv aspekt är att filmmaterialet med stor säkerhet går att avyttra till hugade spekulanter till en hygglig penning.”

Vi tackar kommissarie Byling för detta klarläggande. När frågor haglar in skall vi sätta Lill-Gull i arbete.

januari 24, 2019 at 2:50 e m Lämna en kommentar

89-åringen som hoppade av PRO-bussen och försvann. 3

Vår omtyckta miniroman som handlar om 89-årige Signe rullar vidare. Förra avsnittet slutade när PRO-bussen anländer till Djuradal

Det är lite trångt med parkering men Lasse hittar en öppen yta där han stannar. Bussresenärerna skyndar ut så snabbt artros, åderbråck och svullna vader medger, för de är nyfikna på alla djuren, och de biodynamiska begivenheterna.

Signe jäktar inte. Hon blir sist kvar i bussen. Göte Mellanman har noterat bussens ankomst och tror att det handlar om postbussen som skulle leverera tackan från Svensköp. Signe har just kommit på fötter och med rullatorn är hon på väg ut ur bussen när hon möter Göte Mellanman. ”Ha hi hi ha he he  ha. Där är ju min lilla tacka”. Tack vare den vitgula fårpälsen tar Gustav fel och tror att Signe är fåret från Svensköp som just kommit ut i det fria efter att stått stallad hela vintern med gödsel upp till knäna. ”He, he, ha, ha. Och en rollator har bonden skickat med också. Ha ha he he. Den kan nog Mischmasch koka soppa på tillsammans med pumpakärnor, squash, selleri, maskrosor, libbsticka, körvel, palsternacka, melass och lite bulgur.”

”Göte Göte!! Du måste ta hand om gästerna och visa våra kaniner. Jag skall snart slakta dem och de kan kanske va kul att se medan de är i livet” ” Ja ,ja he he he ha ha. Jag kommer. Jag skall bara binda tackan här vid parkeringen”.

Nu ser Signe sin chans. När Mellanman försvunnit ur synhåll tar hon sin rullator och skyndar utefter landsvägen så fort hennes nedhasade yllestrumpor medger.

Som ni förstår har Signe en längre tid planerat att få komma ut i världen och få se lite annat än Äldreboendets vita väggar. Hon känner nu en fläkt av friheten vilket gör att hon skyndar på stegen.  Rullatorns däck sjunger mot asfalten och hon kommer i nedförsbackarna upp i ansenlig fart. När hon passerar Brösarps backar drabbas Signe av ungdomlig äventyrslust. ”Där skulle jag vilja åka”. Med list och lämpor lyckas hon krångla sig igenom de stängsel som håller Brösarps backarnas betesdjur på plats. Uppe på toppen av en av de högsta kullarna betar några svartvita SLB. ”Kor” tänker Signe, men det är bara halva sanningen för det finns också ett handjur i gruppen. En tjur som hade turen att få behålla kulorna när hans stackars olycksbröder en gång i tiden förvandlades till stutar.

Ni som sett den tecknade filmen om tjuren Ferdinand som blir stungen av ett bi kan föreställa er den scen som nu utspelas. När tjuren får se Svea sänker han hornen, sparkar så det ryker i den torra marken och brölar olycksbådande. Som ett lokomotiv av den typ som fanns förr, och som fungerade även vintertid, kommer tjuren sättande mot vår värnlösa åldring. Svea har satt sig på rollatorn för att vila och när tjuren skall spetsa Svea på de sylvassa hornen trasslar han in sig i stålkonstruktionen. Ferdinand försöker skaka sig loss men misslyckas och nu blir han både rädd och förbannad.

Svea klamrar sig fast på rollatorn och ramlar mirakulöst nog inte av, hur än tjuren kränger och skakar på huvudet Det bär av utför backarna, genom stängsel, över vägen och ut på odlad mark där de skrämmer upp en fälthare som tagit daglega vid en tuva. Nu blir tjuren förbannad på haren och jagar  den ni vida bukter. Tjuren blir trött och måste stanna. Ekipaget har hamnat vid vägen intill en återvinningsstation och här lägger sig Ferdinand för att vila.  Sakta smyger Svea iväg och gömmer sig bland containrar och tunnor utan att Ferdinand märker något.

januari 22, 2019 at 1:57 e m Lämna en kommentar

Klimat, väder och politik

Det har varit lite kallt en tid. Ganska skönt att slippa slask och blask.

Fortsätter kylan så tittar snart klimatförändringsförnekarna fram. ”Jaha. Så var det med den globala uppvärmningen. Känn så kallt det är.”  Bloggen skiter i om det är förändring på grund av mänsklig aktivitet eller andra orsaker, men vi vill i all enkelhet påtala att det var bättre, och annorlunda förr.

I bloggreds. barndom fanns ett bandylag i trakten. Man spelade seriespel i stort sett varje vinter.                På Naturis. Skidåkare gnodde fram och tillbaka på relativt djup snö och man behövde inte spara snöhögar för ett kunna anordna Vasalopp. Ingen pratade om smältande poler och utrotningshotade isbjörnar. Vid jul var det oftast snö som knarrade hemtrevligt under lädersulorna när man vandrade till julottan, vad nu detta skulle vara bra för. Jo, lädersulor var bra till skillnad från plast och annan skit som gör att man halkar och bryter lårbenshalsar.

Det går att hålla på här länge, men det skall vi inte. Och än en gång: Vi struntar i om det är människans fel, men nog har klimatet ändrats.

Bloggen har ägnat en del av dagen åt Regeringsförklaringen på TV.  Det är lite tidigt att recensera valet av statsråd. Bloggen brukar ha en korrekt bild tämligen omgående, men i det här fallet skall vi vänta någon dag med att döma ut, eller in. Vi är lite nyfikna på Jennie Nilsson, som om vi inte fattade fel skall ha hand om landsbygdsfrågor. Denna ministerpost är den viktigaste eftersom landsbygden utgör en överväldigande stor yta av landet. Städer och samhällen är arealmässigt försumbara. En gissning, som vi inte har täckning för, är att hela skiten skulle rymmas inom Orsa Besparingsskogs ödsliga domäner.( mellan Orsa och Sveg.)

Under hela regeringsförklaringen och efterföljande kommentarer och analyser var” Klimatkris, fossilfritt, energisnålt ”mm. återkommande inslag. Det är uppenbart att makthavarna är lite bekymrade.

Nu är detta ett överstökat bekymmer. En hamburgerkedja, MAX, har enligt TV- reklamen kommit med någon form av klimatsmarta Burgare. ”Varje tugga hjälper oss att förbättra jordens klimat.” Tänk att det var så enkelt.

Nu får vi välja mellan pest och kolera.  Bloggred tar nog hellre någon grads temperaturhöjning än att tvingas äta en massa undermålig, onyttig, oaptitlig snabbmat.

januari 21, 2019 at 2:42 e m 2 kommentarer

89- åringen som hoppade av PRO- bussen och försvann. 2

Söndag och strålande väder. Trevligt. Det kan vara dags för ett nytt avsnitt ur vår miniroman som handlar om  89 åriga  Signe. Håll till godo, och ut.

Bussen rullar genom det småländska vår-landskapet. På åkrarna ser man vipor och grågäss och hade det funnits några sånglärkor hade de säkert drillat där högt uppe skyn.

Vi glömde att berätta att utflykten är ett samarbete mellan  äldreboendet”Glädjelyckan”, och pensionärsorganisationerna PRO och SPF, därför är Glädjelyckans kader uppblandad med lite yngre åldringar som ännu inte är mogna för palliativ vård.

Bussen är nästan fullbesatt. Alla är på gott humör trots den tidiga timmen. Ja inte Signe. Hon har satt sig längst ner i bussen på det breda sätet, med baktanken att hon skulle kunna sträcka ut sig, vila benen och ha det lite skönt. Den förhoppningen kom på skam tämligen omgående. Rulle Fetvadd har noterar hennes position och nu kommer han hasande och undrar om han får sitta där bredvid Signe. Hans motivering är att han blir åksjuk om han sitter för långt fram i bussen Signe hittar i hastigheten inget bra argument att neka, så Rulle tar plats. Lite onödigt nära, enligt Signes åsikt.

Med viss glädje passerar man Kalmar och efter några mil är bussen framme vid Söderåkra där man svänger av österut för att inta frukost vid Stuvenäs gästgiveri. Inte på, utan vid. Resenärerna har egen matsäck med sig för att hålla kostnaderna nere.  Filtar breds ut under lummiga ekar och snart snaskar man i sig av godsakerna. April har hittills inte bjudit på någon vårvärme så Signe har på sig sin vita fårskinnspäls som värmer gott i snålblåsten. Vit och vit. Pälsen är så gammal och sliten att den ser ut som ett skinn med svår gödselbränna. Men. Den värmer gott.

Signe har smörgåsar med fet, härlig rullsylta och de resenärer som har vegetariska mackor tittar lite avundsjukt på hennes lyxmeny.  Rulle har naturligtvis satt sig så nära Signe som möjligt. Han hugger tänderna i resterna av en gammal Kebabpizza. Köttet är trådigt och fastnar i tänderna varför Rulle får plocka ur lösgommen och rengöra den med en våtservett. Signe blir naturligt nog lite äcklad och tappar aptiten. En avmagrad vegan i sällskapet ber att få det som Signe inte ätit upp, slukar med god aptit, och snart ser man hälsans röda färg på de förr så bleka, ihåliga kinderna

Färden fortsätter söderut. Karlskrona, Karlshamn, Kristianstad, och man närmar sig resmålet, men först en avstickare för att rensa av det sista av matsäcken. Lasse svänger ner mot det gamla anrika godset Trolle – Ljungby, för paus i ståndsmässig miljö. Slottet är magnifikt och till egendomen hör 12000 hektar mark. Signe drar sig till minnes en tvist som handlade om arrende och friköp. Arrendatorerna som i 200 år brukat en del av egendomen ville friköpa 170 hektar. Arrendatorn hade gjort omfattande förbättringar på mark och byggnader. För egna penningar hade de bl.a. röjt bort 60000 kubikmeter sten på odlingsmarken, en förbättring som ägaren ansåg motivera en höjning av arrendet från 150000:- till 250000: -. Signe är inte kommunist men detta tyckte hon varför djävligt.

När sällskapet håller på att packa ihop ringer Lasses mobil. Han går lite avsides och återkommer efter en stund med lite dyster min:” Tyvärr kära vänner. Det blir lite ändring i programmet. De ringde från Djupadal och sa att vi inte kunde komma i dag. En nyfödd kalv var sjuk så de måste koncentrera sig på att kurera den lille stackaren.  Men de sa att en avlägsen släkting, Göte Mellanman har en gård några mil bort, Djuradal, och de har ett liknande koncept som Mandelmann. Ja faktiskt är det mesta väldigt likt. Dit var vi välkomna”

Inspirerade av Mandelmans Gård har personer, företrädelsevis från stadsmiljö, gjort tvära kast i tillvaron. Man har sagt upp sig från många gånger välbetalda arbeten för att leva sunt och äkta på landsbygden.  Man skaffar lite konstiga tovade och hemstickade kläder, köper en get och ett par höns med självförsörjning som målsättning. Det som blir över så skall säljas till besökare som kommer för att, mot betalning, bevittna den lantliga idyllen. Djuradal är ett av alla dessa ställen

 

Lasse har tyvärr glömt sin GPS, men han rattar efter den vägbeskrivning han fått. Efter ett par mil stannar han i ett litet samhälle för att med hjälp av ortsbor få besked om Djuradals exakta läge. De tre första talar obegriplig skånska och när han ser sig om efter en ny informatör hör han på avstånd röster som indikerar att de kommit rätt:   ” Ha he he he he he he ha ha ha hi hi hi hi hahaha du Mischmasch. Ha ha ha ha ha .  Månskensbonden Erland Folkesson i Svenskköp ringde och sa att den gamla avelstackan vi köpte av honom är på väg hit med postbussen. He he he he he heha ha hi hi hi ha ha ha. Va roligt”.  Götes hustru heter egentligen Olga, men hon kallas i den trängre familjekretsen Mischmasch!” Ha ha ha ha ha Ho ho ha ha ha ha ha ha ho ho ho hi hi haa. Va skoj! Nu måste vi fira med lite morotsjuice som vi pressat ur fjolårets skörd. De var lite torra men juicen är nästan flytande . Hi HI ha ha ha ha ha ha hihi hiho.”

Som sagt. Lasse begriper att de kommit rätt.  Det låter förvillande likt Mandelmans gård så det är nog en rimlig gissning att det handlar om Gustavs avlägsne släkting, Göte Mellanman.

 

 

januari 20, 2019 at 3:14 e m Lämna en kommentar

Gamla hundar

”Det är svårt att lära gamla hundar sitta” är ett ordspråk som äger viss riktighet. Detsamma gäller nog också oss människor, åtminstone bloggred. Ta det inte bokstavligt. Att sitta är vi ganska duktiga på och när det gäller att inta horisontalläge i säng eller TV-soffa är vi rent fenomenala.

Nej det är andra nymodigheter som stöter på patrull. Ett av våra största bekymmer är dessa förb….de  datamaskiner. Vi kan numera trycka igång och stänga av utan skriftlig instruktion, men sedan blir det besvärligare. I början av vår bloggianska karriär hade vi teknisk support, varför vi kunde lägga in bilder och You tube klipp. Denna hjälpreda har nu fullt upp med annat så vi vill inte tynga honom med detta.

När vi läser igenom inlägg som vi skrivit på senare tid så frapperas vi av tristessen och monotonin. Inte en bild. Inte ett enda youtube- klipp. Bara en massa ord av tvivelaktigt värde. Ibland felstavade. Vi inser att det måste till en ändring, annars återstår bara avveckling.  Drömmen är att på egen hand kunna lägga in klatschiga bilder och det ultimata vore att spela in filmsekvenser för offentlig visning.

Bloggen funderar på att återuppta några gamla succéer. Efter Metoo, samtyckeslag mm. har behovet av sexuell information ökat dramatiskt, därför planerar bloggen att på nytt starta upp vår sexuella rådgivningsspalt.  Här inser alla nyttan med instruktiva bilder.

Nu skall vi ta oss fortbildningen an och försöka att komma igång med någon trevlig grundkurs i datamaskinshantering.

F.ö. är det fredag och vi har fått en statsminister. Vi får se hur länge den blocköverskridande alliansen håller.

I detta nu meddelas att Katarina Frostensson lämnar Svenska akademin. Det var inte en dag för tidigt, snarare alldeles för sent.  Han lär få ett månatligt bidrag på ca 13000:-  från akademin. Inget astronomiskt belopp, så det vill till att hon säljer en hel del av sin, för oss vanliga dödliga, obegripliga lyrik. Hannes make sitter inne och kan kanske inte bidra med så mycket till hushållskassan, men vi hoppas att hon håller svälten från dörren

Nu låter vi oss inte tyngas av detta, utan vi ser fram mot en kväll framför rutan med ”På Spåret” och kanske något annat trevligt. Trevligast blir det med en bit mat av animaliskt ursprung, med passande dryck.   Trevlig helg

januari 18, 2019 at 6:39 e m Lämna en kommentar

Skiftat focus

Vi uppleder i dagarna en politisk cirkus som nog saknar motstycke i modern tid. Ni är alla väl insatta i problematiken, så det behövs ingen förklaring vad som åsyftas.

Bloggen och vår politiska organisation ”Grön Ansamling” (GAS) känner oss till viss del medskyldiga till den uppkomna situationen. Vid två på varandra följande val har vi av olika skäl tvingats kasta in handduken i sista stund. Det får inte bli en tredje. Hade vi varit med i valproceduren 2018 hade utgången blivit en annan

Bloggen och GAS känner också lite dåligt samvete över att politiska frågor på senare tid hamnat lite i skymundan. Det har varit mycket annat: Akademin, Ankdammerin, dåliga TV- program och annat  som är viktigt  men som naturligtvis inte har riktigt samma tyngd som politiken. Därför skiftar vi fokus och det mesta av vårt engagemang skall nu en tid framåt komma politiken till godo.( Vi fullföljer dock vår påbörjade miniroman om 98-åriga Signe och släpper också in ”Allvarlige Alvar” då och då och lite annat smått och gott)

Vi skall också skifta taktik radikalt. Efterhand har vi förstått att diverse TV-program som vi ogillar har en stor och trogen tittarskara. Därför är det oklokt att reta upp presumtiva väljare genom att spy galla över ”Bonde söker fru, Farmen, Mandelman” mm. Fortfarande tycker vi vad vi tycker, men vi avvaktar tills efter nästa val, då vi efter seger förbjuder hela rasket. Detta talar vi dock inte om redan nu.

Ett annat skifte kan också bli aktuellt. Andra politiska partier här ändrat sina partibeteckningar och vi funderar nu i samma banor. Moderaterna har blivit ” Nya Moderaterna”, Folkpartiet ”Liberalerna” och Vänsterpartiet- Kommunisterna är numera bara” Vänsterpartiet”.

Vad är det för fel på Grön Ansamling? Inget fel alls, men vi befarar att det finns risk att ”Grön” förknippas med Miljöpartiet.

Nu skall vi tänka oss för en smula. Det är kanske inte helt otänkbart att en och annan miljöpartist kan komma på bättre tankar och tänka sig att rösta på GAS. Då skall vi inte förarga dessa genom att tala om ”risk att”. Det låter negativt, men ej heller” chans att” eller ”möjlighet att” är gångbart eftersom det låter för positivt.  Nej, vi skriver istället: Det är inte otänkbart att det kan ske en sammanblandning av GAS och Miljöpartiet.

Det är mycket att tänka på, inte minst är det noga med stavningen. Att förarga vår språkpolis, signaturen Bert, är dumt för då går vi kanske där miste om en röst på GAS.

Partiledningen skall arbeta fram ett nytt förslag till partibeteckning.  Ganska snart skall vi åka på lunch till lunch möte i Fagerhult för att där i lugn och ro och under trivsamma former försöka värka fram något gångbart.

Vi återkommer            

januari 17, 2019 at 11:20 f m 1 kommentar

Ankdammerin

”Så var det då äntligen dags för” Ankdammerins” och Fhorums” med spänning emotsedda lyrikafton på kvarterskrogen ”Gyllene Göken”. Lokalen är fylld till bristningsgränsen långt innan övningarna tar sin början. Bloggen har fått plats på pressläktaren och därifrån har vi god koll på de närvarande.

Vi skymtar Horacius Hagdal som sitter vid ett av de främre borden och ser lite högdragen ut. Längre bak i lokalen hittar vi också hans avlagda hustru, Ebba Pitt- Pattström, som betraktar omgivningen med sedvanligt självgod min. Mest iögonfallande är kanske Dana Sarius som anländer iförd ett orange campingtält. Det blir lite palaver när Kristina Sävlig gör entré. Med håret på ända och vilt stirrande blick blir hon av tillställningens högste beskyddare, in- och utkastare, Karl ”Kungen” Karlsson, tagen för uteliggare men det hela reder upp sig, sedan Per Östberg intygat att hon är den hon utger sig för att vara. Vi hittar också ett par återvändare som tagit plats så långt från Horacius som möjligt. Det handlar om Kjell Aspbark och Peter Älghund som efter en tids frånvaro bestämt sig för att på nytt delta i Ankdammerins arbete.

Hur vi än spanar kan vi inte hitta Fhorums överhuvud, tillika Katrin Torstenssons make, Janne Cladd.  Det visar sig senare att han blivit försenad efter en övernattning i Ankdammerins lägenhet i Fagerhult.

Men vi hittar andra prominenta gäster: GK:s egen kulturguru, Lill- Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson  ses i glatt samspråk med litteratur- och språkexperten Gert Bulin.  Även leg. biodynamiker Myllan Grönvåg har hittat hit liksom folklivsforskaren och historikern Rune Thydare.

Förväntningarna inför kvällen har antagit enorma proportioner. Titeln på Katrin Torstenssons nya diktverk:” Syresättning” har av många tolkats som ett löfte om nytt, friskt, syresatt blod i Ankdammerins blodomlopp.  Den förnyelse och bloduppfriskning som hela Gröna Köpingen hoppas på, ja faktiskt kräver.

Då skrider till slut kvällens huvudperson fram till podiet. Sval och stel som en isskulptur i Jukkasjärvi. Inte en min skvallrar om hennes sinnesstämning.
Jag skall läsa en dikt ur mitt senaste verk: ”Syresättning”

                                   ”I hamn”

                                 Sumprunkare

 

Den församlade menigheten sitter och väntar på en fortsättning men Torstensson tar sina papper och avlägsnar sig lika lugnt och stillsamt som hon kom. Villrådigheten är stor. Vad är detta och vad skall vi tycka? Man flackar med blicken och försöker hitta råd i ansiktsuttrycken hos de närvarande litteraturexperterna. Till slut tycker man sig få en fingervisning i Ebba Pitt- Pattsröms belåtna min. Hon är ju litteraturvetare, och ser hon nöjd ut så var det nog bra.

Man hör trevande applåder som växer i styrka och till slut utmynnar det hela i stående ovationer: ”Bra! Fantastiskt! Utsökt! Dakapo”

Det blir inget dakapo, för Torstensson har redan anträtt färden till Fagerhult för att hämta hem Janne Cladd och om möjligt hindra honom från utomäktenskapliga övningar som kan leda till åtal.

Gyllene Göken har fullständiga rättigheter och snart dignar borden under rödvinspavor, drinkar och grogglas. Stämningen blir uppsluppen och Torstenssons framträdande diskuteras och analyseras, och när nivån i buteljerna sjunkit betänkligt är man rörande ense om att man just upplevt en milstolpe i svensk diktkonst: ”Framtiden är här! Katrin Torstensson är ett geni.”

Bloggen är fortfarande lite undrande så vi söker upp Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson för att få hennes syn på saken. Vi blir ombedda att slå oss ner vid bordet sedan Gert avvikit. ”Nå Lill-Gull. Vad tycker du?” ”Så utomordentligt enastående. Så vackert, men samtidigt så sorgligt. Att med ett enda ord kunna spegla sexuell nöd, ensamhet och utanförskap är helt enastående. Hur mycket uppmärksamhet får en vanlig enkel masturbant i vardagen? Det är på tiden att den självverksamme tar lite plats i samhället. Samtidigt ställer dikten frågor: Vad är det för sump som blir resultatet av övningarna?  Sällan har väl individens litenhet i ett kosmiskt perspektiv åskådliggjorts med sådan svärta och djup.”

Nu blir vi lite brydda. Det är uppenbart att Lill-Gull inte har kännedom om begreppet ”Sumprunkares” egentliga innebörd.

”Nja, du Lill-Gull. Vi tror nog att du är lite fel ute. Sumprunkare var män, tillhörande sjåarskrået, som förr tjänade en hacka genom att skaka (runka)fisksumpar vid bryggor och på fiskebåtar. Syftet var att sumparna skulle syresättas så att färsk fisk kunde levereras till krogar och hushåll. Sumprunkarna ansågs inte tillhöra gräddan i samhället och ofta var det personer som inte i första hans släkte törsten med vatten. Du gör din tolkning men vi skall beskriva de bilder som frammanas hos oss när vi hör dikten:

Vi förnimmer doft av tjära, tång och salt som blandas med lukten av fisk och skarvträck. Det skvalpar om sumparna som runkas av valkiga nävar. Händer som inte i första hand garvats av hårt arbete utan som sargats i slagsmål under rusets inflytande. Männen tar en vilopaus vid en brädstapel alltmedan ett helrör ”Kron” vandrar mellan giriga strupar. En bild av skärgårdsidyll i gången tid.”

Vid närmre eftertanke kanske vi är lite fel ute när vi blandar skarv och sumprunkning. Under den tid det skakades frekvent i hamnar och på båtar fanns nog ingen skarv att se. En driftig skärgårdsbefolkning hade sett till att holmar och öar fick förbli gröna och att ål och annan fisk i första hand kom befolkningen tillgodo. Detta genom utrotning av skarven. Rätt eller fel? Vi behåller vår åsikt för oss själva, annars får vi Ornitologerna och Naturskyddsföreningen på halsen.”

 

Efter denna fantastiska litterära upplevelse känner vi ett starkt behov av att vid tillfälle publicera mer av Torstenssons oefterhärmliga diktkonst. Håll uppsikt efter” Veckans dikt”

 

 

januari 14, 2019 at 10:31 e m Lämna en kommentar

89- åringen som steg av PRO- bussen och försvann. 1

Lördag, och vi har idag nöjet att presentera första avsnittet i vår miniroman som handlar om 89: åriga Signes öden och äventyr. Luta er tillbaka i läsfåtöljen och ha gärna något drickbart inom räckhåll. Vi rekommenderar en kall Lager eller en Whiskey, utan is.

 

Ett sparsamt gryningsljus silar in genom persiennerna i änkefru Signe Tillischs rum på äldreboendet ”Glädjelyckan”i utkanten av en grannsocken till Gröna köpingen.

Klockan är bara 4 och vi befinner oss i medio av April. Signe är klarvaken, för hon får p.g.a. personalbrist lägga sig redan kl. 3 på eftermiddagen.  Hon är dessutom lite förbannad. I all välmening hade föreståndarna ordnat med en trivselkväll dagen innan då en lokal bälg- pinare sjöng gammalt skräp av Tore Skogman.  Sedan var det matt-curling som alla åldringarna förväntades delta i med liv och lust.  Signe hatar såväl Skogman som mattcurling, så hon vägrade att delta.  I stället satt hon och tjurade i ett hörn med sin rollator. Det dröjde inte länge förrän en gammal fanjunkare, Rulle Fetvadd, sluter upp vi hennes sida. Signe har sedan länge förstått att Rulle är lite intresserad, men intresset är inte besvarat. Rulle har långt hår i näsan och vax i hörselgången. Ingen liten brun klick som inte syns, utan ett rejält lass som ibland släpper och ramlar ner på axlarna. Hjässan är inte helt kal men han har mer mjäll än hår. Dessutom luktar han piss om personalen slarvat med byta Tena- skyddet. Nej fy faen. Rulle är minst sagt motbjudande och definitivt inte Signes typ. Hon har varit änka ett antal år så intresset för lite fysiska övningar finns där, men inte med Rulle. Istället kan hon ibland ligga och fantisera om annat manfolk med lite stake i: Persbrandt, John Wayne, Marlon Brando eller varför inte Edvin Adolfsson. Annars tycker hon inte att nutida skådisar är så mycket att ha. Det är bara en massa sillmjölken i stil med Hugh Grant och annat menlöst pack.

Dagarna går och Signe blir mer och mer övertygad om att hon måste göra något åt sin deprimerande tillvaro. Livet är väl inte slut bara för att man närmar sig 90.

En morgon vid frukosten kommer föreståndarinnan in i matsalen och ser lite uppsluppen ut:” Orkar ni gå upp tidigt en morgon?” Några nickar bifall, andra kan inte ge ljud i från sig för de har munnen full av gröt.

Har jag uppfattat rätt? Ni tycker att det skall gå bra? Håll i er nu. Vi skall åka buss ner till Djupadal i Skåne och besöka Mandelmans gård. Det blir väl trevligt”.  Signe har sett ”Mandelmans gård ”på TV och trots sin höga ålder har hon förstått att detta är bland de djävligaste man kan se. Nej fy faen. Dit vill hon inte under några omständigheter.

Men, nu får Signe en idé: ”Jag vill jättegärna följa med, sätt upp mig på listan”.

En tidig morgon kommer Lasse Mannhult och plockar upp sällskapet. Lasse är gammal pensionerad åkeriägare som ställer upp och bussar pensionärer. Lasse har gjort sig känd som en ganska burdus och bufflig typ men innerst inne är han snäll och trevlig och han utför sina uppdrag på bästa sätt.

 

I nästa avsnitt skall ni få följa med på en vindlande resa genom södra Sverige . Slutmål: Djupadal

januari 12, 2019 at 7:05 e m Lämna en kommentar

Veckoslut

Fredag. I går var det följaktligen torsdag, då vi hade glädjen att uppleva en fantastisk poesiafton på kvarterskrogen” Gyllene Göken”. Vi är fortfarande lite omtumlade så recensionen får anstå till början av nästa vecka, så att intrycken hinner smälta in.

I dag har vi istället glädjen att presentera en ny dramatisk berättelse som skall rulla att antal veckor framöver:   ” 98- åringen som steg av PRO- bussen och försvann”.  Det handlar om en gammal kvinna, Signe 98, som genom slumpens försorg råkar ut för äventyrligheter av allahanda slag. ”Kan de va nå’t”? Vi ställer en motfråga: Hur ofta får gamla kärringar komma till tals och hamna i rampljuset för en stund?

Har vi tur så kan första avsnittet presenteras redan i morgon, alternativt söndag, beroende på dagsformen, som i sin tur beror på verksamheten kvällen innan.

Ha nu en trevlig fredagskväll, med de utensilier som trivseln kräver.

januari 11, 2019 at 6:20 e m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

januari 2019
M T O T F L S
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se