89- åringen som steg av PRO- bussen och försvann. 1

januari 12, 2019 at 7:05 e m Lämna en kommentar

Lördag, och vi har idag nöjet att presentera första avsnittet i vår miniroman som handlar om 89: åriga Signes öden och äventyr. Luta er tillbaka i läsfåtöljen och ha gärna något drickbart inom räckhåll. Vi rekommenderar en kall Lager eller en Whiskey, utan is.

Ett sparsamt gryningsljus silar in genom persiennerna i änkefru Signe Tillischs rum på äldreboendet ”Glädjelyckan”i utkanten av en grannsocken till Gröna köpingen.

Klockan är bara 4 och vi befinner oss i medio av April. Signe är klarvaken, för hon får p.g.a. personalbrist lägga sig redan kl. 3 på eftermiddagen. Hon är dessutom lite förbannad. I all välmening hade föreståndarna ordnat med en trivselkväll dagen innan då en lokal bälg- pinare sjöng gammalt skräp av Tore Skogman. Sedan var det matt-curling som alla åldringarna förväntades delta i med liv och lust. Signe hatar såväl Skogman som mattcurling, så hon vägrade att delta. I stället satt hon och tjurade i ett hörn med sin rollator. Det dröjde inte länge förrän en gammal fanjunkare, Rulle Fetvadd, sluter upp vi hennes sida. Signe har sedan länge förstått att Rulle är lite intresserad, men intresset är inte besvarat. Rulle har långt hår i näsan och vax i hörselgången. Ingen liten brun klick som inte syns, utan ett rejält lass som ibland släpper och ramlar ner på axlarna. Hjässan är inte helt kal men han har mer mjäll än hår. Dessutom luktar han piss om personalen slarvat med byta Tena- skyddet. Nej fy faen. Rulle är minst sagt motbjudande och definitivt inte Signes typ. Hon har varit änka ett antal år så intresset för lite fysiska övningar finns där, men inte med Rulle. Istället kan hon ibland ligga och fantisera om annat manfolk med lite stake i: Persbrandt, John Wayne, Marlon Brando eller varför inte Edvin Adolfsson. Annars tycker hon inte att nutida skådisar är så mycket att ha. Det är bara en massa sillmjölken i stil med Hugh Grant och annat menlöst pack.

Dagarna går och Signe blir mer och mer övertygad om att hon måste göra något åt sin deprimerande tillvaro. Livet är väl inte slut bara för att man närmar sig 90.

En morgon vid frukosten kommer föreståndarinnan in i matsalen och ser lite uppsluppen ut:” Orkar ni gå upp tidigt en morgon?” Några nickar bifall, andra kan inte ge ljud i från sig för de har munnen full av gröt.

”Har jag uppfattat rätt? Ni tycker att det skall gå bra? Håll i er nu. Vi skall åka buss ner till Djupadal i Skåne och besöka Mandelmans gård. Det blir väl trevligt”. Signe har sett ”Mandelmans gård ”på TV och trots sin höga ålder har hon förstått att detta är bland de djävligaste man kan se. Nej fy faen. Dit vill hon inte under några omständigheter.

Men, nu får Signe en idé: ”Jag vill jättegärna följa med, sätt upp mig på listan”.

En tidig morgon kommer Lasse Mannhult och plockar upp sällskapet. Lasse är gammal pensionerad åkeriägare som ställer upp och bussar pensionärer. Lasse har gjort sig känd som en ganska burdus och bufflig typ men innerst inne är han snäll och trevlig och han utför sina uppdrag på bästa sätt.

I nästa avsnitt skall ni få följa med på en vindlande resa genom södra Sverige . Slutmål: Djupadal