89-åringen som hoppade av PRO-bussen och försvann. 3

januari 22, 2019 at 1:57 e m Lämna en kommentar

Vår omtyckta miniroman som handlar om 89-årige Signe rullar vidare. Förra avsnittet slutade när PRO-bussen anländer till Djuradal

Det är lite trångt med parkering men Lasse hittar en öppen yta där han stannar. Bussresenärerna skyndar ut så snabbt artros, åderbråck och svullna vader medger, för de är nyfikna på alla djuren, och de biodynamiska begivenheterna.

Signe jäktar inte. Hon blir sist kvar i bussen. Göte Mellanman har noterat bussens ankomst och tror att det handlar om postbussen som skulle leverera tackan från Svensköp. Signe har just kommit på fötter och med rullatorn är hon på väg ut ur bussen när hon möter Göte Mellanman. ”Ha hi hi ha he he ha. Där är ju min lilla tacka”. Tack vare den vitgula fårpälsen tar Gustav fel och tror att Signe är fåret från Svensköp som just kommit ut i det fria efter att stått stallad hela vintern med gödsel upp till knäna. ”He, he, ha, ha. Och en rollator har bonden skickat med också. Ha ha he he. Den kan nog Mischmasch koka soppa på tillsammans med pumpakärnor, squash, selleri, maskrosor, libbsticka, körvel, palsternacka, melass och lite bulgur.”

”Göte Göte!! Du måste ta hand om gästerna och visa våra kaniner. Jag skall snart slakta dem och de kan kanske va kul att se medan de är i livet” ” Ja ,ja he he he ha ha. Jag kommer. Jag skall bara binda tackan här vid parkeringen”.

Nu ser Signe sin chans. När Mellanman försvunnit ur synhåll tar hon sin rullator och skyndar utefter landsvägen så fort hennes nedhasade yllestrumpor medger.

Som ni förstår har Signe en längre tid planerat att få komma ut i världen och få se lite annat än Äldreboendets vita väggar. Hon känner nu en fläkt av friheten vilket gör att hon skyndar på stegen. Rullatorns däck sjunger mot asfalten och hon kommer i nedförsbackarna upp i ansenlig fart. När hon passerar Brösarps backar drabbas Signe av ungdomlig äventyrslust. ”Där skulle jag vilja åka”. Med list och lämpor lyckas hon krångla sig igenom de stängsel som håller Brösarps backarnas betesdjur på plats. Uppe på toppen av en av de högsta kullarna betar några svartvita SLB. ”Kor” tänker Signe, men det är bara halva sanningen för det finns också ett handjur i gruppen. En tjur som hade turen att få behålla kulorna när hans stackars olycksbröder en gång i tiden förvandlades till stutar.

Ni som sett den tecknade filmen om tjuren Ferdinand som blir stungen av ett bi kan föreställa er den scen som nu utspelas. När tjuren får se Svea sänker han hornen, sparkar så det ryker i den torra marken och brölar olycksbådande. Som ett lokomotiv av den typ som fanns förr, och som fungerade även vintertid, kommer tjuren sättande mot vår värnlösa åldring. Svea har satt sig på rollatorn för att vila och när tjuren skall spetsa Svea på de sylvassa hornen trasslar han in sig i stålkonstruktionen. Ferdinand försöker skaka sig loss men misslyckas och nu blir han både rädd och förbannad.

Svea klamrar sig fast på rollatorn och ramlar mirakulöst nog inte av, hur än tjuren kränger och skakar på huvudet Det bär av utför backarna, genom stängsel, över vägen och ut på odlad mark där de skrämmer upp en fälthare som tagit daglega vid en tuva. Nu blir tjuren förbannad på haren och jagar den ni vida bukter. Tjuren blir trött och måste stanna. Ekipaget har hamnat vid vägen intill en återvinningsstation och här lägger sig Ferdinand för att vila. Sakta smyger Svea iväg och gömmer sig bland containrar och tunnor utan att Ferdinand märker något.