Archive for februari 28, 2019
Allvarlige Alvar. Drivande hundar på drift
Bloggen planerar att spika en dag i veckan där Allvarlige Alvar kan dela med sig av sin kunskap och sina erfarenhet från skog och mark. Vi startar idag med ett inlägg om jakt och jakthundar
Senast vi besökte Alvar var han precis hemkommen från rävjakt med sin stövare. Han var ganska stelfrusen, men nu när vi hälsar på igen, har han tinat upp.
”Hej Alvar. Hur är det? Fick du några förfrysningsskador?” ”Nej det ordnade sig, men jag var lite stel någon dag” ”. Varför har du inte pejl på din hund så att du kunde åka och hämta den när det drog ut på tiden?”. Alvar ger mig en blick som om jag var något som katten släpat in.” Pejl? Pejl ? Är du inte vid dina sinnen. Ser jag ut som någon som medvetet fuskar, eller saboterar en härlig jaktdag?” ”Nu hänger jag inte med riktigt. Vad menar du?” ”Hundpejl är ett djävulens påfund som förändrat villkoren för jakt med drivande hund i grunden. Det är inte samma jaktmetod längre och förändringen har inte varit till det bättre. Jo, för viltet som ofta klarar livhanken, eftersom de flesta jägare numera står och glor i en display istället för att vara observanta på omgivningen. ”Nu är hunden 410 meter bort”. Skit i det. Det är väl fullständigt ointressant. Stå stilla, tyst, beredd, och skjut om du är hågad och hållet är kort och rent.
Och värst av allt: En hund, som innan pejlens tidevarv, regelmässigt sprang bort sig och kanske till slut hamnade i köket i något hus i när eller fjärran, var naturligtvis fullständigt oduglig som jakthund. Man tröttnade, och hunden pensionerades från jakten och blev sängvärmare, eller slutade under någon grön grästuva.
I dag är läget ett annat. Hunden har kanske utomordentliga jaktegenskaper i övrigt: Bra drevfart, spårnoga och ett hörbart, vackert skall mm. Men med den allvarliga defekten att inte ha förmåga att ta sig tillbaka.
”Det behövs inte nu” tycker den moderne jägaren och hundägaren. Med hjälp av pejlen kan man hämta hunden med bil i nästa socken, och sedan är man snart på’at igen. Det må väl vara den resandes ensak, men risken är att man tar valpar på fanskapet. Dålig ”kompass” och bristande förmåga eller vilja till återtåg kan naturligtvis vara ärftligt betingad. Med lite otur står vi kanske efter ett antal hundgenerationer med individer som varken kan eller vill söka sig tillbaka till den väntande husse (eller matte).
Dessutom. De stackars jägare som använder pejl går miste om ett av jaktens absolut trevligaste moment:
Hunden har gått ut hörhåll och tiden går. Ett par brasor har brunnit ut, den sista korven är grillad och termosen är tom. Det börjar skymma så sakteliga.” Det har väl inte hänt något” Oron börjar gnaga och man går igenom alternativa händelseförlopp: ”Kopplad? Överkörd? Fast i någon rävfälla?
Då knäpper det till en bit in i skogen och du ser en vit svanstipp som flaggar i dunklet: En överlycklig hund tjuter och krumbuktar sig i återseendets glädje: Då blir man lite tårögd och barnslig: ”Min älskade lille hund. Var har du varit? Oh så roligt att se dig igen. Nu åker vi hem till matte så skall du få några smaskiga märgben. Älskade lille vän”
Vi tackar Alvar för detta. Jägare beskylls ibland för att vara råa och känslokalla. Så är sällan fallet och Alvar är ett lysande exempel på motsatsen. Han älskar sina hundar lika mycket som sin hustru, och det vill inte säga lite.
Nästa gång skall han tycka till om skog, skogsbruk och missbruk. Det kan säkert ge upphov till diskussion
Gröna Köpingen 