Gröna Köpingen

Allvarlige Alvar : Viltvanvård och skogsmissbruk

april 6, 2020 at 4:33 e m 1 kommentar

Vi lämnar coronan för ett tag och söker på nytt upp Alvar för att förhöra oss om hälsoläget. Denna gång möts vi inte av hosta och nysningar utan av svordomar som hans bastanta ytterdörr bara hjälpligt lyckas dämpa. ”Hur är det fatt Alvar? Är du missbelåten” Missbelåten? Jag är heligt förbannad. Hur kan så många dumskallar samlas inom samma bransch? Eller snarare branscher” Vad tänker du på nu?” ” Jo det skall du bli varse. Sätt dig här i soffan, ta en kopp kaffe så ska du sen få en utläggning så lång att du hinner både påtår och tretår.

Det har väl knappast undgått dig att debattens vågor går höga beträffande älgskador, skogsbruk och därtill hörande problematik. Svenskarnas egen skog, förvaltad av  ”Sveaskog” anses av högre befattningshavare vara så illa skadad av älgbetning att den årliga kostnaden belöper sig på 7,3 miljarder kronor. 7,3 miljarder!! Om någon ansvarig inom Sveaskog, mot förmodan, läser detta skulle vi vara ytterst tacksamma för en detaljerad redovisning över hur denna summa kommit till. Kom bara inte dragande med kostnader som hänförs till det faktum att skogsägare tillåtits att plantera gran på torra och svaga boniteter. Detta är inte älgarnas fel, det är lagstiftarnas. ” Frihet under ansvar” är ett mantra som jag hört till leda. Som en protest mot idiotisk lagstiftning låter jag numera bli att plantera och röja. Det blir nog skog ändå men kanske lite glesare och produktionen läggs på många, klena stammar på grund av utebliven röjning. Återinför röjningsplikten. Vore jag tvungen skulle jag röja. Utebliven röjning orsakar med stor säkerhet långt,långt större skada och kostnad, än älgbetningen.

Som ett led i älgbekämpningen ville Sveaskog, på lokaler där vandringsälgar uppehåller sig, skyddsjaga ett större antal älgar, från helikopter. Ansökan beviljades men Sveaskog har dessbättre valt att avstå. De begriper väl trots allt att ett gediget vanrykte kan bli besvärande på sikt.

Det kanske allra största klavertrampet står Sveaskogs skogsvårdschef Mikael Lundberg för. I ett debattinlägg beskyller han de som motsätter sig en kraftig minskning av älgstammen för att vara motståndare till en övergång från fossila bränsle till förnyelsebar energi. Detta är ju fullständigt barockt. Vad menar karln? Skulle älgens betning av tall vara så förödande att övergången till förnyelsebar energi skulle äventyras. Påståendet är inte bara barockt utan det sprider också ett löjets skimmer över budbäraren, och urholkar ett redan sargat förtroende för Sveaskog.

I dagarna har vi ett ganska gott flöde av energived till värmeverken. Massiva angrepp av Granbarkborre har orsakat betydande volymer skadat virke som i värsta fall bara duger till att elda upp. Orsaken till de stora angreppen är till största delen torkan de två senaste åren men effekten hade kunnat minskas med andra skötsel- strategier. De för produktionsmaffian så helige vidsträckta monokulturerna av gran har nu visat sig vara en tveksam strategi. Ofta storm- och brandkänsliga och ett smörgåsbord för” kusarna”. Varför tar vi inte efter” Vår Herres” metod vid beståndsanläggning: Trädslagsblandning med ett hyggligt stort lövinslag. Det finns seriös forskning som påvisar att granbarkborren inte gillar lukten av björk, och så brinner inte lövskog lika lätt.

Apropå stormkänsligt drar jag mig till minnes att man efter stormen Gudrun ville skylla de förödande skadorna på utebliven dikesrensning. Redan för 15 år sedan kunde man få sig ett gott skratt. Naturligtvis kunde man här och var se grunda rotsystem som en följd av högt vattenstånd. Detta underlättade stormfällning men att ta detta som en intäkt för ny- dikning som man på en del håll propagerade för var kanske inte så begåvat. De rester av vatten och våtmark som vi har kvar i naturen skall vi vara rädda om. Vi får hoppas att lagstiftningen beträffande ny-dikning inte ändras till det sämre. För övrigt blåste det ner en massa skog även på bergknallar och torra marker. De bestånd som blåste ner på grund av högt vattenstånd representerade nog inte så hög procentsats. Men .Vi får hoppas att vi inte får en Gudrun till. Det får vi nog tyvärr, i klimatförändringens fotspår. Hoppas det dröjer några år så att man slipper vara med.

Det finns ytterligare en bransch där man börjar undra om det inte också härjar en mental pandemi. Det pågår en översyn beträffande jakttider där en del inblandade parter agerar och resonerar som förväntat, men där också Svenska Jägarförbundet verkar drabbat av mental kollaps: Man vill ha vårjakt på råbock i hela landet och februarijakt på samma art. Är rådjuret skadedjur som bör bekämpas? I mina trakter har stammen minskat påtagligt och att lägga ytterligare tryck på bockarna är inte så begåvat:” Jo men man behöver väl inte jaga om man inte vill”. Naturligtvis inte. Men de finns de som vill, i stor utsträckning, om möjligheten finns. I dessa tider då vildsvinen kan, och bör jagas, i stort sett året runt får nog de skjutglada sitt lystmäte utan vårjakt på Bock.

Vidare vill man på nytt tillåta jakt på ekorre. Det har ingen betydelse för ekorrpopulationen men är ett utmärkt sätt att få allmänheten avogt inställd till jakt. Att sätta ett skott i lilla ” Nickenacke” orsakar inge ovationer. Ett tanklöst och dumt förslag. Samma sak med bågjakt. Viltet dör säkert kvickt och lätt för ett bra skott på kort håll, men ” Robin Hood- övningar” är inget som stärker jägarnas anseende i allmänhetens ögon.

Föreslagen skyddsjakt på sångsvan och trana är ett delikat problem. Dessa arter orsakar bitvis stora skada för lantbrukarna så skyddsjakt är nog ur den aspekten befogad. Men då bör nog jakten ske ytterst diskret, om möjligt. En jägare, som med ett stadigt grepp om den långa halsen kommer och släpar på en trana eller sångsvan inom synhåll för avarter av ”Djurvännerna” får nog räkna med hot och trakasserier

Värst av allt är kanske att Jägarförbundet inte med kraft motsatt sig förslaget om förkortad jakttid på Kråka och skata Detta är arter som i stor utsträckning orsakar förluster i form av ägg och ungar hos ex. hönsfågel och änder. Småfågel inte att förglömma. En kull harungar får ögonen uthackade varefter kråkan efter visst arbete till slut får livet ur dem. Utebliven vårjakt på dessa predatorer är ett hårt slag mot viltvården. ” Ja, ja men människan skall inte lägga sig i. Naturen reglerar sig själv” Tyvärr är det inte så enkelt. Människan har styrt till det, till skada för många arter. Moderna brukningsmetoder missgynnar ex. fasan och har i stort sett utrotat rapphönsen medan skata och kråka och skata gynnats. Det är naturligtvis en smaksak om man vill ha fältfågel eller kråkor. Själva väljer vi kanske både och, men kråkfågeln kan reduceras kraftigt utan olägenhet. Viltforskningen har visat att en skatfamilj” kostar” storleksordningen 340 liv om året. Något att fundera på. Det finns andra predatorer som vi får dras med helt i onödan. Sveriges totala kattstam tar livet av 20 millioner fågelungar om året. Håll katterna inne. Det får vi hundägarna göra, om vi inte är ute och går med hunden i band, eller lös i samband med legal jakt. Det finns kattkoppel, men köp för bövelen inga kläder som den stackars katten skall släpa på. Det är djurplågeri.”

Det var väldigt vad Alvar var engagerad och irriterad men vi tycker nog att han har rätt. Han brukar ha det. Vi är ganska säkra på att Alvar vill ha kommentarer från läsare med avvikande mening, som underlag för en givande diskussion. Välkomna på kommentarfältet!

Entry filed under: Allvarlige Alvar, Diverse, Jakt och viltvård, Skogsbruk.