Skall syndarna vakna för sent?

oktober 6, 2020 at 10:02 f m Lämna en kommentar

Det är ganska länge sedan Alvar Alvarsson ( Allvarlig Alvar) fick komma till tals på bloggen. Vi söker upp Alvar i hans bostad. Vi hittar honom vid köksbordet där han sitter och lackar lite Älgspillning för att” konservera” och spara lortarna till eftervärlden.

”Vad gör du Alvar? Skall du samla älgskit på burk och sälja till Tyskarna”? ”Inte alls . Jag vill bara lackförsegla några så att mina efterkommande kan få se hur lite älgbajs såg ut” .” Varför det ?” ” Varför? Det begriper du väl. Vi har i dagsläget ingen jaktbar älgstam och skogliga aktörer vill fortfarande halvera älgstammen. Hur halverar man något som inte finns ? Det förr så gedigna skogsmannaförståndet har tunnats ut i samma utsträckning som älgstammen. Hur kan dessa enfaldiga vandaler få hålla på? Om några år har vi bara några Älgparker kvar där barnfamiljer kan åka runt på safari mot avgift få se hur en älg ser ut.

I alla skogsbolag har i stort sett alla skogliga tjänstemännen samma åsikt. Jag träffar fortfarande, en i och för sig trevlig skogstjänsteman. som med en dåres envishet hävdar att älgen skall utrotas. Mannen jobbar på ett företag som börjar på S och slutar på A.

Jag var med på en skoglig sammankomst för många år sedan där Skogsmannaklubben var på exkursion för att titta på gammal lövskog med häckande Vitryggig hackspett. Beståndet hade föreslagits som reservat men markägaren var inte så sugen. Under förflyttning mellan två bestånd yttrar en skogsinspektor lite tyst, men trots allt så så högt att alla skulle höra: ”Skjut den där djävla fågeln så är problemet löst. ”

Nu vill man att älgen skall gå samma väg. Att barkborren orsakat skador på granskog för 7.4 miljarder betvivlar vi inte. Här har ofta skogsägarna bäddat för skadorna genom att plantera gran på för torr mark. Torkan 2018 är det ingen som kan lastas för, men vidsträckta granmonokulturer på fel ståndort har förvärrat skadorna i ansenlig omfattning.

Men att älgbetningen på Tall skulle orsaka årliga skador för 7,2 miljarder köper jag inte. Att ett betat toppskott orsakar stamkrök, dubbeltopp eller sprötkvist är ställt utom allt tvivel men man kan på goda grunder tro att de flesta av de skadade stammarna faller ut under gallringsfasen och det blir tillräckligts med bra huvudstammar kvar till slutavverkningen. Räknar man med stora tillväxtnedsättningar efter betning av sidoskott? I min ungdom fick jag i ”Vadims Gröna” lära mig att lågt sittande grenar inte bidrog till tillväxten utan tvärt om betraktades som” tärande”. Samma skrift berättade att man i samband med kvalitetsdanande stamkvistning i tallungskog kunde reducera den gröna kronan med 20% utan tillväxtförluster.

Det stam kvistas inte så mycket numera .Tyvärr. Man har inte tid med finlir och dokumentation. Det viktigaste är att det går fort, oavsett vad det gäller.

Det finns plant- och ungskog av tall som är allvarligt skadad. Ingen tvekan om det. Särskilt i norra Sverige där problemet med vandringsälgar är svårlöst, men om helikopterjakt är lösningen förefaller tveksamt, och oetiskt.

Under resor i södra Sverige brukar jag hålla koll på omgivningen. Hustrun kör och jag tittar på skogen. Man ser inte allt men siktdjupet är oftast så pass bra att man skulle se förödande härjningar om de fanns. Älgen är inte så buskablyg och betar nog också intill vägarna om där finns lockande föda. Hur ofta ser man svårt skadade eller spolierade tallbestånd. ? Inte speciellt ofta. Däremot ser man många välartade planteringar och ungskogar.

Jag skall avsluta med en berättelse från hemmaplan. I mitten av 50-talet planterade min käre far ett par hektar, med tall. Metoden var” spett och fylljord” så plantorna tog sig nära nog hundraprocentigt. När beståndet var ca 2 m, slog sig en vinter ko med dubbelkalv ner i omgivningen. En kall vinterdag kommer min pappa hem , lika nedbruten som ungskogen : ”Tallplanteringen är totalspolierad Allt är förstört” Min far satte upp ”fägelskrämmor” . Ett par avlagda rockar stoppades upp med hö så att de skulle föreställa några elaka människor. Avsikten var att älgarna skulle skrämmas och överge planteringen. Det enda som hände var att älgarna åt upp hö- stoppningen.

Hur ser det ut i dag? Efter ett antal varsamma gallringar står här nu ett alldeles förtjusande tallbestånd och väntar på slutavverkning. Ingen kan se att detta varit ” totalspolierat”

Tiden läker , om inte alla sår, så de flesta. Även i tallskogen.

Jag har under många år efterlyst lagstiftning beträffande ståndortsanpassning: Förbud mot granplantering på svaga marker. Nu viskas det om att det äntligen kan vara något på gång. Vi får se. Sent skall syndarna vakna