Gröna Köpingen

Gillis Svullbuks julbord

december 10, 2020 at 11:47 f m 1 kommentar

I dag skulle vi egentligen haft ett reportage från ett klimatsymposium i Fagerhult. Gröna Köpingen (GK) var erbjuden att skicka en tvåmannadelegation klimatförändringsförnekare men man lyckades inte få fullt lag så detta får anstå en tid.

Det hastar mot jul. Vi ser det angeläget att Gillis Svullbuk får fortsätta med sitt reportage beträffande julbordets innehåll och fröjder, så vi fortsätter på den inslagna vägen

Förra gången redogjorde vi för det kanske viktigaste inslaget på julbordet:” Dopp i grytan” Nu har turen kommit till skinkan och här är det på plats med några varningens ord. Man hör ibland att det rekommenderas julskinka av vildsvin. Man ryser vid blotta tanken . Vildsvin bör jagas i stor omfattning och har man tagit död på en gris skall den naturligtvis ätas upp. Det går att äta det mesta av en vild gris men att använda en vild bakdel till julskinka är så långt från sund mathållning man kan komma. En skinka skall inte vara mager och smaklös utan den skall dallra av insprängt fett och ha en svål som är minst två tum tjock.

Här är råvaruanskaffningen inte alltid så enkelt. Ett slaktsvin som varit på slakteriet och kommer i retur i avlivat tillstånd väger ca120-130 kilo ( 95 kilo slaktvikt) Detta är alldeles för anorektiska vikter för att skinkan skall få den efterfrågade fetman. Nej det bästa och säkraste är att man föder upp sin egna julgris. Detta kan vara förenat med vissa bekymmer om man bor i lägenhet eller i ett radhusområde, men har man eget friliggande hus med garage går det normalt bra att ha bilen ute under grisens tillväxtperiod. Här finns ett antal fördelar. Man har kontroll över Nasses näringsintag och man kan nyttja matsvinn från det egna bordet. Man hinner bli god vän med  Nasse så denne anar inte oråd när husse kommer smygande med slaktmasken när tiden är inne, eller snarare ute för grisen. Detta är  en suverän slaktmetod för det blir inte den minsta tillstymmelse av illasmakande  stresshormoner i köttet.

Ja då har vi en stor , fet, förstklassig skinka som skall kokas och i sinom tid griljeras. Detta är en ganska enkel procedur som de flesta har kännedom om, men ett  varningens ord. Skär för guds skull inte bort något fett. Låt svålen vara tjock och orörd. Alla kockar med förståndet i behåll vet att det är fettet på, och i en köttdetalj som ger smaken. Renskuret, fettfritt kött är snustorrt och smakar frigolit. Nej överlåt ev. svålreduktion tills  skinkbiten ligger på tallriken. Har du tur och sitter bredvid en” stympare” kan du nog utan större övertalning få ta del den ratade, delikats svålen. Finns det något läckrare än riktigt, riktigt fet mat  som fullständigt friktionsfritt glider ner i gommen? Gott, nyttigt, hälsobringande.

Nästa gång skall det handla om sillinläggningar

Entry filed under: Diverse.