Gröna Köpingen

Glädjespridare: Positive Pelle

maj 16, 2021 at 7:12 f m 3 kommentarer

Förra veckan hade vi nöjet att presentera en av länets och kanske landets mest nöjde och positivaste medborgare: ”Belåtne Bert”. Presentationen har rönt stor uppmärksamhet och vi får skrivelser från personer som känner sig lite skamsna över att de ibland tänkt negativa tankar och inte kan uppvisa en så positiv grundsyn som Bert. Bert har på kort tid blivit ett föredöme, ja faktiskt något av idol.

Vi fortsätter på den inslagna vägen och presenterar idag  en annan glädjespridare och positivist  i grannskapet: ”Positive Pelle”. Vi har inte träffat denne man tidigare utan bara hört talas om honom på bygden. Vi beslutar oss för att söka upp vederbörande och anträder en sockengränskorsande resa, österut. Vi har inte annonserat vårt besök utan tänker överraska, till som vi hoppas ömsesidig glädje. Vi anländer till Pelles adress och stannar utanför dörren:

Det strömmar musik ut genom dörrens brevinkast. En alldeles fruktansvärd låt.” Vildandens sång” med Thory Bernards. Vi knackar på men får ingen respons, så vi stiger in oinbjudna.

På en soffa ligger Pelle och gråter hejdlöst. ” Hur är det fatt Pelle? Jag förstår att du gråter när du hör den här vidriga smörjan från 50-talet”

”Det är inte det. Jag är så innerligt trött och slut i själslivet. Jag har gått in i väggen. Jag är urless på att alltid vara glad och positiv. Alla förväntar sig att man alltid skall och flina och flamsa som Gustav Mandelman. Nej, jag vill ha en riktig depression och vara skitförbannad. Nu känner jag mig bara trött och utarbetad. Nja, något arbete har jag ju inte. Jag har sökt hundratals jobb och beskrivit vilka goda egenskaper jag har. ”Positiv, förändringsbenägen person som hela tiden söker utmaningar och ser framåt. Ser inga hinder och tittar aldrig bakåt.” Inte fan har det hjälpt. Kanske är presumtiva arbetsgivare trötta på alla floskler som de får ta del av i 99% av alla ansökningar.

Nej jag vill bli en riktig surkart. Förbannad på allt och alla. Någon att räkna med. Någon som inger respekt. Ingen lallande fåne som flinar hela tiden och håller med om allt. Jag vill se arg och respektingivande ut, ungefär som en bankdirektör eller en VD för ett börsnoterat bolag. Strama anletsdrag som utstrålar sarkasm, och missnöje med mindervärdiga underställda. Jag vill ägna mig åt förnedrande mobbning av medmänniskor som har det sämre ställt. Jag vill håna alla djävlar som inte har råd med en ståndsmässig Mercedes eller BMW, utan åker kring i rostiga gamla V70. Jag vill förakta alla stackars satar som inte dricker Champagne på måndagar utan slafsar i sig lättöl till stekt falukorv.”

Nu har ”Vildandens sång” klingat ut och Pelle matar istället in en ny skiva i CD-spelaren: ”Svag” med Viktor Lexell. Det verkar som om Pelle finner nöje i att plåga sig själv med så urusel musik som möjligt. Kanske är det för att döva sin ångest över egen oduglighet: ”Det finns de som är sämre än vad jag är”. (inte sämre än mej)

Vi lämnar Pelle med en gnagande oro. Tänk om det är så illa att även Belåtne Bert vantrivs med sin positiva roll och egentligen vill vara någon helt annan. En ultranegativ typ som är på kant med allt och alla. Någon som tror att alla är ute efter honom för att djävlas och göra honom illa. Helt enkelt en negativ stackare med paranoida drag. Vi hoppas innerligt att så inte är fallet utan vi ser fram mot nya möten med denne genuine solstråle:

Vi avslutar med att spela ”Vildandens sång” och ”Svag” så ni förstår hur plågad Pelle kände sig.

Entry filed under: dålig musik, Diverse, Hemma- Hos reportage.