Posts filed under ‘Agrikultur’

Lördagsafton

Nu förkunnar helgmålsringningen att arbetsveckan är slut. Vi återkommer ofta till denna gamla trevliga tradition som påminner om att det mesta var bättre förr. Då var söndagen vilodag och fram tills dess arbetade man i sitt anletes svett. Man hade inte tid att fundera så mycket, och hur man skulle” förverkliga sig själv” var inget som tyngde tankeverksamheten.

En stor del av befolkningen var på den gamla goda tiden sysselsatta med att producera mat. Bönder, drängar, pigor m.fl. Datatekniker, friskvårdskonsulenter och dramapedagoger var däremot en bristvara.

Klockan 18 på lördagen var arbetsveckan slut.Hästarna selas av, släpps på bete och sedan kanske drängarna tog ett dopp i någon sjö eller bäck. Om inte, så spelade det inte så stor roll för pigorna var kanske inte alltid så vältvagade de heller. För jakt på pigor var det tal om vid dansen i något vägskäl, där en oftast omusikalisk,halvfull bälgpinare stod för musiken. Det gjorde inte så mycket för det var den fysiska närkontakten med pigorna som lockade. Inte musiken. Inte så sällan kunde drängarna i dansens virvlar känna att flickorna hade lite runda magar. Då hade godsherren eller brukspatronen redan varit framme och drängarna kunde obekymrade om följderna få en frisläng.

Brännvinsbuteljer vandrade runt mellan valkiga nävar och snart hade modet stegrats till den grad att man vågade spöa upp någon utsocknes bondlurk som inte hade där att göra.

Så fortgick övningarna tills fram på natten när församlingen gradvis upplöstes och man vandrade parvis ut i naturen, eller upp på skullen, beroende på väderleken.Man blir lite tårögd och nostalgisk när man blir påmind om denna idylliska tid då allt var så mycket bättre

Nu lyssnar vi när GK-kapellets klockor förkunnar helgfrid och vi sluter ögonen och böjer våra huvuden i tacksamhet och vördnad över gångna generationers trägna slit som format vårt fantastiska kulturlandskap.Tack för alla vällagda stenmurar och odlingsrösen. Tack för bevarade hagmarker och ängar och tack alla kreatur för hävden av dessa.

I kväll hyllar vi dessa våra fyrbenta landskapsvårdare genom att lägga en bit oxfilé på grillen och skölja ner med en lagom kall lager och en sexa ”Piratens” ” Besk passar väl inte till oxfilé?” Jo, absolut.

Trevlig helg!

september 5, 2020 at 5:03 e m Lämna en kommentar

Invasivt

Måndag ,och livet leker. Men. Vi blir lite bekymrade när vi läser dagens tidning där man uppmärksammar ett par nya invasiva arter: Parkslide och Svarthövdad snigel. Parklside har funnits en tid men snigeln är, om vi förstått rätt, relativt ny.

Enligt beskrivning är parkslide något alldeles förfärligt. Underminerar husgrunder och sprider sig ohämmat och är näst intill omöjlig att bli av med. Man får gräva bort flera kubikmeter jord och hantera avfallet med största omsorg. En sak efterlyser vi i sammanhanget: Det nämns inget om kemisk bekämpning, ex. Roundup. Fungerar det så borde det vara en bra lösning även att man inte skall använda gift i onödan. Man skall ha i åtanke att det mesta av den mat vi stoppar i oss har odlats på jordar som behandlad med klyfosater. Då är lite Roundup på parkslide inte hela världen.

Svarthövdad Snigeln är ny och relativt okänd men den lär fungera ungefär som ” Mördarsnigeln”. Inget att ha egentligen, men så blir det med ohämmad import av diverse växter: Bloggen har sagt det tidigare: Stäng gränserna för varor, tjänster, folk och fä.

En annan växt som bör räknas till de invasiva, är vanlig gran (picea abies) som sprider sig ohämmat, även på mark som inte är lämplig (tallmark). Tyvärr sker detta oftast med mänsklig hjälp: Stoppa detta vansinne.

Värst är kanske trots allt: Ruccolasallad. Den dyker upp överallt där den inte har att göra. I sallader, till kött, i soppor , ja överallt sprider den sin beska smak och vidriga stank . Har vi lite tur kanske det visar sig att den svarthuvade snigeln är förtjust i Ruccola. Inget ont som inte har något gott med sig.

oktober 28, 2019 at 12:48 e m Lämna en kommentar

Troende och vetande

” Vem vet, inte du, vem vet , inte jag”…….. sjöng en gång Lisa Ekdal, fast vi vet inte varför. Lite speciell röst som skaver i hörselgången, ungefär som en Finnspets som står och skäller i hundgården dagarna i ända. Nåja. Smaken är olika.

Troende är nog mer förekommande än vetande. Nu menar vi inte den religiösa varianten. Den lämnar vi gärna därhän.

Det är många som uttalar sig tvärsäkert: ”Så är det”. Man kan inte veta allt vilket också gäller bloggredaktören hur konstigt det än låter. Men en del kunskap har vi, och om någon säger en sak som vi i kraft av vårt vetande i denna fråga finner märkligt, kan man fundera på hur det förhåller sig med annat som påstås, och som vi inte är så insatta i. Är också detta fel eller tveksamt?

Ett exempel: Vi har fått ögonen på en lite komisk och udda bloggare , Henrik Jönsson som i ett inlägg om ” Ekologisk odling påstår följande:” Ekologiskt odlad potatis kräver mer fossila bränslen vid ex. plogning.”   Plogning? Man plogar snö och plöjer jord men låt oss strunta i denna, lite genanta kunskapsbrist.

En potatisodlare plöjer jorden en gång. Mestadels på hösten, men också på våren under vissa omständigheter. Efter erforderlig bearbetning (harvning mm) odlar han antingen ekologiskt eller konventionellt. Det ena förbrukar inte mer diesel än det andra, i detta läge.

Men sett över tid så gör frånvaron av pesticider att ogräs måste bekämpas mekaniskt och man kanske behöver lägga jorden” i träda” en odlingssäsong. Detta kräver upprepad bearbetning(harvning) men man ”plogar” (plöjer) mig veterligen inte upprepade gånger . Nu kan man tycka att detta är en petitess. Javisst, men det väcker som sagt en misstanke om att annat som framförs, och som man inte har kunskap om, också är fake news.

Det är osannolikt att jag har fel beträffande plöjningen, men skulle så trots all vara fallet och detta kan ledas i bevis skall ni få sätta mig” i stocken” utanför kyrkan en söndagsförmiddag: Jag kommer inte att bli speciellt bespottad för Gudstjänstbesökarna är normalt ganska fåtaliga.

I morgon är det måndag. Härligt

mars 17, 2019 at 1:01 e m Lämna en kommentar

Allvarlige Alvar

Det var ett tag sedan vår vän, Alvar Alvarson, fick komma till tals. Det kanske kan vara dags att Alvar förmedlar lite tankar från glesbygden.
”November sveper in landskapet i en grå, blöt filt”. Så brukar det låta när någon lite poetiskt skall ondgöra sig över dis och dimma. Jag tycker det är en ganska skön filt, som kanske inte värmer kroppen, men sinnet. Det är en trevlig månad med opretentiös färgskala, om man tar sig tid att titta efter. Det gör inte medborgarna, utan de lägger energi på att beklaga att man inte bor i Grekland eller Italien. Ja men flytta dit då, och gå inte här och gnäll.
Vi tror trots allt att flertalet, vid djupare eftertanke, är tacksamma över att bo i Sverige med dess fantastiska årstidsväxlingar. Inte minst vi här på landet, gläds av naturliga skäl åt dessa.
Det är ganska lugnt nu sedan jag sålt mjölkbesättningen och planterat igen åker- och ängsmarken. Att det nu växer gran istället för midsommarblomster retar naturligtvis allmänheten, men det tar jag lätt på för det är samma individer som gnäller över höga livsmedelspriser och som predikar att det är fel att utnyttja ”de stackars djuren” genom att tulla dem på mjölk och för att i slutänden slakta och äta upp de stackars kossorna. I ”Termometern kunde vi för ett tag sedan läsa en insändare som ifrågasatte om mänsklig konsumtion av komjölk var nyttig. Vidare upplystes skribent om att en ko eller tjur kan bli uppemot 25 år gammal om de inte skickas till slakthuset i förtid. Det är inte bara möjligt, utan troligt att stor konsumtion av komjölk inte är så bra för hälsan, och ett fäkräk kan säkert bli en glad gammal pensionär. Men utan mjölkdrickande och köttätande blir det lite knepigt. Vi förväntar oss ingen djupare eftertanke på en del håll men det vore intressant om de kunde ge svar på följande fråga. Vem skulle vara så elakartad korkad att han eller hon höll kreatursbesättningar bara för nöjes skull och för att ”bara” hålla ängar och hagar betade och öppna? Ingen misstänker vi, men här finns plats för privata, ideella initiativ. Nu vänder vi oss inte till blåögda ”gröna-vågare” som skaffar sig ett dussin får, en spinnrock och en vävstol för att förverkliga sig själva i Sörgårdsidyllen. Dessa ger upp lite för lätt och är snart tillbaka i storstadens larm. Nej det behövs lite mer stake än så.
Man får nog inse att alternativen för att behålla ett öppet landskap inte är så många. Antingen rationellt lantbruk med djurhållning eller så blir det skog. Någon riktig fullblodsidiot kanske bygger golfbana. En lösning vore att en förskräcklig massa statligt eller kommunalt avlönade skogsarbetare rände runt med röjsåg och höll efter lövsly för att förhindra igenväxning, men då skulle det bli ett helvetes liv. Dels från sågarna men också från skattebetalare som skulle få en väsentligt högre skattebörda eftersom röjning av gigantiska arealer skulle kosta ansenliga summor.
Nej. Låt ett hyggligt rationellt och lönsamt jord- och skogsbruk sköta både produktion och landskapsvård.
Vi har inget emot att en och annan eldsjäl bedriver ”musei-lantbruk” här och var. Små byar, väst och nord-väst om Oskarshamn är goda exempel på småskalig drift där man kanske inte bärgar fantomskördar, men man gör en stor insats för den biologiska mångfalden och bevarandet av gammal agrar odlings-kultur. Fäboddriften norröver är ett annat exempel. Dessa människor gör ett stort, förtjänstfullt arbete. Ge dem ekonomiskt stöd. Det har de kanske redan, men då kan de gärna få mer. Mycket mer. Vi betackar oss dock för ”Hästmannen” och ”Kokvinnor”. De är inte representativa för småskaligt lantbruk, och det är skamligt att exponera sådana existenser.
En sak bör man komma ihåg. Skulle livsmedelsbehovet tillgodoses med primitiva, men kanske trivsamma brukningsmetoder, blev det nog ganska tomt på hyllorna i våra köpcentra.
Ekologisk odling stör oss inte heller, bara konsumenterna vill betala vad det kostar. Däremot störs forskare vid SLU. Ett antal av dessa har i dagarna deklarerat att ekologisk odling minsann inte är någon frälsning för mänskligheter. Vi lämnar detta därhän för tillfället och vi nöjer oss med att påpeka att storfräsarna på Sveriges lantbruksuniversitet kanske inte i alla lägen skall betraktas som innehavare av facit. Skogliga enheter vid SLU har under årens lopp presenterat en del som nog kan ifrågasättas. Det finns risk att även de på jordbrukssidan lider av samma åkomma. Forskare är inte så sällan lite publicitet-kåta och då är det lägligt med braskande nyheter.
Ekologisk verksamhet har nog både positiva och negativa effekter. En sak är solklar. Bruket av kemikalier skulle minska drastisk vid storskalig eko-odling. Detta skulle bl.a. gynna fältviltet och det är en pluspost som väger tungt. Mycket tungt. Tänk att än en gång i livet få se en Vorsteh eller Pointer fatta stånd framför en Rapphönskull i stubben. Det är en nåd att stilla bedja om för en gammal jägare. Nu jagar jag i och för sig inte längre i någon större omfattning. Snart hänger jag kanske undan bössan för gott. Ja inte hänger upp, utan ställer in i vapenskåpet. Myndigheten lägger betydande resurser på att kontrollera legala vapeninnehavare, och det är kanske bra, men än effektivare vore det förmodligen om man lade lite mer krut på alla illegala vapen som förs in i riket och som med lätthet kan köpas av den som är hågad, i princip överallt, till tämligen facila priser.
Varför jag i stort sett slutat jaga tar vi en annan gång. Det har inget med blödighet eller samvetskval att göra utan beror på andra faktorer.”

Tack för detta, Alvar.
Vi som känner Alvar som en nästan fanatiskt intresserad småvilt-jägare och hundvän är naturligtvis väldigt nyfikna på orsaken till reträtten från Dianas stigar. Vi hoppas på ett klarläggande.

november 26, 2014 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Storskalig skada

Allt skall vara så stort nu förtiden. Ja, kanske inte allt, men mycket. Storskalighetens baksida manifesterades på ett minst sagt originellt sätt i dagarna på en gård i Tyskland. Vid första anblicken av rubriken: ”Kofisar sprängde lada” trodde vi först att det handlade om någon terrorist från Balkan. Balkaner (heter det så?) brukar ha liknande namn. Kozar, Kostelic etc. så varför inte Kofis‘ar?

Nej, det handlade faktiskt om ko-fisar. Enligt Reuter hade 90 kossor på en gård i Rasdorf åstadkommit en unison vädersläppning som orsakade exposition och brand, när metangasen antändes av någon form av statisk elektricitet. Om besättningen bestod av just 90 djur, eller var större, kunde vi inte utläsa av texten. Rimligtvis var de fler kossor, för sannolikheten att hela besättningen på 90 individer skulle fisa samtidigt förefaller orimligt liten. Nittio kor är i dagens läge inte så många. Det handlar ofta om flera hundra.

Hur som helst så vi här ett exempel på storskaliga nackdelar. Det är lite sorgligt att 10-15 mjölkproducenter skall ersättas av en enda. Orsaken är att vi konsumenter inte vill betala skäliga penningar för våra livsmedel varför man måste bedriva storskaligt ”industrijordbruk” för att få lönsamhet i denna gröna näring. I stället för att ha kossorna utspridda, får man nu köra gödseln land och rike runt för att bli av med restprodukten. Miljövinsten med detta kan diskuteras.

Orsaken till expositionen i Tyskland uppges vara dålig ventilation. Nu föds en idé på vårt entreprenöriella hjärnkontor. Skulle man inte kunna samla fisarna i en stor behållare för senare energiutvinning?

Idén kanske redan finns.  Den var dock inte kläckt på sextiotalet, då ett logement på F12, en torsdagskväll, säkert producerade gas i en utsträckning som kunnat värma upp ex. hela marketenteriet. Ja i omvandlad form, naturligtvis.

Någon risk för exposition i ”Hästmannens” stall, som vi minns det från Gerdehags första film om denne säregne hästkarl, förelåg nog inte. Minns vi rätt så var det nog välventilerat genom väggspringorna.

Det är naturligtvis en personlig tragedi för mannen, att bli av med sina kära hästar. Vi har inte sett den senaste filmen, där det skall ges en bakgrund till det kloka alt. okloka beslutet att ta hand om djuren. Vi på bloggen lever i den kanske lite naiva föreställningen att myndigheterna inte i alla lägen är ute efter att djävlas.

Vi minns en sekvens från första filmen där han hörde in ”hö” som stått krakat ute, till mitt i vintern. Gav han det till sina hästar skall han nog inga hästar ha. Det luktade mögel ända in i biosalongen.

Vi har en lite kluven inställning till Gerdehag. En duktig filmare som producerar fantastiska bilder. Vi kunde stå ut med ”Hästmannen”. ”Kokvinnorna” blev för mycket. Att hänga ut ett tragiskt människoöde på det sättet är osmakligt.

Filma på du Gerdehag, men välj gärna andra motiv. Det går att med vackra bilder skildra det verkliga livet på landet, så att en alltmer urbaniserad befolkning får se hur det går till, på riktigt, på den svenska landsbygden. Varken Hästmän, Kokvinnor, ”Bonde söker fru” eller ”Farmen” ger en rättvis bild.

februari 2, 2014 at 5:24 e m Lämna en kommentar

Vilt svin-möte

När detta skrivs vet vi att Allvarlige Alvar fick rätt i det mesta beträffande ”Vargmötet” i Västerled. Det som inte stämde var att vargens tillskyndare saknades i publiken. Dessutom presenterades, mot förmodan, siffror över kostnaden för effektiv, storskalig utstängsling av varg: 1,2 miljarder kronor. En ansenlig mängd pengar.

På onsdag, på samma plats, skall Vildsvinet diskuteras. För er som inte kan närvara kommer Alvar här med en resumé av det ännu inte inträffade.

Än en gång tittar vi på de olika karaktärer som slutit upp:

De enda riktigt godhjärtade, renläriga, ”Naturvännerna” som spyr galla över jägare och jakt finns inte på plats i högre grad. Någon ensam liten lågmäld individ trycker i ett hörn men gör inte mycket väsen av sig. Att jakt på vildsvin, eller ”Grisarna” som jägarkåren föredrar att kalla dem, inte upprör, beror på att många drabbas, eller åtminstone har bekanta som råkar ut för uppbökade gräsmattor etc. När problemen tränger sig på det egna jaget blir det andra tongångar. Då är acceptansen inte lika självklar längre. Flertalet är numera dessutom rädda för att gå till skogs för att ex. plocka svamp. Man fruktar ett möte med någon illasinnad galt.

Här kan vi passa på att påstå att det inte är en fråga om, utan när, den första dödsolyckan orsakad av vildsvin inträffar. Risken är inte stor och man kan använda samma logik som min hustru, när hon påpekar hur försvinnande liten risken är att man skall råka illa ut i en flygolycka.

Resten av mötesdeltagarna fördelar sig på följande kategorier:

Först har vi de tvärilskna jordbrukarna som inte jagar själva: De ser naturligtvis grisarna enbart som ett enda stort elände. Ett elände som till viss del kunde mildras om de upplät grisjakt till intresserade utan att kräva ekonomisk kompensation.

Sedan har vi nästa gäng. Jordbrukarna som själva jagar vildsvin. Även dessa har naturligtvis bittra erfarenheter av uppbökade vallar och stenar i tröskorna. Ett helvete som kostar tid och pengar. En del av dessa lägger mycket tid på nattlig åtel och skyddsjakt. De är beundransvärt effektiva och skickliga. Skottlistorna blir imponerande och även om varje skott inte resulterar i en död gris blir det en ansenlig köttmängd. Skytten själv kan inte tugga i sig allt, utan flertalet slaktkroppar säljs. Enligt lagen skall de avyttras till auktoriserade viltuppköpare till relativt lågt kilopris. Det är inte så läskande, därför säljs en hel del grisar till privata, hugade spekulanter till betydligt högre kilopris, trots att det än så länge är förbjudet. En korkad lag som bör ändras. (Om det nu inte redan är gjort. Eskil E. har grymtat om det.)

Vi har inga som helst problem med detta. Inte alls. De har lagt ner mycket tid och möda på sina döda grisar. De är värda varenda krona. Vi retar oss bara på en sak. Räknar man ihop intäkterna från jakten så blir det i vissa fall en icke helt försumbar kompensation för skador på vallar och spannmål. Denna inkomst räknar man dock inte, men borde tas med i beräkningen när vildsvinsnotan summeras.

Nästa grupp på bänkraderna är de hel-förbannade arrendatorerna utan jakträtt. Det är lätt att förstå deras frustration. Inte sällan beror deras situation på att markägaren arrenderat ut all jakt till ex. Danskar eller andra utsocknes, som kommer hit ett fåtal dagar för att jaga älg och råbock. Vildsvinen dör inte av detta.

Ibland har arrendatorerna gjort sig omöjliga gentemot markägare eller jakträttsinnehavare genom dumdryg, uppfodrande framtoning och då får de väl i rimlighetens namn skylla sig själva om de har skurit sig. En markägare eller jakträttsinnehavare som blir idiotförklarad blir av lättbegripliga skäl inte speciellt positivt inställd.

Det har diskuterats om inte arrendatorer skulle få rätt till skyddsjakt på gris, på mark där de eljest inte har jakträtten. Blir detta verklighet kommer dagens problem och trätor att framstå som en mild västanfläkt vid en jämförelse.

Sist men inte minst har vi jägare utan engagemang i, eller intresse av, jordbruk. Dessa ser ”grisarna” enbart som ett trevligt och värdefullt jaktobjekt. Det anlägger åtlar i mängd. Inte bara till antal utan också till foderinnehåll. I veckan observerade vi en transport bestående av bil och släp, fullastat med sockerbetor. På väg norrut. Vi noterar detta varje år. Finns det sockerbruk i detta väderstreck?  Det är mig obekant, men en rimlig gissning är nog att betorna skulle användas till vildsvinsmat.

Jägarna frossar och trivs med ett nytt, talrikt jaktobjekt, och kommer fällor eller andra alternativ för effektiv decimering på tal blir man uppbragda och börjar prata om djurplågeri och PSE-kött. Samma jägare som jagar räv och grävling med levandefångst-fällor. En fundering: Motståndarna till fällfångst försummar inte att framhålla att köttet får höga PSE-halter och därigenom blir oätligt. Man hör aldrig någon som pratar om höga halter i vildsvin som haft en Laika hängande i skinkorna en halv dag. Märkligt.

Så där ungefär, ser i stora drag mötesdeltagarna ut. Även nu kommer debattens vågor att gå höga. Ja så höga att de hotar den omtvistade invallningen mot Emån.

Jag sticker i likhet med ordinarie blogg red. ut hakan och påstår följande, som en möjlig väg att hålla vildsvinsstammen på en ur alla synvinklar acceptabel nivå.

Markägare som arrenderar ut sin jakt till ex. utländska jägare skall ställa krav på dessa. Jaga vildsvin eller acceptera att dela arrendet med andra jägare. Här får jag nog tycka att markägarna är lite korkade. Varför differentierar man inte arrendet? Vildsvinet är ett exempel. Småvilt ett annat. Varför arrenderar man inte ut ex. harjakten till intresserade stövarjägare. På marker med ”utsocknes” jakträttsinnehavare har haren inte behövt lämna daglegan i mannaminne. Här finns det pengar att göra för sluga markägare. Själv skulle jag gärna betala en hygglig penning bara för harjakten på goda marker med glest vägnät. Naturligtvis också fria från varg.

Fällor. Nu reser sig nackhåren på åteljägare och ägare till mer eller mindre olämpliga grishundar. ” fy fan. Det är oetiskt. Inte skall man fånga högvilt i fällor! Jag är hundraprocentigt, nej två hundraprocentigt säker på följande. Om man kunde fråga ett vildsvin vilken av följande hädanfärder han skulle välja kan svaret bara bli ett.

Alternativ 1: Jag går in i en fälla, av godkänd modell, som inte skadar mig under fångenskapen. Lite tråkigt det här. Jag gör fruktlösa försök att ta mig ut men resignerar snart. Sen kommer det en fångstman och jag hinner bara uppfatta en ljusstrimma när avfångningsluckan öppnas. Sedan är allt svart.

Alternativ 2: Har min daglega i en grantätning. Plötsligt kommer det en starksprungen stöthund. Jag hinner inledningsvis inte undan, utan jycken biter fast i ena skinkan. Nåja. Snart har jag fått upp ångan och hunden skalas av mellan ett par stammar. Gjorde lite ont det där. Pang! Det bränner till i buken och jag tappar för ett ögonblick kontrollen. En yngling som ”förläst” sig på jaktvideor där grisarna kultar lätt och elegant för skott som aldrig borde skjutas, har smetat iväg en grov halvmantel som rensat ur hälften av tarmarna. Hunden har av någon anledning lagt av och jag får efter ett tag möjlighet att gå i sårlega. Djävlar vad det börjar göra ont. Efter ett par dagar har ris och undervegetation rensat ur det kvarvarande bukinnehållet och jag dör en kvalfylld död. Bortglömd, bortslarvad, till ingen nytta.

Det vore intressant att låta en s.k. djurkommunikatör fråga, vilket frånfälle grisen skulle välja. Svaret kan bara bli ett.

Nu sticker jag ut hakan igen, ännu längre. Jag är fullständigt övertygad om att enda sättet att komma till rätta med överstora vildsvinsstammar är fällor. Inte smått skit som fångar enstaka djur. Nej fångsthägn, övervakade av en eller flera skyttar. Efter noggrann åtling kanske vi har tio- femton grisar inne i hägnet. De vaktande jägarna stänger porten och grisarna avlivas. Ingen gris behöver springa runt bukskjuten i terrängen och vi har nått ett resultat som kräver en förfärlig massa jakttimmar med normala metoder. Inte kul, ingen jakt, bara slakt. Men effektivt.

Detta kräver naturligtvis samverkan över stora arealer. Skulle en ensam markägare fånga 10-15 grisar i ett svep, på egen mark för egen ”konsumtion” kommer avunden som ett brev på posten. Även bland de som enbart ser grisarna som ett evigt helvete.

Ett antal hägn byggs, jämt fördelade över ”vildsvinsförvaltnings-markerna” och bytet fördelas efter markinnehavets storlek. Det krävs rel. många hägn så att ev. ”åskådare” bland grisarna hittar alternativ och hinner glömma den otrevliga upplevelsen.

Detta förfaringssätt, som inte har ett skit med jakt att göra, skulle kunna tänkas decimera antalet till en hanterlig nivå, och en begränsad population skulle återge vildsvinet status som ett förnämligt, lite exklusivt jaktobjekt. Som det nu är, ses vildsvinen bara som skadedjur och ohyra, och behandlas därefter.

När vildsvinsstammen, av sakkunniga ”inventerare” bedöms som lagom och hanterlig igen, drar myndigheterna in fångstillståndet, tills nästa överetablering, om den nu inträffar. Lite byråkrati och skit, men bättre än idag.

Betydligt färre grisar ger hanterliga skador och en trivsammare jakt.

Fy fan. Nu har man fått många ovänner, men jag struntar i det. Jag tröstar mig med vetskapen om att jag har rätt.

PS.

Ett utbrott av svinpest skulle förmodligen rensa bort en del av vildsvinen. Tyvärr skulle nog en hel del av deras tama släktingar röna samma öde, så det skall vi inte önska oss. Sverige har varit fritt sedan 1944. Från svinpest alltså, och vi hoppas att det så förblir.

DS.

november 12, 2013 at 11:06 e m 2 kommentarer

Höstkänning

Lite kallare. Det är skönt. Det skall inte vara 27 grader varmt i september. Personer som har sol och bad som hobby, tyckte det var bra. De fortsatte att exponerar sig för ultraviolett strålning och väta och dra på sig urinvägsinfektion, melanom och annat elände.

Flyttfåglarna är slugare än så. De känner på sig när det är dags. Svalorna som nyss satt på elledningarna som nottecken i en aning entonig melodi, är nu borta. Lite sorgligt tycker somliga. Inte alls. Det vore sorgligare om de stannade kvar. Utbudet av insekter är minst sagt magert på vintern och om de inte flyttade gick vi miste om glädjen att se dem komma tillbaka nästa år.

Vi skall inte fördjupa oss i naturen, den låter vi Allvarlige Alvar ta hand om. Alvar skall få utökat svängrum. Av två skäl. På statistiken ser vi att inlägg som handlar om skog, djur, jakt mm. är populära. Alvar har dessutom genom ändrad produktionsinriktning fått mer tid att ägna sig åt gästspel på bloggen. Vi ger Alvar ordet:

”Nä, nu skiter jag i det här! Inte i bloggen. I jordbruket.

I snart en mansålder har jag brukat fädernejorden, efter bästa förmåga. Jag har inte vilat mig över hövan utan gjort mina dagsverken med råge. Men, jag har gjort det med glädje och jag gnäller inte. Det har varit fantastiskt. Jag har älskat mina djur, som samtidigt som de gett mjölk och kött, hållit hagar och ängar i hävd. Hagar och ängar som tätortens invånare gästat med sina picknickkorgar, och där kunnat njuta av blomsterprakten. Skapad av mular och lien. I kanten mot stenmurar och byvägen har de vid midsommartid kunnat plocka blåklint i den zon som jag skonat från växtskyddssprutan. Inte bara med tanke på midsommarfirare utan också för att spara lite ”ogräs” och insekter till fasanerna och andra behövande.

Vad gör tätortsborna när de tuggat ur sin korg och plockat sin blåklint? Jo då skall de hem och tända midsommargrillen. I charken står de och väljer och vrakar. ’Helgrillad fläskfilé vore inte så dumt. Få se här: Ursprung Sverige. 139:-kilot. Fy fan va dyrt. Dessa djävla bönder. De får ju en massa bidrag så de borde kunna hålla ett rikligt pris.  Men se här! Här har vi dansk fläskfilé för 89:- Den får det bli.’

Köttbiten åker på grillen. Efter några öl och snapsar blir de lite gråtmilda och sentimentala och resonemanget kommer in på ett reportage man sett på TV som visar om hur man behandlar slaktdjur utomlands. ”Det är ju fullständigt förfärligt, stackars arma djur: Hur kan detta få fortsätta?”

Nu vet jag exakt hur det låter ute i folkhemmet. Jag skall dra det, så är det gjort: ’Men låginkomsttagare med många barn som har det knapert. De har inte råd att äta svenskt kött.’  Det har de kanske inte och det är naturligtvis tråkigt. Men då skall man inte hålla på att ondgöra sig över dålig djurhållning i lågprisländerna. Kvalitet och god vård kostar. 

Som sagt. Nu skiter jag i detta. Jag har pension, så jag reder mig. Jag är inte hämndlysten men jag skall ge tätortsborna en läxa. Om de nu inte uppskattar ett öppet landskap och vill vara med och betala vad det kostar med god djuromsorg skall de slippa. Jag skall plantera gran på hela gården. Ända intill byvägen. Ner till strandkanten mot sjön. Snart skall orkidéerna och midsommarblomstren ersättas av mossa och röksvamp. Det enda som trivs i en välsluten granskog på gammal åkermark. Själv skall jag sitta och rulla tummarna och se hur granarna växer. Det blir kanske lite jobbigt om några år, vid jultid, för då kommer tätortsborna och skall hugga sin gran. En verksamhet som de tror ingår i allemansrätten. Nåja. Jag skall nog kunna freda både mig själv och granarna. Det blir säkert bra med det.

Nog för idag. På ledig tid, som det blir mycket av nu, skall jag blogga om skogsbruk, djur, natur, väder och vind när Bosse ber mig. Det blir nog ett inlägg om jakt härnäst”.

Vi tackar Alvar för detta. Nog låter att han lite bitter och ilsken, men får han skriva av sig om jakt och hundar nästa gång, så blir nog humöret bättre.

oktober 3, 2013 at 12:54 e m Lämna en kommentar

Landsbygd och lantliv

Vi viskade om att Allvarlige Alvar skulle ge ytterligare kommentarer beträffande LRF:s sammandragning i Blomsterhålas folkets Hus. Det passar bra idag för ordinarie besättning ligger mellan lakan. Inte som förströelse utan efter ett tillslag av svininfluensa. Vi har inte vaccinerat oss trots att sjukdomens benämning antyder att vi tillhör riskgrupperna.

Utöver tidigare kommenterad vildsvinsdebatt kom andra spörsmål upp efter frågor från publiken. Det gällde stenmurar, reservatsbildning, vindkraftverk, bredbandsutbyggnad, produktionsmål kontra bevarandeintresse inom skogsbruket och lite till. Vi vet att Alvar var i publiken så vi ber honom om en kommentar. Alvar har ordet.

”Någon i publiken förde stenmurar på tal. Förmodligen för att han såg dessa som ett bekymmer. Vi behöver inte diskutera om stenmurar skall rivas eller inte. Lagen ger dem numera ett oinskränkt skydd och det är nog bra i de flesta fall. En vällagd stenmur är ett magnifikt äreminne över svunna generationers oerhörda slit. Man känner sig ganska liten och onyttig vid anblicken. Skall dessa inte bort för att gynna ett rationellt jordbruk? Normalt sett inte, annat än i extrema undantagsfall. Självfallet måste grindhål kunna vidgas så att en modern maskinpark kan passera men i övrigt är det ”locket på”. Till glädje för de flesta, inklusive växter och djur som gynnas av solexponerade murar. Jag tror nog att även brukarna, sett över tid, är vinnare. Man får ingen stödersättning för alla de murar som man byggde skogsbilvägar av innan biotopskyddet trädde i kraft.

De öländska kalkstensmurarna vill jag inte uttala mig om eftersom jag är dåligt påläst. Möjligtvis verkar det väl rimligt att en mur som tidens tand raserat till en diffus stensträng skall kunna tas bort om det omöjliggör ett rationellt brukande att ha den kvar. Lantbrukarna måste vara rationella om de skall kunna producera livsmedel till ett pris som vi småsnåla konsumenter är villiga att betala. En annan man i publiken ifrågasatte varför man inte efter några år får ta bort stenhögar som man kanske själv makat ihop med frontlastaren utan krav på prydlig stapling. Ja, det kan man i vissa fall undra. En tjänsteman på länsstyrelsen förklarade en gång att varje epok skall speglas i landskapet. Kanske står man om ett halvsekel vid något röse och förundras över att man förr fick slösa diesel på att köra tunga maskiner för att samla sten. Vem vet.”

Vi tackar Alvar för detta. Det här med landsbygd och lantbruk är intressant. Vi skall vid senare tillfälle be Alvar kommentera andra frågor som dryftades vid LRF-mötet.

Vår hädangångne vän Nils Norrälv efterlämnade ett kväde från 90-talet. Det var en turbulent tid med EU-anslutning och Dinkenspilare som lurade i folk hur bra all skulle bli om vi gick med. Inte minst lantbrukarna skulle få gyllene tider med skyhöga producentpriser på svin och nöt, fritt från galen kosjuka. Nils dikt har tidigare publicerats i organet ”Ortfiskenytt”, tror vi. Om så är fallet så blir det en nyttig repetition, som påvisar faran med att avhända sig ex. stenmurar, som senare kunnat generera viss ekonomisk vinning i form av EU-bidrag.

Tankar på tomten

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Allan sover i enslig gård
Djupt under midnattstimma
Snön lyser vit på fur och gran
Nu vaknar Allan som han är van
Numera han vaknar om natten
I behov av att kasta sitt vatten
 
Midvinternattens köld är sträng
Stjärnorna gnistra och blinka
Allan har kravlat sig ur sin säng
Till husknut i avsikt att pinka
Allan vandrar sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Han fumlar med gylfknapp på tvären
Rätt trängd av prostatabesvären
 
Slår så en sjua mot mangårdsknut
Gul mot den vita driva
Tittar som mången natt förut
Upp emot månens skiva
Tittar mot skogen där gran och fur
Drar kring gården sin dunkla mur
Grubblar fast det ej lär båta
Över en underlig gåta
 
Vad grubblar han på där han frusen står?
I färd med sitt nattliga pyssel
Jo, scenen gör att hans tankar går
Till ”Manneken-Pis” uti Bryssel
Mot Bryssel och EU går tankens färd
Med koppling till bygden och hemmets härd
Åt detta han ägnar sitt grubbel
EU, bidrag och trubbel
 
Han tänker på slit under år som flytt
Han trälat från arla till kvälla’
Och varje år har han redskap bytt
Till större och mer rationella
Han odlingshinder schaktat väck
Alléer, stenmur, träd och häck
Sen traktorn gått fram och tillbaka
På fält som var’t kala och raka
 
Midsommaraftons hö var torrt
Från regnet han räddat det mesta
Allt medan alla de andra rest bort
Till skärgår’n att supa och festa
I lagårn han vandrar sin tysta ban
På morgon, på kvällen och mitt på dan
Fast kossorna är ganska rara
Så är livet tungt, det agrara
 
Men. ”Rösta för EU så ska allt bli
Så bra” sa han, Dinkelspilen
”Då glider ni omvärlden lätt förbi
Så flott uti EU-gräddfilen
Ert fläsk det säljer ni sen så lätt
Och ägg från hönor som fritt har sprätt
Och köttfärsen blir inte malen
Av kossa som kanske är galen”
 
Ja, EU skulle vår frälsning bli
Och lyfta oss alla ur träsket
Man skulle bli från bekymmer fri
Och få högsta priset på fläsket
Hur gick det då sen? Jo, det är ju känt
Producentpriset sjönk cirka 40 procent
Vår frihet blev än mer beskuren
Likt hönsens, som trängs uti buren
 
Det enda som nu ger nån’ EU-peng
Är ans utav stenmur och diken
Samt hamling av träd uti hage och äng
”Det tror faen att man är besviken
På det som jag nu kunnat leva flott
Det högg jag ner och rensade bort
Och stenmurarna längs med gatan
Blev vägfyll i skogen. Fy satan!”
 
Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Ånyo han slumrar i enslig gård
Ännu nån efternattstimma
Månen vandrar sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser gul på stället
Med kvävet i kretsloppsamhället
 

februari 21, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Svinaktigt igen

Allvarlige Alvar har ordet.

En kommentar till Anders kommentar. Jag hoppas å det grövsta att mitt uttalande om ”enfaldiga frågor” inte uppfattades som att jag tycker att det är en utmärkande egenskap för lantbrukare och markägare i gemen. Det är i så fall djupt olyckligt och bör rättas till. Det är få yrkeskategorier som jag hyser större respekt och vördnad för. Det är några få som jag tycker resonerar lite skevt i en besvärlig situation. Nu är detta sagt.

Jag är inte påläst vad beträffar Jägarförbundets förvaltningsplan 2008 men jag misstänker att det handlar om möjligheten att tjäna en hacka på vildsvinen som kompensation för de olägenheter som grisarna för med sig. Kan man erbjuda jakttillfällen som hugade jägare betalar för så är det självfallet en god affärsidé som man bör ta till vara. Nu har det nog hänt en del på senare år som kanske ändrat förutsättningarna. Vildsvinsjakten är inte speciellt exklusiv längre och köttvärdet för avsalu är inte bedövande när trikinprov och transport till Viltgrossisten är betalt. Det som för inte så länge sen var nytt och spännande är nu en enformig plikt.

Går det att hitta intresserade, betalande jägare till den numerär som krävs? Om ja, så är det jättebra. Det kanske går att ordna med intensiv marknadsföring. Som det är nu lyser de med sin frånvaro i stor utsträckning. Om dessa nu inte finns så vidhåller jag att det är en god idé och arbetsavlastning att erbjuda fri jakt till intresserade. Det gamla konceptet att ”skjuta till hälften” kan väl kanske vara gångbart. Då blir det en köttbit även till markägaren. Att lägga på grillen och avnjuta medan den frivilliga styrkan skyddsjagar.

februari 12, 2013 at 8:56 e m 1 kommentar

Svinaktigt

GK-bloggen bad Allvarlige Alvar att skriva något om de nu så aktuella vildsvinen. Det gjorde Alvar och Bloggen har haft inlägget liggande för publicering vid lite stiltje på nyhetsfronten. Nu behövs ingen publicering. Det Jonny skrivit är i stort sett identiskt med den information som gavs i Blomsterhåla folkets hus vid en träff anordnad av bl.a. LRF. Välbesökt och trevligt. Vi tackar inblandade arrangörer.

Landshövdingen visade upp sig. En synbarligen trevlig och jovialisk typ som vi gärna svingar en bägare med vid tillfälle om han har vänligheten att komma med en inbjudan. Åke Rolandsson höll i tömmarna och gjorde det med sedvanlig bravur.

Åter till vildsvinen. Vi kan vid tillfälle ta med Alvars inlägg för att bevisa att de som framträdde i Folkets Hus har rätt. En liten reflektion bara som komplement.

Elaka tungor brukar göra gällande att bönder gnäller. Det är sällan sant, utom när det gäller vildsvinen. Det gäller inte alla men många. Lantbrukarnas bekymmer med grisarna är ställt bortom allt tvivel. Här finns all anledning till klagan och ”gnäll”. Bönderna jagar grisar intill utmattningens gräns. Natt efter natt. Vid åtlar och under skyddsjakt i mognande grödor. Man är så slut på grund av sömnbrist att man kanske somnar på tröskan och får uppbökade stenar i innanmätet (ja, på tröskan).

Då kommer det någon jaktintresserad yngling med den glada informationen: ”Jag kan hjälpa dej att jaga grisarna. Jag har jägarexamen och licens och tillgång till duktiga eftersökshundar.” Då ställer markägaren den sanslöst enfaldiga frågan: ”Vad betalar du för det?”

Han skall naturligtvis inte ha någon hjälp. Han kan sitta där själv som straff för att han spär på ett annat gammalt rykte som, utöver gnäll, påstår att bönder är snåla.

Är de drabbade markägarna sluga, så kan de få sina mognande grödor vaktade, varenda natt, av marklösa, intresserade och kunniga jägare utan att de själva behöver offra en enda timmes sömn, om de inte vill.

Gnäll inte, utan ta hjälp. Den finns.

Ps. Vid informationskvällen snuddade frågeställare vid andra ämnen. Exempelvis skogslagens produktionsmål kontra bevarandemålet. Reservat och stenmurar var också på tapeten. Vi skall be Allvarlige Alvar om en kommentar vid tillfälle. Ds

februari 11, 2013 at 8:00 f m 1 kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

mars 2021
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se