Posts filed under ‘Deckaren’

Däckaren ” Muttern.” Summering av misstänkta.

muttern2

Så fick vi då äntligen ett mord. Eller åtminstone dråp. Alternativt sabotage med dödlig utgång. Låt oss inför de sista avsnitten stanna upp ett tag och granska vilka som kan ha haft skäl, förmåga och vilja att ta Lasse Kvinnobuske av daga.

Vi börjar med Bengt” Bängan” Fiskal. Misstänkt? Knappast. Vi avför honom direkt. Att ordningsmakten inte är så flink med att utreda brott är en sak, men att de själva skulle byta sida och ansluta sig till ”Buset” är utomordentligt osannolikt. Vi måste tro så, annars raseras allt förtroende för polisen och det skulle bara bli Leif GW kvar att och luta sig mot i den brottsliga snålblåsten.

Åke Rolandsson? Är hans oro så stark över risken att mista sin position att han skulle ta till utomparlamentariska metoder? Knappast. Visserligen har han ett brottsligt förflutet som hastighetsöverträdare med bil men därifrån till sabotage med dödlig utgång är steget ofantligt långt.  Även här blir det omedelbar avföring av vårt vördade kommunalråd.

Hur har vi det på den gudomliga fronten? Kyrkan, i olika skepnader, har i historisk tid visat att man inte är helt främmande för metoder som kanske inte är så aptitliga.” Ändamålet helgar medlen”. Det finns en stor fördel med att vara en Herrens tjänare. Det är så vist ordnat att man bara behöver knäppa händerna och be om förlåtelse så är även grova brott glömda och allt är frid och fröjd. Lite riskfritt på något sätt.  Men. Nej. Absolut Inte Alf Himmelman, och nu när ”Livets- Ortare” inte blev inblandade stryker vi de himmelska som kandidater.

Golfbane- ägaren som inte lyckades med sin slice eller missriktade backsving. ? Nej, uteslutet. Han har så dålig ordning på sina verktyg att han näppeligen kunnat leta fram en skiftnyckel för att möjliggöra sabotaget. Vi stryker.

Glo-borna? Nix. Man skall inte bara äga en skiftnyckel. Man måste kunna hantera den också.

Samma sak med” Panelhönegänget” och feministerna. Fruntimmer och mekaniska övningar går inte ihop.

Krogägarna? Knappas Whita Hingsten. Lossa några hjulmutrar är inte så komplicerat men kräver en viss grad av nykterhet. Någon annan faller ifrån som misstänkt på grund av bristande fysik, och en tredje faller bort eftersom språksvårigheter gör det svårt att läsa instruktionsboken för en Svensktillverkad velociped. Man måste veta var framhjulsmuttrarna sitter.

Här står vi nu och famlar, men så skall det vara i en spännande deckare. Läsarna skall spekulera, väga för och emot, och känna sig nöjda och glada, eller fullständigt borta, när mördaren avslöjas i det sista kapitlet. Nu kommer en unik upplysning. Inte heller vi vet i detta skede, vem som är gärningsman, så ni är inte ensamma, men vi skall nog komma på något som verkar trovärdigt

Ps: Det kanske är bäst att påpeka att det också kan handla om en gärnings-kvinna, annars kommer jämnställdhetsmaffian rusande och tar oss i örat. Ds

april 17, 2016 at 11:30 f m Lämna en kommentar

Däckaren Muttern. Avsnitt 17.

muttern2

Lasse Kvinnobuskes framgång är exempellös. Kan säljer skivor som ingen annan och han flänger runt mellan livespelningar som en skållad åkersork. Varför denna arbetsbelastning? Jo Lasse inser nog att allt har en ände och att han en vacker dag är en föredetting, omsprungen av Winnerbäckare, Selmerlövare, Aviciianer, Berghagar, Lill-Babsar och annat löst folk. Det gäller att mjölka tills juvret är tomt.

Han tjänat fabulöst med penningar och han unnar sig livets goda. Morgonteet har ersatts av champagne och tilltugget präglas inte av kalorifattigdom. Lasse börjar bli rejält överviktig. Det som vänder blad i hans medvetande är när groupier och kaffeflickor klagar på att han är för tung.

Vilken käftsmäll. Men istället för att rasa ihop i djup depression fattar Lasse ett beslut på stående fot: Banta!

Lasse går med i viktväktarna och nu börjar vad som skulle visa sig bli en ödesdiger cirkus. Han går troget på alla träffar en gång i veckan. Övningarna inleds med invägning ungefär som inför en tungviktsmatch i boxning. Sedan vidtar föreläsningar och Lasse får med sig en tabell hem där han kan se hur många ”Points” de olika födoämnena innehåller. Gurka är noll men en gräddbakelse 8 och en semla 10. Det gäller som ni förstår att minimera Point-intaget. Oerhört tråkigt, så Lasse tröstäter. Inte gurka, men rökt ål, pressylta och feta isterband.

Invägningarna visar på stigande vikter och nu inser Lasse att lösningen är: Motion. Lasse skaffar en cykel. Inte en motionscykel utan en riktig. Skall man nu ändå genomlida tortyr kan man göra det i en vacker natur och inte i en illaluktande, svettdrypande träningslokal.

Lasses nya vanor blir omtalade på bygden. Alla åser hans framfart med förvåning.” Kan han cykla?” Jo då, takterna från barndomen sitter i och snart färdas Lasse med rent dumdristig hastighet. I nedförsbackarna. Han försöker att bara cykla i utförslut, men för att komma till utgångspunkten måste han naturligtvis cykla uppför i samma utsträckning. Detta löser Lasse genom att ta taxi tillbaka. Inte GK-taxi. De har tagit som sin livsuppgift att neka alla körningar. LK får beställa taxi från Fagerhult. Cykeln struntar han i för han har råd att köpa ny inför varje motionsrunda,

Lasse njuter av färden och hastigheten. Vinden rufsar mans långa hår och svalkar skönt mellan svettdrypande valkar. Tyvärr skymmer hans långa hår sikten, så Lasse tar på en keps för att tygla hårsvallet. Fartvinden vill blåsa av kepsen. För att minska vindfånget vänder han den, på ungdomligt maner, bak och fram

Pang! Krasch!!

En bilist ser Lasse som ligger livlös i vägkanten. Kepsen sitter bakvänd och bilisten tror på goda grunder att huvudet i kraschen roterat ett halvt varv. Beredvilligt vill han vrida allt till rätta. Det tar emot men den hjälpsamme är stark. Det hörs ett krasande ljud och Lasse slutar andas. Ambulans anländer liksom ordningsmakten. Tjänstgörande polis är en vaken typ, och han inser snart att Lasses vurpa beror på att någon, eller några, skruvat loss muttrarna på cykels framhjul. Ett vidrigt sabotage med dödlig utgång.

Lokala tidningens reportrar är snart på plats och deras flinka reportrar tar sig verket an. Eva Qvistberg antecknar och Åsa Boregran knäpper flitigt med sin” Instamatic.”

Det är inte utan än att Eva erfar en viss skadeglädje. Hon är tillsammans med musikaliska medsystrar verksamma i musikbranschen, och de har nog erfarit en svacka i publikintresset, beroende på Lasse Kvinnobuskes dominans. Hon noterar med belåtenhet att han nu ligger där livlös och har joddlat färdigt.

Nu händer något märkligt. Reportrar, ordningsmakt och åskådare avlägsnar sig utan att ta notis om den avlidne. Han glöms helt enkelt bort. Eller tyckte man att han var obehaglig att handskas med. Hur som helst, blir Lasse Kvinnobuske liggande i vägkanten.

Efter någon timme kommer Polle kryssande. Han har återupptagit jakten och till sin stora glädje och häpnad hittar han den eftersökte liggande i vägkanten. Polle är inte uppseendeväckande nykter, därför noterar han inte att Lasse redan är död.” Nu skall du få din förbannade kapitalistiska svensktoppdjävul. ”Polle hittar en gren i vägkanten och han börjar att med all sin styrka bearbeta schlagersångarens förr så fagra anlete. När han är trött och man knappt kan se vem offret är, kommer hans hustru med flakmopeden. Nu får såväl Polle som Lasse åka med till hemmet.

Påföljande dag har man från ansvarigt håll upptäckt at man glömt bort att ta med Lasse Kvinnobuske med hem till bårhuset. Räddningstjänsten engageras för en hemtransport och efter några mil är man framme vid olycksplatsen. Vägrenen gapar tom, ” Va i hel…. Har räv och grävling redan hunnit med att skaffa bort liket”. Polisens hundpatrull anländer men deras spårning blir resultatlös. De kommer inte en meter. Då kommer en jaktkunnig man i räddningstjänsten på idén att det kanske vore bättre att anlita en duktig eftersökshund som kunde gå både på blodslag och rovdjursvittring. Kanske kunde huden leda dem till något gryt där rester nog för en begravning kunde hittas.

Man budar Martin Bergsal och hans bayerska viltspårhund. Martin är en utomordentligt skicklig jägare, som fått den bästa jaktutbildning som erbjuds i riket. Hunden tar utan tvekan an slaget och följer detta spikrakt utefter vägen till ett hus i anslutning till en utdikad sjö. Där vid boningshuset är det stopp. Märkligt. Inte kan väl räven släpat in Lasse i huset? Efter att eftersöksekipaget ringat huset ett antal gånger i allt vidare cirklar, tvingas man inse att det är dödtappt. Lasse har gått upp i rök. Eller upp i himlen? I dubbel bemärkelse. Kan räv och grävling hunnit att snaska i sig så mycket att en havs-eller kungsörn orkat flyga iväg med resterna?

Nåja, Det finns ett antal vittne som kan gå ed på att Lasse Kvinnobuske legat död i vägkanten, så den gamle sångaren kan nog dödförklaras utan större bekymmer, men det vore trevligt med en anständig begravning, med kaffe och smörgåstårtan vid en minnesstund i Församlingshemmet.

Lasse borde hittas. Men hur?

april 10, 2016 at 5:33 e m Lämna en kommentar

Däckaren Muttern- Avsnitt 12

muttern2

Vi måste skynda på med publiceringen för nu är det oliiiiidligt spännande. Inte ens vi vet hur detta kommer att sluta. Antalet kandidater som kan tänkas vilja Lasse Kvinnobuske illa ökar ständigt. Är man beredda att gå så långt att man tar LK av daga? Vem i så fall? När, var och hur? Nu fortsätter däckaren ”Muttern” och ni läsare har kanske redan nu egna aningar om var man kan hitta den eventuelle gärningsmannen. Eller kommer Lasse att klara sig helskinnad? Det är knappast troligt med tanke på de fiender som dyker upp i detta avsnitt.

”Feministiska strömningar började ge sig tillkänna även i Gröna köpingen med omnejd. Ett gäng kvinnor med ultrafeministen, kulturstrategen och biodynamikern Myllan Grönvåg i spetsen hade etablerat sig i utkanten av samhället och de hade sin verksamhet i ett gammalt hönshus, ”Kackelstugan.” Där bedrevs feministisk agitation och man uppförde Solanas SCUM-manifest med äkta indignation och röd glöd.

Inalles var det på gammalt känt manér 8 medlemmar, men eftersom man var 10 ggr aggressivare än gamla Grupp 8 fick den nya beteckningen bli ” Gröna Bönor 88”( GB 88.) Folkhumorn gjorde sig lustiga över namnet och man raljerade om glasspinnar och anspelade på könskyla. Det var inget som störde dessa kvinnliga barrikadister utan man jobbade oförtrutet på mot sitt mål: En förintelse av det förhatlige mankönet.   Deras banderoll-paroll löd. ”Stöd kampen för den slutgiltiga utlösningen”.

Gruppens medlemmar var ytterst noga med att kläder och övriga könsrelaterade attribut skulle motsvara kravet på en äkta vänsterorienterad, feministisk image. Det var hemstickat och tovat regnbågsfärgat, och Gud nåde den som hade rakade armhålor eller höll en sladdriga byst i schack med BH, under en lika sladdrig tröja. Nej det skulle vara avskalat och naturligt. Precis som en mer eller mindre framgångsrik Gud skapat dem.

Det enda naturliga som man tog avstånd från var heterosexuell förökning. Det anstår inte en äkta feminist att ”ligga med fienden”, därför startade man en utbrytargrupp ur FI. Målet var att säkra gratis insemination till alla rättrogna feminister. Falangen fick beteckningen” Feministiskt Initiativ Seminering”( FIS)

Gruppens musiksmak var samstämmig och enahanda. I grunden fanns kanske skillnader men det var inte riktigt come il faut att lyssna på annat än ”Röda bönor”

Det var musiken som gjorde att det började knaka i de feministiska fogarna och en accelererande fog -lossning resulterade till slut i att hela det feministiska initiativet gick i stöpet.

Allt detta var också Lasse Kvinnobuskes fel. Dessa kvinnor hade naturligtvis inte kunnat undgå att via media av olika slag komma i kontakt med nationalidolen och den maskuline förebilden. Innerst inne var man lite trötta på ”Röda Bönors” gnäll och dessa renläriga kvinnor kunde trots allt inte undgå att fängslas av Lasses folkliga framtoning och maskulina charm. I smyg köpte man CD -skivor och när det inte fanns vittne tittade man på TV och Youtube. Man satt och dreglade och njöt när Lasse rev av sitt gamla paradnummer ”Guld och gröna skogar” och versraden ”pågarna från Sjöbo var vilda och de svingade varsin tös” väckte primitiva, ursprungliga känslor i de svältfödda kropparna.

Allt hade väl kunnat fortgå i smyg om inte riksoraklet Ebba – Pitt Pattström i samband med förberedelser för en feministisk manifestation hittat en CD samling med LK, i Myllans hem. Ebba- Pitt blir rasande och det hela utmynnar i husrannsakan hos medlemmarna i GB 88. Det visade sig att alla hade skivor med Lasse, och på insidan av garderobsdörrar hittades idolbilder med en lättklädd Lasse Kvinnobuske

Katastrof! Anarki! Allt resulterar i att GB 88 rämnar och upplöses, och skakande av feministisk harm bedyrar Ebba-Pitt:” Jag skall hämnas. Kvinnobusken måste rakas bort! Men hur ”

 

mars 9, 2016 at 2:39 e m Lämna en kommentar

Deckare och kriminalitet

Vi har just nu, lätt skakade, vänt sista bladet i ”Mönsterås-Bloggs- Jonnys” deckare: Muddern. Vi skall inte recensera och på så sätt avslöja innehåller för de som ännu inte läst. Vi kan avslöja så mycket att det blev svettigt mot slutet. En smula överraskande kastar sig huvudpersonen ensam efter illdådaren. Ungefär som Gunvald Larsson (Persbrandt) som envisas med att lösa allt för egen maskin, utan att invänta förstärkning.

Eftersom Mönsterås är vår grann- och vänort har vi så pass mycket kunskap om denna plats att vi kände igen flertalet av de karaktärer som figurerar i, och på ”Muddern”.

Vi är drabbade av en oemotståndlig lust till plagiat. Tänk så roligt för invånarna i vår egen Gröna köping att få läsa om, och skratta med och åt välkända GK-bor. Bloggen tror inte att Jonny tar illa upp om vi apar efter, och vi skall kalla vår bok för ”Däckare” eftersom den skall utspelas i marin miljö.

Finns det någon GK-kriminalitet att skriva om? Det är trevligt om det finns viss verklighetsbakgrund och inte bara ett fritt fabulerande.

Lagvidrig verksamhet är en ovanlig företeelse i vårt kära GK. Ja, bland våra inhemska bebyggare skall tilläggas. Man hittar en och annan felparkerare, och för ett antal år sedan hade vi en yngling, Bengt-Folke Lavetti, som lagfördes för att ha urinerat på allmän plats, där ett par äldre damer blev åsyna vittne, något chockade. De var ovana vid grov brottslighet här i GK.

Nej, problemet är när det ibland kommer utsocknes slödder på besök. Då får lagens långa arm ta i med hårdhandskarna.

Vi tar kontakt med Hans ”Haffa” Byling, som har den gamla hederliga befattningen ”Landsfiskal” i Gröna köpingen med omnejd.  Avsikten är att få ”Haffas” syn på hur buset bör behandlas och kanske lite tips till ”Däckaren”. Vi hittar Haffa på plats i hans trivsamma kombinerade polisstation och campingvagn som står felparkerad på Storgatan i GK.

”Nå Hans, hur är läget på den kriminella fronten här i socknen. Varför är kriminaliteten så utomordentligt låg här i GK? Är det inget som oroar, du riskerar ju att bli arbetslös.”

”Icke. Så länge vi har öppna gränser mot grannsocknarna kommer det tillräckligt med gästande icke-arbetare som vill skaffa sig arbetsfri inkomst här i vår blomstrande idyll. Det börjar bli lite irriterande att utsocknes drägg skall komma hit och sko sig på vårt välstånd. Problemet håller på att rättas till, för här i GK tror vi på kännbara straff som en preventiv åtgärd. Det skall svida i skinnet, även bokstavligt, om man burit sig illa åt. Vi är hjärtligt trötta på allt tjafs där man i alla lägen skall hitta en ursäkt för den stackars busens beteende och lägga all skuld på den misshandlade eller bestulne. En stulen krona är en stulen krona oavsett på vems hand de långa fingrarna sitter.

Här i GK har vi döpt om våra kriminalvårdsanstalter till det gamla hederliga: ”Tukthus”. Alla begriper då vad det är frågan om. Vi skulle också välkomna en reformering av rättsväsende och påföljdsrutiner. Som det nu är skall det överklagas i all oändlighet, processer som kostar en massa skattekronor i onödan. Exempelvis är det rent skrattretande när personer som dömts för sexbrott begär ”resning”. Det har de ju redan haft, och företeelsen som sådan får väl anses som orsak till brottet.

Jag personligen tror på en enda instans, med nämndemän ”från gatan” som inte är förvirrade av en massa krånglig lagtext som ingen begriper, utan har autodidakta begrepp om hederlighet och rättvisa. Sunt bondförnuft helt enkelt. Han skulle kunna uttrycka sig så här: Tingsrätt och hovrätt ersätts av en ”Folkrätt”, rätt och slätt.

Det finns trevliga exempel på att det trots allt kan gå bra för en och annan i den kriminella rörelsen.  Den gamle kåkfararen Kurt ”Kurran” Hamrin, som vid ganska unga år började dribbla på laglöshetens ytterkanter och har sett fler fylleceller och häkten från insidan än någon annan i socknen, har numera kommit på rätt köl och avancerat till förbudskapten för fotbojslandslaget i fotboll.

Vad är fotbojslandslaget undrar vi. ”Jo här i GK har vi inte elektroniska fotbojor eller annat modernt tjafs, utan de som skall hållas i strama tyglar har gamla hederliga smidda fotbojor kring smalbenen. Jag vill här passa på att tacka lokale smidesmästaren ”Bosse i Magen” för ett gott samarbete. Bojorna var inte billiga, men ytterst välgjorda. Eftersom straffarbetet på tukthuset inte alltid räcker till för den fysiska uppbyggnaden spelar de in- och uttagna fotboll, iförda sin rättsliga påföljd. Det sinkar framfarten till den del, men spelet blir långsamt och lätt att följa. Att det heter ”landslaget” beror på att spelarna utan undantag kommer från landet, utsocknes. ”Kurran” basar för denna verksamhet och ser till att förbudet för brott mot spelreglerna efterlevs.”

Vi tackar Haffa för denna intressanta information och vi beger oss hem till skrivarlyan i fast förvissning om att det finns underlag för en lokal ”GK-Däckare”. Vi drar igång så fort datorn är varmkörd. Med lite tur blir det premiär en bit in på nyåret.

Ps. Ett klarläggande.  Det fanns (eller finns, jag tror att han fortfarande lever) en utomordentlig fotbollsspelare, med samma namn som ”Kurran”. Han har inget med saken att göra. Vi minns alla hans klassiska mål mot Västtyskland 1958.  En fantastisk högerytter.

I utkanten av vårt grannsamhälle, Mönsterås, vistas ibland en grupp människor med samma efternamn som ”Kurran”. Oss veterligen finns inget släktskap, och brottslig verksamhet är nog främmande för denna familjegruppering. Det närmaste man kommer tveksamheter, är att en kvinna, född med detta efternamn, har anställning som kommunal personalchef, men det får väl trots allt anses rymmas inom lagens råmärken, om än med viss tvekan. DS

december 9, 2015 at 10:37 e m 4 kommentarer

Litterära nyheter

Lite stiltje på bloggen. Såväl ordinarie besättning som Alvar har varit på välförtjänt semester. Därför har det varit tyst ett tag, men vi lovar att det inom en snar framtid skall bli ändring på den saken. Snart skall ni, kära läsare, få ta del av ett litterärt mästerverk som inte kommer att lämna någon oberörd.

Deckaren ”Bonde söker fruar” var andlöst spännande. Men den var inte ändlös. Nu är den slut och vi fick äntligen en bakgrund till den av bloggare Gert Bulin redan för ett år sedan utlovade skrivelsen: ”Golfbanan, den perfekta platsen för våldsbrott”.

Vi tackar deckarförfattare Leif PW Volvo för en gastkramande triller. Denna har nog tagit hårt på läsekretsens nerver så vi ämnar härnäst presentera något mindre uppskakande. Kontakt har tagits med författaren, Signe Vargberg, alias Sigge Klen som är känd för sina lättlästa romaner där lantlig romantik brukar vara ett bärande tema. Hon skriver på GK-bloggens uppdrag, och vi har tagit oss friheten att komma med önskemål om innehåll. Förutom nämnda romantiska inslag har vi önskat oss lite andra ingredienser: Politik, feminism, Queer, HBT, grön våg, urbanitet, hundar, getter, småfåglar, större fåglar, söta sälar, elaka jägare, snälla kattmadammer, SBK-are, djurkommunikatörer hundpsykologer, ornitologer, hippologer, piroger, besserwissers, genuspedagoger, lärare, affärsbiträden, lantbrukare, missbrukare, alkoholister, nykterister, amorösa, religiösa, nervösa och vanligt folk. Sigge kommer naturligtvis också att presentera någon kelen och gosig lite varghanne som inte skyr människor utan springer runt och rotar i soptunnor vid husknuten på ett charmigt och naturligt sätt. Slutligen erotik. Här tvekar vi. Penetrerande skildringar i denna bransch brukar vara säljande men vi undrar om det inte börjar att vara ute att vara inne. Vi grundar våra misstankar på det faktum att stora tittarskaror dras till TV-såpor där man visar tafatta, oskuldsfulla bönder som rodnande sitter i kohagen och blygt pussar någon aspirant på ett lantligt äktenskap. Vi får se vad Sigge hittar på. Vi kan inte styra i detalj. Hon måste få ha sin konstnärliga frihet. Det kanske i stället blir närgångna skildringar, intill den gräns där vi få sedlighetsroteln på halsen.

Vi tror nog att Sigge kan ha första avsnittet klart redan om någon vecka.

För övrigt tycker vi att ni skall rösta på GAS vid nästa val: ”Ett socialliberaltanalt parti som värnar de mjuka värdena i en hård omvärld.”

Vi kämpar mot: Globalisering. Livsmedelsimport från andra sidan jordklotet. Lastbilskonvojer som kommer med mineralvatten från södra Europa. Samma fenomen men med en last av ofrivilligt prostituerade från östeuropa. Vi äter inte räkor från västkusten som handskalats i Asien. Vi kämpar också mot en ev. lagstiftning som kriminaliserar hetrosexualitet, men vi kämpar för en återinförd sträckjakt på Morkulla.

Upp till kramp!

april 22, 2013 at 9:41 e m Lämna en kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 10

DeckarenSune har det inte lätt på kåken. Manspersoner som burit hand på kvinnor står inte högt i kurs innanför murarna och Sune sitter på egen begäran mestadels isolerad för att slippa spö av medfångarna. Sune sköter sig exemplariskt under sin utrymmesbegränsade vistelse och efter halva strafftiden blir han en fri man.

Sune tar en taxi hem till gården där han förväntar sig en glad mottagningskommitté bestående av tre fruar och Elsa. Det är tyst och öde. Inte en katt. ”Vad är nu detta” tänker Sune med gråten i halsen. På köksbordet hittar han fyra brev där lika många kvinnor tar avstånd från en våldsverkare och kvinnodråpare. Sune förstår att han är övergiven och går omedelbart in i en djup depression. Nu brakar allt samman. Sune tar som många andra till flaskan och allt rasar. Sune glömmer att ge hundarna mat och snart ligger tvenne stövare döda i hundgården. Han äter inte och han är så slut att han inte orkar åka och panta tomglasen vilket gör att kassan sinar. Sune är pank. Ingen sprit. Ingen öl.

Det är vinter och en pinande nordan och intensivt snöfall förvandlar naturen till ett kallt, vitt inferno. Det är lika kallt inne för veden är slut sedan länge.

Den observante iakttagaren, som av egendomlig anledning kunde haft vägarna förbi i ovädret, hade under en kort tid kunnat se fotavtryck som stod ställda ut mot sjön. Vind och snö sopar raskt igen spåren och vid iskanten ser en flock skrak och några knipor hur en sälliknande kropp försvinner i vattnet när isen ger vika i närheten av renvattnet.

När brevlådan inte tömts på en tid anas det oråd och efterforskning beträffande Sune inleds. Man kontaktar krogar och bordeller för att efterhöra om Sune varit synlig. Inte ett spår. Man ger upp och det är för övrigt inte många som bryr sig.

På vårkanten hittas Sune ilandfluten i en vik i ytterskärgården. Naturen har gjort sitt och räv, korp och kråkor har sett till att jordfästningen blir en lätthanterlig procedur. Sune vigs till sista vilan utan gråt och tandagnisslan från en obefintlig vänkrets.

Ett liv till spillo till ingen nytta? Ja, säg inte det. Sensmoralen, andra till varnagel blir: Strunta i gamla förlegade normer som förbjuder sex innan äktenskapet. Hade Sune nonchalerat sådant trams hade han förmodligen fortfarande levt i högönsklig välmåga med fyra hustruar och en fager älskarinna. Centerpartiet kan också dra lärdom av det timade. Hade man inte släppt fram figurer som Federley hade det förödande förslaget om månggifte aldrig kommit till. Historien belyser också vådan av att släpa med fruntimmer på så pass allvarstyngd verksamhet som stövarjakt på räv.

Slutligen: På en blogg med anknytning till orten presenteras Elsas hädanfärd under rubriken. ”Golfbanan, den perfekta platsen för våldsbrott.” Bloggaren är anonym med det viskas om att det förmodligen rör sig om en aningen undersätsig man med bakåtvänd keps, solglasögon och en ljusblå Volvo. Mannen har en Instamatic Powershot dinglande i en rem runt halsen.

mars 30, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 9

DeckarenMars med blidväder, växlande med köldknäppar, övergår sakta i vår och grönska. Folk börjar faga sina trädgårdar och en och annan gräsklippare stör friden för grannarna. Nu föds en djävulsk idé i Sunes hjärna: Golf! Sune har talat med personer som beskriver golf som ett veritabelt helvete. Inte för att de själva har provat men att ”peta en boll i ett hål i marken” verkar riktigt idiotiskt, på gränsen till det straffbara. En markägare med tomma spiltor i stallet har med hjälp av sin outgrundliga enfald byggt en golfbana på förstklassiga åkermark. Lantbrukare från trakten brukar ta familjen på en biltur på helgerna för att beskåda eländet och presentera ett varnande exempel för barnen som förväntas föra lantbrukartraditionerna vidare. Sune har aldrig spelat golf men han resonerar så här: Det kan inte vara så svårt och för övrigt spelar det ingen roll. Bara Elsa under ett antal timmar har så djävulusiskt tråkigt som möjligt.

Sune löser greenfee, hyr ett set klubbor och beger sig till första Tee. Sune lyckas sprida ett tjog bollar ut i högruffen. Bollar som han skickar Elsa att apportera. Detta tar sin rundliga tid och Elsa sliter, svär och svettas. Sune noterar en ensam spelare som står och väntar på tee. En medelålders lite undersätsig man som Sune tycker sig sett tidigare. Sune kan så mycket om golf att han vet att man skall vinka fram bakomvarande om man orsakar väntan under längre tid. Sune vinkar men den väntande vinkar avvärjande tillbaka. Sune spelar ett antal hål med samma klena resultat, fortfarande med mannen i släptåg. Elsa letar och svär och Sune kan till sin glädje spåra elakartad vantrivsel hos Elsa. Detta bådar gott. Nu kommer Sune till ett par 5-hål. Sune plockar drivern ur bagen och peggar upp för en djävlesmäll. Den undersätsige är nu också framme vid tee och står och väntar i bakgrunden. Han har en kamera i en rem om halsen och på huvudet bär han en bakvänd basebollkeps. Sune satsar för kung och fosterland. Klubban träffar bollen med en våldsam smäll. Bollen borrar sig med enorm kraft genom luften, tornar och landar som en svala mjukt och elegant 250 meter bort. Sune bara står och gapar. Vilken känsla. Halleluja! Det måste vara så här det känns att plötsligt drabbas av en stark Gudstro och bli frälst. Herre Gud vilken fantastisk upplevelse. Sune är så exalterad att han på darrande ben tar upp jakten på den avlägset liggande bollen. Väl framme plockar han en järnfemma ur bagen. Ett nytt fantastiskt slag placerar bollen på green, ett par meter från flaggan. Sune vet så pass mycket om golf att han förstår att detta är världsklass. Helt i nivå med Tiger Woods, när denne var som bäst, innan diverse amorösa gästspel på bortaplan. Här står han med en eagleputt från två meter! Framme vid green förbereder han sig noga. Han försöker läsa greenen som han sett på TV att de stora grabbarna gör. Efter ett djupt andetag slår han till. Bollen rullar spikrakt mot hålet men hugger tag i hålkanten och det blir en s.k.”koppsnurr”. Bollen stannar någon decimeter från hål. ”Helvetes djävlar!” Sune drämmer i vredesmod till bollen med full kraft. Bollen far iväg och träffar Elsa i tinningen. Det hörs ett otäckt kraskande ljud och när Sune böjer sig över Elsa kan han genast konstatera att hon gått till sina fäder. Den väntande mannen, som också hunnit fram till green, låter kameran gå under hela händelseförloppet. Sedan avlägsnar han sig i riktning mot parkeringen där en ljusblå Volvo väntar.

Ambulans tillkallas och personalen gör samma bedömning som Sune. Elsa är bortom all räddning. Dödsfallet betraktas som en tragisk olycka och Sune spelar förkrossad samtidigt som han i tankarna planerar för Bedas entré på gården. Följande dagar vidtas förberedelser för begravning med allt som där tillhör.

Samtidigt dimper det ner ett stort kuvert på kriminalkommissarie Frans Ottossons skrivbord. Frans är en ytterst kompetent och driven kriminalare och det dröjer inte många dagar förrän Sune hämtas av ordningsmakten och med fjättrade armar förs till häktet. ”Vad är nu detta” undrar en skräckslagen Sune. Jo kuvertet som hamnat på Ottossons bord innehöll fotografisk dokumentation av Sunes förehavande under längre tid, innefattande bland annat mordförsöket vid Kevershäll, utebliven handräckning vid rävgrytet och den dödande bollträffen, som på fotot framstår som avsiktlig.

Sune döms för mord till tio års fängsligt förvar och hela rättegången dokumenteras av en undersätsig fotograf med bakvänd baseboll-keps. Kameran är en Instamatic Powershot SX 150 IS.

Nu uthärdar vi knappast längre. Våldsdåd och olidlig spänning har tärt hårt både på Whisky-förrådet och på själslivet så nu måste vi döva vår oro, snabbt, till varje pris. Vi hittar en gammal hela Explorer som tillsammans med Coca-Cola och en bit falukorv skänker det oss en tids slummer och vila för pinade nervknutar.

mars 23, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 8

DeckarenEn regnig höst övergår i vinter. Snön ligger halvmeterdjup redan i mitten av december. Nu föds en idé i Sunes huvud. När han inte kunnat trötta ut Elsa mentalt kanske det skulle gå med fysisk utmattning. Varför inte förena nytta med nöje? Sune är hängiven jägare och stövarjakt efter hare och räv är favoritsysslan. Räv jagar han alltid ensam för det finns inte längre några jaktkamrater som har tålamod att stå så tyst och stilla, länge, som jaktformen kräver.

Nysnö och tio minusgrader. ”Nu Elsa skall du med på Rävjakt”. Elsa ser minst sagt förvånad ut för Sune har alltid med eftertryck predikat vilken styggelse det är att ha med glappkäftade kärringar i skogen. Elsa blir noggrant instruerad och har till slut klart för sig att hennes väl och ve hänger på förmågan att stå stilla som en stenstod de närmaste 4-5 timmarna. Sune släpper på ett rävslag som ser ut att vara gånget fram på efternatten. Schillern tar med intresse an löpan och efter någon halvtimme övergår väckskallen i fullt drev. Drevet drar ganska snabbt ur hörhåll och Elsa försöker ändra fotställning vilket gör att det knarrar i snön. ”För helvete kärringdjävel. Stå still!!. Räven kan ligga så långt före att han kan komma i pass innan vi hör hunden.” Drevet buktar bra och går nu i stort sett tapptfritt inom hörhåll. Elsa fryser gruvligt. Efter 3 timmar har fötterna domnat bort och Elsa känner stor befrielse när drevet övergår i ståndskall och Sune meddelar att räven gått i gryt. Förmodligen klippgrytet ett par kilometer norrut. ”Ta du an löpan och koppla om hunden kommer i retur. Själv tar jag bilen för grytet ligger bara ett hundratal meter från skogsbilvägen. Vi syns där.” Elsa plumsar iväg i djupsnön, inte helt olik en krumbent drever.

Sune är snart framme och kan konstatera att räven ligger inne. Grytet är en besvärlig historia med smala passager, hyllor och avsatser där grythundar lever farligt. Sune glömmer att koppla stövaren som nu är försvunnen. Efter någon timme kommer Elsa flåsande och man kan tydligt se att hon inte fryser längre. ”Ligger räven där nere?” ”Jajamän.” Elsa är inte så storvuxen och nu föds en tanke hos Sune. ”Du Elsa. Kan inte du hasa ner i grytet och se om du kan få en skymt av räven?” Elsa är glad över det nyvakna förtroendet på jaktstigen. Hon kränger av sig det mesta av kläderna och försvinner ner i grytgången. ”Plopp” säger det när hon fastnar halvvägs ner. Under tiden har schillern rest en ny räv och drevet dånar i grovskogen. ”Hjälp, hjälp Sune. Jag sitter fast. Hjälp” ”Jag kommer senare. Jag måste hinna fram till mosslaggen innan drevet passerar.”

Sune har naturligtvis inte tänkt komma tillbaka. Kärringen sitter som i ett skruvstäd och försynen har nu ordnat en hädanfärd som kommer att betraktas som en fruktansvärd olycka. Sune hinner i pass och skjuter en vacker, fullhårig räv. Han pälsar räven, kopplar hunden och anträder återtåget. Eftersom dagen inte är så långt liden åker Sune hem och byter hund för ett släpp på hare på södra delen av marken. Sune vill komma en bit bort så han inte hör Elsas hjärtskärande skrik. Han är i grund och botten en känslig natur.

Hamiltonstövaren får snart upp och en alldeles förtjusande vacker skogshare kommer i pass. Skogsharen är numera ganska ovanlig så Sune släpper haren utan eldgivning. ”Jag kopplar på första tappten så jag kan släppa om på någon fälthare” tänker Sune. Det blir ingen tappt. Hunden jagar som en klocka och först i skymningen lägger hunden av självmant. Sune är nöjd med sin duktiga hund och på strålande humör anträder han småvisslande hemfärden. När han svänger in på gårdsplanen ser han att det lyser i köket. ”Det var märkligt. Jag släckte ju när jag åkte.” Dörren är olåst och när han träder in i köket ser han Elsa som sitter vid köksbordet, skakande av köld som en gammal potatissorterare. ”Men vad i glödhetaste…” tänker Sune men han håller masken och utbrister. ”Tack gode Gud! Jag gick vilse när jag skulle åka och hämta hjälp. Tack min godartade skapare.” Det ser ut som om Elsa svalde nödlögnen . ”Hur kom du upp?” ”Jo när jag låg där ock skrek så kom det en lite undersätsig, medelålders fotograf. Han tog en massa bilder, sen hjälpte han mig upp och skjutsade mig hem i sin blå Volvo.”

 

Nu börjar det bli riktigt, riktigt obehagligt. Vem är denne fotograf? Är han Sune på spåret? Har han vetskap om Sunes planer? Nu krävs något riktigt välgörande för kropp och själ. Ett upprört själsliv, med negativ inverkan på peristaltiken, försvårar intag av fast föda. Därför nöjer vi oss i dag med flytande medecinering. Vi kostar på oss en 18-årig Macallan som förtärs i sin helhet.

mars 16, 2013 at 12:00 e m 1 kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 7

DeckarenNär inget av det inom GK:s hank och stör som Sune försöker trötta Elsa med får henne att vilja söka sig bort från Sune ändrar han taktik. Nu kommer bilen till heders och ett oräkneligt antal mil spenderas utsocknes i miljöer som nog kan betraktas som hart när outhärdliga. Första resan styrs söderut. Där, i kanten av ett större befolkningscentra, har Sune ett riktigt ess i rockärmen. Ett otroligt sorgligt minne över kommunal inkompetens och blåögdhet. Detta borde få Elsa att bli deprimerad i önskvärd omfattning. Det åsyftade misslyckandet har nu några år på nacken så vi gör en kort rekapitulation för dem som inte kan eller vill minnas. År 2006, tror vi det var, stiger en viss Mister Lue, likt en merkantil frälsare, ner i Södeort och presenterar ett förslag som får hela bygden att hicka till av förvåning och förtjusning. Planerna var att etablera Söderort som ett centrum för exponering av varor och tjänster från såväl när som fjärran. Som ex. kan nämnas förslag om att företagare från HögSpy skulle få möjlighet att presentera produkter, från visserligen nedlagda, men dock industrier. Luffarslöjd från Slakmöre skulle visas för en köpsugen skara och sekondhandvaror från Tålebo skulle väcka berättigad beundran i välexponerade montrar. En och annan Torsåstupp skulle få så mycket luft under vingarna att det skulle bära ända ner till Snurrom. Ett väsentligt element i konceptet var naturligtvis också att visa hur man på kinesiskt maner kan bygga och producera varor utan lön och skyddsutrustning till de arbetande massorna. Det är förståligt att kommunens starke man, Per Johansson, skyndar sig att försöka tillgodose Fansådumts alla krav för att säkra en etablering i Söderort. Som vi alla vet gick det åt fanders och de är nu de obefintliga resterna från en glansfull epok som skall pina Elsas själsliv. Mycket riktigt. Elsa faller i hejdlös gråt vid minnet av den förhastade, pampiga invigningen när honoratiores, med dåvarande näringsministern i spetsen, sågs mingla glatt med andra drakar. Tänk vilken fest och glamour, vitt skild från dagens grå tristess. Elsa lipar så till den grad att Sune, när hushållspapperet är slut, ser sig tvingad att resa norrut igen. Ungefär i jämnhöjd med GK styrs resan i östlig riktning mot en liten by i gränstrakterna mot civilisationen. Sune tvingas av vägen ett par gånger av fordon, som på traktens manér, framförs mitt i vägen. I en vägkorsning stannar de och åser ett slagsmål, initierat av någon gammal byträta mellan sedan länge bortgångna anfäder. Så är det ofta i dessa trakter. En gammal oförrätt glöms aldrig, särskilt inte om det handlar om jakt och fiske. Färden fortsätter österut och snart skymtar havet bakom vindpinade enbuskar. En gallerbro, en så kallad färist, passeras och på en stolpe intill varnas för lösgående tjurar. Nu ser Sune en möjlighet. Ett par potenta kritter av hankön åser nyfiket inkräktarna. Sune kör så nära han vågar varefter han uppmanar Elsa att gå ut och kolla däckstrycket vänster bak. Elsa lyder och när hon stigit ur låtsas Sune slinta på gasen och bilen far i väg ett hundratal meter. Sune ser i backspegeln att planen misslyckats. I stället för att med sylvassa horn massakrera Elsa till oigenkännlighet luktar dom på Ferdinandianskt manér på Elsas blommiga klänning och går att möta husbonden som just då angör bryggan efter en tur bland ålryssjorna. En man som sysslar med både fiske och jordbruk och som med tanke på detta och sitt namn kan kallas för en godartad dubbelnatur. Han motsvarar dessbättre inte den bild av invånarna som gammal ortsnamnsforskning antyder: ”Ödeängla”: En ort som är öde på änglalika och godhjärtade varelser.

Färden fortsätter norrut och i höjd med Em börjar bilen att koka och Sune får stanna för att hämta kylarvatten i ån. Här är så trevligt och vackert att Sune raskt hastar vidare innan Elsa börjar se nöjd och glad ut. Efter ett tag är dom framme i Norrort. Man kör kors och tvärs genom staden. Riktning och färdrutt är egal. Det är i stort sett lika tråkigt och dystert överallt. När dom passerar Folkets Park börjar det verka lovande. Elsa blir askgrå i ansiktet och faller i hejdlös gråt vid åsynen av det varuhus som ersatt danspalatset där hon i sin ungdom tog sina första stapplande steg på erotikens vindlande stigar. Sune dröjer en timme för att Elsa skall fara riktigt illa och tömma tårkanalerna.

Sune rattar nu västerut och efter ett antal korsvägar är man framme vid ett café och loppis i en liten förort till HögSpy. Också här är det alldeles för trevligt. De stjälper i sig kaffet och tar med det välsmakande, hembakade brödet och förtär det på resan mot huvudorten. Nu är de framme i centralorten. En sextimmars promenad i Lanehajen tycks inte tråka ut Elsa i önskvärd utsträckning. Inte heller trumfkortet, en guidad tur på Garbo-museet, har eftersträvad negativ effekt och Sune styr nu färden österut igen, men aktar sig nogsamt för att köra under de mistlar som hänger i riklig mängd i träden i anslutningen till tätorten.

Paret skall just passera Ruda då lagens väktare vinkar in dem till vägkanten. Ett dussin poliser har med laser dokumenterat att Sune har kört för fort och nu blir han alldeles vansinnig. ”Här står ni era förbannade vanbattingar, i en avfolkad liten håla, och antastar vanligt, hederligt folk. Gör för helvete något vettigt istället. Är Palmemordet löst? Har ni råkoll på den organiserade brottsligheten? Hur många villainbrott har ni klarat upp? Har ni lyckats lagföra en enda skattesmitare i miljardklassen? Den enda ekonomiska brottslighet ni rår på är om Frida i Hultet plockat lite blåbär som hon sålt och glömt att skatta för. Hur många fall av oprovocerad misshandel har ni rett ut? Här skall ni få se på provocerad misshandel era djävla sumprunkare”. Sune vräker sig ur bilen men blir snart övermannad och förs till Gamla biblioteket som återtagit sin ursprungliga funktion som Tukt- och Tingshus.

Sune åtalas för missfirmelse och våld mot tjänsteman men får villkorligt eftersom han jagar älg ihop med några av nämndemännen.

Hela rättegången dokumenteras av en lite undersätsig fotograf, med bakvänd keps och solglasögon, som hastigt avviker efter fullgjord förrättning.

Vi ser oss nödsakade till en upprepning: Spänningen är nu fullständigt olidlig. Vem är denne mystiske fotograf? Hans förmåga att dyka upp och sedan blixtsnabbt försvinna får Fantomen att framstå som en amatör vid en jämförelse. Man börjar också känna stark sympati för Elsa. Denna hunsade men godhjärtade varelse. Skall hon kunna återvinna Sunes hjärta? Klarar hon livhanken?

Det är nu omöjligt att inta fast föda. Vi nöjer oss med flaska helmalt. Kvalitet och pris spelar ingen roll, bara vi får lugna nerverna. Från och med innevarande vecka presenteras avsnitten redan lördag morgon. Vi har förstått att ni, kära läsare, har svårt att koncenterar er på Melodikrysset i väntan på veckans olidliga avsnitt.

mars 9, 2013 at 8:30 f m Lämna en kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 6

DeckarenLivet har återgått till det normala. Det är sensommar och Sune är nu återställd och håller på med översyn av tröskan inför skörden. Det blir inte så mycket att tröska för vildsvinen har ätit upp det mesta. Dessutom är det ett vågspel att reparera tröskan för stora pengar eftersom en uppbökad sten snabbt kan orsaka nytt karambolage i innanmätet. Nej, Sune tar beslutet att bränna spannmålen på rot så slipper han en massa bekymmer.

Det förenklade skördearbetet frigör en del tid till hemmets vård och utomäktenskapliga övningar. Fortfarande inte av sexuell art eftersom Sune framhärdar i sin renlevnad. Sune har drabbats av ett litet bakslag, Gunhild visade sig inte vara så intresserad som Sune trott. En ny, ung och tjusig AT-läkare har fångat Gunhilds intresse och Sune är inte dummare än att han begriper att det är kört. Vitrockar med ett stetoskop dinglande runt halsen har en enastående förmåga att sätta systrarnas hjärtan i brand och Sune har inte så mycket moteld att komma med. Men Beda återstår. De fortsätter att träffas och beger sig på nya vandringar i GK med omnejd. Ett populärt utflyktsmål är f.d. sommarparadiset Ökno där de företar långa vandringar utefter strandkanten. Det är inte alltid så lätt för ofta står tyskregistrerade bilar i vägen, utkörda halvvägs i vattnet. Det är tyska fisketurister som fyller sina gasoldrivna frysar med gädda innan återtåget till hemlandet. Sune som är lite påläst tycker att det är egendomligt att detta oskick inte beivras. Allemansrätten medger bara fångst av så mycket fisk som du kan konsumera för dagen. ”Jag undrar vad som händer om jag åker till Tyskland och gör samma sak” tänker Sune. Beda halkar och slår omkull efter att ha trampat i en hög fiskrens i vattenbrynet. De drar sig upp mot fastare mark för att slippa eländet men där blir inte mycket bättre. Det är tyskar överallt, ja det visar sig att dom numera äger hela rasket och funderar på att införa restriktioner mot utländskt intrång. Sune och Beda drar längre inåt ön för att få uppleva lite frihet och vildmarkskänsla. Hur dom än letar så finner de den inte. Där som förr var skog och natur står nu åretruntbostäder, tätt packade som sardiner i en överbefolkad burk. Långt värre än i tätorten. Sune och Beda återvänder hemåt med en lätt avsmak i munnen.

Minerna blir gladare när hemmet anträdes. Elsa kommer glädjestrålande med ett papper i handen. ”Sune, Sune, Jag har blivit antagen till Bonde söker fruar. Hurra, hurra. Gud vad jag är lycklig. Jag förstår bara inte hur dom hittat mig.”

En dag i September kommer Linda Londirff och filmteamet för att intervjua Elsa och se om hon passar. Elsa är så fruktansvärt nervös att hon håller på att svimma. Hon fumlar, snubblar och svamlar och gör på det hela taget ett lite imbecillt intryck. Linda skiner upp och utbrister glatt: Du är antagen! Glädje och ryggdunkningar. Champagne korkas upp och lyckan vet inga gränser. Filmteamet förevigar det hela och medan så sker smyger en medelålders, bredaxlad och aningen bredbent man med solglasögon och bakvänd keps fram runt knuten och låter kameran gå. Sune noterar det hela och tycker sig minnas att han sett mannen tidigare. När han försöker ta kontakt kastar sig fotografen in i en blå Volvo och försvinner från platsen.

Det lackar mot höst och produktionsteamet bakom Tv-såpan har bråda dagar. De vill ha serien inspelad och klar medan det ännu är grönt och inbjudande i ängar och hagar där romantik och småhångel skall filmas. Konceptet är numera att varje bonde skall försöka charma fyra kvinnor per man och Elsa blir tillsammans med sju kollegor tilldelad en bondeman från en förort till Fagerhult. Mannen heter Gustav men kallas av någon anledning för Stuten. Man vill lura i tittarna att det är ett val som kvinnorna själva gjort men så är inte fallet. Allt är noga planerat och förberett och produktionsteamet har nog i grund och botten inga förhoppningar om att såpan skall leda till bestående romanser. Det är annorlunda med Elsa. Hon är en smula aningslös och efter att ha besiktat sitt objekt är hon odelat positivt inställd. Den Fagerhultska bondemannen är i fyrtioårsåldern, således en ungdom i jämförelse med Sune. En lätt hälta skämmer inte nämnvärt och frånsett ett ansikte som endast en moder kan älska är han väl ganska ok, om man bortser från begränsad intellektuell kapacitet. Elsa väger Stutens för och nackdelar i jämförelse med Sune men möjligheten till en plats i rampljuset väger över till Fagerhultsk fördel.

Sune jublar invärtes men vågar inte ta ut segern i förskott. Han vill vänta tills Elsa begärt skilsmässa för en flytt till ett nytt hemman västerut.

Årets upplaga drar igång. Hela, nja i alla fall halva, Sverige sitter klistrat framför TV:n på onsdagskvällarna. Man engagerar sig med liv och lust i böndernas amorösa övningar och man låter sig luras att det är på riktigt. Så ock Elsa. Hon fjäskar och flamsar med Stuten och Sune sitter och skäms framför TV:n för att han är gift med ett så pass enfaldigt fruntimmer.

Så är man då framme vid sista avsnittet då bondeman Stuten skall göra sitt slutgiltiga val av fyra kvinnor som skall få stanna på gården. Tittarna sitter och biter på naglarna med svår andnöd, orsakad av den olidliga spänningen. Endast Elsa är kolugn för hon kan inte tänka sig annat än att hon tillhör den lyckliga kvartetten som får stanna.

Rut från Borensberg blir först att åka ut. Samma öde drabbar Berit, en liten smällfet 45-åring från Slite. När också Eva-Lena, en f.d. yrkeskvinna från Åtvidaberg, får respass återstår bara fem kandidater: ”Den fjärde som jag vill skall lämna gården är……………………………..” Stuten gör på tröttsamt utröstningsmanér en evighetslång paus. ”Den som åker hem i dag är………..Elsa från Gröna Köpingen”

Elsa svimmar och Sune får ett lättare slaganfall.

Sune är nu aningen uppgiven. Även Elsa gör ett sorgmodigt intryck efter att blivit ratad och gått miste om en fortsatt tillvaro i rampljuset. Hon inser att Sune trots allt är bättre än inget och hon har inga planer på en separation. Efter Sunes misslyckade ”olycksfall” vid ättestupan har lusten för kriminell verksamhet falnat. När nu andra taktiska finter misslyckats ämnar Sune försöka trötta ut Elsa. Planen är att stackars Elsa skall få det så in i graden tråkigt i Sunes sällskap att hon ger med sig och lämnar äktenskapets hamn.

Sune släpar nu med Elsa på långa promenader i GK med omnejd. Färden har ett stänk av kulturvandring. Sune lotsar Elsa mellan gamla kulturminnen som i de flesta fall är borta. Godsmagasinet, Mekan, Galgbacken på Suggås, Musikhörnan. Gärdsjö livs, Åkes dito. Mest tid lägger Sune utanför gamla biblioteket där han i timmar orerar om den kulturtskymning som länge hindrade beslutsfattarna att fatta ett klokt beslut beträffande husets framtid. Nu har till slut byggnaden återtagit sin funktion som tingshus där vanartiga GK-ungdomar döms på löpande band för försök till vandalism på nämnda hus. Sedan styrs stegen mot hamnen. I ändlösa monologer redogör Sune för hur enastående vackert det hade blivit med miljöanpassade, rödfärgade, mindre enplanshus i stället för de syditalienska stilbrotten som nu skymmer utsikten ut över viken. Någon gång bjuder Sune sin lagvigda på mat på en servering i hamnen där paret sitter och stirrar in i en gigantisk fartygssida medan dom intar sin måltid, som kommer på bordet sent om sider. Sune försöker tråka ut Elsa med oändligt långa föreläsningar om skeppsbyggnad och om nitförband som fogar samman plåtarna i skrovet. Blir Elsa uttråkad? Icke.

Efter sju timmar lämnar paret serveringen, som nu är i det närmaste folktom. Endast en lite undersätsig fotograf dröjer sig kvar. Han är uppenbarligen intresserad av båtar och sjöfart för han fotograferar flitigt.

Nu är det rent vidrigt spännande. Vem är denne mystiske fotograf som smyger omkring och förevigar allt med sin Instamatic Powershot? Nu måste vi ha något nyttigt och stärkande. En väl tilltagen bit rökt ål och små rödbetor tillsammans med ett par Tuborg och en 9:a Skåne lugnar magnerver och själsliv.

mars 2, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

februari 2021
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se