Posts filed under ‘Ekonomi och näringsliv’

When will they ever learn?

Vi minns vårt glada 60-tal. En trevlig tid på många sätt. Bland annat vevade grammofonen fram hörvärd musik. Art Blakey, Miles Davis, Ray Charles m.fl. Pete Seegers: ”Where have all the flowers gone” spelades flitigt i radio. Ett flertal artister hade denna gamla folksång på sin repertoar. Förutom Pete själv, Peter Paul and Mary, Joan Bays, Kingston Trio med flera. Låten spelas än i dag och refrängen är mer aktuell än någonsin ”When will they ever learn”.

Knappt har ordförande för kommunal Annelie Nordström tvingats avgå, efter oansvarigt handlag med medlemmarna pengar, förrän nästa skandal rullas upp. Bondeägda Arla har ertappats med vidlyftig representation i form av golfevenemang, Parisresor, tveksamma inköp via kreditkort, och i vanlig ordning en del konsumtion av sprithaltiga drycker. Vi bör kanske förtydliga att det inte är bönderna som varit vårdslösa med penningar utan det är andra aktörer som rumlat på böndernas bekostnad.

Allt som uppdagats retar naturligtvis gallfeber på hårt pressade mjölkproducenter. Det är mer än lättbegripligt om de trevar efter högaffeln för att skipa rättvisa.

”Det verkar vara en kultur som är omöjlig att ändra på”, säger man uppgivet. I helvete heller! Här skall ändras, och vi har lösningen.

Se till att de ansvariga bara dricker mjölk, i alla sammanhang. Viktigast är att konsumtion består av mjölk, ev. vatten när man börjar diskutera och planera Parisresor, Golfevent, taxiåkande m.m. Ingen skall försöka lura i Bloggen att alla dessa idiotiska beslut fattas på nykter kaluv. Så korkade är inte dessa, förmodligen välutbildade och välbetalda aktörer. Den enda rimliga förklaringen till det urusla omdömet är att dessa beslutsfattare sitter lite halvfulla på jobbet och hittar på det ena, mer idiotiska än det andra.

Man ångrar sig dagen efter men då är det så dags. Då kan de bara sitta och hoppas på att Janne Josefsson inte skall vara på alerten. Men det är han.

Drick mjölk. Men inte från Arla!

februari 5, 2016 at 10:46 e m Lämna en kommentar

Storvilt

En braskande nyhet i finansvärlden har bäring på vår grann- och vänort Mönsterås. En industrimagnat i den tyngre viktklassen framlevde en del av sin barn- och ungdom i Mönsterås, för att sedermera avancera till näringslivstoppen. Om det var uppväxten i Mönsterås eller släktförhållanden, alternativt personliga kvalifikationer som möjliggjorde den resan undandrar sig vår bedömning. Förmodligen handlar det om en kombination.
Vi pratar naturligtvis om Sverker Martin-Löf. Denne man har i dagarna lämnat alla tunga uppdrag i en mängd betydelsefulla bolag. Enligt egen utsago på eget initiativ, enligt andra handlar det om silkessnöret.
Vad är det då som läggs denne man till last? Jo han lär ha använt SCA:s flyg och därmed aktieägarnas penningar för privata jaktresor. Jakt är trevligt men man kanske skall stå för fiolerna själv. Det gör vi på den lite mera allmogeartade jaktstigen. Det smäller lite högre rent moraliskt.
Är vi inte helt felunderrättade har industrimagnaten jagat ripor ihop med en man som vi känner och som också har sitt ursprung i Mönsterås. Vi hoppas att det inte är denna kontakt som lett Sverker Martin-Löv fel på moralens krokiga stig.
Vi bringar en strof ur en gammal hit av Peter Seeger i åtanke: ”When will they ever learn.”
Då är det mera hedervärt att göra som Carl Bildt, som nyttjade regeringens plan för att smuggla ut en dödsdömd yngling ur Afghanistan. Men vem vet. Kanske hjälpte Sverker M-L någon stackars frusen Lapp att komma ner från Härjedals-fjällen till lite sydligare och trivsammare breddgrader, nu när planet ändå gick för att hämta en glömd plånbok.

januari 24, 2015 at 11:48 e m Lämna en kommentar

Glädjechock

Vilken chock! Vilken fantastisk glädjechock. Helt enormt.

Bloggen har, under åtminstone senare delen av livet, intagit en skeptisk hållning till alla påstådda fenomen i själsliv och andevärld. Inklusive diverse Gudomligheter, trots att det är påsktider. Inte minst bedragare som påstår att de kan prata med djur skapar lättare illamående.

Denna övertygelse har fått en allvarlig knäck. Sistliden natt hade jag en dröm så fantastisk att den rest frågan om det trots allt inte finns övernaturligheter, som man skall ta på allvar. I en dröm, så knivskarpt kristallklar, återvände Nils Norrälv till Gröna köpingen, och med klockren stämma sjunger han en sång på melodin ”När vi gräver guld i USA”, vars text jag hinner memorera efter uppvaknandet, tack vare att jag hade papper och penna på sängbordet. Jag tror att jag i huvudsak memorerade rätt. Detta var en extraordinär musikalisk upplevelse som jag aldrig glömmer.

Varför sjöng vännen Nils, just denna, tämligen mediokra fotbolls-VM-melodi, kan man med fog undra?

Förmodligen är det den exempellösa framgången för Mönsterås-monster-hitten, där personalen på en livsmedelsbutik besjunger flytten till nya och större domäner, som har gett eko även i himmelska höjder. Tryck här för ett smakprov.

Det är inte bara i Mönsterås som merkantil flytt skapat diskussion, och delat befolkningen i ”för och emot”. Tyvärr har tankar på storskalighet och decentralisering fått visst fäste även i GK, och vår merkantila föregångsman Algot Krämer, har planer på flytt till GK:s ytterområde, sedan ett större lastbilsgarage blivit hyresledigt. Med smärre tillbyggnader får man en fyrkantig låda med platt tak, där livsmedel skall tillhandahållas under spartanska, men rationella former. Ungefär som ”Lidl” (som förmodligen är en förkortning av ”Lidande”) Dessa tankar är inte populära bland äldre människor som har svårt att förflytta sig längre sträckor, men det tilltalar trafikanter med bil och körkort, körkort som de inte borde ha, eftersom de inte kan parkera när det är lite trångt.

Vi på bloggen är odelat negativa till idén. Vi anser att all handel skall ske centralt, i små trivsamma butiker utmed Storgatan i Gröna Köpingen. Att handla skall inte bara vara en procedur för att rafsa åt sig livsmedel, för att hålla svälten från dörren. Att handla, i riktiga butiker, rymmer andra och högre värden. Tänk så trivsamt att titta in i den lilla butiken, dra fram en stol till affärsdisken och med handelsmannen dryfta händelser som engagerar: ”Hur skall det gå för lilla Estelle? När kommer vår Konungs nästa klavertramp? Är det nyttigt att banta med 5:2?” Detta är stunder av gemensam trevnad. Hjullagren i rullatorn hinner svalna, och handelsmannen får en stunds vila från basturökt skinka och kroppkakor. Apropå kroppkakor har den Öländske handlare, som gästar ICA i vår grannort Mönsterås, en gång i veckan en reklamskylt som skapar viss förvåning. Skylten upplyser om att man i Arontorp saluför ”Kroppkakor och mat” Kroppkakorna är goda, men jag iakttar numera en viss försiktighet, sedan jag uppmärksammat skylten.

Vi publicerar nedan Nisse Norrälvs text, som vi minns den, och vi kan avslöja att även vi, efter bearbetning och komplettering, har planer på Youtube-lansering. Det skulle sprida Nils Norrälvs rykte över världen, och öka hans chanser till ett postumt Nobelpris i litteratur. Vår oumbärlige support är för närvarande lite jäktad på sitt dagliga arbete, så vi får se när han har tid med en Youtube- insats.

Här kommer Nils Norrälvs kväde. Håll till godo och sjung med på en välkänd melodi.

När de gräver grund där den ej ska va.

Skall vi nu vandra flera mil, vi pensionärer utan bil
Stäm upp er röst som kallar
Butiken skall va nära vårat hem, för vi har ont i vänster lem
Våra protester skallar
De säger: ”Vi är äntligen på väg. Säger det är dags att ge sig av”
Usch vad luften nu känns kvav
Till alla er. Skall vi nu försaka
Kött både rökt och rått?
Om ni flyttar bort, har ni inte något alls förstått?
Tänk alla vi som kostat på slanten, på chips och annat gott
Köpt varor från New Deli, från Scan, från Danmark och Moskva
Men om ni flyttar bort, ja då får det faktiskt va.
 
Man säger ”Det är trångt parkera här, svängen blir rätt svår och ganska tvär
Och våra kunder klagar”
Vi tar liten plats, vi utan bil, rullatorn rullar på i egen fil
När extrapris vi jagar
Vägen till butiken blir för lång, om detta har vi tjatat gång på gång
Nu blir det tomt i våra magar.
Till alla er som vill trotsa tanten, som med rullator går
Jag hoppas ni förstår att hon börjar handla på Domus
Om ni flyttar ut, och där gräver grund till varuhus.
 

PS. Fyrkantiga hus med platta tag är förmodligen billiga att bygga, jämfört med byggnader med ”riktiga” tak. På sikt jämnar det ut sig. Trots klimatförändringen får vi då och då vintrar med rikligt snöfall, och då kostar det ansenliga summor att skotta bort tung snö, så att taket inte rasar in. Rasar det in blir det jäkligt dyrt. Fortlöpande krävs också ett kostsamt underhåll för att laga vattenläckor. Vatten rinner fortfarande neråt. Inte genom, utan utmed taket, om det får chansen. Platta tak passar inte i Nordiskt klimat. De duger i nederbördsfattiga, torra regioner. DS.

 

 

 

 

april 18, 2014 at 7:36 e m Lämna en kommentar

Företagsbarometern

Vi har allt som oftast anledning att titta på vad som händer och sker i vår vänort Mönsterås. Vi uppmärksammade att ”Mönsteråsbloggen” noterat att Nyföretagandet i Kommunen är lite skralt. M-ås ligger på plats 266 bland 299. Detta tyckte Jonny inte är så bra siffror.

Hur ser det ut hos oss här i Gröna Köpingen? Vi kontaktar Nyföretagar-strateg-konsulten Sune Cohmmers för att få lite fakta. ”Nå Sune. Kan du visa lite siffror”. Sune ser märkbart nöjd ut där han sitter bakom skrivbordet och gungar i kontorsstolen. ”Helt fantastiska siffror. Vi har i dagsläget noll nyföretagare och vi ligger på delad sista-plats i riket”. ”Nu hänger jag inte med. Är detta bra?” ”Jättebra. Vi är så fantastiskt nöjda med de företag vi har och vi varken vill eller behöver ha några nya. Låt oss lite slumpmässigt titta på olika delar av företagandet i kommunen. Vi väljer handel och service.

Vi har ex. en pizzeria. Den går alldeles utmärkt, och de bakar underbara Calzone och Capricciosa. Fick vi ett par pizzerior till så gick alla tre i konkurs på grund av överetablering.

Det finns ett (1) apotek. Två vore ett för mycket, särskilt här i GK där alla är nästan sjukligt kärnfriska. Eftersom den ovan nämnda pizzerian inte saluför kebab, är behovet av magmedicin obefintligt.

Vi har precis så många frisörer som vi behöver till vår befolkning, som har en för breddgraden normal hår-tillväxt. Ett par salonger ytterligare skulle sänka lönsamheten för alla.

Vi har ett Systembolag. Det räcker. Skulle det vara kö någon gång är det bara positivt för då kan man under väntetiden gå och fantisera och drömma om de fantastiska Whiskyflaskorna för 1250:- som man skall inhandla, efter en Lottovinst. Frugan skulle också få någon Amarone och då är det bra att memorera var de står.

Vi har en (1) kyrka. Här är det nästan frågan om överetablering med tanke på antalet besökare. Det var lite annorlunda i kyrkan i vår vänort Mönsterås nyligen. När Ingemar Nordström var där och spelade var det ganska välbesökt. Jag var inte där, för ”Saxparty” är inte riktigt min grej. Enligt vederhäftig information var det trevligare än förväntat, med en repertoar som låg en bra bit från Saxparty-stuket.

En parantes. (Jag råkade på Ingemar Nordström i mitten av 60-talet. Ingemar var militärmusiker, och orkestern från I11 (tror jag det var) förgyllde ärtsoppan på torsdagar, i matsalen vid Flygflottiljen, F12. Nordström hade precis startat sin dansbandskarriär, efter att ha börjat som jazzmusiker. Jag slog mig i slang med saxofonisten och undrade lite vanvördigt hur han orkade stå och spela dansbandsmusik kväll efter kväll utan att kräkas. ”Fy faen. Det är inte kul, men jag måste ju försörja mig. Om jag bara spelade jazz skulle jag svälta ihjäl.”)

”Här finns ett exakt lagom antal livsmedelsbutiker, med ett sortiment som tilltalar alla, med en kvalitet som motsvarar prisbilden. Dyrt och bra, billigt och sämre. Varianten ”Billigt och bra” är oftast en utopi, som bygger på att kunden faller för lurendrejistiska erbjudande i stil med: Ta två, betala för tre.

Fler butiker skulle bara betyda än mer tveksam marknadsföring, och osunda metoder för att slåss om en begränsad kundkrets.” ”Jo men det kunde ju komma kunder utifrån, som handlade här i GK”.

”I helvete heller! Här skall vi inte ha några utsocknes. Tveksamma existenser, vars besök skulle ge ökad, miljöfientlig bilism. Om de promenerar eller åker häst och vagn kan de med viss tvekan vara välkomna.

Ökad hästskjutsaktivitet skulle innebära ett lyft för GK:s enda Friskola, ett Naturbruksgymnasium som drivs av ”Hästhållningssällskapet AB” (HS). Huvudmannen håller med olika metoder på att riskera hela verksamheten, så ett lyft för Hippologin vore välkommet. Vi skall titta närmare på HS senare.

Om det går åt fanders skall vi inte ha någon ny friskola innanför GK:s rågångar. Vi satsar på kvalitet i skolan.

Vid närmre eftertanke kanske vi skulle välkomna nyetablering av en speciell form av livsmedelshandel: Gårdsbutiker. Denna verksamhet är ett enastående lyft för såväl smaklökar som miljö. Inga mer eller mindre plågsamma, långa, miljöfientliga transporter av dödsdömda grisar, där en och annan stressas ihjäl. De som överlever får också sämre smak pga. stresshormoner. En by- slaktare som vi är bekanta med brukar säga: ”Slakta aldrig en gris som skriker”, d.v.s. en stressad Nasse. På större slakterier är det ett helvetes liv.

Idealet vore någon form av ”självplockning” i Gårdsbutiker, där kunden väljer sina kotletter ”på rot”. ”Den där lille nöff-nöff vill jag ha”. En vänligt sinnad slaktare kliar den lille grisen bakom örat, sätter bultpistolen till pannan (på grisen) och denne dör lika ostressad som en yrkesmedveten kommunalarbetare. För att reducera kilopriset kan kunden erbjudas att hjälpa till med skållning, skrapning och urtagning m.m. För den intresserade, vore det säkert trevligt med en slaktsup. Tillverkad på eget gårdsbränneri.

Så här ser framtidens livsmedelshandel ut, och nyföretagande i denna bransch välkomnar vi å livligaste.

När det gäller våra industriföretag, av större och mindre format, återkommer vi vid annat tillfälle. Vi nöjer oss med att slå fast, att det räcker med de vi har. Industriell verksamhet har ofta en negativ baksida i form av miljöfientliga släppningar och med tanke på vår fantastiska natur bör försiktighetsprincipen gälla.”

Vi tackar Sune för denna intressanta redogörelse, som visar att GK:s sistaplats på företagar-barometern är en positiv nyhet.

Vi skall passa på att avliva en gammal seglivad myt som säger att fri etablering och konkurrens är av godo. Jaså, för vem? Ja inte för den stackars pizzabagaren på en liten ort som slåss med ett halvdussin gelikar om en för liten kundkrets. Varför skall sju pizzerior gå i konkurs när en med monopol hade gått bra. Nu kommer tugget om kvalitetshöjande konkurrens och pressade priser. Ja, ja visst, men det finns bättre lösningar. En lösning, med GAS som upphovsman, lägger vi nu till vårt valmanifest: Etableringsransonering.

Vi stannar i pizza-branschen, men systemet kan tillämpas på vad som helst, och var som helst.

Med folkbokföringen som underlag gör man en skattning hur många presumtiva pizzakunder det kan tänkas finnas i samhället. Vi antar att denna beräkning ger vid handen att en (1) pizzeria kan tänkas motsvara behovet. Hugade bagar-spekulanter får anmäla sig på kommunkontoret och efter en okulär grovsortering lottas en pizzeriaetableringslicens ut bland de kvarvarande. Den lycklige vinnaren får nu ett halvårs provbakningstillstånd och efter liden tid görs en utvärdering, där kommunala testätare avger sitt omdöme. Detta kompletteras med omdömen från slumpvis utvalda konsumenter på gatan. Om allt är som det skall har vi nu en näringsidkare som på goda kund-grunder kan se framtiden an med tillförsikt.

Så får det bli i GK efter valet om ni nu har det goda omdömet att ni röstar på GAS.

PS. Utöver ökad gårdsförsäljning skulle en liten nygammal matbutik vara välkommen. En affär lik den som fanns i vår vänort Mönsterås i svunnen tid. Den låg vid Storgatan, där butikerna skall ligga, och bakom disken stod en äldre gentleman och slog in socker, mjöl, kaffe m.m. i prydliga paket, nästan som julklappar, fast papperet var brunt. Det var inga sketna plastpåsar eller dito av papper där handtagen går av och varorna rasar ut på parkeringen. Det bästa av allt. Hade min hulda Moder glömt att handla någon råvara till kvällsmålet, var det bara att ringa E.A. så ställde han ut ett paket för avhämtning i privata ingången. Det var den tid, innan långfingrad individer orättmätigt tillskansade sig andras egendom. Det hände aldrig att paketet försvann, trots att dörren var öppen dygnet runt. Detta var en kostnadseffektiv och trevlig form av kvälls- och helgöppet. Det underlättade naturligtvis att E.A. bodde i fastigheten. DS

april 2, 2014 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Öron-märkta märkligheter

I dagarna talas det i media om missfärgade pengar, från bankrån m.m. Penningar som bedragare försöker tvätta, handgripligt, för att göra dem ”lagliga”. Begreppet ”penningtvätt” har fått en vidgad betydelse.

Det finns en annan form av märkta penningar som i en del fall borde betraktas som olagliga: ”Öronmärkta”.

Vi vill belysa problematiken med en sann historia ur verkliga livet. Som mycket annat i dessa dagar, kommer den från skolans värld.

Den aktuella episoden ligger ganska många år tillbaka i tiden, och skolans rektor vid denna tid var en man vars kompetens och omdöme var av den bättre sorten. En klok man, som inte hittade på en massa skit i onödan, med en arbetskapacitet som i dagsläget motsvarar tre man. Och då blir det ändå inte lika bra.

En dag meddelar han, lite lätt generad, att lärarpersonalen borde åka på fortbildningsdagar. Fortbildning som på intet sätt lät lockande, och föga relevant för ”kundkretsen”. ”Ja, jag vet att detta kanske inte är något för er, men det ser illa ut om vi inte gör av med anslaget. Pengarna är öronmärkta för fortbildning och de ’brinner inne’ om vi inte gör av med dem”.

Penningarna brann naturligtvis inne, för lärarna var förståndiga och insåg att det var bättre att de stannade på skolan och gjorde nytta, än att de åkte på fullständigt meningslös fortbildning.

En liten undran från en ekonomi-amatör. Går det fortfarande till på detta viset? Finns det fortfarande risk att allmänna medel förbrukas till tvivelaktig nytta bara för att de inte skall ”brinna inne”. Vi är inte dummare än att vi begriper att pengarna inte eldas upp, rent bokstavligt. Jo ibland, av Gudrun Schyman. De går naturligtvis åt att fylla igen något, mer eller mindre angeläget hål på annat håll. Vad vi vill förhindra är att ”öronmärkta” pengar förslösas på mer eller mindre onödigt skit, bara för att de skall ”gå åt.”

Detta ekonomiska vansinne blir det slut på när GAS kommer till makten och allt kostnadskrävande budgetarbete slopas, med stora besparingar som positiv bieffekt.

Vi gör så här istället: Alla skattemedel och andra tillgångar läggs i en enda stor penning-pung. Ur den Kommunala ”Storpungen” får olika befattningshavare hämta erforderliga medel i en bestämd prioriteringsordning. Först ut blir sjukvård, åldringsvård, skola, barnomsorg, snöröjning mm. När pungen är tom är det är naturligtvis tråkigt om det inte blev pengar över till Mipin-mässor, fortbildning, trivselpenningar eller bidrag till ex. ”Intresseföreningen för frigörande Afrikansk dans” eller stödorganisationen till förmån för ”Spelberoende undulater” m.fl.

Som sagt: Är pungen tom så är den, men pengarna räckte till det viktigaste.

Så får det bli i GK, och vårt ekonomiska system kommer att få världsrykte och tjäna som förebild i omvärlden.

Rösta på GAS! För en sund ekonomi i en sund pung.

mars 14, 2014 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Likhet inför sam-lagen

Vi befinner oss i en fingerad stad någonstans i riket. Det är lördag och torgkommersen är i full gång. Vi flanerar i sakta mak och inhandlar lite närodlad frukt från stånd i torgets utkant. Centralt pågår en annan och betydligt livligare kommers. På, för torghandel typiskt taffligt handgjorda skyltar, upplyser man om vad som saluförs. På den första läser vi: ”Salmonellasmittat kött till bra pris”. Nästa stånd torgför kycklingkött där det kryllar av campylobakter. Allra bästa platsen har en kraftigt nedgången existens som med braskande rubriker tillhandahåller opium och rökheroin. Fisk med skyhöga dioxinhalter finner också nöjda köpare.

Plötsligt går det ett sus genom folksamlingen. Ett antal civilklädda poliser genomför en razzia, snabbt och effektivt, och snart har ett antal kunder belagts med handfängsel för vidare transport till förvar i avvaktan på räfsts och rättarting.

Försäljarna går fria och snart har nya kunder krupit fram ur gränderna och allt är som vanligt igen. Vad är nu detta? Är detta riktigt klokt? Naturligtvis inte. Men. Detta är i dagens rättsamhälle en realitet fast det gäller andra varor och tjänster.

Det är lagligt att tillhandahålla sexuella tjänster men det är förbjudet att köpa. Vi vill redan här med kraft poängtera att vi inte talar i eget intresse. Vi varken köper eller säljer. Vi har inget behov att köpa och utsikterna till framgångsrik försäljning får nog betraktas som mindre än minimal.

Vi kunde naturligtvis strunta i detta men vårt rättspatos driver oss.

Ja, ja ja… Vi vet att tanken är att stackars offer för trafficking i händerna på samvetslösa människohandlare inte skall dubbelbestraffas. Vi tror att det är precis tvärt om. Någon månad på kåken skulle i många fall innebära en stunds befrielse från plågoandarna. Trafficking är fruktansvärt och om någon kommer och säger att vi tar detta i försvar blir vi förbannade. All kraft skall läggas för att få stopp på detta. Men. Allt handlar inte om trafficking. Det finns andra aktörer som högst frivilligt deltar i verksamheten.

Vad vi i första hand vänder oss emot är en oacceptabel princip som knappast tillämpas inom annan ”handel”. Är det förbjudet att köpa skall även försäljning vara olaglig. Då kommer med automatik följdfrågan: Bör det vara olagligt?

Vi hade för några år sedan förmånen att besöka Pompeji, denna stad som år 79 e.Kr. begravdes i aska vid ett vulkanutbrott. Det var fascinerande att se hur den 1934 år gamla vardagen konserverats i askan och sedan frilagts. Vi minns bland annat en välbevarad bordell där lika välbevarade väggmålningar illustrerade vilka tjänster som erbjöds. Enligt vissa uppgifter skall det ha funnits 35 bordeller i Pompeji vilket ger en bordell på 500 invånare. Detta motsvarar 2000 glädjehus i dagens Stockholm. Vi minns också att penisattrapper i gatans stenläggning visade vägen för de synskadade. Dessa kunde med hjälp av skulpturerna treva sig fram till en stunds ytterligare trevande och trevnad, hoppas vi. Förhållandena för bordellens ”arbetare” har vi ingen aning om så den delen kan vi inte diskutera. Vi konstaterar bara att det sedan urminnes tider bedrivits prostitution i en eller annan form. Att tro att man genom lagstiftning kan stoppa detta är inte bara blåögt. Det är fullständigt utsiktslöst och korkat, även om syftet kan betraktas som gott.

”Finns det so, finns det orne” lyder ett gammalt talesätt och så lär det nog förbli så länge div. miljögifter inte förändrat kön och könsdrift på såväl fisk som oss människor.

Nej. Legalisera verksamheten och ställ den under samhällets kontroll. Det skulle förmodligen minska traffickingen, och hälsoläget, i de nedre regionerna, skulle förbättras hos såväl säljare som köpare.

Om sedan säljarna skall skatta för inkomst av ”egen och annans rörelse” eller ”kroppsarbete” löser nog skattemyndigheterna. För köparna gäller nog att endast kläderna blir avdragsgilla.

Vi vill än en gång poängtera att vi egentligen inte gillar denna verksamhet, men vi är å andra sidan hundraprocentigt säkra på att den inte går att stoppa. Kanske har den också en funktion att fylla för de som av olika skäl har det svårt med kontakten med det motsatta könet, och som är lite trötta på självverksamhet. En storhet som självaste Gustav Fröding skrev en gång: ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annat att få.”

Vi avslutar med att deklarera ett starkt avståndstagande till verksamhet enligt ovan, som berör kontrahenter i en äktenskaplig relation. Äkta män som hoppar över skacklarna, för att hustrun har efterhängsen huvudvärk eller hemmafruar som reser söderut och letar rätt på någon välväxt strandraggare med guldtänder och hår på bröstet, som omväxling till en sunkig äkta make med burköl och brynja, tycker vi inte är OK, om än i vissa fall förståeligt.

Otrohet bör bekämpas, och vi inom Grön AnSamling är inte främmande för en kriminalisering. Normalt är vi varma anhängare av likhet inför lagen men här gör vi ett genusrelaterat undantag. Vi har ofta blivit informerade om att det vid sexuella övningar krävs att känslor är inblandade för att den kvinnliga parten skall finna det mödan värt. En mansperson däremot, betraktar nog oftast ett tjyvnyp som lite betydelselös gymnastik och tidsinke medan han väntar på ”Sportnytt”.

Med GAS vid makten införs en ny paragraf i lagtexten: ”Troslöshet mot huvudman”. Straffpåföljden blir i normalfallet böter men i allvarligare fall där starka känslor varit inblandade, kan fängelse komma ifråga. En månad kan vara lagom. Det ger tid för begrundan över sveket mot den äkta maken.

Mannen går, enligt resonemanget ovan, fri från straff, vid enstaka otrohetsaffärer.

Rösta på Grön AnSamling. Gasen i botten mot en rättvisare framtid!

oktober 6, 2013 at 11:00 f m Lämna en kommentar

Landsbygd och lantliv

Vi viskade om att Allvarlige Alvar skulle ge ytterligare kommentarer beträffande LRF:s sammandragning i Blomsterhålas folkets Hus. Det passar bra idag för ordinarie besättning ligger mellan lakan. Inte som förströelse utan efter ett tillslag av svininfluensa. Vi har inte vaccinerat oss trots att sjukdomens benämning antyder att vi tillhör riskgrupperna.

Utöver tidigare kommenterad vildsvinsdebatt kom andra spörsmål upp efter frågor från publiken. Det gällde stenmurar, reservatsbildning, vindkraftverk, bredbandsutbyggnad, produktionsmål kontra bevarandeintresse inom skogsbruket och lite till. Vi vet att Alvar var i publiken så vi ber honom om en kommentar. Alvar har ordet.

”Någon i publiken förde stenmurar på tal. Förmodligen för att han såg dessa som ett bekymmer. Vi behöver inte diskutera om stenmurar skall rivas eller inte. Lagen ger dem numera ett oinskränkt skydd och det är nog bra i de flesta fall. En vällagd stenmur är ett magnifikt äreminne över svunna generationers oerhörda slit. Man känner sig ganska liten och onyttig vid anblicken. Skall dessa inte bort för att gynna ett rationellt jordbruk? Normalt sett inte, annat än i extrema undantagsfall. Självfallet måste grindhål kunna vidgas så att en modern maskinpark kan passera men i övrigt är det ”locket på”. Till glädje för de flesta, inklusive växter och djur som gynnas av solexponerade murar. Jag tror nog att även brukarna, sett över tid, är vinnare. Man får ingen stödersättning för alla de murar som man byggde skogsbilvägar av innan biotopskyddet trädde i kraft.

De öländska kalkstensmurarna vill jag inte uttala mig om eftersom jag är dåligt påläst. Möjligtvis verkar det väl rimligt att en mur som tidens tand raserat till en diffus stensträng skall kunna tas bort om det omöjliggör ett rationellt brukande att ha den kvar. Lantbrukarna måste vara rationella om de skall kunna producera livsmedel till ett pris som vi småsnåla konsumenter är villiga att betala. En annan man i publiken ifrågasatte varför man inte efter några år får ta bort stenhögar som man kanske själv makat ihop med frontlastaren utan krav på prydlig stapling. Ja, det kan man i vissa fall undra. En tjänsteman på länsstyrelsen förklarade en gång att varje epok skall speglas i landskapet. Kanske står man om ett halvsekel vid något röse och förundras över att man förr fick slösa diesel på att köra tunga maskiner för att samla sten. Vem vet.”

Vi tackar Alvar för detta. Det här med landsbygd och lantbruk är intressant. Vi skall vid senare tillfälle be Alvar kommentera andra frågor som dryftades vid LRF-mötet.

Vår hädangångne vän Nils Norrälv efterlämnade ett kväde från 90-talet. Det var en turbulent tid med EU-anslutning och Dinkenspilare som lurade i folk hur bra all skulle bli om vi gick med. Inte minst lantbrukarna skulle få gyllene tider med skyhöga producentpriser på svin och nöt, fritt från galen kosjuka. Nils dikt har tidigare publicerats i organet ”Ortfiskenytt”, tror vi. Om så är fallet så blir det en nyttig repetition, som påvisar faran med att avhända sig ex. stenmurar, som senare kunnat generera viss ekonomisk vinning i form av EU-bidrag.

Tankar på tomten

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Allan sover i enslig gård
Djupt under midnattstimma
Snön lyser vit på fur och gran
Nu vaknar Allan som han är van
Numera han vaknar om natten
I behov av att kasta sitt vatten
 
Midvinternattens köld är sträng
Stjärnorna gnistra och blinka
Allan har kravlat sig ur sin säng
Till husknut i avsikt att pinka
Allan vandrar sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Han fumlar med gylfknapp på tvären
Rätt trängd av prostatabesvären
 
Slår så en sjua mot mangårdsknut
Gul mot den vita driva
Tittar som mången natt förut
Upp emot månens skiva
Tittar mot skogen där gran och fur
Drar kring gården sin dunkla mur
Grubblar fast det ej lär båta
Över en underlig gåta
 
Vad grubblar han på där han frusen står?
I färd med sitt nattliga pyssel
Jo, scenen gör att hans tankar går
Till ”Manneken-Pis” uti Bryssel
Mot Bryssel och EU går tankens färd
Med koppling till bygden och hemmets härd
Åt detta han ägnar sitt grubbel
EU, bidrag och trubbel
 
Han tänker på slit under år som flytt
Han trälat från arla till kvälla’
Och varje år har han redskap bytt
Till större och mer rationella
Han odlingshinder schaktat väck
Alléer, stenmur, träd och häck
Sen traktorn gått fram och tillbaka
På fält som var’t kala och raka
 
Midsommaraftons hö var torrt
Från regnet han räddat det mesta
Allt medan alla de andra rest bort
Till skärgår’n att supa och festa
I lagårn han vandrar sin tysta ban
På morgon, på kvällen och mitt på dan
Fast kossorna är ganska rara
Så är livet tungt, det agrara
 
Men. ”Rösta för EU så ska allt bli
Så bra” sa han, Dinkelspilen
”Då glider ni omvärlden lätt förbi
Så flott uti EU-gräddfilen
Ert fläsk det säljer ni sen så lätt
Och ägg från hönor som fritt har sprätt
Och köttfärsen blir inte malen
Av kossa som kanske är galen”
 
Ja, EU skulle vår frälsning bli
Och lyfta oss alla ur träsket
Man skulle bli från bekymmer fri
Och få högsta priset på fläsket
Hur gick det då sen? Jo, det är ju känt
Producentpriset sjönk cirka 40 procent
Vår frihet blev än mer beskuren
Likt hönsens, som trängs uti buren
 
Det enda som nu ger nån’ EU-peng
Är ans utav stenmur och diken
Samt hamling av träd uti hage och äng
”Det tror faen att man är besviken
På det som jag nu kunnat leva flott
Det högg jag ner och rensade bort
Och stenmurarna längs med gatan
Blev vägfyll i skogen. Fy satan!”
 
Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma
Ånyo han slumrar i enslig gård
Ännu nån efternattstimma
Månen vandrar sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser gul på stället
Med kvävet i kretsloppsamhället
 

februari 21, 2013 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Moralisk handel och vandel

Bloggen vill än en gång meddela att vi på intet sätt har några som helst ekonomiska intressen i GK:s affärverksamheter av skilda slag. Vi bedriver ingen handel och har heller inte för avsikt att börja. Vi har inga släktingar eller vänner som tillhör handlarnas skrå. Vi vill komma med detta förtydligande eftersom elaka tungor skvallar om att vi i eget intresse ofta påtalar vikten av att handla lokalt. Jo en viss egoism kanske vårt engagemang för lokal handel rymmer.

När vi på bloggen, om några år, lätt förvirrade hasar omkring på gatorna i mjukisbyxor och morgontofflor vill vi, ledsagade av våra rullatorer, ha en livsmedelsbutik inom räckhåll där vi egenhändigt kan lösa in våra rabattkuponger som vi förgyllt en trist vardag med att klippa och klistra.

Hur skall vi, med av ålder reducerad förflyttningsförmåga, kunna ta oss till storköp i ytterområdena? Utan bil och körkort som myndigheterna dragit in på grund av ex. brister i synskärpan.

Tänk på det ni alla som nu känner tillfredställelse över någon krona som sparats på utomsocknes handel. Även ni blir gamla om ni får leva och ha hälsan. Betänk vilken tragedi att i en framtid behöva släpa fram rullatorn på en öde storgata där dörrar och fönsterluckor till övergivna butiker slår för vinden ungefär som när John Wayne red genom någon spökstad i en gammal Western på 60-talet.

Handla lokalt! Strunta i om det är lite dyrare. Varorna finns här. Nu. Än så länge…

januari 21, 2013 at 8:30 e m 2 kommentarer

Lantligt liv

Trots att GK har begåvats med ett icke ringa antal välartade invånare så får väl GK anses tillhöra det som man brukar kalla landsbygden. Motsatsen är större städer som ex. Stockholm, Göteborg och Malmö. Kalmar, Oskarshamn etc. är någon form av mellanting.

Vi som bebor GK är lyckligt lottade. Här finns allt. Nytt bibliotek, konstgräsplan, simhall, varuhus, trivsamma mindre butiker, skola, sjukstuga, ålderdomshem, badplatser, rekreationsområden i Tysk ägo och inte minst en vacker natur utanför knuten.

Ett litet exempel som åskådliggör landsbygdens förträfflighet. Tänk er ex. en stackars storstadsbo som drabbas av begär efter en egenhändigt plockad kantarell. Det blir många mils bilresa, och när man väl kommer fram törs man inte gå till skogs i tron att någon vildsvinsgalt skall känna begär efter smalbenen. Därför får man åka tillbaka med oförrättat ärende och försöka köpa smaklösa burkkantareller på något köpcenter där det tar 25 minuter att hitta en parkeringsplats. Vi på landsbygden cyklar några minuter och har snart en korg full av skogens gula guld. Utan de okunnigas rädsla för vilda svin. Att bo på landsbygden, ex GK, det är livskvalitet.

Bloggen har tidigare gjort besök hos Lantbrukare Ahgraar här i GK för att skildra livet på landsbygden. Vi har också besökt lantbrukare Helge Hembrygd i Västerled för att utröna om det finns skillnader i jordisk verksamhet beroende på vilken sida om kommungränsen man befinner sig. Här kommer ett referat från ytterligare ett lantligt, utomkommunalt besök i Bondeby.

När vi anländer håller Helge på att slakta upp en vacker älgtjur, säsongens tredje vuxna älg av en licens omfattande två stora och tre kalvar. Lite märkligt kan tyckas, men matematik är kanske inte bästa gren i den här delen av landsbygden. Dessutom tror vi oss veta att vuxna älgar inte är lovliga i januari. ”När slutar älgjakten undrar vi vetgirigt” ”När, kan väl variera, men den slutar oftast i Tingsrätten” blir Helges något kryptiska svar. Vi berör inte frågan vidare sedan vi blivit presentade ett generöst stycke förstklassigt ytterlår.

”Nå Helge. Hur reagerar du på att ni lantbrukare genom div. TV-program framställs som lite efterblivna och tafatta i jämförelse med ex. grabbarna kring Stureplan?” ”Det skiter väl jag i. Jag vet vårt värde.” svarar Helge kort.

”Vi bönder är trots allt de enda som producerar något vettigt och som gör verklig nytta i samhället. Vi producerar mat. Något som alla måste ha. Självbevarelsedriften är trots allt starkast, t.o.m. starkare än sexualdriften, trots att min hustru betvivlar det ibland. Viljan att hålla sig vid liv gör att man förr eller senare måste äta oavsett vilken aktivitet det inkräktar på. En sjukligt hängiven dataspelsmissbrukare överger skärmen när tolvfingertarmen kräver en Cheeseburgare. Gästerna på Sturecompagniet vill ha chips till Whiskyn. Chips görs av potatis. Även det mest förökningsbenägna hankön lämnar tillfälligt Maja Gullros massageinstitut för ett besök vid korvkiosken, när energidepåerna sinat.

Mat måste alla ha! Alla andra varor och tjänster är strängt taget onödiga. Bönderna tillhör den närande sektorn, alla andra den tärande. Vad gör ex. en lärare för nytta? Det enda ungar på landet behöver lära sig är att köra traktor så att de kan delta i livsmedelproduktionen. Detta kan vi lantbrukarföräldrar lära ut själva. En lärare är således fullständigt onyttig. För att inte tala om en rektor. Denne, som kanske basar över tjoget lärare, blir med enkel matematik 20 gånger onyttigare.

Samma sak med sjukvården. Lite frisk luft på landet, hårt kroppsarbete, salt sill, fett fläsk och en kall avrivning håller kropp och själ i trim och gör allt landstingskvacksalveri fullständigt onödigt, ja nästan kriminellt.”

Vi tackar Helge för denna analys med tillhörande oväntade utvikning och återvänder till redaktionen, en hel del levnadsvisdom rikare.

januari 18, 2013 at 7:45 f m Lämna en kommentar

Är Monarken ute och cyklar?

Det är inte utan än att man börjar tycka lite synd om vår käre Landsfader. Ja, vi menar inte Reinfelt utan vår vän Carl-Gustav med fäderneärvt ämbete.

Besöker han inte fel diktaturer så dricker han kaffe på fel ställe. Ibland glömmer han att belöna någon Greenpeaceaktivist och nästa gång får han skit för att han inte kan stava.

Nu senast meddelas det med viss indignation att Monarken har åt helsike för mycket pengar. Man förtäljer i media att Konungen har en privat förmögenhet på ca. 300 milj. Till detta kommer ett apanage på dryga 100 milj. Detta är en ansenlig mängd pengar men vi har svårt att bli riktigt upprörda. Konungen har betalt för att representera riket och det kostar en slant. Han bör vid representation bjuda på anständigt käk, ett gott vin och vara hel och ren på kroppen. Numera anses det visserligen comme-il-faut att gå omkring med T-shirt och söndertrasade jeans även på bättre tillställningar men en alltför lättklädd monark skulle kanske få det att börja klia i fingrarna på Camilla Henemark igen. Nej uniform eller frack är nog rätt och dessa plagg är inte billiga.

De privata 300 miljonerna då? Det är oss obekant hur han kommit i besittning av denna rundliga summa, men vi förmodar att det är pengar som kommit honom till del på lagligt sätt.

300 miljoner? Än en gång. Mycket pengar. Men… Detta är belopp som inte så sällan figurerar som avgångsvederlag till ex. bankdirektörer och näringslivets toppfigurer. Och värst av allt:

De får dessa summor även om dom varit så komplett odugliga att dom fått sparken.

När styrelsemedlemmar konfronteras med dessa missgrepp försvarar dom sig med: ”Vi måste erbjuda sådana villkor annars försvinner kompetensen utomlands.” Låt dom åka. Dom är snart tillbaka. Man får foten även i omvärlden om man är tillräckligt inkompetent.

Låt Monarken ha sina pengar ifred. Han har nog rikets tråkigaste jobb. Ett jobb som han inte valt själv. Käre läsare. Rannsaka ditt inre och svara ärligt: Skulle du vilja byta? Nej, jag tänkte väl det.

Apropå Monark så hörde vi på TV att cyklismen antas öka lavinartat. Det kanske inte är så dumt men det blir väl inte obligatoriskt?

Här erinrar vi oss en av Nils Norrälvs efterlämnade Limerickar tillkommen på 50- talet när den s.k. Haibyaffären var het i media. Bakgrunden var att en person vid namn Kurt Haiby anklagades för att pressa kungahuset på pengar för att inte avslöja en påstådd homosexrelation med dåvarande Konung V. Hur det egentligen låg till med den saken blev väl aldrig riktigt klarlagt.

För länge sen på Stockholmsk mark
Cyklar Kurt Haiby i Hagapark
Men han tog det rätt lungt
För det gick ganska tungt
När han red på en gammal Monark
 

november 4, 2012 at 3:16 e m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

december 2022
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se