Posts filed under ‘Memoarerna’

Von Bloghsters memoarer – del 14

Tvillingbroder Loke har sett lite hängig och deppig ut på senare tid. Inte alls samma kaxige ”Lucky Loke” som vi minns från hans storhetstid. Som det anstår en broder bjuder jag hem Loke för ett förtroligt samtal, syskon emellan. Vi slår ner oss vid grillen, med en vildsvinsstek på gallret och en Carlsberg i handen, efter att vi bottnat med en hälsobringande tolva ”Laphroaig”.

”Hur är det med dig Loke? Är du deppig?” ”Deppig och deppig. Lite ledsen kanske.” ”Varför det?” ”Jo jag är lite trött och besviken på alla som ifrågasätter mina memoarers sanningshalt och tycker att det börjar bli tjatigt med alla vidunderliga äventyr vars äkthet man ifrågasätter. Det är klart att det upplevs som tjatigt skryt, när man jämför med sin egen torftiga tillvaro.” ”Tänker du sluta med memoarerna nu?”  ”Ja förmodligen. Det känns lite otacksamt att spilla krut på döda hökar. Jag kanske återkommer med enstaka, lösryckta episoder, men annars får det vara slut i och med denna sista episod, som jag känner behov av att förmedla. Denna händelse är så fullständigt osannolik att jag dragit mig för att berätta, detta för att inte ytterligare spä på misstankarna om bluff och båg.”

 

Jag inledde mina memoarer med en fiskeepisod, som så småningom slutade i Öststaterna. Denna monstruösa gädda, som bogserade oss ända till Baltikum, var känd sedan tidigare. Två storfiskande bröder, stationerade väster om GK, hade vid tillfälle varit i kontakt med ”Storsjöodjuret” men varje gång gått bet. Boende på ”Gärdsleholmen” har till och från sett något stort och vidunderligt men avfärdat iakttagelsen i tron att det rörde sig om en i grannskapet tillverkad ubåt.

Denna enorma gädda måste vara otroligt gammal för det är förmodligen samma fisk som spelar huvudrollen vid en ganska ruskig händelse för ett sextio-tal år sedan.

Det handlar om en liten gosse, vid namn Bo. Vi kommer inte ihåg hans efternamn, men det kan ha varit Brandelius. Vi har inte forskat huruvida Harry har en släkting som heter Bosse, men det kan kvitta.

Den lille 3-årige Bosse satt och metade vid en grynna ute i viken. En och annan abborre fick komma upp i friska luften, och när lille Bosse skall vada ut en bit för att bärga en borre av lite större format händer det fruktansvärda och helt osannolika. En jättelik gädda klyver vattenytan och lille Bosse försvinner ner i gäddkäften. Fisken slår ett slag med sin jättelika stjärtfena och dyker.

Den Bibliska berättelsen om ”Jona i Valfiskens buk” är välbekant. Bosse slapp, att som Jona vistas i fiskmagen i tre dygn, för gäddan styr tämligen omgående in på grundare vatten och spottar upp Bo på stranden vid Fridhem. Händelsen observeras av en livsmedelshandlare som hade sitt sommarhus i grannskapet. Tyvärr är denne inte längre i livet och kan intyga berättelsens äkthet, men Bosses vådliga äventyr blev så pass känt, att han resten av sitt liv fick gå under smeknamnet ”Bosse i Magen”.

Varför Bosse blev utspottad vet vi inte, med det var naturligtvis lyckligt att den lille gossen överlevde, och kunde se framtiden an och smida planer för sitt sedermera framgångsrika yrkesliv.

Här tar vi farväl av broder Loke. Kanske återkommer han med smärre anekdoter då bitterheten över läsarnas misstro lagt sig.

Tack Loke! Jag vet att du talat sanning. Hälsar tvillingbroder ”Bosse Bloggare”

mars 19, 2014 at 7:00 f m 1 kommentar

Von Bloghsters Memoarer – del 13

Detta kan inte, får inte vara sant. Nyhetsförmedlare i olika media rapporterar att kriget i Syrien är slut. Likaså alla konflikter i övriga delar av världen. Asylsökande, och även flyktingar som redan fått uppehållstillstånd, strömmar tillbaka till sina hemländer i enorma skaror. Inte en enda flykting anländer längre till Sverige. Alla lämnar landet.

Från förut snöfattiga skidorter i Alperna, rapporteras om rekordstora snömängder och ihållande kyla. Issmältningen vid polerna har upphört och ersatts av glaciärer i tillväxt. I Sverige är det ordentlig vinter och skogshare-stammen ökar markant nu när deras vinterdräkt harmonierar med omgivande natur. Man noterar en sänkning av havsnivån om ca 0,5 meter.

Fjärt ringer och verkar märkbart tagen. ”Det ser ut som om det går fullständigt åt helvete. Det finns inte en enda asylsökande kvar och några klimatflyktingar är nog inte att räkna med längre. Jag kommer över för ett snack”.

Fjärt anländer och den förr så självsäkert leende entreprenören är bara skuggan av sitt forna jag. Han flackar med blicken, darrar på rösten och svettas ymnigt trots ringa fysisk ansträngning. Jag blir skrämd vid anblicken av hans förfall. Denne för så kaxige och förtroendeingivande mans förvandling skrämmer, och jag börjar ana vidden av en katastrof. Även jag börjar svettas och det flimrar för ögonen när jag betänker vår situation. Här står vi med lokaler för hundratals miljoner och inte en asylsökande inom synhåll.

När det brister för Fjärt och han storgråtande kryper ihop i min famn………………………..Vaknar jag.

”Herre min Skapare och Gud vilken vidrig mardröm”. Jag är genomblöt av svett och mina händer darrar en god stund efter uppvaknandet.  Hela denna dag, och även påföljande, sitter drömmen kristallklart etsad i mitt minne. När inte ens en månad lyckats sudda ut mardrömmen, börjar jag ana att det finns en högre mening med min nattliga upplevelse.

Alla de pengar som jag tjänat ihop under åren, på mer eller mindre tvivelaktiga affärer, har jag satsat i detta projekt. Tänk om det går som i drömmen. Tänk om det blir fred på jorden och mänskligheten inser sitt ansvar mot kommande generationer, och stoppar klimatkatastrofen.

Först nu börjar jag inse att detta kanske vore bra. Ja inte för våra affärer, men totalt sett.

Fjärt blir märkbart förvånad när jag berättar att jag vill dra mig ur, men när han får lösa ut mig för en rimlig summa, ler han åter på sitt karaktäristiska sätt. Våra vägar skiljs och jag återvänder till hembygden.

Mötet med hembygden blev efter alla dessa år lite omtumlande. Jag företar en nostalgisk resa genom GK och angränsande samhälle för att se hur saker och ting förändrats, eller förblivit som i ungdomen.

Jag styr kosan till, och genom, vår gamla vänort Mönsterås.  Kommunen har under lång tid styrts av Centern, med uppbackare, och vi är naturligtvis nyfikna hur ett långt maktinnehav påverkat vår granne.

Eftersom vi hade ett ganska trivsamt kapital i fickan, efter försäljningen av den numera döde hamiltonstövaren och efter överlåtelsen av aktiemajoriteten i Fjärts flyktingkoncept, anser vi oss ha råd att åka Taxi runt i bygderna. ”Masses Taxi” tar oss på en svindlande och vindlande resa i hembygden med omnejd.

Först åker vi till Mönsterås. Naturligtvis börjar vi med en färd utefter ”ströget”, med början vid OK- macken i norr. Där huserade i vår ungdom ”Shell” men denna förträffliga petroleumdistributör hade bytt namn och flyttat söderut.

Det första vi noterar vid vår färd söderut, är att Rubnerts kemtvätt hade avvecklats.  Kanske inte så konstigt, nu när folk köper billiga kläder av indiskt och asiatiskt ursprung som inte tål tvätt.

Nästa noterbara iakttagelse är att de vackra, gamla kastanjeträden på kyrkogården inte finns längre. Enligt rykte dog de efter hårdhänt hamling av någon klåpare som inte visste bättre.

Nästa tragiska upptäckt är att den gamla legendariska järnaffären ”DE Carlsson” slagit igen affärs- disken. Där kunde man förr inhandla 1 st. skruv om man bara var i behov av just denna enda skruv. Alldeles förträffligt. Nu måste man inhandla en påse med 20 st. av vilka man slarvar bort de nitton resterande.

Tack gode Gud! Modeerska huset står kvar, men tyvärr är den gamle hedersmannen innanför disken borta, och har ersatts försäljare av hemslöjd, tillverkad i fullmånens sken.

Thegerströms har slagit igen!! När detta står klart för mig, är det nära att hjärtat stannar. Skall man inte kunna sätta tänderna i en ”Thegerströms grovlimpa” längre? Detta är en tragedi i paritet med en avveckling av Systembolaget.

Men Systembolaget finns kvar, kan vi konstatera, efter att ha passerat f.d. Whita Hästen, som verkade tomt och öde. Bolaget ligger numera granne med en kooperativ inrättning, och man kunde vitsa till det och påstå att alla ”Konsumenter” nu är samlade på ett ställe.

Dessförinnan hade vi uppmärksammat att ”Åkes Livs” verkade dött, och att Gärdsö och KLS, inte längre såg ut att ha kapacitet att saluföra de himmelskt goda isterband som fordomdags förgyllde tillvaron för ortens korv-konnässörer.

Redan efter så kort resa hade vi fog för vårt påstående att det inte var bättre förr. Det var mycket bättre förr.

 

Hur skall det se ut när vi ber Masse köra österut, mot Nynäs och Oknö?

Halvvägs till Nynäs gör vi en halt, och får vårt förråd av underbart god, inlagd strömming uppgraderat. Tack ARNE!

Nynässerveringen, som vi med nostalgiska tårar minns från vår ungdom, verkar aningen öde. Efter att ha inhandlat en kopp kaffe och ett wienerbröd förstår vi varför.

Med de pengar vi har kvar, fortsätter vi österut, med målsättningen att stanna till för en bit mat, vid Oknö-restaurangen. När vi stannat på parkeringen, kastar vi oss chockade över mobilen, för att till polismyndigheten anmäla en fruktansvärd vandalisering. De gamla knotiga tallar, som var restaurangens charm och signum, hade vandaler sågat ner.

Sent om sider anländer ordningsmakten och vi får den förbryllade, ja rent obegripliga informationen, att det är ägaren själv som ombesörjt avverkningen. Här får vi klart för oss vådan av att kommunen avhänder sig bestämmanderätten över egendom, värd att värna.

För att demonstrera lite spänst och djävlar anamma, lämnar vi Masse med taxametern tickande, för att ta en promenad utefter strandkanten, ut till vårt slutmål, ”Oknöbryggan” där vi i vår ungdom förgyllde tillvaron för traktens unga damer vid de s.k. ”Bryggdanserna”. Namnet fick tillställningen på grund av stort intag av maltdrycker, bland de mer eller mindre dansanta festdeltagarna.

Halvvägs vänder vi, efter att ha fått kryssa mellan tyskregistrerade bilar nedkörda ända till strandkanten, och halkat omkring bland fiskrens från gäddor och andra östersjövarelser. Vi beslutar oss för återtåg, men innan den sätts i verket, tycker vi att det skulle smaka bra med en bit mat på matserveringen i utländsk ägo. Inledningsvis tror vi att det är stängt. Det är tomt och öde. Vi känner på dörren. Den ger vika, och efter en stund kommer personal, som trots att de varken talar svenska eller engelska, verkar få klart för sig att vi önskar lite födointag.

Efter att ha väntat en rundlig tid får vi ge upp, och återvänder till ”Masses Taxi”, lika hungriga som när vi kom. Denne hedersman har slagit av taxametern, och efter en elegant U-sväng anträder vi resan till ”Statoil” där vi stillar vår hunger med två kokta med bröd. Vi tar farväl av Masse, som huserar i grannskapet, och tar en välbehövlig promenad för att neutralisera kaloriintaget.

mars 17, 2014 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 12

När jag och Otis sluppit ur fängsligt förvar och återvänder till Engelska landsbygden, möts jag av beskedet att Hamiltonstövaren ”Sune” varit lite hängig under min bortavaro. Omgivningen har naturligtvis dragit slutsatsen att Hunden saknat sin älskade husse och av det skälet varit lite deppig. Jag ser direkt att något är fel och ett veterinärbesök ger det sorgliga beskedet att Sune lider av obotlig cancer. I förvissning om att veterinärens tystnadsplikt fungerar, säljer jag Stövaren till den man som erbjudit 1 miljon pund. I signifikativ storsinthet halverar jag köpeskillingen och drar med 500000 pund på fickan tillbaka till Sverige, innan Sune hinner avlida.

Tillbaka på fosterjorden tar jag kontakt med Fjärt Karlsson igen. Jag minns hans ord om flyktingförläggningar och stora inkomster. Fjärts idé var att köpa upp en massa lokaler som sedan, för grova penningar, skulle hyras ut som förläggning för asylsökande.

Fjärt är den mest drivne affärsman jag träffat. Oerhört effektiv och befriad från effektivitetshämmande empati och samvete. Dessutom sällsynt framsynt. Fjärt begrep att klimatförändringen inom några decennier skulle höja havsnivåerna så pass att millioner efter millioner av invånare i havsnära miljöer snart drivs på flykt.

Dessutom begav han sig ut på en världsomspännande turné där han med hjälp av sin provocerande framtoning skapade konflikter och underblåste redan existerande. Allt i syfte att orsaka strider och flyktingströmmar.

Vi råkade ibland på fastighetsägare som inledningsvis inte var pigga på försäljning. Då parkerade Fjärt sin turnébuss i grannskapet och ur högtalare på busstaket strömmade musik av ”Vikingarna, Kicki Danielsson och Herreys” på högsta volym ända tills att den motvillige ägaren gav med sig. Metoden var så effektiv att de flesta redan efter några inledande ackord skrev under kontrakten.

Vid ett tillfälle hamnade Fjärt av en händelse utanför Byggmästare Percy Nilssons bostad i Malmötrakten. Percy blir så förbannad att han borrar hål i samtliga däck på turnébussen. När byggmästaren kommer underfund med vem kan stungit haver, blir han så skrämd att han lovar att bygga en stor förläggning, gratis, åt Fjärt, bara han slapp att bli indragen i en juridisk tvist med den slipade entreprenören.

Snart hade vi tillskansat oss i stort sett alla tomma lokaler i riket. Det var semesterbyar och hotell med dålig lönsamhet. Uttjänta fabrikslokaler och föreningshus. Nedlagda naturbruksgymnasier och andra utmönstrade friskolor.

Vi ansåg oss ganska snart färdigrustade för att ta hand om en strid, lönsam ström av flyktingar. Under tiden följde vi nyhetssändningarna med intresse och gladde oss åt reportage om smältande poler, snöfattiga vintersportorter och forskarrön som indikerar stigande havsnivå. Ibland noterade vi illavarslande fredstrevare i krigsområdena, men till vår belåtenhet blossade striderna snart upp igen.

Vi hade investerat ett ansenligt kapital i förläggningarna så det gällde att få igång verksamheten så snart som möjligt. Det droppade in något tusental krigsflyktingar men de räckte inte till för att få fart på kommersen. ”Vi måste få till lite inhemsk oro i väntan på den stora klimatkatastrofen” menar Fjärt. ”Vi åker runt i grannsocknarna och terroriserar så att de ser sig tvungna att fly”.

Ännu en gång kommer Fjärts turnébuss till pass. Vi lastar in utrangerade gamla svensktoppsartister, och sedan ger vi oss ut i grannskapet på en turné som kom att leva kvar länge i medborgarnas minne. Vi levererar en musikunderhållning så extraordinärt vidrig att åhörare som kom i vår väg flydde hals över huvud för att sätta sig i säkerhet på våra förläggningar. Med hänsyn till folkhälsan vill vi inte hänvisa till några exempel. Jo, ett prov kanske. Då skall ni notera, att detta var det i särklass bästa. Ni förstår hur resten lät.

mars 3, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 11

Senast vi hörde från broder Loke redogjorde han för sin tid i Realskolan och nu är vi tillbaka lite mer i realtid. I avsnitt 9 hade Loke just upptäckt den fantastiska likheten mellan hans, och Joe Cockers sångröst.

”Joe Cocker får höra talas om min verksamhet i Sverige, och efter att sett mig på TV kontaktar han mig. ”Bloody hell, Mr.Bloghster! Come over to Sheffield and let’s discuss.” Det visar sig att Joe vid tillfället var ganska nedgången av drycker och preparat och han behövde nu någon som kunde stå på scen i hans ställe. Rösten var identisk, och efter visst manipulerande med utseendet kunde jag slutföra Joes turné på den Engelska landsbygden utan att falsariet avslöjades.

Under min resa i England träffade jag av en slump på den gamle legendariske sångaren i ”Roxy Music”, Bryan Ferry. Bryan var ute på landsbygden för att stötta sonen Otis kamp mot förbudet för rävjakt till häst, s.k. ”Fox Hunting”.  Engelska miljöorganisationer hade fått det politiska etablissemanget att ta, det för engelsk landsbygd så fatala beslutet, att förbjuda rävjakten.

Nu undrar ni naturligtvis hur detta hänger ihop. Jo, ”foxhunting”, i denna skepnad, innebär att ett stort antal Foxhounds, ett ”pack”, förföljer räven som naturligtvis försöker att rädda sitt skinn. Jägarna följer jakten på hästryggen och den som först kommer fram när, hundarna tagit räven har ”vunnit”.

Man kan tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår. Delar av det Engelska jordbrukslandskapet korsas av häckar kors och tvärs. Odlingshinder, om man ser det med lantbrukarögon, men en viktig detalj för ”steeplechasen” under rävjakten och oerhört värdefullt för viltet och viltvården.  Lä, och skydd för grödor och fältvilt. När rävjakten försvinner, försvinner nog också en stor del av häckarna, och därmed skyddet för viltet.

Bryan var, och är, den oomtvistade eleganten på scenen. Alltid oklanderligt klädd, oftast kostym, ibland slips, och alltid omgiven av galanta, skönsjungande damer. Inga trasiga jeans här inte.

Jag blev lite avundsjuk på hans handlag med damerna, och gjorde, inte utan framgång, trevande försök att komma i närkontakt med skönheterna. Detta observerade Bryan och jag tyckte mig spåra ett visst ogillande. Om detta hade något samband med inbjudan till en rävjakt, som sonen Otis, illegalt arrangerade, vet jag ej.

Jag hade vid tidpunkten med mig min hund, en Hamiltonstövare, som jag inte kunnat ordna pålitlig skötsel av på hemmaplan, så han fick följa med till Storbritannien under min turné. Hunden, en välväxt hane, var oerhört intresserad av räv. Detta fick Otis höra talas om, varför jag fick erbjudandet att låta hunden ingå i släppet.

Vi sitter upp en dimmig höstmorgon och det brokiga Foxhound-packet får ganska omgående slag och drevet är fort nog igång. Ett trettiotal hundstrupar ger hals, men man kan ganska snart urskilja att en ensam hund ligger en god bit före på löpan. ”Men va faen. Det är ju Sture” (min Hamilton-hane hette så). Medan detta står klart för mig kan jag också notera att den hingst jag blivit tilldelad inte är att leka med. Ett fullständigt monster, som gör allt för att kasta mig ur sadeln.  Han brallar och krumbuktar och försöker medvetet att skala av mig mot stenar och träd. Med tur och skicklighet lyckas jag hålla mig kvar i sadeln samtidigt som jag noterar att hästen trots allt följer hundarna i jakten på Mickel. Sture ligger i hasorna på räven, och jag och hingsten ligger en god bit före övriga i det beridna följet. Hästen har nu lugnat sig och har förmodligen fått ett visst förtroende för mig eftersom jag inte ramlat av. Han känner instinktivt att han rids av en man som inte bara kan tygla bångstyriga kvinnor.

Efter ytterligare några kilometer är jakten över. Räven har tröttnat på leken och har tagit ryggskydd mot ett träd för att ge den envisa förföljaren en minnesbeta. Det var det sista han tänkte i livet, för Sture avlivar mickel sekundsnabbt.

Sent omsider är övriga hundar och ryttare framme och jag möts av avundsjuka, men också beundrande blickar, framför allt från Bryans galanta damer som ridit med på jakten.

Vi sitter ner vid en häck och förtär en charmant lunch- korg som tjänstehjonen serverar oss från bakluckan i Range-Rovern.

Bryan Ferry visar sig vara en enastående trevlig, belevad och humoristisk man. Han erkänner utan omsvep att det var hans ide med hingsten, som skulle få mig att framstå som en tafatt, avkastad och föga attraktiv konkurrent om kvinnornas gunst. Nu är det fritt fram. Jag får tillstånd att nyttja vad som faller mig i smaken och även damerna ger med glädje sitt tillstånd.

Bryan avslöjar en liten intressant, men föga känd detalj. Vid den tid då Bryan bildade sin rock-grupp, besökte han Sverige, och faktiskt också Gröna köpingen. Han hamnade av en slump på dåvarande ”Roxy- Biografen” och att efter att par timmar avnjutit den enastående komforten i de manchester- tygklädda fällstolarna var han klar över bandnamnet: ”Roxy Music” Mjuk, skön, soft, Laid back rock och popmusik.

Efter denna premiär i Fox-hunting var jag frälst. Likaså stövaren Sture. Jag erbjöds fantasisummor för min eminente rävhund men jag tackade naturligtvis nej. När budet var uppe i 1miljon pund kliade det lite i plånboken men jag avstod. Däremot erbjöd jag mina tjänster i ett försök att påverka det politiska etablissemanget att upphäva rävjaktsförbudet.

Jag och Bryans son, Otis, åker till London för ett besök på parlamentet där vi ämnar tala ledamöterna tillrätta.

Tyvärr blir Otis lite upphetsad och våldsam och det hela slutar med att vi avhyses med ordningsmaktens hjälp och vi tillbringar senare en tid i fängelse för vår rättmätiga kamp mot räv-jaktförbudet. Otis döms till 4 månader och jag får dubbelt upp, eftersom jag var utlänning. Om ni trycker här så ser ni efter ca 6 minuter hur Otis och jag stormat in och ställer till lite oreda, så nu vet ni att jag inte ljuger.

När det drar ihop sig till frigivning för Otis, kommer Bryan, den gamle hedersknyffeln, och ger en konsert för oss, och övriga interner. Passande nog sjunger han Dylans ”All along the Watchtover” Tryck här får ni höra. Ingen fattar misstankar över att Bryan denna gång kompletterat sättningen med en gammal hederlig kontrabas”, ståfela”. Inte heller väcker det uppmärksamhet att det stora fodralet bärs in på scenen, tomt.

Jag tar efter konserten plats i fodralet.  Vi kommer utan problem ut ur anstalten, och efter ett tårögt farväl, ser jag snart Dovers vita klippor avlägsna sig i fjärran.

februari 19, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – Del 10

Min Broder Loke fortsätter med sin terapeutiska behandling enligt ”Sätermodellen”, för att han, i likhet med Tomas Quick/Sture Bergvall skall minnas händelser i sitt tidigare liv, saker som kanske bör komma upp till ytan. Hittills har Loke inte behövt ta på sig några mord eller andra hemskheter. Det enda han minns är falskspel och tveksamma fruntimmeraffärer plus att minnen från barn och ungdomsåren har klarnat betydligt. Senast redogjorde Loke för sin tidiga skoltid och nu har minnena från de övre tonåren trängt sig på. Vi tror oss veta att Loke nu skall berätta om sin tid i realskolan, och åren därefter.

”Realskolan var en rolig tid. Hur mycket vi lärde oss kan väl diskuteras. Någon lustigkurre myntade uttrycket ”Arealskolan” eftersom den gav en ”ytlig” bildning, men det är nog en aning orättvist. Det var naturligtvis till största delen självförvållat om allt inte fastnade, men man kan kanske också påstå att delar av lärarkåren inte var några pedagogiska fantomer. Det fanns något exemplar som i dagens skola hade fått respass omgående. Men många var bra. Riktigt bra. Vi lärde oss trots allt en del, även av de pedagogiska krymplingarna. Kanske berodde det på att vi mestadels satt och höll käften och lyssnade och antecknade. Alla var skrivkunniga, eftersom man på den tiden lärde sig det i grundskolan. Vi tror inte att kravet på nödvändig kunskapsinhämtning störde vår kreativitet och utveckling till självständiga, tänkande individer. Vi hann vara kreativa på fritiden. Med råge.

Detta var den tid, innan man hittat på att en elevs främsta egenskap är ett ifrågasättande förhållningsätt. Vi lyssnade och tog till oss, efter en grovsortering av informationen. Var det något som vi inte trodde på så frågade vi naturligtvis men utan att vi betedde oss ohövligt och provokativt.

Ej heller var det system uppfunnet, där eleverna skall sitta i små grupper och diskutera vad man ville syssla med, och hur undervisningen skall läggas upp. Vi förlitade oss på att äldre, mer erfarna hjärnor, listat ut vad som var bra och matnyttigt. Vi slösade inte tid på ineffektiv skendemokrati, eftersom vi förstod att man som tonåring saknar erfarenheten att lägga scheman och producera läroplaner.

Fritid, och för den delen också skoltid, bestod till stor del av flickor, dessa förtjusande varelser som man ägnade merparten av tankeverksamheten åt, men också praktiska övningar i stegrande grad. Den tidigare nämnde pedagogen, som borde ha skilts från sitt ämbete, var så blind och döv att han, medan han satt och snurrade på sin jordglob (vi hade mannen i geografi), inte märkte att de mer försigkomna satt och småhånglade i bänkarna. Även undertecknad, som här lade grunden till sin framgångsrika yrkeskarriär.

Skoldanserna var populära och på den tiden gick man i närkamp på dansgolvet till ömsesidig belåtenhet. Hade några stått och skakat och viftat med armarna på behörigt avstånd från varandra hade nog dessa blivit utkastade i tron att de var berusade, vilket vakthavande lärare inte tillät.

Lärarkåren var annars, över lag, inga Godtemplare, och en manlig lärare var upphov till en lokal, s.k. ”gåta”.

Vad är det för skillnad på NN och Storgatan?” Jo, Storgatan går förbi hotellet, men det gör inte NN.”

Bakgrunden är att NN, och för den delen även en del kollegor, regelmässigt intog sin lunch på Hotellet, där maten sköljdes ner med pilsner och ”två vita och en brun”. Nåja, ingen skada skedd. Den enda påverkan som märktes var på andedräkten.

Så småningom stod vi där med den gråa mössan efter godkänd realexamen. Innan denna var ett faktum, fick man genomgå skriftliga och muntliga examensprov, och den som gick bet fick smyga ut bakvägen och slokörade anförvanter fick spendera blommorna på andra.

Nu får alla vita mössor. Antingen det är välförtjänt eller inte.

Nu var vi vuxna, och skoldanserna ersattes av Folkparker, Folkets hus och krogar. Vi redogör bara för våra förehavande i nöjesvärlden och sparar det tidiga yrkeslivet till senare tillfälle. Själva dansandet var väl i stort sett oproblematiskt. Likaså transporten dit. Det var värre att komma hem, för ganska tidigt upptäckte vi vilken välgörande inverkan alkohol hade på självförtroende, dansförmåga och utseende. Inte bara det egna utseendet utan även flickornas, där de stod uppradade utefter väggarna och trånade efter ett ”Får jag lov.” De snygga och välskapta var det lite strid om, så man fick vara på alerten för att inte hamna på efterkälken. Hann man inte, så fanns det för det mesta någon hyfsad att fördriva tiden med i väntan på nästa möjlighet med snyggingarna.

Det fanns ett klientel som ingen alkohol i världen kunde få att se bättre ut. De s.k. ”Panelhönorna”. Minusvarianterna som hade skäggvårtor och luktade armsvett. De stod hela kvällen och suktade efter en dans, men oftast förgäves.  Det fanns väl en och annan lurk, som också luktade armsvett, och öl, som på vingliga ben kryssade fram på golvet och ibland förbarmade sig över de ratade, men de dansanta övningarna var nog inget att stå efter. Inte ens för Panelhönsen.

Jag, Loke von Bloghster, var redan då en godhjärtad människa. Jag brukade faktiskt då och då ägna panelhönorna lite uppmärksamhet och jag somnade alltid gott på lördagsnätter, de gånger jag var ensam, i förvissningen att jag för en stund satt guldkant på tillvaron för en ömkansvärd medmänniska.

Alla hade inte samma medmänsklighet och empati. I krogsvängen fanns en kvinna som utmärkte sig. Fördelaktigt utseende och dansant, egenskaper som hon var mer än väl medveten om. Hon hade en egendomlig hobby. Tack vare sitt fördelaktiga utseende och dansförmåga var hon eftersökt. Också av de manspersoner som kanske normalt hade det lite knöligt med motsatta könet. Lite halvfula, halvfeta och halvfulla. Lyckades denne inverterade ”Don Juan” hinna förts så tackade hon med glädje, ja.  Vi som kände till hennes ”hobby” och var lite observanta, kunde notera med vilken inlevelse damen ålade och slingrade sig i armarna på, låt oss kalla honom, ”Halvan”. Denne blir naturligtvis både uppmuntrad och upphetsad. Det blir ett antal danser med samma ritual och när Halvan också blivit uppbjuden på en av ”Damernas” tror han, smått extatisk, att saken är klar. Dansbandet ”Totex” meddelar: ” Nu spelar vi kvällens sista dans”. Halvan stegar fram till skönheten, i fast förvissning om ett Ja, och fortsatta fröjder framåt natten.

”Ha, ha haha ha ha ha ha. Är du inte riktigt klok? Skulle jag dansa ”sistan” med dej din stolle. Nej, vet du vad. Gå hem och mjölka korna. Ha haha ha ha ha haha. Djävla idiot!”

Halvan är inte längre i livet. Han flyttade från orten och hittades efter en tid i vasskanten. Han var inte sportfiskare.

Denna upplevelse fastnade i mitt minne och jag bestämde mig för att aldrig behandla en dam på det sätt som denna kvinna, för sitt höga nöjes skull, förnedrade manspersoner. Det vore kanske något för kvinnorörelser och feminister att titta på.

februari 7, 2014 at 8:30 f m 4 kommentarer

Von Bloghsters Memoarer – del 9

När jag står och skådar ut över skärgården, som nu förskonats från projekt Cirkel Resbort, drabbas jag plötsligt av en inre frid och tillfredsställelse. Så fantastiskt vackert här är.

En flock knipor kommer på visslande vingar och fäller i lugnvattnet i lä om en udde. En gädda slår i vasskanten och ett abborrstim jagar löjorna till ytan. Det hade allt varit förfärlig att förstöra denna fantastiska natur. Jag blir så exalterad att jag brister ut i sång. Vad ligger då närmast till hals om inte Jussis gamla paradnummer ”Till Havs” av Gustav Nordqvist? Sången skrämmer kniporna på vingarna. men när min tenor slår eko mot koppar och skär och når mitt eget öra i retur, måste jag erkänna att det låter förbannat bra.

Plötsligt hör jag ett forcerat flåsande bakom ryggen. Det låter som ett tröttkörd stövare, men när jag vänder mig om ser jag inte någon jakthund, utan Fjert Karlsson som kommit galopperande efter att ha hört min spontana sång. ”För helvete karl, Helt magnifikt! Släng dig i väggen Pavarotti. Du skall med på turné. Vi reser land och rike runt med ett gäng sångare och skådespelare och du är som klippt och skuren för det upplägget. Du får sjunga duett med Carola. Det var meningen att den lille kåte Chilenaren, Tito Sältran, skulle sjunga men jag är trött på den oljiga djäveln. Du sjunger och Tito får rodda”.

Turnén blir en makalös succé. Överallt drar vi fulla hus och ruiner. Recensenterna är lyriska och det haglar getingar och fjädrar över nöjessidorna. Vi har fantastiskt trevligt både på scen och på fritiden och allt hade varit perfekt om inte den där förbannade chilenaren gått omkring med hängande huvudet och tjurat över att han får bära trunkar istället för att sjunga. ”Vi måste bli av med den där satans lipsillen” menar Fjärt.

Nu spelar ödet oss i händerna på ett rent osannolikt lyckligt sätt. En yngre kvinnlig medlem i teamet, anmäler att hon blivit utsatt för något som vi av anständighetsskäl inte vill gå in närmre på. Det påstods handla om sexuella övningar utan samtycke. Kvinnan kunde inte peka ut någon gärningsman eftersom det var skumt och hon varit strängt upptagen. Nu ser vi vår chans. Tito! Han är ju sedan tidigare känd som ett intresserat, förökningsbenäget hankön. Han har nog inte fått sitt öknamn av en slump.

Polismyndigheten får ett antal anonyma tips och snart sitter Tito frihetsberövad. Nu, när det finns en kandidat tycker sig kvinnan minnas att det var just Tito Sältran som olovandes lägrat henne. Tito nekar kategoriskt. Ord står mot ord, men Tito döms dessbättre till 2,5 års fängelse.

Nu blir det lugnt i lägret och turnén kan fortsätta, en liten gnällig, småvuxen trunkbärare fattigare.

Det gnager lite i mitt i övrigt rena samvete, för jag tror mig veta vem det egentligen var som gästspelade hos kvinnan. I förtroende kan också meddelas att det hela präglades av frivillighet från bägge håll.

Nåja, bäst som skedde. Jag kan nu under dryga två års tid fullständigt dominera den musikaliska scenen utan att störas av den lille Chilenaren. Det handlar inte längre bara om schlagerduetter med kvinnliga, gällröstade, kastratsångare. (Vi vet, att sådana inte finns, men det lät så när Carola gav hals).

Jag får erbjudande från stora operascener som Metropolitan och La Scala men jag tackar nej och förblir Fosterlandet troget.

Det kommer storheter som Bryn Tervel, Andrea Bocelli m.fl. som försöker konkurrera på de Svenska scenerna, men när en kräsen publik jämför deras prestationer med ”Don von Bloghster” (mitt nya artistnamn) blir de utbuade och får slokörade vända hemåt.

Jag tjänar enormt med pengar. Rent monstruösa summor. Jag skall inte beskriva hur, var, och på vad jag spenderade min förmögenhet för det skulle väcka anstöt och orsaka hat och avund.

Jag lever ett fantastiskt gott liv, men samtidigt lite slitsamt. Det kan noteras att mina pengar inte i första hand spenderades på saft och läskedrycker. Jag får med tiden vad man brukar kalla Whiskey-sprucken röst och jag måste så småningom inse att min tid på de stora operascenerna är förbi. Min konsumtion har också orsakat spasmodiska ryckningar i armarna.

Än en gång griper Fjert in i mitt öde. När han hör mig sjunga och ser hur det rycker i lemmarna blir han exalterad. ”För helvete. Du är ju en kopia av Joe Cocker. Samma röst och samma kroppsspråk. Nu blir det Jazz, blues och soul för hela slanten.”

Om du trycker här så får du höra hur jag lät. Det är inte jag som sjunger, utan Herr Cocker, men vi låter nästan exakt lika. Joe är en kompetent artist som sjunger en trevlig låt. Nästan lika bra som jag.

februari 4, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Von Blogsters memoarer – del 8

Så här långt i mina memoarer kan man kanske tycka att hela mitt liv kantats av misslyckande. Det ena fiaskot efter det andra. Ett felaktigt synsätt. Jag har hela tiden försörjt mig på ett sätt som tillåtit en utsvävande levnadssätt, om än med olika metoder.

Tack vare mitt entreprenöriella förhållningssätt anpassar jag mig hela tiden till nya skiftande förutsättningar och har aldrig någonsin behövt gå och lägga mig hungrig eller törstig. Ej heller ensam.

Vid denna tid, då detta utspinner sig, hade ett antal framsynta politiker kommit på den lysande iden att staten skulle slippa ansvaret för skolväsendet. Den bördan vältras över på kommunerna och samtidigt öppnas möjligheten för privata, driftiga aktörer att starta lönsamma friskolor.

Här ser jag naturligtvis, direkt, min chans till en framtid i ekonomiskt oberoende. Ett liv i lyx utan betungande utgifter och ansvar.

Samtidigt som detta sker, råder det hausse i matlagningsbranschen.  I TV smetar matglada skådespelare smör i långt stripigt hår, och buk- svullna trubadurer byter ut Eldkvarnar mot pepparkvarnar och rullar kåldolmar i pausen mellan låtarna. Mat är oerhört populärt. Det grillas och bakas och det är ingen ände på kreativiteten.

Men oavsett mängden nya aptitliga rätter så är det bara en sak som gäller för våra barn och tonåringar: Hamburgare och Kebab

Jag har blixtsnabbt fattat, att ett lysande framgångsrecept är, Friskolor med snabbmat som affärsidé. Utan något större kapital på fickan bildar jag ”Hushållssällskapet AB” som startar upp ett antal friskolor med inriktning, ”Hamburgare och Kebab”. Konceptet är så kostnadseffektivt och genialt att det är skrattretande.

Undervisningen sker till hundra procent som verklighetsanpassad, arbetsplatsförlagd praktik. Eleverna praktiserar på Mc Donalds. Frasses, Max, Kirres Korvmoj, Zorans Kebab och Elsas Gatukök där de får lära sig yrket från grunden och dessutom får de äta hamburgare till skollunch dagligen. De s.k. kärnämnena läser eleverna på egen hand i lugn och ro i trivsam hemmiljö.

Sammantaget har Hushållsällskapet inga som helst utgifter, för varken lokaler eller studiematerial, och efter att vi påtalat att skolverksamheter bygger på nyttjande av naturprodukter, blir vi registrerade som ”Naturbruksgymnasier”, och uppbär på så sätt den högre elevpengen.

Vi tjänar oerhörda penningar, som ograverade går rakt ner i koncernens fickor, dvs. mina. Eleverna stormtrivs, och de serverar med entusiasm” Big Mack” ”Mack Feast med dubbelmeny”, Frasses miniskrov” och ”Maxiko Grand de Luxe” till hugade köpare. Det som blir över konsumeras som populär skollunch.

Allt är frid och fröjd ända tills någon upplyser ungdomarna om att det som de kastar sig över med glupande aptit, egentligen är Köttfärsplatta med bröd och grönsaker. ”Fy faen vad äckligt! Är det bara köttfärs? Det är ju värre än fiskpinnar och leverstuvning”

I ett slag kollapsar hela marknaden. Den Amerikanska reklambluffen, ”Mc Donalds” med efterföljare, är genomskådad och friskoleverksamheten, med Mat och Hushåll som ide, rasar ihop som ett korthus. ”Hushållssällskapet” försätts i konkurs och jag och min kompanjon, M.H.måste sätta oss i säkerhet undan revansch – lystna elever och vårdnadshavare.

Ännu en liten motgång, men tack vare de enorma belopp som jag samlar på mig, så länge friskole-rallyt varade, har jag kapital till nya djärva satsningar.

Ett gigantiskt projekt planerades i en grannkommun, norröver. En svulstig satsning som naturligtvis gick i stöpet med samma förutsägbara säkerhet som ”Fansådumt”, söderut.  Emellertid inspirerade detta oss till en satsning som vi döper till ”Cirkel Resbort” Upplägget kan kort beskrivas som en turist- satsning, med havsnära boende, och möjlighet till rekreation av allehanda slag. Golf, Lek o Vattenland, Fiske, mm.

Eftersom vi av erfarenhet vet att det kan ta lång tid med alla tillstånd och beslutsprocesser kontaktade vi först av alla vår vördade Landshövding. Han ger klartecken direkt. ”Bara sätt igång. Det är inte så viktigt att det blir rätt, bara det går snabbt”.

Stärkta av denna välvillighet, var vi klara att sätta spaden i vattnet, men vi förhalade starten några dagar för att genomföra den marknadsanalys, som vi dessbättre gjorde.

Planerna på en Golfbana skrinlades relativt omgående bl.a. av skälet att intresset för golf minskat markant. Tanken var att vi skulle bygga konstgjorda öar där greenområdena skulle placeras. Från utslagsplatserna på fastlandet skulle sedan spelarna ro ut till greenen för närspel och puttning. En gallup visade att tänkbara medlemmar och gästspelar har ett snitthandicap på 43, 3 vilket indikerar att första-slaget aldrig skulle nå fram till de konstgjorda öarna. Ett andra- slag var, på grund av naturgivna förutsättningar, inte att tänka på.

Fisket fick vi också ompröva, eftersom miljöexperterna misstänkte att fiskbeståndet skulle ta stryk av den storskaliga, strandnära byggnationen.

Återstod Lek och Vattenland. För att få bästa tänkbara råd och support, kontaktar vi Fjärt Karlsson som driver en likartad, framgångsrik anläggning i Västergötland. Vårt ide var att anordna forsränning och kanotslalom i passagerna mellan de 400 nybyggda villorna. Där skulle bosättarna kunna sitta på bryggor och verandor med en drink i handen och applådera de dödsföraktande forskarlarna, med den gamle flottarlegenden Snoddas son, ”Lillsnodden”, i spetsen.

Vi stötte ganska omgående på oförutsedda problem. Vi som fostrats i den positiva, sjukligt hurtfriska andan att” inget är omöjligt” måste till sist inse att detta är en floskel. Hur vi än försökte fick vi inta vattenytan att luta, vilket i hög grad försvårade möjligheterna till forsränning utefter strandkanten.

Hela projektet börjar däremot få slagsida och Fjärt Karlsson gör, med sitt berömda vidlyftiga leende, tummen ner. ”Detta går inte. Fullständigt meningslöst. Satsa istället ditt kapital i flyktingförläggningar så skall du och jag bli rika som troll.”

januari 29, 2014 at 8:40 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 7

Broder Loke fortsätter sina memoarer i nutid. Nej, kanske inte nutid, utan lite mer dåtid, lite senare än den skoltid som beskrevs senast

”Jag började känna mig aningen sliten efter, inte ett, utan två samliv med Beda och Lena- Britta och med 15 friska ”mille ”på kontot flyger jag över till Staterna för att förhöra mig om Snoddas vidare öden och äventyr som professionell hockeyspelare.

Det hade väl gått ”så där” med Ishockeyn. Snoddas visste inte att Hockey spelades med andra klubbor än de böjda, kortskaftade som kom till nytta i bandy.  Han vägrade att befatta sig med nymodigheterna och blev trots sin ekvilibristiska skridsko-framfart utesluten ur ”Rangers”.

Snoddas blir naturligtvis lite tjurig, men finner på råd. För att hämnas på ”Hockey-maffian” startar han upp en Nordamerikansk Bandy-liga som inledningsvis konkurrerade framgångsrikt om åskådarna.

Där fanns lag som ”Winnipeg Fats”,”Boston Ruins”, och Snoddas själv spelade i det aningen Svenskklingande ”MIFFO Rädd Hågs”, ett lag som oftast vek ner sig i det fysiska spelet men som kompenserade detta med enastående klubbteknik.

Bandy- ligan, MBL (Miffo Bandy League) rullar på framgångsrikt och Snoddas gör succé med sin skridskoelegans, och likaledes eleganta keps.

Ett år när Snoddas lag, MRH, spelat hem ”Stanley Sup” blir Snoddas lite beskänkt på banketten och börjar sjunga, mitt i ett tacktal. Man skulle kanske tro att församlingen blir upprörd över detta obildade tilltag. Icke. När Snoddas sjungit färdigt visste förtjusningen inga gränser. Folk stampade, hurrade och tjöt och Snoddas hissades upp mot taket. Tyvärr glömde man ta emot honom vid sista vändan, så det blev ilfärd till sjukhus där en spricka på en kota konstaterades.

Om ni trycker här så förstår ni den överväldigande entusiasm som strömmade mot den skönsjungande vildmarkssonen.

Ryggskadan ville inte läka och Snoddas tvingas inse att bandykarriären är över. Naturligtvis ett hårt slag, inte bara för Snoddas, utan för hela bandy-ligan. Efter segdragna MBL- förhandlingar läggs ligan ner och Snoddas väljer på två alternativ för framtiden. Antingen förflyttning till ”Farmarligan” med aktiviteter som Rodeo, ko-fösning och lassokastning eller att slå sig på en karriär som sångare. Ovationerna på banketten lovade ju gott. Snoddas väljer sången och vi skall redogöra för hans genombrott och makalösa succé på USA-toppen.

Själv var jag inte helt inaktiv i min specialbransch. Jag tillskansade mig en gift dam, som lämnade man och hemmets härd, för att för under en tid förgylla sin tillvaro. Paret hade en liten dotter som skriver ett brev till sin flyktade moder, och när Snoddas läser brevet, tonsätter han det och spelar tillsammans med vännen, Arne Rosenkvick, in på ”Her masters Noice”.

En ny epok i Amerikanskt musikliv inleds. Nu var det bara Snoddas för hela dollarn. Hans låtar hade en touch av ”Country” och eftersom ingen begrep texten blev succén enorm. Om ni trycker här förstår ni varför sången om flickans brev en rekordsäljare.

Lyckan ler mot Bandy-legenden. Skivan säljs i millionupplagor och Snoddas, Arne och undertecknad vältrar oss i lyx och överflöd.

Så hade det nog fortsatt om inte någon idiot kommit på iden att översätta Snoddas och Arnes texter till Engelska. När innehållet blir känt för Amerikanarna, blir det ett helvetes liv och texten utpekas som den vidrigaste pekoralen i musikhistorien.

Vi hoppar över de smärtsamma detaljerna och konstaterar helt enkelt att vi tvingades till samma brådstörtade flykt, ur landet, som när vi flydde från Bollnäs Folkets hus efter filmfiaskot.

januari 24, 2014 at 8:30 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 6

Vi har tidigare berättat, att min memoarförfattande broder, Loke, genomgår terapeutisk behandling, och läsekretsen har hört av sig med önskemål om intensifierade insatser så man kan få svar på vad som ligger bakom det som läsarna uppfattar som en helt verklighetsfrämmande levnadsberättelse.

Loke är nyss hemkommen från en ny terapi- sejour så vi får höra vad han har att berätta.

”Det är lite kränkande att omgivningen hela tiden ifrågasätter mina memoarers sanningshalt. Samma sak med terapeuterna som försöker få mig att minnas övergrepp i min tidiga barndom som skulle kunna förklara en del av tveksamheterna. Hur jag än försökt kan jag inte erinra mig några övergrepp. Inte mot mig. Möjligtvis, tvärt om.

Däremot har terapin återskapat en del förträngda minnen från skoltiden. Eftersom skolan och lärandet är omdiskuterat i dag, kan det kanske vara på sin plats med några bilder från den gamla goda tiden, då allt var så mycket bättre.

Jag och min bror Bosse placerades efter en tid i olika klasser trots att vi var tvillingbröder. Det var till en del min brors initiativ. Vi var så lika, att lärarna inte kunde skilja oss åt, så broder Bo fick ofta stryk för upptåg som hade undertecknad som upphovsman.

Annars var skolan fri från våld, frånsett lite fysisk övertalning, utövad av rektor, i avsikt att få gossebarn att erkänna illgärningar som de ibland inte utfört. De fick lite stryk ändå, för säkerhets skull. Det utbröt ett och annat kamratligt slagsmål, oss pojkar emellan, men på den tiden hade personalen befogenhet att avbryta bataljerna så ingen kom till allvarligare skada.

Trakasserier av kamrater förekom inte, och uttrycket ”mobbning” var inte uppfunnet.

Från de första åren har jag bara fragmentariska minnen av själva skolarbetet. Evighetslånga välskrivningspass minns jag dock tydligt. Inte så läskande, men trots allt ganska nyttigt. Det hade det goda med sig att vi kunde skriva läsligt vilket underlättade lärarnas rättning av skriftliga prov och därmed också en rättvis betygsättning. Med dagens ”skrivkonst” är det nog ofta så att tärningen kommer till nytta.

Det jag minns bäst är gymnastikpassen. Vintertid i en gympasal som luktade fotsvett och under barmarksperioden spelades det mestadels brännboll på skolgården. Jag och Göte T. fick ofta förtroendet att välja lag. Ett alldeles utmärkt system där de duktigas självförtroende stärktes och de små odugliga djävlarna, välförtjänt, fick reda på vad de gick för, eller snarare, inte gick för. Flickorna var naturligtvis de som valdes sist, med undantag av en liten brunögd skönhet som jag gärna ville ha i ledet. Övriga var inget att hänga i granen, och allra sämst, rent vidrigt usel, var klassens stjärna i det övriga skolarbetet. När hon fick tag i det breda klappträet var det till hundratio procent säkert att motståndarna tog lyror på hennes invalidiserade försök. Vi försökte med byteshandel, där motståndarna erbjöds ett par slagfärdiga extra gossar i utbyte mot att de tog hand om det inkompetenta flickebarnet. Icke så. Med henne i laget hade man en nära nog garanterad förlust på halsen.

Vi gossar som var utrustade med bollsinne, skickade naturligtvis iväg tennisbollen med det runda base-ball träet. Det var här som agnarna skiljdes från vetet. Klappträ åt oduglingarna och rundträ till eliten. Det var en härlig känsla att smälla till bollen så den for som en raket långt ut från skolgården. Det härligaste var de beundrande blickarna från den brunögda.

En dag händer något, som kunde givit problemet med laguttagningarna, en elegant lösning.

Det var min tur att slå, och inspirerad av den brunögda skickar jag på ett slag vars make aldrig skådats, varken förr eller senare. Bollen far iväg som en gevärskula och försvinner mot en blå horisont. Det beordras letande efter bollen, eftersom det var den enda i gympaförrådet. Vi återvänder efter en timmes fruktlöst sökande. Alla utom Beda. Den odugliga flickan med lyrorna. Prästbetyget angav Beda, men hon gick naturligtvis under öknamnet ”Lyran”.

Bolletandet ersattes av skallgång, som avbröts utan framgång i skymningen, för rast och vila. Efter en halvtimme återupptogs sökandet med ficklampor, karta och kompass. Själv hade jag passligt nog drabbats av magsjuka och jag frikallas från uppdraget.

Här föddes en förhoppning om förbättrade brännbollsmatcher.

Senare på kvällen, kan vi något slokörade konstatera att ”Lyran” hittats. Lite frusen och trött men i stort sett välbehållen.

Brännbollen fortsatte som tidigare, matcher som aldrig behövt spelas, utgången var given på förhand med ”Lyran” i laget.

På rasterna var det fotboll som gällde, utan inblandning av flickor. Dessa hoppade rep eller fjantade sig med att kasta bollar mot någon vägg.

Kulspel var en allvarstyngd fritidssysselsättning, från och med snösmältningen och några veckor framöver. Jag har fortfarande kvar den lite fuktiga känslan i baken, från det inte helt torra grusunderlaget, där man satt med sina pyramider och hugade motspelare kunde vinna pyramidens innehåll vid träff från ett överenskommet avstånd. För amatörerna var fyra kulor vanligast, men vi lite mer professionella frestade med större pyramider, naturligtvis från längre håll.

Det var här min utpräglade entreprenöriella läggning började visa sig. Jag insåg ganska snart, att man genom att limma ihop pyramiden kunde tillskansa sig ett stort antal kulor, som kunde omsättas i penningar, innan bluffen genomskådades och det vankades stryk.

Förtjänsten investerades i min första kortlek, och på den vägen är det.

januari 23, 2014 at 8:30 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 5

Min bror Loke fortsätter här sina memoarer. Det är värt att för nytillkomna läsare påpeka att ni bör ta del av tidigare avsnitt för att det hela skall bli hjälpligt begripligt.

”Filmfiaskot kom ytterst olägligt, rent ekonomiskt. Jag och Snoddas hade räknat med en riktig kassa- succé och i väntan på första gaget hade vi lånat ansenliga summor av vänner och bekanta för att kunna hålla en ståndsmässig nivå på tillvaron.

Snoddas åker till Nordamerika för att söka lyckan som hockey-proffs medan jag blir kvar att värdera de egna möjligheterna att snabbt nå ett eftersträvat välstånd. Snabbt, också eftersträvat av mina långivare, som i en del fall bar på en imponerande muskelmassa.

Det enda jag kunde var att spela poker och förföra kvinnor. Att fortsätta med falskspel utan att ändra utseendet, skulle snabbt leda till rättegång och straff. Förändrade anletsdrag skulle förmodligen inverka menligt på min enastående framgång hos det motsatta könet, så jag bestämmer mig för en tids, utrikes, professionellt kurtiserande. Värme, vår och sol är ju populära företeelser så ”Sol och Vår” tynger inte rättskänslan i lika hög grad som falskspel. Jag ger mig med relativt gott samvete ut på jakt efter välsituerade damer som suktar efter en lektion i kärlekens ädla konst. För att minska risken för att bli igenkänd beger jag mig utomlands, närmre bestämt till Kos vid Grekiska medelhavet.

I avsaknad av likvida medel sover jag första natten under bar himmel och påföljande dag inverterar jag mina absolut sista sekiner i en liten flaska guldfärg och en burk brunkräm.

Efter att ha skaffat en artificiell, aptitlig solbränna och ett par dekorativa guldtänder ger jag mig ut på playan för att pröva lyckan.

Det är ett myller av människor, de flesta minst sagt lättklädda, även de som med hänsyn till omgivningen borde haft fotsid aftonklänning redan vid denna tid på dygnet. Nåja, här gäller det att inte vara kräsen. Erfarenheten har lärt mig att de lukrativaste affärerna görs med de aning halvfula, och av det skälet lite kärlekssvultna. I sorlet kan man urskilja att svenska språket används frekvent. Detta tilldrar sig mitt intresse. Risken att bli igenkänd är naturligtvis större vid svensk kontakt men möjligheten till oproblematisk konversation väger tungt. Det är bra att kunna samspråka obehindrat innan teckenspråket kommer till pass.

Sakta glider jag fram på stranden, med mitt allra oljigaste guldtands-smil och en profil förstärkt av en handduk innanför badbyxorna. Kvinnornas trånande blickar bränner och jag hör djupa suckar av återhållen lusta.

Min rutin säger mig vad jag skall titta efter och när jag passerar en aning korpulent kvinna med ganska sladdrig byst och celluliter som får låren att se ut som vitmenad grov-puts, slår jag till. Varför just hon? Jo vid hennes sida står en Gucci-väska i krokodilskinn och hennes armar pryds av tjocka guldarmband ända upp mot gäddhänget. Här har vi ett, förmodligen förmöget offer, som kan tänkas vara lite sugen på romantik.

Ni läsare har redan gissat utfallet så jag hoppar över förspelet, och också själva spelet, så när vi ses igen sitter vi på hennes hotellrum efter väl förrättat värv. Den ca 55-åriga damen, som visade sig vara Svenska, framstår nu efteråt som än mindre attraktiv men med hjälp av champagnen som hon frikostigt beställer upp till rummet förbättras hennes utseende något.

Efterhand blir Elsa, hon hette så, ganska så berusad och hon vädrar ohämmat hela sitt privat- och själsliv. Hon visade sig vara gift med en direktör på ett statligt verk, och redan den informationen skapar förståelse för hennes intresse för utomländska, romantiska eskapader. Efterhand som nivån i flaskorna sjunker får jag en ingående redovisning beträffande hennes torftiga samliv med direktören. Han framställs som en bleksiktig, lite kulmagad typ, i 60-årsåldern, med besvärande gasbildning och frekvent snarkning de nätter då han dessbättre sover.

Jag får också en klar bild över parets ekonomiska status och denna redogörelse gör att jag bestämma mig för att skippa vidare strandraggande, med pengar som drivkraft. Ett och annat aptitligare ragg, som rent tidsfördriv, är naturligtvis inget som hindrar.

Dagarna går, och för den delen också nätterna, och jag har snart Elsa i ett så fast grepp att min ekonomi inte längre är något bekymmer. Likt ett bortskämt barn får jag allt jag pekar på och efter en snyftvals om att jag har reumatisk värk och inte trivs i nordiskt, kallt klimat, köper hon mig ett hus vid stranden, för att försäkra sig om att min fysik inte skulle försämras, eller ännu värre, att jag skulle drabbas av könskyla.

Tiden går, och Elsa har ett par- tre fantastiska veckor. En kväll vid champagnen säger hon: ”Jag fick mess från min dotter Lena-Britta. Hon kommer och hälsar på i övermorgon”. Efter upplysningen om att hon var i tjugoårsåldern ger jag mitt godkännande till besöket.

Vi möter upp vid flygplatsen. Ut ur planet stiger en gracil skönhet med en liten gosse på armen. Hon går sakta emot oss och snart ser jag vad jag önskade att jag inte skulle se. Där kommer en för mig välbekant Lena-Britta, en av mina erövringar från strövtågen i hembygden. Hon känner först inte igen mig med solbränna och guldtänder och vi hinner installera oss på hotellrummet och korka upp första flaskan bubbel innan Lena-Britta börjar skärskåda mig. Elsa har hunnit berätta vilken fantastiskt älsklig varelse jag är, och att hon funderar på att inte återvända till Sverige.

Jag tycker att det är något bekant med dig” säger Lena-Britta .”Jaså. Var skulle vi ha träffats?” Det blir inte mer ordat om det, just då. På kvällen innan sänggående tar jag en dusch. Jag har glömt att regla dörren och när jag står där som Gud skapat mig kommer Lena-Britta av misstag in i badrummet. Nu känner hon igen mig direkt. ”LOKE, DET ÄR JU LOKE. GUD SÅ HÄRLIGT. ÄLSKADE  LOKE. PUSS, PUSS”

Ni har gissat att gossebarnet på armen var mitt. En liten försigkommen krabat som redan visade tendens till fördelaktiga anletsdrag.

Det rabalder och bråk som man kanske kunnat ana skulle infinna sig, uteblev. Mor och dotter delade ”broderligt” på min gunst, helt förblindade och förtrollade av deras livs stora kärlek.

Tiden som följde var ganska angenäm. Lite förnyelse och föryngring stärkte aptiten.  Så småningom började jag känna mig lite sliten och när mor och dotter började prata om dubbelbröllop började jag dra öronen åt mig.

När jag lyckats få Elsa att skriva över 15 miljoner kronor till mig, som grundplåt till en satsning inom fastighetsbranschen, tycker jag att det är tid att resa vidare mot nya öden och äventyr. Ensam.”

Kära läsare. Jag anar att ni misstänker bluff, båg, ljug och svammel i min broders memoarer.”Inte kan väl någon vara så framgångsrik med fruntimmer?” Jo, jag kan nog bekräfta att det är sant, vartenda ord. Jag kan också meddela att denna färdighet är ett släktdrag, vilket stärker trovärdigheten.

Nu ser vi fram mot nästa avsnitt, som säkert blir outhärdligt spännande.

januari 15, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

augusti 2022
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se