Posts filed under ‘Sex och samlevnad’

Lördagsafton

Nu förkunnar helgmålsringningen att arbetsveckan är slut. Vi återkommer ofta till denna gamla trevliga tradition som påminner om att det mesta var bättre förr. Då var söndagen vilodag och fram tills dess arbetade man i sitt anletes svett. Man hade inte tid att fundera så mycket, och hur man skulle” förverkliga sig själv” var inget som tyngde tankeverksamheten.

En stor del av befolkningen var på den gamla goda tiden sysselsatta med att producera mat. Bönder, drängar, pigor m.fl. Datatekniker, friskvårdskonsulenter och dramapedagoger var däremot en bristvara.

Klockan 18 på lördagen var arbetsveckan slut.Hästarna selas av, släpps på bete och sedan kanske drängarna tog ett dopp i någon sjö eller bäck. Om inte, så spelade det inte så stor roll för pigorna var kanske inte alltid så vältvagade de heller. För jakt på pigor var det tal om vid dansen i något vägskäl, där en oftast omusikalisk,halvfull bälgpinare stod för musiken. Det gjorde inte så mycket för det var den fysiska närkontakten med pigorna som lockade. Inte musiken. Inte så sällan kunde drängarna i dansens virvlar känna att flickorna hade lite runda magar. Då hade godsherren eller brukspatronen redan varit framme och drängarna kunde obekymrade om följderna få en frisläng.

Brännvinsbuteljer vandrade runt mellan valkiga nävar och snart hade modet stegrats till den grad att man vågade spöa upp någon utsocknes bondlurk som inte hade där att göra.

Så fortgick övningarna tills fram på natten när församlingen gradvis upplöstes och man vandrade parvis ut i naturen, eller upp på skullen, beroende på väderleken.Man blir lite tårögd och nostalgisk när man blir påmind om denna idylliska tid då allt var så mycket bättre

Nu lyssnar vi när GK-kapellets klockor förkunnar helgfrid och vi sluter ögonen och böjer våra huvuden i tacksamhet och vördnad över gångna generationers trägna slit som format vårt fantastiska kulturlandskap.Tack för alla vällagda stenmurar och odlingsrösen. Tack för bevarade hagmarker och ängar och tack alla kreatur för hävden av dessa.

I kväll hyllar vi dessa våra fyrbenta landskapsvårdare genom att lägga en bit oxfilé på grillen och skölja ner med en lagom kall lager och en sexa ”Piratens” ” Besk passar väl inte till oxfilé?” Jo, absolut.

Trevlig helg!

september 5, 2020 at 5:03 e m Lämna en kommentar

Helgmål

Lördag. Sol, torka men trivsam temperatur, strax under tio plus.

Allt rullar på som vanligt här på landsbygden. Ingen trängsel och närkontakt i vanliga fall, än mindre nu. Lite värre i städerna där folk inte står ut med att vara ensamma under längre tid och börjar klättra på väggarna när det inte händer något, och TV- tablåerna ändras till det sämre, om möjligt.

Apropå TV, har vi tittat på” Den stora älgvandringen”. Minst sagt lugnt, vilket är avstressande. Nu får gemene man en uppfattning om hur passkyttarna har det under älgjakten.

Det blir av tidsskäl inget långt inlägg i dag, vilket kan vara positivt, men vi kan inte underlåta att uppmärksamma en glädjande nyhet i dessa sysslolöshetens tider: Enligt media noteras en markant försäljningsökning av ” Sexleksaker.” Bloggen bryr sig inte, men vi gläder oss åt att stackars ensamma ungkarlar och nuckor kan få lite guldkant på tillvaron. Kanske är det nu slut på passivitet och oföretagsamhet så de rycker upp sig och tar saken i egna händer.

Håller trenden i sig är bloggen inte främmande för att dra vårt strå till stacken. Vi planerar, att med hjälp av våra sexrådgivare, Lill-Gull och Manfred, starta upp en Sexspalt under rubriken ”Fuck- News.” Vi återkommer när planerna fått lite fastare konturer.

Det var det hela för idag. Vårt ärende var egentligen bara att önska trevlig helg och förhoppning om en klockren helgmålsringning i aftonen.

april 18, 2020 at 1:17 e m Lämna en kommentar

Tafsiga ministrar

Det har väl inte undgått någon att en f.d. minister har hamnat i blåsväder, och som en följd av detta avsagt sig sina politiska uppdrag. Lite rakryggat, trots allt

Nu visar det sig att något liknande också inträffat i Gröna Köpingen. Under kommuanalfullmäktiges sittning på kvarterskrogen” Gyllene Göken” skall GK:s landsbrygdsminister Eskil Enhandsson gjort närmande i dunklet under bordet. Utsatta, men trots allt inte på-, var ett par kvinnor med placering på ömse sidor om Eskil. Anmälan har gjorts av” Feministiskt Invektivs”( FIN) förgrundsgestalt i GK, Ebba Pitt- Pattström som känt sig berörd i den nedre regionen. Likaså har en anmälan kommit från GK:s kulturguru, tillika experten på sex och samlevnad, Lill-Gull A-sso B-sson Nilsdotter Persson. Hon känner sig åsidosatt och kränkt eftersom hon inte blev föremål från någon invit.     Vi får se hur detta avlöper.

På goda grunder kan man anta att detta inte är något nytt. Vi anser oss ha skriftliga bevis för att liknande skett under bordet, tidigare i historien.

Vår national- och sockenskald Nils Norrälv är död sedan länge, men han efterlämnade en rik skatt av poesi och prosa av vilket vi publicerat en hel del tidigare. En dikt sticker ut som synnerligen aktuell i dessa dagar, trots att den har några decennier på nacken. Ministerbestyr i det fördolda har uppenbarligen gammal tradition. Ta del av ett gripande ode om ett dystert ministeröde i Nils Norrälvs travesti på ”Riddarna av runda bordet”

Riksdagsman under runda bordet

Mycket kan nog hända i mörkret under borden

Det är så förfärligt att man inte finner orden

Vad är det kvinnan känner, där vid kjortelranden?

Smäckra, flinka fingrar? Nej , den grövre landsbygdshanden

Ja, det är en lantlig näve, så van att greppa tag

Men usch och fy hon känner, ett väldigt obehag

Hans grova näve föses bort: ”Jag icke är din maka”

Men respiten den blir ganska kort. Snart är hans hand tillbaka

Han smeker kvinnans feta lår och börja ljudligt flämta

Nej, nu får du låta bli. Här finns ej nåt att hämta”

Men än en gång han prövar att smeka lårets ister

Det trodde man väl inte, om en gammal trött minister.

 

En kuslig bild av grepp och övergrepp på hög politisk nivå, också i gången tid

 

 

 

mars 20, 2019 at 7:32 e m Lämna en kommentar

Vem kunde tro detta?

Fredag. Det betyder att det var torsdag igår, då vi nåddes av en sensationell nyhet.

Den gamle centerpartistiske tungviktaren Eskil Erlandsson har avsagt sig sina politiska uppdrag på grund av påstått moderat tafsande. Ja, om tafsandet var moderat, i bemärkelsen måttfullt, sansat eller mer omfattande vet vi inte men det är moderata kvinnor som drabbats. Fyra stycken noga räknat, dock inte vid samma tillfälle.

Eftersom Eskil tagit konsekvenserna av sitt beteende, betvivlar vi inte att det ägt rum.

Påstådda sexuella oegentligheter har en egendomlig vana att dyka upp efter relativt lång tidsrymd. En av Eskils handpåläggning av modererata kvinnolår skall ha ägt rum redan 2016. Varför påtalades inte detta redan då? Det kanske så gjordes, men ingen kunde väl i sin vildaste fantasi tro att denne lantlige hedersknyffel skulle ha fuffens för sig under bordet

Nu är det som det är, och Eskil E. är säkert drabbad av eftertankens kranka blekhet.

Lite tråkigt, för vi tyckte nog att Eskil Erlandsson var en ganska bra landsbygdsminister. Handlingskraftig och inte rädd för att prova nya djärva grepp.

Vi önskar en trevlig helg till er alla. Oavsett politisk hemvist. Nja. Vid närmre eftertanke kanske vi vill exkludera” Feministiskt initiativ”. Vi såg Gudrun på ”Opinion live”, torsdag kväll. Hade lite svårt att sova efter detta.

I morgon kommer kanske första avsnittet av en ny artikelserie:” Kvirre Lanths öden och äventyrligheter”. Eller blir det något annat, lika eländigt.

mars 8, 2019 at 5:52 e m Lämna en kommentar

Lill-Gulls sexrådgivning

Så var det äntligen dags för återstart av Bloggens hett efterlängtade sexrådgivning, med vår expert, Lill-Gull, vid tangentbordet.

Välkommen Lill-Gull !

Hej alla kärlekstörstande vänner! Det känns så skönt att jag återigen skall få möjlighet att dela med mig av mina rika erfarenhet från sängar i slott och koja

De frågeställningar som jag ställts inför handlar i dessa dagar till ganska stor del om effekterna av Meetoo. I media av olika slag fokuserar man till största delen på de kvinnor som i dagsläget inte längre drabbas av oönskade sexuella inviter av verbal, och ibland mer handfast karaktär.

Men, jag vill än en gång peka på ett stort mörkertal som numera lider i det tysta, och det är detta som läsarnas frågor handlar om. Jag låter ett brev från ”Osynlig 44” representera alla med snarlika problem.

”Hej Lill-Gull. Jag är så glad att du återigen står till förfrågande när det gäller det sexuella. Jag är en levnadsglad tjej i medelåldern som kunde vara ännu gladare om min tillvaro kunde få lite guldkant. Denna skulle bestå av lite maskulin uppvaktning, något som är en bristvara i min vardag. Ja även på helgerna. Allt har blivit sämre efter Meeto. Förr kunde åtminstone någon aspackad raggare i korvkioskkön trakta efter mina behag genom handpåläggning lite här och där. Icke idag. Man får stå där oantastad och känna sig mindervärdig och kränkt”

Jag skall erkänna att jag kanske inte platsar i något modemagasin. Ja, många säger rent ut att jag är ful och fet, men trots detta längtar jag efter lite ömhet och kärlek. Kära Lill-Gull. Hur skall jag göra för att synas, och framstå som attraktiv? Jag längtar så efter manfolk”.

Hej osynlig 44. Med ledning av din ålder och beskrivning av ditt utseende tror jag mig veta vem du är, men jag skall inte avslöja ditt namn, Britta Johansson.

Ja, jag måste hålla med. Du är verkligen inte vacker och dessutom fet som ett gödsvin. Vikten kan du åtgärda genom bantning men dina anletsdrag kräver nog operation. Ett så omfattande ingrepp är kostsamt och ett nöjaktigt resultat kanske inte kan garanteras. Men visst, gör ett försök om du har råd. I avvaktan på detta rekommenderar jag att du vid dina raggningsförsök uppsöker så skumma miljöer som möjligt. Gärna skumma i dubbel bemärkelse. På dunkla syltor och ölschapp är besökarna ofta gediget beskänkta vilket ökar dina möjligheter att komma i åtnjutande av lite resolut spontansex. Lycka till. Klä dig luftigt och utmanande. Hälsar vännen Lill-Gull

 

Vi tackar Lill- Gull. Det är skönt med människor som talar klarspråk och som inte försöker skönmåla. Bloggen är nog ganska säker på att detta uppskattas av alla parter och att det i slutändan utmynnar i något gott.

Apropå slutändan, så har Lill-Gull flaggat för att nästa inlägg enbart kommer att behandla frågor av homosexuell natur. Välkomna med samkönade spörsmål.

februari 24, 2019 at 7:48 e m Lämna en kommentar

Sex och samlevnad – Lillgull del 5

Det är en tid sedan vi hörde något från vår kultur och samlevnadsexpert Lill-Gull A:sson B:son Nilsdotter Persson. Det har mest varit deckare och kriminalitet den senaste tiden.

Sex är inte kriminellt. Jo att köpa, men inte sälja. Bloggen har inget behov att köpa, och försök till försäljning skulle nog vara fullständigt utsiktslöst. Vi överlåter detta med snask och snusk till våra relations- och sexrådgivare Lill-Gull och Manfred.

Lill-Gull är ett unikum. Hur kan hon så oförblommerat blotta sig och avslöja att hon egentligen är en oduglig charlatan? Vi på bloggen har idogt hävdat att det i den kulturella sfären vimlar av bluffmakare, och vi är självfallet glada över detta vatten på kvarnen från något oväntat håll.

Har ni inte läst tidigare avsnitt, så bläddra tillbaka. Under letandet hittar ni säkert mycket annat matnyttig.

Sex och skörlevnad – del 5 

Det blir så småningom begravning. Som rättrogen biodynamiker hade Valdemar framfört skriftlig och griftlig önskan om jordbegravning. För att i någon mån reducera kostnaderna för hädanfärderna anordnades dubbelbegravning och efter en högtidlig ceremoni vankades det förtäring i församlingshemmet. Det var som traditionen bjuder bl.a. kaffe och småkakor. Jag och änklingen sitter mitt emot varandra och när jag lite kättjefullt låter en finsk pinne glida in i munnen känner jag en lacksko som börjar gnida sig mot mitt smalben. Vi känner båda, att det inte bara är högtid, utan också hög tid att naturen får ha sin gång. Vid prästens minnesord över de hädan-ryckta passar vi på att göra ett gemensamt besök på Församlingshemmets bekvämlighetsinrättning. ”Underbart är kort” brukar det heta men nu var underbart långt och länge. Vi märker så småningom att officianten tystnat och kön utanför dörren växer. Man hör att irritationen bland de trängda ökar, men vi låter oss inte störas.

När vi så småningom är klara med bestyren visar det sig att tillställningen är över och gästerna har gått hem, varför vi får tillfälle att presentera oss för varandra. Än en gång visar det sig att slumpen varit mig fenomenalt nådig. Min nya bekantskap visade sig vara föreståndare för det internationellt beryktade kulturcentrumet: ”Erotikum” i Fagerhult, vars unika samling av högklassig sex-litteratur förskaffat orten världsrykte i de allra kräsnaste kulturkretsar.

Det stod klart för mig att mannen ifråga, måste vara var den oerhört kände och omtyckte författaren Leif G-G Persson. Leif var en erkänd storhet, inte bara inom litteratur och konst, utan hans enastående förmåga att lyckliggöra kvinnliga bekanta i kultureliten, inte bara en gång, utan gång på gång, hade förskaffat honom smeknamnet ”Gång-Gången” (G-G).

Man kan nog påstå att det var nu som min karriär inom kulturen tog fart på riktigt. Min absoluta målsättning med mitt liv var att få en position i rikets kulturella tätklunga och jag var beredd att offra allt, och om så behövdes gå över lik för att nå mitt mål. Man kan väl säga att det senare var avklarat i och med den något ovanliga begravningsritualen.

Innan jag fortsätter skall jag avslöja en väl dold hemlighet. Jag var, och är, fullständigt oduglig på att skriva och måla men det bekymrar mig inte och jag såg det inte som ett hinder för en kulturell karriär. Snarare tvärt om. Jag hade under resans gång förstått att det inte var så noga med kompetens. Det handlar om kontakter och att skaffa sig ”ett namn” och väl i den positionen kan man skriva och måla vad skit som helst, alltmedan förståsigpåarna flockas och brister ut i lovsång. Mina kontakter knöt jag sängvägen, både manliga och kvinnliga för jag hade förstått att man borde ha lite homosexuell läggning för att vara come il faut i dessa kretsar. Nåja det var inga bekymmer. Lite äckligt i början men man vande sig.

Bildkonst och författarskap bedrev jag parallellt för att få lite omväxling. Poesi blev min litterära specialitet och mitt stora genomslag kom med diktsamlingen ”Tänk Själv” som bestod av 159 helt blanka sidor. Förtexten upplyste om att det var upp till läsaren att själva formulera texten efter egna tankar och föreställningar. ”Fria tankar skall inte fjättras i redan tänkta tankars bojor”. De djävla idioterna gick på detta dravel. Boken såldes i enorma upplagor vilket påverkade mitt bankkonto positivt. Nu var jag ett namn och kunde hitta på precis vad som helst utan att någon ifrågasatte. Det var jätteskoj och lukrativt och jag var nu rik som ett troll.

Det allra roligaste var att sitta på kammaren och gapskratta när man tog del av lyriska lyrik-recensioner.”

Vi tackar Lill-Gull för denna fascinerande inblick i en kulturell ”Leading Ladys” liv och leverne, och ser fram mot en spännande fortsättning.

december 19, 2015 at 6:34 e m Lämna en kommentar

Manfreds Memoarer

Det är nu ganska länge sedan vi hörde något från våra memoar-skribenter Lill-Gull och Manfred. Vi tror oss veta att läsekretsen är lite förvetna beträffande deras förehavande. Bloggen har dubier när det gäller Manfred. Hans rättframma, lite kvinnoförnedrande framtoning rimmar illa med modern syn på fruntimmer, av skilda slag.Han representerar ett svunnet mansideal, fjärran från dagens maskulina förebilder som håller händerna rena i diskbaljan och som bogserar runt dammsugaren under tiden som husets härskarinna förverkligar sig själv på någon kurs i frigörande dans eller tibetansk klangterapi.

Se Manfreds memoarer som ett tidsdokument över en epok som dessbättre, eller dessvärre, beroende på inställning, har gått i graven.

Ordet till Manfred Potaint. Har ni glömt vad som tilldrog sig senast kan ni gå in här och friska upp minnet.

Manfred Potaints memoarer – Del 3

Allt har en ände, så och den gudomliga tillvaron i kyrkans regi. Vår guld- och gudakantade tillvaro får ett abrupt slut när pastorn, ganska så beskänkt, ramlar ner från predikstolen och bryter nacken. Vi försökte hålla det hemligt och jag fortsatte som ”stand in” utan att församlingen märkte något. Med tiden blev lukten i sakristian så besvärande att det blev nödvändigt att förpassa honom till sista vilan. Efter ett liv med gedigen etylkonsumtion, vågade vi oss, med tanke på brandfaran, inte på kremering, utan en dag med lämpliga vindförhållanden sänktes han i jorden i befintligt skick.

Det blev en tillställning i glädjens tecken, för alla utom vi var nog belåtna med att få en ny förkunnare till pastoratet. Inte minst församlingens kvinnor såg fram mot en föryngring. En dag anländer en ny pastorsadjunkt och vi i den gamla pojksamlagsuppställningen förstod genast: Nu var det kört. Den nye förkunnaren visade sig vara en nitisk renlevnadsdjävel, som dessutom var religiös. Det var predikan om skärseld och helvete och ingen hejd på eländet.

Det började brännas så jag vänder kyrkan ryggen och går till sjöss. Det var väl inte hav och sjö som lockade, egentligen, men jag hade hört talas om flickor i Havanna och annat som lät trevligt.

Premiärresan blev inte så spektakulär. Jag hade mönstrat på lite på fyllan, så i stället för Havanna hamnade jag i Byxelkrok på Öland. Av misstag hade jag tagit hyra på en skuta som skeppade lök till fastlandet. Besviken och lite vresig bad jag en lökodlande bonndjävel att dra åt helvete. Det var första och sista gången jag fick ordentligt med stryk sedan jag lämnat min lite burduse fader. Lökbonden samlade ihop ett gäng av lika-illasinnade inavelsrepresentanter och satte igång. Jävla vad stryk jag fick.

Utan tänder, men med två färska armbrott, söker jag mig tillbaka till skutan, men skepparen är inte intresserad av ta mig ombord, för han insåg att jag inte skulle duga till arbete på ett bra tag.

Det fick bli apostlahästarna. Men vart? Norrut visste jag att det bara fanns sand och vatten så jag började halta söderut.

Det gick så där. Jag hade ont som satan, och hungern började bli besvärande. På en mjölkpall i Långlöt sitter en flicka och läser ur ”Vakttornet” samtidigt som hon förser sig av sin medhavda matsäck. Jag har ingen aning om vad hon gör där, men hennes smörgåsar väcker intresse. Jag kommer via mitt förflyttningssätt att tänka på apostlarna i bibeln, och flickans litteraturval pekar på intresse för andliga ting.

”Hej syster i vår Gudomliga församling. Jag är aposteln Manfred som är på själavandring här på denna gudomliga ö. Jag kan utföra gudomliga under. Halleluja” Flickan tittar upp med skräckblandad förtjusning. ”Oh, vad spännande. Vad kan du då?” Jo jag kan bota sjukdomar och skador men nu är jag lite less på detta, så jag ordnar till olyckor och elände istället, som omväxling. Om jag får dina smörgåsar så skall du bli vittne till ett Guds under. ”Kör till” säger tösen. Mina brutna armar hänger innanför kavajen och med en snärt ordnar jag så att underarmarna hamnar i 90 graders vinkel. ”Oj, ett under, halleluja, Gud ske pris!” Flickebarnet blir alldeles extatisk och börjar tala i tungor, trodde jag. Det visade sig vara Böda-mål, men lika obegripligt. ”O store Gud. Kan du göra dig själv frisk igen?” ”Ja men inte nu direkt för min magiska ranson är förbrukad för den här månaden.” ”Oh din stackare. Allt detta lidande bara för att jag skulle få se ett under. Jag måste få hjälpa dig. Halleluja, Gud ske pris”

Månaden som följer blir ytterst angenäm. Jag får god omvårdad i flickans föräldrahem. Fadern är välbärgad bonde med lite religiöst intresse, och dottern är from som ett lam men dessvärre också dum som en gås. Samma sak gäller modern, en tungviktare i 60-års åldern.

Jag måste erkänna att jag samvetslöst utnyttjade situationen och dotterns begränsade förståndsgåvor. En hel del bibelcitat hade fastnat i minnet under min karriär som surrogatpräst och jag läser dagligen för det stackars flickebarnet, varefter övningarna avslutas med att vi ”Red till Jerusalem.” Ni förstår vad det handlade om och efter att inledningsvis intagit en tveksam hållning blev hon odelat förtjust och det blev annan hållning, inställning och ställningar.

Tack Manfred. Vi tvekar beträffande en fortsättning. Det är mycket fylla och snusk, men annat var kanske inte att vänta. Det är värre med hans hädiska framtoning, men vi tycker inte att det blivit så mycket värre sen sist så Manfred får en chans till.

 

november 8, 2015 at 10:27 e m Lämna en kommentar

”På G”

Detta lite egendomliga uttryck, är inte längre så trendigt, och har ersatts av ex. ”sjukt taggad” etc. Eftersom bloggen gärna ser bakåt så skall ”På G” få en renässans och bli en del av vår nya slogan inför valet i september 2018. ”På G, med CNP”. Intensiv och skicklig marknadsföring skall trumma in detta budskap i presumtiva väljares medvetande och inget annat alternativ skall framstå som realistiskt, valdagen 2018. 

Det är gott om tid fram till detta historiska datum så vi hinner med en del annat också. Kultur, djur, och natur ligger oss varmt om hjärtat. Natur och det djuriska överlåter vi oftast till vår lantlige medarbetare ”Allvarlige Alvar” medan vi själva, av naturliga skäl, har hand om den själsliga odlingen, kulturen.

Vad är kultur? Ja det kan man med fog fråga sig. Bloggen har alltid hävdat att den kulturella sfären hyser individer och verksamhet som med kraft kan ifrågasättas. Har man av någon anledning fått ett ”namn” kan man hitta på vad fan som helst allt medan en vilseförd allmänhet står och i stum beundran och lovsången klingar över sådant som borde hamnat i soporna. Inte för återvinning, utan för destruktion. En hyllad klåpare kan rita ett svart streck på ett vitt papper och ta hutlöst betalt medan dagens kulturelit avfärdar Bruno Liljefors som en banal djurmålare och Anders Zorn som en gubbsjuk storkonsument av nakna Dalkullor. Man får tycka vad man vill om dessa herrar och deras konst men ingen kan ifrågasätta deras yrkesskicklighet.

En modern poet hyllas som fullständigt genial, om vi vanliga dödliga inte begriper ett smack. En stackare som åstadkommer ett rim är en pekoralist, värd elitens förakt.

Enligt bloggens mening, och vi har rätt, är det illa beställt med dagens ”kulturelit”. Inkompetensen maskeras med floskler och rappakalja som får Ernst Kirschsteiger att framstå som en trams-retorisk amatör.

Bloggen noterar med viss belåtenhet att våra åsikter om kulturellt bedrägligt beteende fått stöd från minst sagt oväntat håll. Som bekant hyser Gröna Köpingen inom sina rågångar en kulturell gigant: Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson. En kulturens fanbärare med internationell lyskraft. Lill-Gull har tidigare beredvilligt delat med sig av sina memoarer som ni kan ta del av här, om ni mot förmodan missat dessa. Rubriken: ”Sex och skörlevnad” kan uppfattas som lite tveksam. Därför har bloggen förhandsgranskat kommande avsnitt för att förvissa oss om att anstötlighetsgraden är acceptabel. Snusket är hanterbart. Det sensationella är att Lill-Gull avslöjar kulturella åsikter och insatser som är minst sagt häpnadsväckande. Vi presenterar här fortsättningen av Lill-Gulls memoarsvit:

Sex och skörlevnad – Del 4

Nu följde några fantastiska år med kärlek, erotik, kultur, trafik och tragik.

Valdemar var snart färdig med sina teologiska studier och fick anställning som komminister i församlingen. Detta tyckte jag, med min vänstervridna bakgrund, var utomordentligt trevligt, för jag trodde det var samma sak som kommunist. Pastoratets andlige överhuvud, som lägrat min moder ett flertal gånger, inte bara i vårt hem, utan också i sakristian under förberedelse inför kollektgång, fick vi att flytta från orten och prästgården, efter hot om ett spektakulärt avslöjande i samband med kyrkliga syföreningens jul-auktion.

Nu satt en nu skeppare vid rodret i pastoratet.

Livet lekte för ett par hyggligt besuttna, nya besittare av den vackra prästgården. Inte bara livet lekte under dessa år. Det lektes också en hel del i underlivet, men min blygsel förbjuder mig mera ingående beskrivningar. Jag kan trots allt säga, att närvaron av varma känslor för min partner, gav samvaron en helt ny dimension. Det som förr bara var lite stärkande motion blev nu en himmelsk upplevelse, vilket naturligtvis passade bra i prästgårdsmiljön. Det var så välordnat att jag fått anställning som föreståndare på det närbelägna församlingshemmet, så Valdemar och jag hade rika möjligheter till sammanträffande flera gånger om dagern, helg som söcken. Till detta kom kvällarnas övningar som inte konkurrerade med intressanta TV-program. Det fanns inga på den tiden heller.

Vilken underbar tid. Tack vare Valdemars kunskaper om kultur i form av poesi, prosa och konst kom vi kontakt med en massa intressanta människor i den kulturella eliten. Inte bara på lokalplanet (där kultur var synonymt med Åsa-Nisse), utan också mer omtalade riks-orakel. Vi lyssnade på storheter som Cidden. Vi förundrades över Katarina Frostenssons obegripliga utsvävningar och en solbränd Björn Ranelid underhöll ett stort auditorium en hel kväll. Hur länge vet vi inte för vi somnade och vaknade först när vaktmästaren skulle låsa föreläsningslokalen framåt småtimmarna.

Jag och Valdemar hade det bra på alla sätt. Fest blir till slut vardag, och en viss mättnad infann sig. Jag började fantisera om något oskyldigt ligg med det riktigt stora kulturella giganterna, primärt för lite omväxling, men också som ett sätt att synas i skvallerpressen. Jag hade börjat drömma om en karriär i det kulturella rampljuset. Nobelfesterna verkade trevliga med anständigt käk och att få välta ikull en nobelpristagare i litteratur skulle vara en språngbräda in bland den kulturella gräddan.

Uppmuntrad av undertecknad hade Valdemar fattat tycke för nattvardsvinet och vi hade ofta ärende till kyrkorummet i kvällningen för en kontroll av sakrament-rekvisitan. Vinet var gott, och vad vi hade som snacks kan ni som någon gång tagit nattvarden gissa. En dag sitter vi i sakristian, lite behagligt fryntliga, då det ringer. Inte i mobilen, den fanns inte ännu, utan i kyrkklockorna.

”Helvetes djävlar, Jag skall ju hålla i en begravning i grannsocknen nu vid tolv. Det har jag glömt. Jag måste åka”. ”Kommer aldrig på fråga. Du har ju druckit vin”. Valdemar hör inte mina förmaningar utan avlägsnar sig med en rivstart.   

Ganska snart hörs sirener från utryckningsfordon. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan men befarar innerst inne det värsta. Det visade sig att jag hade rätt som vanligt. Valdemar hade frontalkrockat med den avlidnes son och son-hustru och såväl Valdemar som kvinnan hade tämligen raskt gått till sina fäder. Jag, och sonen/maken till de nu dubbelt avlidna, får en stund tillsammans i väg-slänten. Mannen är till en början otröstlig. Han gråter och snyftar, och för att trösta trycker jag min lekamen mot hans av sorg skälvande kropp. Snyftningarna avtar, men andhämtningen blir intensivare och snart har våra kroppar förenats i djurisk lusta. Detta kan för den finkänslige te sig opassande, så kort efter våra respektives hädanfärd, men sann kärlek kan aldrig slås i bojor och förr eller senare hade det skett ändå”

Vi tackar Lill-Gull för denna inblick i kulturelitens vardag, och vi lovar en spännande, sensationell fortsättning. 

 

juli 20, 2015 at 11:13 e m Lämna en kommentar

Sex och skörlevnad. Lill-Gulls memoarer – Del 3

Kanske kan det vara dags för ett livstecken från GK:s sex och kulturgigant Lill-Gull A:sson  B:sson Nilsdotter Persson. Lill-Gull upphör aldrig att förvåna. Det som vi trodde och hoppades skulle bli smaskigt sex och snusk, har mera antagit formen av feminint romantiskt svammel. Vi släpper ändå fram Lill-Gull, och hoppas på bot och bättring. Vi vill ha mera närgången sex, snusk och perversiteter för att tillgodose en lysten läsekrets.  

Tiden går och i artonårsåldern händer något oväntat. Jag är per cykel på väg till kiosken för att skaffa en lina att avnjuta efter kvällsmaten.  På Ohlssons mjölkpall sitter en yngling jag icke skådat tidigare. Ljust långt hår, skägg, T-shirt och tighta jeans som vittnade om enastående resurser. Jag blir naturligtvis intresserad, stannar cykeln och låtsas tappa något på marken. Jag böjer mig strategiskt och min korta- korta kjol blottar något som borde väckt hans intresse. Inte en reaktion, inte en blick. Men va i helvete! Är pojkfaen oförskämd?” Jag ilsknar till och spörjer lite avmätt: ”Vad läser du”?  Tranströmer” svarar ynglingen utan att släppa texten med blicken. Nu drabbas jag av en typiskt kvinnlig reaktionOintresse skapar intresse. Det var väl själva faen! 

”Vad tycker du om Tranströmer”, undrar jag, utan att veta om denne är en författare eller kapplöpningshäst. Nu tittar han äntligen upp. Tycker om Tranströmer? Det är väl klart. Han är helt fantastisk. Läser du honom själv?” En sekund av tvekan ilar genom min lekamen.  Det är klart att jag läser Tranströmer, vad trodde du! Nu kan man ana ett leende hos ynglingen och jag erfar hur mans blick examinerar min kropp. Det är inte helt obehagligt. Nu gäller att handla. Jag hade inte en susning om vem Tranan var, så för att inte avslöjas retirerar jag hastigt med ett .”Hej, Vi kanske ses.” Ja det vore skoj. Det är en artikelserie i DN om Tomas . Vi kunde läsa dentillsammans och analysera. Det är ett stående inslag i lördagsupplagan. Läsa, din djävla idiot, tänker jag, Här skall det bli frågan om andra stående artiklar.

När jag kommer hem hade prästen just varit och bankat påoch medan mor Stor-Gull rättar till klädseln berättar hon att pastorn har en inneboende teologistuderande som anlänt i dagarna. Aha, så ligger det till. Jag har lite tur, för redan påföljande dag är biblioteksbussen på besök. Till den mobile bibliotekariens stora förvåning lånar jag varenda bok av Thomas Tranströmer som bussens innanmäte hyser. På hennes fråga: ”Skall du inte ha någon Erica Jong idag” får hon ett nekande svar. 

Fy fan vad jag läste Tranströmer. Dag ut och natt in. Jag forskade en del i hans förflutna och hade snart grepp om både livsöde och produktion, och några av hans mest kända dikter lärde jag mig utantill.

Snart var det dags för en cykelfärd bort mot prästgården. Jag sammanstrålar med den fagre och partiellt välvuxna ynglingen, och snart sitter vi i pastorns lummiga berså och analyserar den stående artikeln i DN. Jag låter den välvuxne ostörd framföra sina teorier, av det enkla skälet att jag självinte begrep så mycket. På hans fråga: Vad tycker du”svarade jag avväpnande. ”Jag älskar att höra dina kristallklara analyser, så låt inte mej störa”.

Läser du någon annan av de stora 50-talspoeterna, Forssell eller Sjöstrand?  Helvete!! Nu begrep jag att det drog ihop sig till nya litteraturstudier, men efter någon intensivvecka hade jag goda kunskaper också om Lars Forssell och Östen Sjöstrand. 

Det hände nu något märkligt, med såväl min kropp som mitt själsliv. Det var nu, inte bara hans stramande jeans som intresserade, utan jag börja de gilla hela konceptet. Jag har sedermera förstått att det jag drabbades av var en klockren förälskelse.

Denne fagre yngling visade sig lystra till namnet ”Valdemar”, och detta lite ovanliga namn väcker fortfarande sådana känsloatt jag slutar för denna gång. Jag börjar i likhet med Helena Bergström att böla vid stark sinnesrörelse.

maj 17, 2015 at 11:07 e m Lämna en kommentar

Sex och skörlevnad: Manfred del 2

Det drar ihop sig till helg och då misstänker vi att läsekretsen suktar efter lite sex och snusk. Vi släpper fram Manfred Potaint  för ännu ett avsnitt av hans memoarer. Om det blir smaskande sex, kvinnoförnedring eller förakt för det kristliga vet vi inte. Ordet till Manfred

Det går ett par år och det drar ihop sig till konfirmation. Detta var inget som min far yrkade på, eller ens tillät, men jag hade hört talas om att det var en massa tjejer med, och så kunde man få en vinskvätt gratis. Jag smög till kyrkan på söndagarna.  Till pappa sa jag att jag skulle ut och meta, och det gick han på, för jag kom ofta hem och luktade fiskDet var en härlig tid och speciellt kul var det på konfirmationslägren. Vi bodde i könseparerade tält men det skedde ett frekvent utbyte kvällstid och allt fungerade friktionsfritt. Inte alltid kanske, det kunde vara lite olika. Ibland var det någon jänta som skrek, gjorde motstånd och hotade att skvallra för konfirmationsprästen, men det var meningslöst, för pastorn var också involverad i verksamheten.

Vi konfirmationsgossar startade en detektivbyrå” och höll genom noggrann övervakning koll på pastorns alla mått och steg och ganska snart kunde vi slå fast att denne kyrkans rättrådige tjänare inte hade ren säd i påsen. Vi struntade i det moraliskt förkastliga i hans verksamhet, men vi ville ha konfirmanderna för oss själva. Pastorn blir underrättad om att vi visste allt, om alla, när, var, och hur komfirmandlägringen hade ägt rum, och med hot om avslöjande för domkapitlet fick vi nyckeln till skåpet där nattvardsvinet förvarades. En mera ordnad och välsignad start på en lång karriär som brukare, och sedermera missbrukare, kan man väl knappast tänka sig. Vinet började snart nog sina, och pastorn fick med allehanda förevändningar ställa in nattvardsgången. Detta kunde naturligtvis inte ske hur många gånger som helst så i bärtider bryggdes det vin i prästgårdens källare så det stod härlighet till. Denne Guds tjänare blev ganska så raskt tämligen begiven så snart utvidgades verksamheten att också innefatta förädling av potatis och spannmål.

Nu var det fest i sakristian så gott som varje kväll. Det var tjo och glam och läsarsångerna ekade i stenvalven. Kreativiteten flödade och vi kom på den briljanta iden att bjuda in församlingsborna till samkväm och efterhand också lag. Pastorn var vältalig och salvelsefull och efter utsvävningar om lidande och död i fjärran länder, blev kollekthåvarna innehållsrika. Pengarna skickades naturligtvis inte utomlands utan investerades i ny utrustning för fermentering i prästgårdens källarvalv.

Kvällarna med önskesånger var fantastiska. Det var Pärleportar, och sånger där de kom från alla djävla håll och prästens sångkonst och kvinnor som fick sina musikaliska önskningar tillfredsställda, ledde till tillfredställelse av mera lekamlig art. Det blev med tiden, kort sagt, ett helvetes kopulerande. Pastorn låg i främsta ledet men vi yngre förmågor hejade på och deltog aktivt i mån av förmåga och lämpliga objekt. Vi grabbar var lite kräsna så pastorn fick hantera kvinta och utskott medan vi lade beslag på råvaran av o/s kvalitet. Det var en härlig tid men tyvärr blev pastorn med tiden tämligen nedgången. Så nedgången att han inte tog sig upp i predikstolen. Detta var på den tid då förkunnaren av Guds ord skulle stå lite över församlingen för att markera sin roll som Guds sändebud. Demokratiskt, jämnlikt tjafs, att prästen skulle stå nere på samma nivå som sina undersåtar var inte uppfunnet. Lika-läget sparades till sakristiansbrädgolv. Ni som sett Edvin Adolfssons rollgestaltning av prästen i ”Hemsöborna” har en bra bild av det skick som pastorn nu befann sig i. Totalt nedsupen, så nu krävdes åtgärder. Det gällde att hålla skenet uppe, för om pastorn skulle bli entledigad från sitt ämbete vore det slut på verksamheten, både med hembränning och hembiträden. Det gällde att till varje pris se till att det inte kom någon ny gudsförkunnare till pastoratet. Till på allt elände kanske någon religiös djävel.

Lösningen var lika genial som enkel. Jag fick, efter visst laborerande med utseende och rekvisita, ikläda mig pastorns roll, och medan denne sov fyllan av sig bakom altaret levererade jag känslodrypande predikningar som fick hela församlingen att uppfyllda av den HeligAnde falla i extasoch gråt. ”Alla jäntor var som vax uti min hand” sjöng Snoddas en gång i tiden. Här var det inte frågan om vaxKvinnorna smälte som smör i solsken och när de flutit ut och låg där till ingen nytta passade vi på. Det var en fantastisk tid, fylld av kärlek och värme, och jag har varken förr eller senare upplevt något liknande. I varje fall inte i kyrkorummet.

 

Vi tackar Manfred för detta. Det må erkännas att vår skepticism stegras. Allt Manfred var, och är en råbarkad typ visste vi, och vi var beredda på realistiska skildringar från hans sexuella verksamhet men hans attityd gent emot högre värden uppfattar vi som stötande. Bloggen är inte känslig, för vi har som förmodligen framgått, en skeptisk inställning till religioner av skilda slag, men vi tror att känsliga själar kan ta anstöt av hans hädiska framtoning. Vi ger honom en chans till innan vi tar slutgiltig ställning beträffande fortsatt medverkan.

 

 

april 24, 2015 at 6:00 f m 1 kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

april 2021
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se