Posts tagged ‘golf’

Det är väl ingen sport!

Idrotten engagerar. Antingen som utövare eller åskådare. Med åldern rätt slår väl inte bloggen några saltomortaler längre, så i den mån det idrottas så blir det som åskådare. Inte heller detta engagerar längre som förr, men visst är det roligt när de blågula gör väl ifrån sig. (ett egendomligt uttryck. ”Att göra ifrån sig” betyder något helt annat). Lite patriotism är sunt, men det får inte gå till överdrift.
Motion och idrott anses också vara sunt. Bloggen brukar raljera över svettiga gymbesökare och flåsande hurtbullar i elljusspåren. Egentligen bottnar detta avståndstagande i en viss avund. Jag skulle också vilja ha lite muskler och kondis men har inte tid att lägga ner tillräckligt med arbete. Jag arbetar istället. Det handlar alltså om lite ”surt sa räven” när jag raljerar över hurtbullarna.
Motion är bra. Spring, cykla, simma och gymma. Det är bra och nyttigt, men det finns en gräns. När fullständigt otränade individer ställer upp i Vasalopp och Maraton då är det inte sunt längre. Det är idioti, som knappast kan vara hälsosamt och kostar samhället en massa sjukdagar. Denna dårskap utmålas som heroiska insatser och skavsår och blåsor på fötter och händer visar man stolt fram, för att tala om vilka sjuhelvetes beundransvärda självgisslare man är.
Av någon anledning anses det som en större idrottslig bedrift om man blir svett i sin verksamhet. Idrott där man vinner i kavaj eller rutiga byxor anses inte som en lika stor bedrift. Svett skall man bli och det skall göra ont. Jävligt ont. Då är man värd sina pengar och medaljer. Jag vet inte om jag håller med. Att värdera en insats i mängd transpiration tycker vi nog är lite enfaldigt.
En skidlöpare som kämpar sig fram för seger i Olympiska spelens femmil är nog inte speciellt nervös. Han sliter och plågar sig till utmattningens gräns men han behöver inte riskera någon nervkollaps. Han kan få en massa mjölksyra och gå ”in i väggen”, men han har inte plågsamt nervdaller hela loppet. Lite nervöst innan start, men sen är det ”bara” att kämpa på.
En golfspelare som tränat stenhårt i 15-20 år står med en metersputt för seger i British Open. En seger som gör honom odödlig, och han får sitt namn för evigt inskrivet i Golfhistorien. I detta ögonblick är en meter väldigt långt. Sätter han putten, evig ära och berömmelse. Missar han, bortglömd tvåa. Detta behöver aldrig skidåkaren uppleva. Vilket är störst? En enastående nervstyrka eller förmåga att plåga sig i omänsklig omfattning? Jag tycker att bägge är fantastiska prestationer. Det går inte att sätta det ena före det andra. Det är som att välja vad som är godast: Kroppkakor eller vaniljglass. Det går inte att jämföra.
Vi stannar en stund vid Golfen. ”Vilka idioter som står och petar bollen i ett hål i marken” är en vanlig kommentar.
Tjugotvå fotboll-spelare jagar samma boll i 90 minuter. Idioti?
Tolv hockey- spelare jagar en lite gummitrissa i 60 minuter, exklusive den tid som inte går åt för att slår varann på käften. Idioti?
En motorintresserad yngling har satsat hela sitt sparkapital, och lite till, för att kunna ställa upp i en Rallytävling. Han kvaddar i första kurvan och 80000:- går upp i rök. Idioti?
Listan kan göras hur lång som helst. Olika tycke och smak kommer aldrig att enas, men vi kan kanske enas om att det är lite dumt att racka ner på det som vi själva inte gillar. Bloggen har i detta fall lite dåligt samvete. Ibland har vi raljerat över konstsim och skidorientering. Vi har inget emot dessa sporter i sig, men vi opponerar oss emot synsättet som förfäktas av en del, att det är orättvist att inte alla har samma prispengar. Golf, tennis, fotboll, formel 1, konstsim och skidorientering.
När de två sistnämnda kan räkna in samma åskådarskaror ställer vi upp på resonemanget. Tveklöst.
PS. När blev en golfsupporter ihjälslagen på öppen gata senast? DS.

april 28, 2014 at 6:34 f m 1 kommentar

Lokalhistoria i GK med omnejd

Det har strömmat in en hel del frågor till red. som man ber oss vidarebefordra till vår folklivsforskare Rune Thydare. En del av dessa spörsmål har Rune tidigare benat ut och publicerat svaren i ”Ortfiskenytt”. Detta ligger att antal år tillbaka i tiden så vi ber Rune om en repris så att de nya, vetgiriga läsarna, får sin förvetenhet stillad.

Ett efterfrågat klarläggande gäller byn ”Högemåla”, belägen en bit utanför GK:s vänort, Mönsterås. Byn består av två gårdar, och ingen skugga skall falla över den fastighet som ligger längst ifrån M-ås. Där är allt som det skall, och gården bebos av oförvitliga medborgare.

Verksamheten på den hitre gården i byn tål nog att granska, och det är tveksamt agerande i svunnen tid som gett byn dess namn. Där förekommer nog en del tveksamheter än i dag.

Under senare tid har nuvarande ägare, av outgrundlig anledning, sått gräs på hela fastigheten. I stället för trivsam nötboskap rumsterar här nu s.k. ”Golfspelare” som med stor möda försöker peta bollar i ett hål i marken.

Bönder i andra delar av socknen har naturligtvis åsett vandaliseringen med fasa och visst medlidande, och undrar vad detta skall tjäna till. ”Så mycket gräs och maskiner till ingen nytta” är en vanlig kommentar från lantbrukare i grannskapet, som tack vare bättre förstånd ägnar sig åt hedervärt mjölkproduktion, istället för lek med bollar och annan infantil verksamhet.

Det har inte bara skett fatala misstag i nutid, utan också i en grå forntid, då ortsnamnet kom till. På sextonhundratalet skulle förfäderna till nuvarande ägare uppföra boningar för familj och kreatur.  Den för släkten så typiska inkompetensen och nonchalansen ledde till att flertalet fuskbyggda boningar rasade ihop, frånsett några hus som stod lite låglänt, i en håla, i skydd för hårda vindar. Tyvärr drabbades dessa hus av fukt och mögel, på grund av undermålig dränering. Vi har här socknens första mögeldrabbade fuskbyggen, något som enligt Rune föranledde insatser från anfäder till Martin Timell och Lennart Ekdahl. Dessa kunde naturligtvis inte hålla fingrarna i styr och under uppvisande av samma besserwisserattityd som senare generationer retade de upp ortsbefolkningen till den grad att de tog dessa tveksamma figurer av daga. Här är Rune inte helt säker. De kan också ha avlidit av allergisk mögelschock. Tyvärr hade de hunnit förökat sig, med olyckliga konsekvenser för framtiden.

Denna del av byn fick följaktligen benämningen ”Mögelhåla”, något som sedan stuvades om till ”Högemåla” och kom att gälla som namn för hela byn.

Vi tackar Rune. Här rätades en hel del frågetecken ut.

Välkomna med nya frågor.

februari 17, 2014 at 8:00 f m 1 kommentar

Deckare: Bonde söker fruar – Del 9

Mars med blidväder, växlande med köldknäppar, övergår sakta i vår och grönska. Folk börjar faga sina trädgårdar och en och annan gräsklippare stör friden för grannarna. Nu föds en djävulsk idé i Sunes hjärna: Golf! Sune har talat med personer som beskriver golf som ett veritabelt helvete. Inte för att de själva har provat men att ”peta en boll i ett hål i marken” verkar riktigt idiotiskt, på gränsen till det straffbara. En markägare med tomma spiltor i stallet har med hjälp av sin outgrundliga enfald byggt en golfbana på förstklassiga åkermark. Lantbrukare från trakten brukar ta familjen på en biltur på helgerna för att beskåda eländet och presentera ett varnande exempel för barnen som förväntas föra lantbrukartraditionerna vidare. Sune har aldrig spelat golf men han resonerar så här: Det kan inte vara så svårt och för övrigt spelar det ingen roll. Bara Elsa under ett antal timmar har så djävulusiskt tråkigt som möjligt.

Sune löser greenfee, hyr ett set klubbor och beger sig till första Tee. Sune lyckas sprida ett tjog bollar ut i högruffen. Bollar som han skickar Elsa att apportera. Detta tar sin rundliga tid och Elsa sliter, svär och svettas. Sune noterar en ensam spelare som står och väntar på tee. En medelålders lite undersätsig man som Sune tycker sig sett tidigare. Sune kan så mycket om golf att han vet att man skall vinka fram bakomvarande om man orsakar väntan under längre tid. Sune vinkar men den väntande vinkar avvärjande tillbaka. Sune spelar ett antal hål med samma klena resultat, fortfarande med mannen i släptåg. Elsa letar och svär och Sune kan till sin glädje spåra elakartad vantrivsel hos Elsa. Detta bådar gott. Nu kommer Sune till ett par 5-hål. Sune plockar drivern ur bagen och peggar upp för en djävlesmäll. Den undersätsige är nu också framme vid tee och står och väntar i bakgrunden. Han har en kamera i en rem om halsen och på huvudet bär han en bakvänd basebollkeps. Sune satsar för kung och fosterland. Klubban träffar bollen med en våldsam smäll. Bollen borrar sig med enorm kraft genom luften, tornar och landar som en svala mjukt och elegant 250 meter bort. Sune bara står och gapar. Vilken känsla. Halleluja! Det måste vara så här det känns att plötsligt drabbas av en stark Gudstro och bli frälst. Herre Gud vilken fantastisk upplevelse. Sune är så exalterad att han på darrande ben tar upp jakten på den avlägset liggande bollen. Väl framme plockar han en järnfemma ur bagen. Ett nytt fantastiskt slag placerar bollen på green, ett par meter från flaggan. Sune vet så pass mycket om golf att han förstår att detta är världsklass. Helt i nivå med Tiger Woods, när denne var som bäst, innan diverse amorösa gästspel på bortaplan. Här står han med en eagleputt från två meter! Framme vid green förbereder han sig noga. Han försöker läsa greenen som han sett på TV att de stora grabbarna gör. Efter ett djupt andetag slår han till. Bollen rullar spikrakt mot hålet men hugger tag i hålkanten och det blir en s.k.”koppsnurr”. Bollen stannar någon decimeter från hål. ”Helvetes djävlar!” Sune drämmer i vredesmod till bollen med full kraft. Bollen far iväg och träffar Elsa i tinningen. Det hörs ett otäckt kraskande ljud och när Sune böjer sig över Elsa kan han genast konstatera att hon gått till sina fäder. Den väntande mannen, som också hunnit fram till green, låter kameran gå under hela händelseförloppet. Sedan avlägsnar han sig i riktning mot parkeringen där en ljusblå Volvo väntar.

Ambulans tillkallas och personalen gör samma bedömning som Sune. Elsa är bortom all räddning. Dödsfallet betraktas som en tragisk olycka och Sune spelar förkrossad samtidigt som han i tankarna planerar för Bedas entré på gården. Följande dagar vidtas förberedelser för begravning med allt som där tillhör.

Samtidigt dimper det ner ett stort kuvert på kriminalkommissarie Frans Ottossons skrivbord. Frans är en ytterst kompetent och driven kriminalare och det dröjer inte många dagar förrän Sune hämtas av ordningsmakten och med fjättrade armar förs till häktet. ”Vad är nu detta” undrar en skräckslagen Sune. Jo kuvertet som hamnat på Ottossons bord innehöll fotografisk dokumentation av Sunes förehavande under längre tid, innefattande bland annat mordförsöket vid Kevershäll, utebliven handräckning vid rävgrytet och den dödande bollträffen, som på fotot framstår som avsiktlig.

Sune döms för mord till tio års fängsligt förvar och hela rättegången dokumenteras av en undersätsig fotograf med bakvänd baseboll-keps. Kameran är en Instamatic Powershot SX 150 IS.

Nu uthärdar vi knappast längre. Våldsdåd och olidlig spänning har tärt hårt både på Whisky-förrådet och på själslivet så nu måste vi döva vår oro, snabbt, till varje pris. Vi hittar en gammal hela Explorer som tillsammans med Coca-Cola och en bit falukorv skänker det oss en tids slummer och vila för pinade nervknutar.

mars 23, 2013 at 12:00 e m Lämna en kommentar

Sport och osportslighet

Lite stiltje på nyhetsfronten. Ordinarie redaktion tar någon semesterdag för att vila upp efter helgledigheten. Vi har därför värmt upp stolen för ett nytt gästspel av vännen Allvarlige Alvar. Även Alvar brukar snegla på Jonnys ”Mönsteråsbloggen” och inspirerad av Jonnys bevakning av lokal idrottsverksamhet skall han ge sin syn på sportens värld. Den lite globalare varianten.

Allvarlige Alvar:

För några år sedan, det bör ha varit 2008, visade TV-sporten en version av VM-finalen i fotboll 1958 där ljudet hade dubbats så att det lät som om Arne Hägerfors (tror jag) och någon till, refererade matchen i realtid. Vilken fantastisk match. Pelé, Garrincha, Liedholm, Hamrin, Simonsson och inte minst Nacka Skoglund. Ett geni som får ex. Zlatan att framstå som genuint fumlig vid en jämförelse. Nittio minuters förstklassig fotbollsunderhållning. Vad är det då som gör detta så fantastiskt? Jo, frånsett utomordentliga individuella prestationer så är dessa 90 minuter kemiskt rena från medvetet ruff och fusk.

Inte en tröjdragning, inte en stämpling, inte en medveten handpåläggning och framför allt: Inte en endaste skådespelarprestation av Italienskt snitt. Kom inte och säg att det inte var bättre förr! I dag finns det, med några få undantag, ingen idrott där deltagarna kan stava till ”Fair Play”. Det var kanske hårt i överkant, men vi tar och tittar på ett antal sporter och händelser, signifikativa för Fair Play och motsatsen.

En hockeyspelare står och grötar framför motståndarmålet. Då kommer ett antal försvarare och försöker mota bort ”grötaren” och så är cirkusen igång. Handskarna åker av och domarna står lite passiva en stund för att åskådarna skall få sitt lystmäte. Så småningom blir det räfst och rättarting med utvisningar för kombattanterna.

Handbollsmatch mellan Sverige och Rumänien. En stackars rumän försöker smita mellan Järnemyr och Karlsson. Rumänen trycks ihop till bråkdelen av sin forna volym och rasar i golvet med en smäll som ekar i hela arenan. Blir Rumänen förbannad? Ingalunda. Han reser sig, borstar av sig och spelar vidare som om ingenting hänt. Samma sak om Kim Andersson manglas av biffiga rumänska försvarare. Varför skall en hockeyspelare bli asförbannad över en behandling som en handbollsspelare tar med en klackspark? Ja, ja ,ja , jag vet. ”Det tillhör showen” Varför det? Vill man se våld så finns det ett rikt utbud av kampsporter, MMA etc. Hockeyns ”gatuslagsmål” är trams och barnsligheter.

Fotbolls-VM 1986:

En liten, redan då aningen rultig Argentinare, vid namn Maradona, kommer på grund av sin vikt och ringa längd inte upp tillräckligt högt i en nickduell med Englands målvakt Peter Shilton. Vad gör då denne samvetslöse Argentinare? Jo, han slår bollen i mål med handen. Medvetet. Alla ser detta utom den stackars domaren. Men va faen… Hur kan han leva med detta? Är det kanske det dåliga samvetet som gjort att han senare haft behov av att trösta sig med div. kemiska substanser?

Mats Wilander spelar 1982 mot Argentinaren Clerc i semifinal i Franska Öppna. Clerc slår en avgörande boll som döms ut av domarna. Alla tror att matchen är slut. Mats anser att bollen är feldömd och påtalar detta för domaren. En avgörande boll som han ”ger” motståndaren. Bollen spelas om och Mats vinner matchen. Jag minns inte Wilanders alla Grand Slam-segrar men detta exempel på extremt sportmanschip glömmer ingen som såg det.

Det finns sporter där det är självmord att försöka fuska. Vi skall ta två exempel. Golf och Snooker. ”Vad är det för skit” undrar kanske vän av fotboll, bandy eller rally. Jo, golf är det som belackarna brukar kalla ”Primitivt jordbruk” eller ”Moderatbandy”. Snooker är en variant av Biljard som visas frekvent på ”Eurosport”.

Nationalidolen Sven Tumba är Sveriges kanske störste bolltalang genom tiderna. Landslagsman i ishockey, fotboll, bandy och skandinavisk slagspelsmästare i Golf. Tumba har en son, Johan, som var lovande i just golf. Johan blir beskylld för fusk bestående i att han vid en tävling ändrade 5 till 4 i Scorekortet. Johan dömdes till avstängning i 10 år och försvann från rampljuset. Sätt detta i relation till alla cyklister, friidrottare, tyngdlyftare m.m. som efter att ha avslöjats för grov doping ibland tillåts tävla igen efter ett par år. Livstid är naturligtvis den enda rimliga påföljden.

Hur var det då med Snookern? Jag minns en episod tydligt, trots att jag inte kommer ihåg spelarens namn. Det kan ha varit Ronnie O’ Sullivan eller Stepen Henry, strunt detsamma. På en ganska avgörande boll råkar spelaren ifråga vid förberedelse inför stöten ytterst, ytterst lätt nudda en boll med skjortärmen. Bollen rör sig inte en tusendels millimeter. Ingen ser något. Inte publiken, inte motspelaren, inte domaren och inte heller vi framför TV-skärmen. Spelaren själv, vem det nu var, var den ende som uppfattade regelbrottet vilket han påtalar för domaren. Detta släpper in motspelaren som rensar bordet och vinner framet. Det är sportmanschip. Om det motsatta hänt, att spelaren hade protesterat högljutt mot en utdömd foul hade denne någon, för tid och evighet varit brännmärkt som en osportslighetens företrädare.

En annan alldeles lysande sportsman är ryttaren Rolf-Göran Bengtsson. I London går han till OS-final i hoppning och har tack vare god dagsform chans att ta medalj. En möjlighet som kanske aldrig återkommer. Vad händer? Dagen innan finalen råkar hästen ut för ett smärre ”balltramp”. Detta är inte alls vad det låter utan innebär att hästen trampar sig själv på bakre delen av hoven. Hästen är bara lätt skadad och hade säkert fått veterinärens tillstånd att starta. Vad gör Rolf-Göran? Han avstår frivilligt chansen till en guldmedalj för att värna om hästens hälsa. Det är stort. Det finns naturligtvis en massa andra exempel på sportsligt uppträdande. Tyvärr finns det också en uppsjö av motsatsen.

Jag skall nu göra mig ovän med ganska många fotbollsvänner. Zlatan är en gudabenådad fotbollspelare. En av de allra största i svensk fotbollshistoria. Han skulle varit ännu större om han inte var så ”ful” på planen, ja i många lägen rent hänsynslös. Vi behöver inte backa så långt för att minnas en stenhård stämpling i bröstet på en motspelare och en dito i ansiktet på en spelare som ligger i gräset. ”Det var inte avsiktligt” säger kanske någon. Låt oss hoppas det, men det är definitivt resultatet av oacceptabelt vårdslöst spel. Zlatan har ytterligare ett, inte alltför sympatiskt karaktärsdrag. Han gormar och skäller på allt och alla. Inte för man hör vad han skriker men kroppspråket är otvetydigt.

Låt oss hoppas att Zlatan lägger om stil och lever upp till den lagkaptensbindel som han nu, lite orättmätigt, bär.

Jag önskar alla läsare ett Gott nytt år. Ett nytt gott sportår där fotbollen, hockeyn m.m. blir kemiskt rena från det absolut mest skändliga fusket: ”Filmning”. Vi ber till högre makter att den dagen kommer, kanske någon gång under 2013, när grovt skådespeleri leder till minst 10 matchers avstängning.

Ännu en het önskan. Jag hoppas innerligt att 2013 också blir året då tekniska hjälpmedel nyttjas fullt ut vid ex. en fotbollsmatch. I stort sett alla större matcher dokumenteras ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Varför inte använda sig av dessa ”domarögon”. Ett förslag: Domaren får ex. tre tillfällen per match där denne får blåsa ”preliminärt” för att efter noggranna studier av filmen fatta ett korrekt beslut. Ungefär som i ishockey. Det skall inte bara gälla tveksamma målsituationer utan alla avgörande situationer som domaren bedömer som osäkra. Hands eller inte? Filmning? Stämpling? Hade denna möjlighet funnits 1986 hade Maradonas mål aldrig godkänts.

Att argentinaren senare i matchen gör ett av historiens mest fantastiskt solomål ändrar inte eftervärldens dom. Han går till historien som en simpel fuskare.

Än en gång. Gott nytt idrottsår!

januari 3, 2013 at 9:00 f m 1 kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

juli 2022
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se