Posts tagged ‘hundar’
Djuriska tankegångar
Nu när ordinarie bloggbesättning samlar kraft inför fortsatta stor- och illdåd på den politiska arenan kan det vara läge att släppa fram vår man på landsbygden, den jakt, djur och naturintresserade f.d. lantbrukaren Alvar Alvarsson (”Allvarlige Alvar” i dagligt tal), för en liten djurisk betraktelse.
Tangentbordet till Alvar.
”Jag tackar för förtroendet. Har väl inget sensationellt på gång utan jag vill bara vädra några små undringar som roterar innanför pannbenet.
Det är lunchdags och inlagd sill och gammal potatis tar vägen ner till tunntarmen. Med gammal potatis menar jag inte gammal och dålig utan äldre som smakar gott till skillnad från vattnig nypotatis som saluförs till hutlösa priser. Mitt sällskap vid bordet är min gamla stövartik som avvaktar och hoppas på spillning från husse. Det rasar numera ner en del på golvet som en effekt av tilltagande ålder och fumlighet. Jag har aldrig medvetet matat min gamla jycke vid bordet men hon har naturligtvis under sin fjortonåriga levnad lärt sig att det kan löna sig att ha koll. Hon gör ett gott jobb för jag behöver efter avslutad måltid inte ta fram dammsugaren. Hon håller kemiskt rent. Att dammsuga är för övrigt fruntimmersgöra, ovärdigt en äldre mansperson. Hon sitter där och tittar med sin gråa nos och mörkbruna ögon. När jag sträcker ner handen kommer hon för att få en liten klapp. Svansen vaggar fram och tillbaka och indikerar välbehag. Det behövs inga stora ord oss emellan och hon skulle förmodligen bli skrämd, i tron att husse blivit tokig, om jag kastat mig på golvet och rumsterat om enligt hundpsykologernas recept: ”En sån liten fin jättegullig lite vovselovsing. Gulligull lilla älsklingshunden. Braaaaaaaaaaaaaaaa. Jättefina vovsingen Braaaaaaaaaaaaaa”
Man kan undra vad som rör sig inne i skallen på min hund. Vad tänker hon på, om hon nu tänker över huvud taget. Sitter hon och funderar ut djävulskap: ”Hur skall jag komma åt att riva ur soppåsen? Hur får jag upp dörren till sovrummet så att jag kan håra ner i mattes säng?” Om hon kunde reflektera över konsekvensen av sitt handlande skulle hon inte fundera i de banorna, för de gånger det hänt har matte inte varit att leka med. Hundar begriper tonfall, men inte vad som sägs. Jo, inövade kommandon naturligtvis, men om jag med dov röst lite hotfull meddelar:” Du var en liten fin gullig hund” så blir hon inte glad utan slokar med öronen. Om jag med glad och vänlig stämma meddelar:” I morgon skall du få en kula i pannan, hunddjävel ”så utstrålar hon stor glädje. Tyvärr är det snart dags men så länge hon är pigg och frisk får hon vara kvar. Men när den dagen kommer skall hon få dö på sin ”arbetsplats”, skogen. Sorti på en stressframkallande djurklinik är ovärdigt och snudd på djurplågeri
Sitter hon och är förbannad på husse för att det inte blir någon harjakt i dag heller, eller begriper hon att det är fel årstid? Jag tror inte det, för skulle jag ta på jaktmundering och ta fram bössa och koppel skulle hon bli obeskrivligt upprymd trots att det är högsommar och hararna skall vara ifred.
För hundar, men inte för katter som kommer släpande på harungar lika stora som dråparen.
Nu är jag inne på mitt ärende som jag vill ha svar på. ”Experter” av olika slag hävdar att det inte är någon ände på vad djur vet, känner och kan. Man tillerkänner djuren empatisk förmåga och de påstås kunna känna sorg och saknad flera år efter en artfrändes bortgång. Det är ingen hejd på djurens förmåga, och vi människor börjar vid en jämförelse att framstå som renodlade amatörer vad gäller själsliv och tankeverksamhet.
Men hur är det nu med katten? Om en katt kan känna empati, kan den då också vara djävulskt elak? Den har definitivt ingen medkänsla med den stackars musen som den torterar och leker med.
”Äsch. Det är bara kattens instinkt”. Låt oss hoppas det, man vi får bestämma oss hur skall vi ha det? Personligen tror jag varken på avancerad empati eller elakhet. Bland djuren. Tiken lägger huvudet på sned och ser ut att hålla med.
Formel 1
Då har vi avverkat ”Faluns Formel 1” för vintersportare. Vi använder inte denna beteckning för att beskriva hur fort det går, utan vi vill påtala den slående likheten när det gäller materialets betydelse. Sebastian Vettel, Lewis Hamilton m,fl har bevisat att de är kompetenta bilförare, men om Hamilton placerades i en Caterham i stället för en Mercedes skulle han halka ohjälplig på efterkälken.
Vad har detta med skidåkning att göra? Det handlar om precis samma fenomen. Materialets betydelse. En stackars Svensk eller för den delen också Norrbagge har tränat som en idiot ett antal år för att hävda sig i VM eller OS. Han eller hon är i strålande form, men det är inte vallar-teamet den aktuella dagen. Skidorna är helt enkelt urkass, och istället för en plats på pallen slutar man som 54 eller sämre. Det är naturligtvis bittert. Och helt onödigt.
Bloggen har lösningen på detta problem. Idén har framskymtat tidigare men ingen har haft kraft och mod att driva saken med samma styrka som Bloggen och GRIS kommer att göra. Till vårt valmanifest lägger vi följande förändring i fäders spår för framtids segrar:
Vid alla större mästerskap sköts vallningen av ett internationellt team som förser åkarna med exakt samma skidor. Åtminstone skidor som är exakt lika vallade. Nu hör jag redan hur ”experter” mumlar om att den och den, måste ha det och det, men vi skiter i detta. Rättviseaspekter väger så tungt att man får ta ett och annat litet minus. Samma skidor till alla skulle ge skidsporten ett lyft. (Ja inte samma, då blir det bökigt, men lika)
I gränslandet till det osportsliga anar vi möjligheter som skulle gynna skidsporten i än högre grad. Petter Nortug har under ett antal år retat gallfeber på rättskaffens skidvänner genom sin attityd, och ovana att aldrig dra en enda liten meter. Aldrig. Där ligger stackars Svenskar och spårar hela loppet och så kommer Petter och spurtar förbi på slutet och åker hånleende baklänges över mållinjen. Detta kunde ett opartiskt vallarteam få slut på genom kreativt manipulerande med Nortugs skidor. Inte så snyggt kanske, men på sitt sätt rättvist.
Hur står det till med skidor och vallning här på hemmaplan. Vi tar kontakt med Thure Lapphkast, ordf. i skidklubben ”Bakhalt SK”, för att få hans syn på problematiken. ”Nå Thure. Hur har ni det här i klubben. Har ni ett vallar-team som fungerar till åkarnas belåtenhet?” ”Nja, jag kan inte svara på denna fråga för vi har på grund av snöbrist ingen verksamhet igång. Jag föreslår att du åker västerut för där har man inte fattat att det behövs snö för skidåkning. Man förlitar sig på almanackan. Är det vinter så skall man åka skidor och man gnetar på så fort det är lite frost på marken. Vi har ryktesvis hört talas om att man annonserade efter hjälp med vallning och resultatet blev att det anlände en Bordercollie med bussen. Det blev någon form av missuppfattning men detkanske inte behöver bli så tokigt som man först trodde. Kalmar Konstmuseum, med Ivo Soltorp som pådrivare, har som bekant ordnat utställning för hundar, och begriper sig jyckarna på konceptuell samtidskonst så kanske de också kan smeta på lite ”Swix blå” på belagen. Enligt senare rön så finns det ingen hejd på vad en hund kan åstadkomma.”
Ja. så är det kanske. Vi litar på Ivo, som vi känner sedan tidigare som kortlivad rektor på ett Naturbruksgymnasium i grannskapet. Ja inte kortlivad rent fysiskt, för han är uppenbarligen fortfarande i livet, och har dessutom, enligt rykte, en framskjuten position i ”Feministiskt Initiativ” (FI). Härav drar vi slutsatser, men de behåller vi för oss själva.
Tiger och samtycker?
Diskussioner för processen framåt. I någon riktning i alla fall. Ibland undrar vi om bloggen har några läsare. Jodå. Statistiken visar att det finns en hel del. Men kommentarerna är oftast ganska få. Vi har några trogna, ex. Anders, Jonny, Edvin m.fl. och bloggen tackar för era kloka synpunkter. Det vore roligt med flera. Som en nästan lite desperat åtgärd mobiliserade vi Allvarlige Alvar för att uttala sig om katter. Diskussioner om hundar, hästar och katter brukar vara lika infekterade som en förstklassig varböld. Alla vet bäst och alla andra har fel. Detta är särskilt irriterande för oss på bloggen som vet att det är vi som har de rätta åsikterna. I dag gör vi ett försök med hundar. Alvar har inte tid men vi vet att ordinarie bloggbesättning har samma åsikt som Alvar i den här frågan så ingen behöver ifrågasätta andemeningen. Vi startar med ett antal frågor i all enkelhet:
Vad är en djurkommunikatör?
Vad är en hundpsykolog?
Varför tävlar man beträffande hundars utseende?
Varför klär man sina hundar i fåniga kläder?
Varför bedrivs det en omfattande blandrasavel?
Varför lär ”experter” ut metoder för fostran och dressyr som inte är ändamålsenliga?
Det kan räcka ett tag. Vi börjar med personer som påstår att de kan prata med ex. hundar. Bedrägeri är straffbart och det är oss en gåta att myndigheterna inte jagar dessa kvacksalvare med blåslampa. Så kallade djurkommunikatörer annonserar att de för en ofta rundlig summa 500:- till 800:-/timmen kommunisera med din jycke så att denne kan tala om vilket helvete han har hemma hos husse och matte. Vi ifrågasätter inte deras veterinärmedicinska kunskaper. Om det kommer en hund och ser lite deppig ut så är det ingen konst att gissa att denne är understimulerad. För en lite nervös och stirrig kan man gissa på motsatsen. Anatomiska egenheter kan vara effekten av för lite eller för mycket motion. Det ser kommunikatören. Det ser vilken veterinär som helst. Det ser också en lite hundvan amatör. Men inte faen kan bluffmakaren prata med hunden. Aldrig i livet. Du som påstår motsatsen kan förmedla namn och adress så skall vi göra en test.
Vad är en hundpsykolog? Utbildning? Examina? Hundpsykolog kan vem som helst kalla sig utan att det är straffbart. Det finns duktiga människor som kan analysera själslivet på en hund på ett förtjänstfullt sätt men det finns också motsatsen som tjänar storkovan på kvalificerat nonsens. Hundar med mentala störningar av varierande grad är inte så sällsynta. Effekt av felaktig avel eller fostran och dressyr. Det bästa alternativet är i många fall att ta bort hunden innan det händer en olycka. Så icke. Här träder psykologerna in med sina kostsamma mirakelmetoder. Ibland hjälper det men det är effekten av råd man kunde fått gratis av i storts sett vilken hundmänniska som helst. Vi avfärdar inte alla. Men definitivt de som lurar en stackars hundägare att lägga ut storkovan på individer som är utom räddning och vars enda, rätta öde är att få sluta jordelivet. Men. Hunden är ägarens allt och det vet ”psykologen” som plockar av husse och matte den sista resten av pensionen. Kriminellt.
Hunden är människans äldsta och kanske bästa följeslagare. Som medhjälpare vid jakt, som måste lyckas för att man skulle överleva. För att hjälpa till med vakt och vallning när kritter kommer med i bilden i en grå forntid. Och naturligtvis som väktare över hus och hem. På den vägen är det. Krav på funktionalitet gjorde förr att endast de individer som lämpade sig för sin uppgift blev kvar i livet och förde sina gener vidare. Funktionalitet innebar en kropp som lämpade sig, men framför allt ett psyke som pallade med. I dag är det annorlunda. Jakt, bruks och vallhundar är fortfarande föremål för ett hyggligt sunt urval. De måste ha en exteriör och ett psyke som lämpar sig för respektive uppgift. Med exteriör menar vi inte i detta fall någon färgteckning här eller där utan funktionella bruksdelar. Det är lite annorlunda med de s.k. ”sällskapshundarna”. Här ställs bara krav på att dessa varelser skall vara snygga att se på och att de inte biter ihjäl domaren. Vi har besökt ett antal utställningar arrangerade av tax och stövarklubben. Ganska lugna tillställningar med individer som inte förde något större väsen. Vid ett tillfälle hamnade vi av misstag på en ”Skönhetstävling”. Första och sista. Vi kanske hade otur den gången, men så många nervösa och skälliga hundar har vi aldrig sett på ett och samma ställe, varken förr eller senare. Men de var snygga. Välkritade i pälsen och handlern höll upp små svansar så att de skulle se naturliga ut. Vi lämnar detta för att värna själsfriden.
Varför växer skaran av hundar i fåniga kläder? Trivs hundarna med mössor och halsdukar? En varm filt över en apportör som hämtat en and i kallt vatten kanske kan vara befogat, men resten? Ett täcke på en tibetansk nakenhund fyller kanske också en funktion. Här smyger sig en stilla undran in. Varför har man avlat fram hundar utan päls? Nej. Befria jyckarna från skräpet och gynna inte en ”industri” som lurar på djurägare en massa skit.
”Gatukorsningar” är snart vår största ras. Varför? Ja, ja. Vi vet att det finns något som heter ”heterosiseffekt”. En förstagenerationskorsning blir ofta friska och starka. I viss mån även påföljande generation. Men sedan är det stopp. Enda sättet ett hålla ordning är att bedriva en målmedveten rasavel där man har koll på egenskaperna. Bra som dåliga. Målmedveten avel kostar pengar i form av jakt- och bruksprov. Och utställningar där bruksdelarna kollas så att hunden fungerar som det är tänkt. Detta motiverar att en valp kostar ett antal tusenlappar. Att föda upp en bastard har inte kostat en spänn. Jo, foder förstås, och vaccinering. Blandrasuppfödare försvarar oskäliga valppriser med att de skall vara säkra på att hunden kommer till ett hem där man bryr sig eftersom man betalt en bra penning. Det ligger en del i det. Bäst vore dock att bastarden aldrig blivit född.
Till sist det mest tragiska: Uppfostran och dressyr. En hund är ingen hund längre. Den är i mångas ögon en likvärdig familjemedlem och skall behandlas som en sådan. En hund är ingen människa. En hund är en hund. Tack och lov. En fantastisk vän och följeslagare så länge den behandlas som det djur den är. Men nu börjar det skita sig ute i stugorna. Man använder inte längre metoder för fostran och dressyr som är ändamålsenliga utan metoder som missledda ägare kan acceptera för sina små skyddslingar. Man får inte åsamka lille Fido någon form av obehag för då kan lille Fido bli ledsen. Nej, han skall ha godis hela tiden. Godis när han har gjort något bra och godis för att han skall låta bli att göra något dumt. När man påpekar att det kanske inte vore så dumt att behandla den lille valpen på samma sätt som tiken skulle ha gjort, så får man inte medhåll. Tiken lägger inte fingrarna emellan om lille Fido behöver lära sig veta hut. Ett tag över nacken på en odygdig valp och som får den lille lagbrytaren att gnälla till får folk att gå i taket: ”Misshandel, Djurplågeri!” Det är precis tvärt om. En hund som inte vet gränser och drabbas av inkonsekvens blir otrygg och klen i själslivet. Observera att vi inte pratar om stryk och prygel. En hund förstår inte den formen av stryk. Det är fullständigt meningslöst djurplågeri. Men ett tag över nacken vid rätt tidpunkt kan vara det som räddar hunden från olater som den annars skulle plågat omgivningen med resten av livet. Alla hundar, i vart fall det övervägande flertalet, har en strävan att klättra på rangstegen i flocken. Den som inte från böjan får klart för sig att alla andra i ”flocken” står över blir det förr eller senare problem med. I värsta fall rent farlig om den besitter tillräcklig styrka. Vad det sen behövs för grad av tillrättavisning för att lille Fido skall veta sin plats varierar. Men han skall, just det: Veta sin plats. Längst ner. Allt annat är orätt. Både mot hund och omgivning. Ett litet förtydligande. Allt godis är naturligtvis inte kriminellt. En liten bit då och då som förstärkning behöver inte vara fel. Men som metod för ovillkorlig lydnad? Icke. Se på en hund som ”dresserats” med godis. Den går inte vid sidan och tittar på ansiktet på sin husse, idolen och den oomstridde ledaren som hunden vill göra allt för. Nej. Hunden tittar på handen för att se när nästa lass av snask skall serveras.
Nu avvaktar vi reaktioner. Tystnad tolkar vi som att ni håller med.
Gröna Köpingen 