Posts tagged ‘klassrum’
Begriplig handgriplighet
En dom har väckt uppmärksamhet i skolans värld. En lärare i Höör har i tingsrätten frikänts efter att handgripligt ha avvisat en stökig elev ur lektionssalen. Elevens föräldrar hade anmält läraren, för vad tror ni? Jo naturligtvis: ”Kränkande behandling.” På bloggredaktionen sitter vi och funderar. Vi förutsätter att den aktuelle läraren besitter den grad av professionalism att han inte avvisade eleven för att denne satt och småfes lite diskret, utan vi utgår från att eleven var så stökig att undervisning, och kamrater, stördes höggradigt. Man kan på goda grunder också anta att läraren gjort ihärdiga försök att tala den störande tillrätta, innan han verkställer en handgriplig utvisning. En fråga i all enkelhet till alla som har lösningen på alla disciplinära problem och anser att lärare är okänsliga, okunniga idioter som inget begriper. Hur gör man i en situation som denna? Konkreta förslag tack. Inget luddigt svammel. Vi har ingen detaljinformation om händelsen. Vad var det för elev? Tillhörde han en speciell grupp, med särskilda behov etc. Inte en aning. Men, det kvittar. Vi utgår från att det rör sig om en situation där en elev stör verksamheten så pass att undervisning och kamrater blir lidande. Har den aktuelle eleven sådan problematik att han inte kan fungera i denna miljö, utan att störa, skall han naturligtvis vistas på annan plats, under andra former. Nu var han/hon där. Jag upprepar frågan: Vad gör man? Man får hoppas att domen ligger fast. Annars ser det mörkt ut. Skall även polisen avväpnas och fråntas rätten till fysiskt agerande? Skall de efter fruktlösa försök med muntlig tillrättavisning, passivt behöva åse hur Buset stör ordningen och vandaliserar gator och torg? Om handgripligheterna tillåts fortsätta kan ju Busen bli ”kränkt” med alla negativa konsekvenser det kan innebära för hans självkänsla. Det var bättre förr, i alla fall annorlunda. Apropå skolproblem, kommer vi att tänka på en historia, berättad av Allvarlige Alvar. Att det är Alvar som berättar borgar för att den är sann. ”Händelsen tilldrog sig någon gång på femtiotalet, på en anonym ort. Ej heller namnger jag de inblandade, men episoden är väl känd i trakten och lite äldre läsare kommer att le igenkännande. Huvudpersonen är inte längre bland oss, så han tar inte stryk av publiceringen. Det gör ingen annan heller, så jag berättar med gott samvete. Läsarna har betvivlat sanningshalten i Lucky Lokes memoarer, som nyss avslutades, men här behöver ingen ifrågasätta. Jag, Allvarlige Alvar var med, i utkanten, utan att vara direkt inblandad, och jag garanterar att det gick till så här. En reservation vad gäller ordalydelse mm. men händelseförloppet är i sak korrekt återgivet. I min klass, i folkskolan, gick en liten energisk yngling. En frisk fläkt, pigg på det mesta. Detta var den tid innan vi barn satt och häckade framför obefintliga datorer. Vi var ute och lekte indianer och vita och byggde kojor och hade trivsamt. (Undertecknad var inte med vid den aktuella händelsen). Lille Gustav (han hette inte så) var lite hårt hållen hemmavid och råkade han komma försent hem till middagen, blev det bannor. Inget allvarligt, men heller inget som Gustav längtade efter. En dag glömde Gustav bort tid och rum fullständig, och anländer ett par timmar försenad. Hans moder var naturligtvis både orolig och arg. För att förekomma den förväntade uppsträckningen hittade Gustav på följande. ”Jo Mamma. (Snyft). Jag blev bunden vid att träd av NN och NNN och kunde inte ta mig loss. (snyft). Det är därför jag inte kom i tid till maten.” Gustav hade början till halsfluss, och på halsen kunde man ana en svullnad som kunde ha orsakats av repet. Istället för en stund av eftertanke, rusar Gustavs mor till myndigheter av olika slag, och dagen efter kunde man i tidningarna läsa något i stil med: ”Pojke bunden och torterad vid träd.” Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men något i den stilen. Nu började en ”rättegång” av det något udda slaget. Gärningsmännen var utpekade av offret, och medan denne låg hemma i halsfluss, pågick fysisk övertalning på rektorsexpeditionen. De utpekade var ofta med där det hände saker och ting, så det var inte förvånande att rektor var övertygad om deras skuld, och det var ett rimligt antagande att de så småningom skulle erkänna, efter verbal och handgriplig påtryckning. Vi hade vår lektionssal granne med expeditionen så vi hörde hur det gick till. När intensiva försök att tvinga fram ett erkännande inte gav resultat, började rektor att vackla i sin övertygelse. I samma veva återvände Gustav till skolan efter sin sängvistelse. När det stod klart för honom vad hans lilla nödlögn ställt till med, föll han så småningom till föga, och erkände att allt var uppdiktat. Rektor gör det enda rätta, samlar alla elever, och manar till förståelse för Gustavs situation. Gustav blir förlåten och det hela rinner ut i sanden. Ganska storsint av de utpekade ”gärningsmännen.” Även klokt agerat av rektor. (I det här fallet). Vems var felet? Ja säg det. Gustav kunde naturligtvis inte ana konsekvenserna av en liten nödlögn, men att peka ut oskyldiga gärningsmän, var kanske inte så vackert. Störst ansvar hade nog Gustavs mamma som rusade iväg i hastigt mod, och som på så sätt försatte lille Gustav i denna prekära situation. Nåja. Allt var snart förlåtet och glömt. Fram till nu. Händelsen med Gustav visar att man skall vara ytterst försiktiga vid fördelning av skuld. För Rektor var inledningsvis de utpekade gossarnas skyldiga, ”bortom allt rimligt tvivel.” Han hade fel. Detta var en tid då rektorer och lärare hade makten, och tyvärr ibland missbrukade den. Dit skall vi inte tillbaka. Men vi skall heller inte ha elevdiktatur, som gör ordning och arbetsro till en ouppnåelig önskedröm Det är dags att vakna. Inte bara för eleverna på morgonen.
Gröna Köpingen 