Posts tagged ‘lax’

Fisk och fiskafänge

Laxfisket vid Mörrumsån och öringarna vid Em lockar årligen fiskeentusiaster från när och fjärran att svinga sina flugspön i jakten på hugg, drillning, håvning och tillbakasättning.

Det anses numera inte riktigt fint att slå blydaggen i skallen på den krokade fisken, bära hem, tillaga och äta. Om det gäller utlekt fisk på våren är detta nog riktigt, men detta förbannade ”Catch and release” har gått lite till överdrift.

Därför vill vi slå ett slag för det gamla hederliga, traditionella håvfisket efter Ort i Lillån. Här handlar det inte om någon missriktad snobbism, utan det gäller att förse sig av gudagåvan medan tid är och fylla frysen för att hålla svälten från dörren under en hård och kall vinter.

Vad är nu en Ort undrar den fåkunnige. En gruvgång? Ja, men inte i detta fall. Ort är den korrekta benämningen på en karpfisk (Leuciscius idus) som man också envisas med att benämna Id. En fantastisk sport- och matfisk som på våren vandrar upp i smärre vattendrag för lek. Under dessa omständigheter kan en flink håvfiskare fylla ett antal jutesäckar med den gyllene gudagåvan. Orten, eller Iden om man så vill, är en fantastisk matfisk som inkokt eller stekt är en kulinarisk upplevelse av rang. När alla ben rensats bort återstår 20 % prima fiskkött som med passande dryck är en njutning för kräsna gommar. Detta har Forsaborna, i vår vänortskommun Mönsterås, förstått att uppskatta. Den ideella sammanslutningen ”Forsabygdens Orfiskeförening” har under många år bedrivit en intensiv ORT-kampanj för att skapa förståelse och intresse för denna fantastiska fisk.  Vi nämner inga namn men OJ, GJ, LL, PL, ML, KR, UR, AJ, UR, LJ, CJ m.fl. har stor del i att Orten börjar bli ett självklart inslag på menyn på innekrogar och uteserveringar i Stockholm, Stockaryd, Timmernabben och Hammarglo.

Vår bortgångne sockennationalskald Nils Norrälv var också en hängiven vän av Orten. Detta resulterade i ett antal kväden till denna fisks ära. Dessa har tidigare publicerats i ”Ortfiskenytt” men vi vill på nytt lyfta fram ett litet förtjusande poem som på ett hjärtknipande sätt åskådliggör tillvaron för de som lever under sämre och knappa förhållande, österut.

När man läser Nils kväden går tankarna osökt till storheter som Nils Ferlin m.fl.

Du har tappat din Ort
Du har tappat din Ort och din papperslapp
Du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på Hammarglo-trapp
Och gråter så övergivet
 
Vad var det för Ort? Var den lång var den tjock?
Vad stod det på lappen skrivet?
Att kroka en ort och sen tappa den bort
Det verkar ju rent efterblivet
 
”Den var lång, den var tjock, ja en präktig Ort
Hur kunde den kroken lossa?
Och lappen, det var mitt fiskekort
För fiske i Lillån vid Fåssa”*
 
Att du tappat din Ort och din fiskelicens
Som Forsaborna dig givit
Är det månne en följd av svår demens
Som drabbat dig tidigt i livet?
 
Nu sitter du åter på annan ort
Och gråter så övergivet
Skall du någonsin mer kunna få nåt så stort
Någon mer gång i livet? 

 

*Observera uttalet av Forsa. Det stavas Forsa, men en äkta smålänning och Forsabo använder det korrekta uttalet, ”Fåssa”

Tyvärr har stigningen av lekort varit mager de senaste åren. Vi får hoppas att detta är en tillfällig tillbakagång. Skulle det visa sig att den är orsakad av klimatförändring eller miljögifter så framstår dessa hot plötsligt som fullständigt förlamande. Ett par, tre graders temperaturhöjning kan vi leva med, men skulle Orten försvinna från Lillån står vi inför en ekologisk och ekonomisk katastrof av monstruösa mått. Detta får inte ske.

I år har vi inte full koll på utfallet av havsöringsfisket vid Em, men vi misstänker att en lokal mästare, SN, från Sandvik, också denna säsong landat ett större antal. Denne man är inte bara en skicklig flugfiskare. Han är än mer ryktbar i egenskap av granne med en person som tillhandahåller den mest fantastiska flatrökta ål som går att uppbringa.

Tack ES för stunder i det kulinariska himmelriket!

maj 11, 2014 at 9:15 e m Lämna en kommentar

Julen 2013

Det var de’ de’. Man blir lika förvånad varje gång när det är över. Så mycket ståhej, för vad? Ja, red ”ståhejar” väl inte så mycket nuförtiden men det finns kvinnor i närheten som stimmar och fejar av födsel och ohejdad vana. Det är i och för sig ganska trivsamt, och skulle det utebli vore det inte bra det heller. Men, lagom är bäst.

Som ni förstår är vi på banan igen. Vår oumbärlige support är tillbaka, helskinnad, och vi kan ånyo undfägna allmänheten med ett och annat visdomsord.

Januari 2014 är i vissa stycken lite unikt. Senast vi tog till orda förutspådde vi ett och annat som skulle ske i årets början, och det stämde väl det mesta, frånsett vår spådom om snöoväder vid trettondagshelgen. Det fanns säkert busväder, men inte här. Vi hade fel! Faktiskt första gången sedan 1972.

Vi skall göra en liten tillbakablick på julfirande i Gröna Köpingen, och vi börjar med det egna tjället.

Det finns en detalj i julfirandet som inte skall vara lagom: Julbordet. Detta skall digna till bristningsgränsen och innehålla allt som av tradition alltid funnits med sedan barndomen, plus det som under åren lagts till på grund av ex. ingifta traditioner och seder.

Men en sak är ett måste. Det skall vara svensk, gammal hederlig julmat. Inget nymodigt jox från när och fjärran. Se nu inte detta som ett avståndstagande till det främmande och utländska. Personer med konspiratoriska anlag kan ana främlingsfientlighet i stort sett allt. Det är inte frågan om något sådant här. Det är säkert bra mat som kommer ”utifrån” som med fördel kan ätas vid annan tidpunkt och på annan plats. Inte på och vid ett svenskt Julbord.

Vi skall värna om våra traditioner och vår kultur och gärna dela med oss till alla som vill vara med och prova. Vi tar oss friheten att glädja oss åt det svenska och äter med gott samvete vårt svenska julbord, likaväl som vi med stolthet hissar vår blågula fana utan att vi för den skull vill bli betraktade som rasister. Det är en hel del, som av missriktad välvilja gått överstyr. I jakt på det minsta lilla, som kan uppfattas som rasistiskt och främlingsfientligt, skjuter man över målet så att det bara stänker om det. Och det är inte våra invandrares fel. Det är inte dessa som propsar på en massa dumheter. Det är andra, inhemska krafter, som spelar främlingsfientligheten i händerna genom idiotiska pekpinnar, som de avogt inställda sedan ger ”främlingarna” skulden för.

Vifta med blågula fanan. In med pepparkaksgubbar och strutar i luciatågen. Ät ”negerbollar”. Skolavslutning i kyrkan. Ät svensk husmanskost.

Nu kom vi lite vid sidan av ämnet och halkade in på den gnälliga stigen.

Vad är det då vi tuggar i oss från julbordet, med gott samvete? Först och främst sill. Tillredd av denna ljuvliga råvara som mig veterligt ännu inte är rödlistad. Men, ingen tillkrånglad lag, med utsocknes innehåll. Det räcker gott med lök och våra vanliga kryddor. (Nu slog mig en obehaglig tanke. Hur svensk är krydd- vit och svartpeppar? Äsch, vi struntar i det just nu). Lingon, lagerblad, tranbär är också gångbart. Senap.

Lax är ett måste. Gärna kallrökt, eller ännu bättre gravad, ursprung ”ARNES” på Kuggås. Från samma region kommer gudomlig, inlagd strömming.

Skinkan behöver vi inte orda om. Lika självklar på julbordet  som en soluppgång på morgonen. Svensk naturligtvis. Grov, lite söt senap. Vi har, så här i slutet av karriären, hittat den ultimata senapen. Vi gör inte reklam för enskilda näringsidkare men vi kostar på oss att nämna att denna delikatess har sitt ursprung på Visingsö, och saluförs i en lite trivsam gårdsbutik i utkanten av ett samhälle i grannskapet. Ett fantastiskt sortiment, och en miljö som man inte hittar i städernas Köpcentra. Heder åt detta initiativ.

Vi tycker också att det är klädsamt om man tar vara på allt som den hädangångne grisen lämnat efter sig. Det hör till god ton och tradition, även om bättre tider inte gör det till, en av ekonomiska realiteter tvingande nödvändighet, längre. Det blir fantastisk press- och rullsylta, revbensspjäll, knaperstekt fläsk, fjälster till korv som gärna får ha isterbandets karaktäristiska drag Osv. osv.

Det vore naturligtvis tjänstefel att inte nämna lutfisken. Denna oumbärliga delikatess som tyvärr inte alla fått upp ögonen för trots att den intagit en central och självskriven plats på Svenska bord allt sedan 1500-talet. I våra kretsar sparar vi gärna den underbara fisken till annandagen då den utgör ett välkommet avbrott i allt det feta. Visserligen gott och nyttigt fett men det är trevligt med lite ombyte.

Man kan hålla på så här i evighet, men vi börjar avsöndra saliv i oaptitlig grad, så vi slutar med det absolut viktigaste, den rökta ålen. En lagom stor, gyllenbrun skapelse, som rund- eller flatrökt ligger på ”Pyro”-fatet, uppskuren i bitar och riktigt ropar på en Skåne, Besk eller OP. Vi vill inte glorifiera spritkonsumtion, men att äta rökt ål utan en spjälkande snaps får nog betraktas som hälsovådligt. Ni som provat vet vad det handlar om. Ni som inte provat har ingen aning om sund kost och hälsa, och vi betackar oss för moralkakor till spetsglaset.

Sen var det där med samvetet. Kan man äta ål utan att betraktas som en niding? Ålen anses akut hotad, och har en komplicerad, inte helt utredd livscykel. Detta är så pass avancerat att vi överlåter det till Alvar Alvarson. Han är mer påläst och kommer med en redogörelse vid senare tillfälle.

God fortsättning, så här i mitten av januari!

En synnerligen god fortsättning är naturligtvis att ni fortsätter följa GK-bloggen. Vi utlovar en oerhört spännande fortsättning på min tvillingbror Loke von Bloghsters memoarer och naturligtvis kommer de resterande delarna av GAS:s valmanifest att presenteras. Efter avslutad redovisning kommer inga andra politiska partier att framstå som möjliga alternativ, för en väljare med förståndet i behåll.

januari 13, 2014 at 12:04 f m 1 kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

november 2021
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se