Posts tagged ‘memoarer’

Manfreds Memoarer

Det är nu ganska länge sedan vi hörde något från våra memoar-skribenter Lill-Gull och Manfred. Vi tror oss veta att läsekretsen är lite förvetna beträffande deras förehavande. Bloggen har dubier när det gäller Manfred. Hans rättframma, lite kvinnoförnedrande framtoning rimmar illa med modern syn på fruntimmer, av skilda slag.Han representerar ett svunnet mansideal, fjärran från dagens maskulina förebilder som håller händerna rena i diskbaljan och som bogserar runt dammsugaren under tiden som husets härskarinna förverkligar sig själv på någon kurs i frigörande dans eller tibetansk klangterapi.

Se Manfreds memoarer som ett tidsdokument över en epok som dessbättre, eller dessvärre, beroende på inställning, har gått i graven.

Ordet till Manfred Potaint. Har ni glömt vad som tilldrog sig senast kan ni gå in här och friska upp minnet.

Manfred Potaints memoarer – Del 3

Allt har en ände, så och den gudomliga tillvaron i kyrkans regi. Vår guld- och gudakantade tillvaro får ett abrupt slut när pastorn, ganska så beskänkt, ramlar ner från predikstolen och bryter nacken. Vi försökte hålla det hemligt och jag fortsatte som ”stand in” utan att församlingen märkte något. Med tiden blev lukten i sakristian så besvärande att det blev nödvändigt att förpassa honom till sista vilan. Efter ett liv med gedigen etylkonsumtion, vågade vi oss, med tanke på brandfaran, inte på kremering, utan en dag med lämpliga vindförhållanden sänktes han i jorden i befintligt skick.

Det blev en tillställning i glädjens tecken, för alla utom vi var nog belåtna med att få en ny förkunnare till pastoratet. Inte minst församlingens kvinnor såg fram mot en föryngring. En dag anländer en ny pastorsadjunkt och vi i den gamla pojksamlagsuppställningen förstod genast: Nu var det kört. Den nye förkunnaren visade sig vara en nitisk renlevnadsdjävel, som dessutom var religiös. Det var predikan om skärseld och helvete och ingen hejd på eländet.

Det började brännas så jag vänder kyrkan ryggen och går till sjöss. Det var väl inte hav och sjö som lockade, egentligen, men jag hade hört talas om flickor i Havanna och annat som lät trevligt.

Premiärresan blev inte så spektakulär. Jag hade mönstrat på lite på fyllan, så i stället för Havanna hamnade jag i Byxelkrok på Öland. Av misstag hade jag tagit hyra på en skuta som skeppade lök till fastlandet. Besviken och lite vresig bad jag en lökodlande bonndjävel att dra åt helvete. Det var första och sista gången jag fick ordentligt med stryk sedan jag lämnat min lite burduse fader. Lökbonden samlade ihop ett gäng av lika-illasinnade inavelsrepresentanter och satte igång. Jävla vad stryk jag fick.

Utan tänder, men med två färska armbrott, söker jag mig tillbaka till skutan, men skepparen är inte intresserad av ta mig ombord, för han insåg att jag inte skulle duga till arbete på ett bra tag.

Det fick bli apostlahästarna. Men vart? Norrut visste jag att det bara fanns sand och vatten så jag började halta söderut.

Det gick så där. Jag hade ont som satan, och hungern började bli besvärande. På en mjölkpall i Långlöt sitter en flicka och läser ur ”Vakttornet” samtidigt som hon förser sig av sin medhavda matsäck. Jag har ingen aning om vad hon gör där, men hennes smörgåsar väcker intresse. Jag kommer via mitt förflyttningssätt att tänka på apostlarna i bibeln, och flickans litteraturval pekar på intresse för andliga ting.

”Hej syster i vår Gudomliga församling. Jag är aposteln Manfred som är på själavandring här på denna gudomliga ö. Jag kan utföra gudomliga under. Halleluja” Flickan tittar upp med skräckblandad förtjusning. ”Oh, vad spännande. Vad kan du då?” Jo jag kan bota sjukdomar och skador men nu är jag lite less på detta, så jag ordnar till olyckor och elände istället, som omväxling. Om jag får dina smörgåsar så skall du bli vittne till ett Guds under. ”Kör till” säger tösen. Mina brutna armar hänger innanför kavajen och med en snärt ordnar jag så att underarmarna hamnar i 90 graders vinkel. ”Oj, ett under, halleluja, Gud ske pris!” Flickebarnet blir alldeles extatisk och börjar tala i tungor, trodde jag. Det visade sig vara Böda-mål, men lika obegripligt. ”O store Gud. Kan du göra dig själv frisk igen?” ”Ja men inte nu direkt för min magiska ranson är förbrukad för den här månaden.” ”Oh din stackare. Allt detta lidande bara för att jag skulle få se ett under. Jag måste få hjälpa dig. Halleluja, Gud ske pris”

Månaden som följer blir ytterst angenäm. Jag får god omvårdad i flickans föräldrahem. Fadern är välbärgad bonde med lite religiöst intresse, och dottern är from som ett lam men dessvärre också dum som en gås. Samma sak gäller modern, en tungviktare i 60-års åldern.

Jag måste erkänna att jag samvetslöst utnyttjade situationen och dotterns begränsade förståndsgåvor. En hel del bibelcitat hade fastnat i minnet under min karriär som surrogatpräst och jag läser dagligen för det stackars flickebarnet, varefter övningarna avslutas med att vi ”Red till Jerusalem.” Ni förstår vad det handlade om och efter att inledningsvis intagit en tveksam hållning blev hon odelat förtjust och det blev annan hållning, inställning och ställningar.

Tack Manfred. Vi tvekar beträffande en fortsättning. Det är mycket fylla och snusk, men annat var kanske inte att vänta. Det är värre med hans hädiska framtoning, men vi tycker inte att det blivit så mycket värre sen sist så Manfred får en chans till.

 

november 8, 2015 at 10:27 e m Lämna en kommentar

”På G”

Detta lite egendomliga uttryck, är inte längre så trendigt, och har ersatts av ex. ”sjukt taggad” etc. Eftersom bloggen gärna ser bakåt så skall ”På G” få en renässans och bli en del av vår nya slogan inför valet i september 2018. ”På G, med CNP”. Intensiv och skicklig marknadsföring skall trumma in detta budskap i presumtiva väljares medvetande och inget annat alternativ skall framstå som realistiskt, valdagen 2018. 

Det är gott om tid fram till detta historiska datum så vi hinner med en del annat också. Kultur, djur, och natur ligger oss varmt om hjärtat. Natur och det djuriska överlåter vi oftast till vår lantlige medarbetare ”Allvarlige Alvar” medan vi själva, av naturliga skäl, har hand om den själsliga odlingen, kulturen.

Vad är kultur? Ja det kan man med fog fråga sig. Bloggen har alltid hävdat att den kulturella sfären hyser individer och verksamhet som med kraft kan ifrågasättas. Har man av någon anledning fått ett ”namn” kan man hitta på vad fan som helst allt medan en vilseförd allmänhet står och i stum beundran och lovsången klingar över sådant som borde hamnat i soporna. Inte för återvinning, utan för destruktion. En hyllad klåpare kan rita ett svart streck på ett vitt papper och ta hutlöst betalt medan dagens kulturelit avfärdar Bruno Liljefors som en banal djurmålare och Anders Zorn som en gubbsjuk storkonsument av nakna Dalkullor. Man får tycka vad man vill om dessa herrar och deras konst men ingen kan ifrågasätta deras yrkesskicklighet.

En modern poet hyllas som fullständigt genial, om vi vanliga dödliga inte begriper ett smack. En stackare som åstadkommer ett rim är en pekoralist, värd elitens förakt.

Enligt bloggens mening, och vi har rätt, är det illa beställt med dagens ”kulturelit”. Inkompetensen maskeras med floskler och rappakalja som får Ernst Kirschsteiger att framstå som en trams-retorisk amatör.

Bloggen noterar med viss belåtenhet att våra åsikter om kulturellt bedrägligt beteende fått stöd från minst sagt oväntat håll. Som bekant hyser Gröna Köpingen inom sina rågångar en kulturell gigant: Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson. En kulturens fanbärare med internationell lyskraft. Lill-Gull har tidigare beredvilligt delat med sig av sina memoarer som ni kan ta del av här, om ni mot förmodan missat dessa. Rubriken: ”Sex och skörlevnad” kan uppfattas som lite tveksam. Därför har bloggen förhandsgranskat kommande avsnitt för att förvissa oss om att anstötlighetsgraden är acceptabel. Snusket är hanterbart. Det sensationella är att Lill-Gull avslöjar kulturella åsikter och insatser som är minst sagt häpnadsväckande. Vi presenterar här fortsättningen av Lill-Gulls memoarsvit:

Sex och skörlevnad – Del 4

Nu följde några fantastiska år med kärlek, erotik, kultur, trafik och tragik.

Valdemar var snart färdig med sina teologiska studier och fick anställning som komminister i församlingen. Detta tyckte jag, med min vänstervridna bakgrund, var utomordentligt trevligt, för jag trodde det var samma sak som kommunist. Pastoratets andlige överhuvud, som lägrat min moder ett flertal gånger, inte bara i vårt hem, utan också i sakristian under förberedelse inför kollektgång, fick vi att flytta från orten och prästgården, efter hot om ett spektakulärt avslöjande i samband med kyrkliga syföreningens jul-auktion.

Nu satt en nu skeppare vid rodret i pastoratet.

Livet lekte för ett par hyggligt besuttna, nya besittare av den vackra prästgården. Inte bara livet lekte under dessa år. Det lektes också en hel del i underlivet, men min blygsel förbjuder mig mera ingående beskrivningar. Jag kan trots allt säga, att närvaron av varma känslor för min partner, gav samvaron en helt ny dimension. Det som förr bara var lite stärkande motion blev nu en himmelsk upplevelse, vilket naturligtvis passade bra i prästgårdsmiljön. Det var så välordnat att jag fått anställning som föreståndare på det närbelägna församlingshemmet, så Valdemar och jag hade rika möjligheter till sammanträffande flera gånger om dagern, helg som söcken. Till detta kom kvällarnas övningar som inte konkurrerade med intressanta TV-program. Det fanns inga på den tiden heller.

Vilken underbar tid. Tack vare Valdemars kunskaper om kultur i form av poesi, prosa och konst kom vi kontakt med en massa intressanta människor i den kulturella eliten. Inte bara på lokalplanet (där kultur var synonymt med Åsa-Nisse), utan också mer omtalade riks-orakel. Vi lyssnade på storheter som Cidden. Vi förundrades över Katarina Frostenssons obegripliga utsvävningar och en solbränd Björn Ranelid underhöll ett stort auditorium en hel kväll. Hur länge vet vi inte för vi somnade och vaknade först när vaktmästaren skulle låsa föreläsningslokalen framåt småtimmarna.

Jag och Valdemar hade det bra på alla sätt. Fest blir till slut vardag, och en viss mättnad infann sig. Jag började fantisera om något oskyldigt ligg med det riktigt stora kulturella giganterna, primärt för lite omväxling, men också som ett sätt att synas i skvallerpressen. Jag hade börjat drömma om en karriär i det kulturella rampljuset. Nobelfesterna verkade trevliga med anständigt käk och att få välta ikull en nobelpristagare i litteratur skulle vara en språngbräda in bland den kulturella gräddan.

Uppmuntrad av undertecknad hade Valdemar fattat tycke för nattvardsvinet och vi hade ofta ärende till kyrkorummet i kvällningen för en kontroll av sakrament-rekvisitan. Vinet var gott, och vad vi hade som snacks kan ni som någon gång tagit nattvarden gissa. En dag sitter vi i sakristian, lite behagligt fryntliga, då det ringer. Inte i mobilen, den fanns inte ännu, utan i kyrkklockorna.

”Helvetes djävlar, Jag skall ju hålla i en begravning i grannsocknen nu vid tolv. Det har jag glömt. Jag måste åka”. ”Kommer aldrig på fråga. Du har ju druckit vin”. Valdemar hör inte mina förmaningar utan avlägsnar sig med en rivstart.   

Ganska snart hörs sirener från utryckningsfordon. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan men befarar innerst inne det värsta. Det visade sig att jag hade rätt som vanligt. Valdemar hade frontalkrockat med den avlidnes son och son-hustru och såväl Valdemar som kvinnan hade tämligen raskt gått till sina fäder. Jag, och sonen/maken till de nu dubbelt avlidna, får en stund tillsammans i väg-slänten. Mannen är till en början otröstlig. Han gråter och snyftar, och för att trösta trycker jag min lekamen mot hans av sorg skälvande kropp. Snyftningarna avtar, men andhämtningen blir intensivare och snart har våra kroppar förenats i djurisk lusta. Detta kan för den finkänslige te sig opassande, så kort efter våra respektives hädanfärd, men sann kärlek kan aldrig slås i bojor och förr eller senare hade det skett ändå”

Vi tackar Lill-Gull för denna inblick i kulturelitens vardag, och vi lovar en spännande, sensationell fortsättning. 

 

juli 20, 2015 at 11:13 e m Lämna en kommentar

Sex, smisk och pisk

Bloggen har vid åtskilliga tillfällen påtalat att sex är något som engagerar, trots att det är ytterst få som erkänner att de är intresserade, och än mindre basunerar ut att de sitter och tittar på porrfilmer hemma i TV soffan. Alla gör naturligtvis inte detta, men när det kommer en ”Sex-film” som kan betraktas som lite seriös och har sitt ursprung i böcker som är lästa och omtyckta, då blir det rusning till biosalongerna. Nu senast är det något som heter ”Fifty shades of gray” som bygger på en bok med samma namn. Snusket får ett stänk av kultur och rumsrenhet och man kan ogenerat smyga in i salongen medan det fortfarande är ljust. I begreppet ”man” inkluderar vi inte bloggen. Vi har inte läst boken och skall inte heller se filmen. Vi tycker att sex är, eller snarare var, tillräckligt trevligt utan att man behöver blanda in perversiteter av olika slag, ty det lär det enligt rykte handla om i detta fall.

Vi har tidigare  publicerat ett avsnitt ut Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persons sexdrypande memoarer och vi har tvekat inför en fortsatt utgivning. Vi har varit rädda att läsarna skulle ta illa vid sig, men nu när vi ser att det är rusning till smisk och pisk har vi inge dubier längre. Vi kommer nu att publicera såväl Lill-Gull som Manfred Potaint med ett antal avsnitt i veckan. Detta i fast förvissning om att läsekretsen tål de tveksamheter som kan tänkas förekomma. Ja inte bara tål. Man suktar efter lite snask och snusk, och bloggens förhoppning är att det skall sätta lite sprätt på kommentar-flödet. Något som kan ligga till grund för en befruktande diskussion.

Skulle det visa sig att memoarerna rymmer sådant som kan betraktas som synnerligen osmakligt och tveksamt, tar vi oss friheten att avbryta publiceringen.

Vi börjar med Manfreds första kapitel redan i dag.

Sex och skörlevnad. Manfred Potaints memoarer: Del 1

Vi har tidigare kunnat glädja oss åt Manfred Potaints medverkan som manlig rådgivare i sex-relaterade frågor i vår spalt ”Sex och samlevnad”. Manfred har ställt sig positiv till en insats som memoarskribent.

Utdrag ur Lill-Gulls memoarer kommer att varvas med avsnitt från Manfred Potaints rika sexliv. Vi vill i sann demokratisk anda låta bägge könen komma till tals. Utan vidare preludier hoppar vi i säng med Manfred, en av södra Sveriges mest berömda Karla-karlar.

”Jag, Manfred Potaint, är som framgår av mitt efternamn, av Fransk efterbörd. Min Far kom med ett kringresande cirkussällskap till GK. Pappa var inte artist utan han jobbade med resning och rivning av tältet. Det var inte resning bara på dagtid utan mina dagars upphov var aktiv även på kvällar och nätter och han hade namn om sig som en riktig kvinnokarl. Ja inte en sådan där modern halvfigur i velour som lagar mat och byter blöjor, utan en sjudjävel på att lägra kvinnfolk. Jag lär ha blivit till en sommarkväll på den hoprullade tältduken.

Pappa Jacques, var en man av den gamla stammen. Hans medfödda läggning och franska påbrå gjorde att han hanterade fruntimmer med strama tyglar och fast hand. Det var inget modernt trams och pjosk, utan ansåg han en ”handpåläggning” befogad så verkställdes den, och för handpåläggning av mer sexuell art inväntades inget tillstånd från motparten. Min pappa var helt enkelt en rak och resolut karl.

Det finns ett gammalt skämt ute på logement och i drängstugor som lyder: ”Kvinnor vill ha värme och ömhet. Släng dem i elementet så blir de både ömma och varma”. Det är min pappa som är upphovsman till detta klassiska uttryck. Jag var själv med, ca fem år gammal, och jag kan än i dag höra hur mamma skrek. Detta satte djupa spår i min späda varelse för jag har alltsedan dess förstått vilken betydelse ett resolut manligt agerande har i en lycklig familjerelation.

Även jag fick en släng av sleven. Ja kanske inte sleven, utan av en nitförsedd livrem, eller björkris som jag själv fick hämta i skogen och bringa i handen på min stränge men rättvise fader.

Det var tack vare en sådan skogsutflykt som jag sex-debuterade. Jag hade råkat stöta pappas brännvinsflaska i golvet och nu skulle ett rättvist straff verkställas. Far hade hunnit få i sig så pass att den sedvanliga humörsvängningen inträtt. ”Nu din förbannade vanbatting och odugling skall du få se på satan. Stick för helvete till skogs och hämta ris annars tar jag yxan och slår ihjäl dej. Stick!!”

Jag åtlydde klokt nog uppmaningen men jag gjorde mig ingen brådska. Det var ju knappast något eftersträvansvärt som väntade vid hemkomsten.

Strax innanför skogsbrynet växte det mängder med blåbär. Stora och goda och detta var innan dvärgbandmaskens tid så man kunde äta direkt utan avsköljning. Där går en kvinna och plockar. Hon har kjol och när hon böjer sig blottar hon ett ganska så ansenligt akterkastell med tillbehör.

Jag hoppar över detaljerna för jag vill inte så här tidigt i mina memoarer skrämma finkänsliga läsare. Jag nöjer mig med att berätta att en liten 13-årig gosse fick ett minne för livet. En gosse som slapp stryk vid hemkomsten eftersom pappa Jacques hade hunnit somna. Det var första, men definitivt inte sista, gången jag upptäckte vilken glädje och nytta man kan ha av ett rekorderligt umgänge.”

Vi tackar Manfred för detta. En viss tvekan infinner sig. Manfreds burdusa framtoning kanske kan upplevas som stötande, men vi avvaktar nästa bidrag för att ta ställning beträffande en ev. fortsättning.

mars 29, 2015 at 2:56 e m 4 kommentarer

Sex och skörlevnad – Del 1

Så är det då äntligen dags för den hett efterlängtade artikelserien med Sex terapeuterna- och atleterna Lill-Gull och Manfreds memoarer från erotikens värld.
Bloggen har tvekat inför publiceringen. Trogna läsare med gott minne kan intyga att erotik, snask och snusk inte är något som vi normalt sysslar med. Det sköter P3 om, och vi har ofta synpunkter på sådant som är moraliskt tveksamt. Negativa synpunkter. Nu är det ju ”kunden” som styr och förfrågan om lite kittlande erotiska skildringar har varit mer än stor. Vi böjer oss, med rodnande kinder och skamsna nackar, för folkviljan.
Vi släpper in Lill-Gull först, som nu är redo efter att först släppt in Manfred. Vi befarar, eller snarare hoppas på en stor anstormning av läsare, men det reder sig nog för det är väl sällan det blir kö i cyberrymden? Ordet till Lill-Gull.

Gud vad härligt. En hel dag för mig själv utan ett enda ”måste”. Ebba-Pitt har nyss gått, efter att hon lagt en sista hand, också på vårt feministiska folklustspel ”Fina, flata, fenomenala feminister” som skall presenteras nu till på påsk. Det är ont om lokaler men vi har blivit lovade att få använda skytteföreningens klubblokal som nu går under arbetsnamnet” Fria Pistolteatern” Det blir lite tomt när allt är klart men vi har redan planer på ett nytt projekt. Ett manshats-drypande drama ”Klockan klämtar för patriarkerna” med beräknat uruppförande kring midsommar.
Nu var det inte framtiden som gällde. Det är lite svårt att skriva memoarer om det som ännu inte varit. Jag skall se tillbaka på mitt rika och vidlyftiga liv, inte minst underliv. Inget skall förtigas eller friseras.
Jag skall vara helt öppen och ärlig. En bekännelse inledningsvis. Jag är i grunden inte lesbisk. Jag tycker djävligt illa om kommunister och Katarina Frostensson begriper jag egentligen inte. Nu är det tyvärr så att om man skall man göra anspråk på att tillhöra kultureliten skall man helst vara lite sexuellt udda. Man skall åtminstone tycka det är trevligt och bra. Vänster-åsikter är ett måste, inte bara inom SR, utan i de flesta kulturella sammanhang, och begriper man inte obegriplig lyrik och konst så är man rökt bland kulturnoblessen. Nu är det sagt, men det gör inget eftersom jag skriver under pseudonymen ”Tjärhovet.” Jag vill även i fortsättningen hålla mitt kulturella sken uppe.
Nu blev denna inledning ganska lång så jag får i detta kapitel begränsa mina tillbakablickar. Jag föddes 1968 av en ogift moder i det lilla charmiga missbruks- och konstnärskollektivet ”Nästäppan” som låg på en udde i Östersjön. Mamma och hennes vänstervänner hade bestämt sig för att vända ryggen åt det kapitalistiska svinsamhället och i stället leva på vad biodynamisk odling kunde erbjuda. De var fyllda med entusiasm vid uppstarten, men rekordskördarna uteblev och geten levererade inte tillräckligt med mjölk till tjoget kollektivister. För att de skulle glömma sin lekamliga nöd införskaffades preparat som gav livet lite guldkant en stund. Dessa hade en dämpande effekt på omdöme och ansvarstagande, men stimulerade sexlusten positivt. Min mor blev med tiden ganska vidlyftig på många sätt. En dag föddes jag, Lill-Gull, utan att det rådde full klarhet beträffande faderskapet.

Denna spännande inledning lovar gott inför fortsättningen. Vi var rädda att det skulle bli för mycket snusk och sex men hitintills verkar det hanterligt.
Vi kommer att presentera Lill-Gulls memoarer med ojämna mellanrum, varvade med utdrag ur vår andre sex-rådgivare Manfred Potaints levnadshistoria. Det kommer att handla om sex, spex och spänning ett bra tag framöver. Håll till godo. Läs och lär.

januari 21, 2015 at 7:00 f m 2 kommentarer

Politik och annat

Det har blivit mycket politiskt den senare tiden. Ganska naturligt nu i omvalet och kvalet. Omvalet blev inte av men det politiska kvalet består. På riksplanet. Det finns dock en del annat som också pockar på uppmärksamhet.

Oroliga läsare har hört av sig med undran om hur det står till med den absolute publikfavoriten ”Blondinballe”. Uppriktigt sagt så vet vi inte. Det har varit tyst sedan Balles pappa åkte utomlands med Balles tjugo vinst-millioner i ryggsäcken. Vi skall försöka bringa klarhet i orsaken till Ballens låga profil.

Det ligger en del ”Pärlor från musikarkivet” och väntar. Vi kan läska läsare och lyssnare med information om att en helt bedårande låt med Lasse Stefanz står på tur. Inte ett öga kommer att vara torrt.

En artikelserie som var oerhört populär var min tvillingbror Lukes memoarer. ”Kan inte du Bosse skriva dina egna memoarer och ge ut dem i bokform?” är en frekvent fråga på bygden. Vi tvekar, av två skäl. Bloggande kollegor har som bekant redan givit ut sina memoarer och vi vill inte bli beskyllda för plagiat. Nåja, plagiat? Innehållet skulle naturligtvis inte bli detsamma, för vår uppväxt och levnad i övrigt skiljer sig nog åt en del.

Orsak nr två, till vår tvekan, är bristande tryckerikapacitet. Vi misslyckades som bekant med att få några hundratusen valsedlar tryckta inför valet 2014 och motsvarande kvantitet böcker skulle säkert innebära betydande problem för typerna i branschen.

Vi får se. En nätupplaga är naturligtvis ett alternativ.

Nu ser vi fram mot Lasse Stefanz. För att ytterligare stegra nyfikenheten kan vi berätta att det handlar om en ung Lasse och en likaledes ung Christina Lindberg. Huden knottrar sig av välbehag när vi tänker på detta sjusärdeles, sjusjungande, skönsjungande par.

januari 19, 2015 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Sex-nytt

En bloggares mål och mening är att ha en stor läsekrets. Det skänker inta bara näring till egot utan vittnar också om att det ute i slott och koja sitter personer för vilka endast det bästa är gott nog.

Eftersom cyberrymden är ganska omfångsrik skulle vi dock ha plats för ännu fler läsare. Ämnesvalet är avgörande.

Vi publicerade nyss en liten blänkare om Lill-Gull och Manfred under rubriken ”Sex och samlevnad” Detta fick åskådarsiffrorna att skjuta i höjden.

Att sex säljer visste vi sen tidigare och det köps nog också en del. Vi har ingått en överenskommelse med Lill-Gull och Manfred att de i brist på frågor från läsekretsen skall skriva sina memoarer. En skildring från ungdomens vindlande och slippriga erotiska stigar. Likaledes har vi kommit överens om en hög omoral. Detaljerade skildringar från göromål i de nedre regionerna lämpar sig inte för en finkänslig men sex-törstande läsekrets. Det skall vara romantik och finess. Man skall bara ana vad som händer och sker med händer och skrev. Ungefär som ett litet klädesplagg som visar allt men ändå inte. Det är för de flesta mer kittlande än den nakna sanningen.

Har Manfred och Lill-Gull något att förtälja från detta verksamhetsområde som engagerar i stort sett alla? Människor såväl som djur.

Lill-Gull som avancerat till GK:s kulturguru kan se tillbaka på en ungdom präglad av stor fysisk aktivitet med en mängd olika motspelare och medlöpare. Manliga såväl som kvinnliga och eventuellt någon ”hen” (Detta är ett begrepp vi hatar, om det används av vilseledda genuspedagoger eller annat löst folk, men används det för att beskriva ett kön som inte kan bestämmas ens efter djupare penetrering är det OK). Sitt tidigare liv är inget som L-G öppet stoltserar med, varför hon kommer att skriva under pseudonym, hennes gamla öknamn, ”Tjärhovet”. Ni som inte är så bekanta med ”Kalmar Lantmän” kan vi upplysa om att Tjärhovets silon är mottagning för i stort sett all säd från länets bönder.  Ni förstår själva. Manfred behöver ingen presentation. Läs och förstå vilken enastående rutin det finns i delar av den kroppen.

Vi slutar där för i dag. Missa inte när rubriken ”Sex och Skörlevnad” dyker upp. Ni kommer inte att bli besvikna.

januari 9, 2015 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 14

Tvillingbroder Loke har sett lite hängig och deppig ut på senare tid. Inte alls samma kaxige ”Lucky Loke” som vi minns från hans storhetstid. Som det anstår en broder bjuder jag hem Loke för ett förtroligt samtal, syskon emellan. Vi slår ner oss vid grillen, med en vildsvinsstek på gallret och en Carlsberg i handen, efter att vi bottnat med en hälsobringande tolva ”Laphroaig”.

”Hur är det med dig Loke? Är du deppig?” ”Deppig och deppig. Lite ledsen kanske.” ”Varför det?” ”Jo jag är lite trött och besviken på alla som ifrågasätter mina memoarers sanningshalt och tycker att det börjar bli tjatigt med alla vidunderliga äventyr vars äkthet man ifrågasätter. Det är klart att det upplevs som tjatigt skryt, när man jämför med sin egen torftiga tillvaro.” ”Tänker du sluta med memoarerna nu?”  ”Ja förmodligen. Det känns lite otacksamt att spilla krut på döda hökar. Jag kanske återkommer med enstaka, lösryckta episoder, men annars får det vara slut i och med denna sista episod, som jag känner behov av att förmedla. Denna händelse är så fullständigt osannolik att jag dragit mig för att berätta, detta för att inte ytterligare spä på misstankarna om bluff och båg.”

 

Jag inledde mina memoarer med en fiskeepisod, som så småningom slutade i Öststaterna. Denna monstruösa gädda, som bogserade oss ända till Baltikum, var känd sedan tidigare. Två storfiskande bröder, stationerade väster om GK, hade vid tillfälle varit i kontakt med ”Storsjöodjuret” men varje gång gått bet. Boende på ”Gärdsleholmen” har till och från sett något stort och vidunderligt men avfärdat iakttagelsen i tron att det rörde sig om en i grannskapet tillverkad ubåt.

Denna enorma gädda måste vara otroligt gammal för det är förmodligen samma fisk som spelar huvudrollen vid en ganska ruskig händelse för ett sextio-tal år sedan.

Det handlar om en liten gosse, vid namn Bo. Vi kommer inte ihåg hans efternamn, men det kan ha varit Brandelius. Vi har inte forskat huruvida Harry har en släkting som heter Bosse, men det kan kvitta.

Den lille 3-årige Bosse satt och metade vid en grynna ute i viken. En och annan abborre fick komma upp i friska luften, och när lille Bosse skall vada ut en bit för att bärga en borre av lite större format händer det fruktansvärda och helt osannolika. En jättelik gädda klyver vattenytan och lille Bosse försvinner ner i gäddkäften. Fisken slår ett slag med sin jättelika stjärtfena och dyker.

Den Bibliska berättelsen om ”Jona i Valfiskens buk” är välbekant. Bosse slapp, att som Jona vistas i fiskmagen i tre dygn, för gäddan styr tämligen omgående in på grundare vatten och spottar upp Bo på stranden vid Fridhem. Händelsen observeras av en livsmedelshandlare som hade sitt sommarhus i grannskapet. Tyvärr är denne inte längre i livet och kan intyga berättelsens äkthet, men Bosses vådliga äventyr blev så pass känt, att han resten av sitt liv fick gå under smeknamnet ”Bosse i Magen”.

Varför Bosse blev utspottad vet vi inte, med det var naturligtvis lyckligt att den lille gossen överlevde, och kunde se framtiden an och smida planer för sitt sedermera framgångsrika yrkesliv.

Här tar vi farväl av broder Loke. Kanske återkommer han med smärre anekdoter då bitterheten över läsarnas misstro lagt sig.

Tack Loke! Jag vet att du talat sanning. Hälsar tvillingbroder ”Bosse Bloggare”

mars 19, 2014 at 7:00 f m 1 kommentar

Von Bloghsters Memoarer – del 13

Detta kan inte, får inte vara sant. Nyhetsförmedlare i olika media rapporterar att kriget i Syrien är slut. Likaså alla konflikter i övriga delar av världen. Asylsökande, och även flyktingar som redan fått uppehållstillstånd, strömmar tillbaka till sina hemländer i enorma skaror. Inte en enda flykting anländer längre till Sverige. Alla lämnar landet.

Från förut snöfattiga skidorter i Alperna, rapporteras om rekordstora snömängder och ihållande kyla. Issmältningen vid polerna har upphört och ersatts av glaciärer i tillväxt. I Sverige är det ordentlig vinter och skogshare-stammen ökar markant nu när deras vinterdräkt harmonierar med omgivande natur. Man noterar en sänkning av havsnivån om ca 0,5 meter.

Fjärt ringer och verkar märkbart tagen. ”Det ser ut som om det går fullständigt åt helvete. Det finns inte en enda asylsökande kvar och några klimatflyktingar är nog inte att räkna med längre. Jag kommer över för ett snack”.

Fjärt anländer och den förr så självsäkert leende entreprenören är bara skuggan av sitt forna jag. Han flackar med blicken, darrar på rösten och svettas ymnigt trots ringa fysisk ansträngning. Jag blir skrämd vid anblicken av hans förfall. Denne för så kaxige och förtroendeingivande mans förvandling skrämmer, och jag börjar ana vidden av en katastrof. Även jag börjar svettas och det flimrar för ögonen när jag betänker vår situation. Här står vi med lokaler för hundratals miljoner och inte en asylsökande inom synhåll.

När det brister för Fjärt och han storgråtande kryper ihop i min famn………………………..Vaknar jag.

”Herre min Skapare och Gud vilken vidrig mardröm”. Jag är genomblöt av svett och mina händer darrar en god stund efter uppvaknandet.  Hela denna dag, och även påföljande, sitter drömmen kristallklart etsad i mitt minne. När inte ens en månad lyckats sudda ut mardrömmen, börjar jag ana att det finns en högre mening med min nattliga upplevelse.

Alla de pengar som jag tjänat ihop under åren, på mer eller mindre tvivelaktiga affärer, har jag satsat i detta projekt. Tänk om det går som i drömmen. Tänk om det blir fred på jorden och mänskligheten inser sitt ansvar mot kommande generationer, och stoppar klimatkatastrofen.

Först nu börjar jag inse att detta kanske vore bra. Ja inte för våra affärer, men totalt sett.

Fjärt blir märkbart förvånad när jag berättar att jag vill dra mig ur, men när han får lösa ut mig för en rimlig summa, ler han åter på sitt karaktäristiska sätt. Våra vägar skiljs och jag återvänder till hembygden.

Mötet med hembygden blev efter alla dessa år lite omtumlande. Jag företar en nostalgisk resa genom GK och angränsande samhälle för att se hur saker och ting förändrats, eller förblivit som i ungdomen.

Jag styr kosan till, och genom, vår gamla vänort Mönsterås.  Kommunen har under lång tid styrts av Centern, med uppbackare, och vi är naturligtvis nyfikna hur ett långt maktinnehav påverkat vår granne.

Eftersom vi hade ett ganska trivsamt kapital i fickan, efter försäljningen av den numera döde hamiltonstövaren och efter överlåtelsen av aktiemajoriteten i Fjärts flyktingkoncept, anser vi oss ha råd att åka Taxi runt i bygderna. ”Masses Taxi” tar oss på en svindlande och vindlande resa i hembygden med omnejd.

Först åker vi till Mönsterås. Naturligtvis börjar vi med en färd utefter ”ströget”, med början vid OK- macken i norr. Där huserade i vår ungdom ”Shell” men denna förträffliga petroleumdistributör hade bytt namn och flyttat söderut.

Det första vi noterar vid vår färd söderut, är att Rubnerts kemtvätt hade avvecklats.  Kanske inte så konstigt, nu när folk köper billiga kläder av indiskt och asiatiskt ursprung som inte tål tvätt.

Nästa noterbara iakttagelse är att de vackra, gamla kastanjeträden på kyrkogården inte finns längre. Enligt rykte dog de efter hårdhänt hamling av någon klåpare som inte visste bättre.

Nästa tragiska upptäckt är att den gamla legendariska järnaffären ”DE Carlsson” slagit igen affärs- disken. Där kunde man förr inhandla 1 st. skruv om man bara var i behov av just denna enda skruv. Alldeles förträffligt. Nu måste man inhandla en påse med 20 st. av vilka man slarvar bort de nitton resterande.

Tack gode Gud! Modeerska huset står kvar, men tyvärr är den gamle hedersmannen innanför disken borta, och har ersatts försäljare av hemslöjd, tillverkad i fullmånens sken.

Thegerströms har slagit igen!! När detta står klart för mig, är det nära att hjärtat stannar. Skall man inte kunna sätta tänderna i en ”Thegerströms grovlimpa” längre? Detta är en tragedi i paritet med en avveckling av Systembolaget.

Men Systembolaget finns kvar, kan vi konstatera, efter att ha passerat f.d. Whita Hästen, som verkade tomt och öde. Bolaget ligger numera granne med en kooperativ inrättning, och man kunde vitsa till det och påstå att alla ”Konsumenter” nu är samlade på ett ställe.

Dessförinnan hade vi uppmärksammat att ”Åkes Livs” verkade dött, och att Gärdsö och KLS, inte längre såg ut att ha kapacitet att saluföra de himmelskt goda isterband som fordomdags förgyllde tillvaron för ortens korv-konnässörer.

Redan efter så kort resa hade vi fog för vårt påstående att det inte var bättre förr. Det var mycket bättre förr.

 

Hur skall det se ut när vi ber Masse köra österut, mot Nynäs och Oknö?

Halvvägs till Nynäs gör vi en halt, och får vårt förråd av underbart god, inlagd strömming uppgraderat. Tack ARNE!

Nynässerveringen, som vi med nostalgiska tårar minns från vår ungdom, verkar aningen öde. Efter att ha inhandlat en kopp kaffe och ett wienerbröd förstår vi varför.

Med de pengar vi har kvar, fortsätter vi österut, med målsättningen att stanna till för en bit mat, vid Oknö-restaurangen. När vi stannat på parkeringen, kastar vi oss chockade över mobilen, för att till polismyndigheten anmäla en fruktansvärd vandalisering. De gamla knotiga tallar, som var restaurangens charm och signum, hade vandaler sågat ner.

Sent om sider anländer ordningsmakten och vi får den förbryllade, ja rent obegripliga informationen, att det är ägaren själv som ombesörjt avverkningen. Här får vi klart för oss vådan av att kommunen avhänder sig bestämmanderätten över egendom, värd att värna.

För att demonstrera lite spänst och djävlar anamma, lämnar vi Masse med taxametern tickande, för att ta en promenad utefter strandkanten, ut till vårt slutmål, ”Oknöbryggan” där vi i vår ungdom förgyllde tillvaron för traktens unga damer vid de s.k. ”Bryggdanserna”. Namnet fick tillställningen på grund av stort intag av maltdrycker, bland de mer eller mindre dansanta festdeltagarna.

Halvvägs vänder vi, efter att ha fått kryssa mellan tyskregistrerade bilar nedkörda ända till strandkanten, och halkat omkring bland fiskrens från gäddor och andra östersjövarelser. Vi beslutar oss för återtåg, men innan den sätts i verket, tycker vi att det skulle smaka bra med en bit mat på matserveringen i utländsk ägo. Inledningsvis tror vi att det är stängt. Det är tomt och öde. Vi känner på dörren. Den ger vika, och efter en stund kommer personal, som trots att de varken talar svenska eller engelska, verkar få klart för sig att vi önskar lite födointag.

Efter att ha väntat en rundlig tid får vi ge upp, och återvänder till ”Masses Taxi”, lika hungriga som när vi kom. Denne hedersman har slagit av taxametern, och efter en elegant U-sväng anträder vi resan till ”Statoil” där vi stillar vår hunger med två kokta med bröd. Vi tar farväl av Masse, som huserar i grannskapet, och tar en välbehövlig promenad för att neutralisera kaloriintaget.

mars 17, 2014 at 7:00 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 12

När jag och Otis sluppit ur fängsligt förvar och återvänder till Engelska landsbygden, möts jag av beskedet att Hamiltonstövaren ”Sune” varit lite hängig under min bortavaro. Omgivningen har naturligtvis dragit slutsatsen att Hunden saknat sin älskade husse och av det skälet varit lite deppig. Jag ser direkt att något är fel och ett veterinärbesök ger det sorgliga beskedet att Sune lider av obotlig cancer. I förvissning om att veterinärens tystnadsplikt fungerar, säljer jag Stövaren till den man som erbjudit 1 miljon pund. I signifikativ storsinthet halverar jag köpeskillingen och drar med 500000 pund på fickan tillbaka till Sverige, innan Sune hinner avlida.

Tillbaka på fosterjorden tar jag kontakt med Fjärt Karlsson igen. Jag minns hans ord om flyktingförläggningar och stora inkomster. Fjärts idé var att köpa upp en massa lokaler som sedan, för grova penningar, skulle hyras ut som förläggning för asylsökande.

Fjärt är den mest drivne affärsman jag träffat. Oerhört effektiv och befriad från effektivitetshämmande empati och samvete. Dessutom sällsynt framsynt. Fjärt begrep att klimatförändringen inom några decennier skulle höja havsnivåerna så pass att millioner efter millioner av invånare i havsnära miljöer snart drivs på flykt.

Dessutom begav han sig ut på en världsomspännande turné där han med hjälp av sin provocerande framtoning skapade konflikter och underblåste redan existerande. Allt i syfte att orsaka strider och flyktingströmmar.

Vi råkade ibland på fastighetsägare som inledningsvis inte var pigga på försäljning. Då parkerade Fjärt sin turnébuss i grannskapet och ur högtalare på busstaket strömmade musik av ”Vikingarna, Kicki Danielsson och Herreys” på högsta volym ända tills att den motvillige ägaren gav med sig. Metoden var så effektiv att de flesta redan efter några inledande ackord skrev under kontrakten.

Vid ett tillfälle hamnade Fjärt av en händelse utanför Byggmästare Percy Nilssons bostad i Malmötrakten. Percy blir så förbannad att han borrar hål i samtliga däck på turnébussen. När byggmästaren kommer underfund med vem kan stungit haver, blir han så skrämd att han lovar att bygga en stor förläggning, gratis, åt Fjärt, bara han slapp att bli indragen i en juridisk tvist med den slipade entreprenören.

Snart hade vi tillskansat oss i stort sett alla tomma lokaler i riket. Det var semesterbyar och hotell med dålig lönsamhet. Uttjänta fabrikslokaler och föreningshus. Nedlagda naturbruksgymnasier och andra utmönstrade friskolor.

Vi ansåg oss ganska snart färdigrustade för att ta hand om en strid, lönsam ström av flyktingar. Under tiden följde vi nyhetssändningarna med intresse och gladde oss åt reportage om smältande poler, snöfattiga vintersportorter och forskarrön som indikerar stigande havsnivå. Ibland noterade vi illavarslande fredstrevare i krigsområdena, men till vår belåtenhet blossade striderna snart upp igen.

Vi hade investerat ett ansenligt kapital i förläggningarna så det gällde att få igång verksamheten så snart som möjligt. Det droppade in något tusental krigsflyktingar men de räckte inte till för att få fart på kommersen. ”Vi måste få till lite inhemsk oro i väntan på den stora klimatkatastrofen” menar Fjärt. ”Vi åker runt i grannsocknarna och terroriserar så att de ser sig tvungna att fly”.

Ännu en gång kommer Fjärts turnébuss till pass. Vi lastar in utrangerade gamla svensktoppsartister, och sedan ger vi oss ut i grannskapet på en turné som kom att leva kvar länge i medborgarnas minne. Vi levererar en musikunderhållning så extraordinärt vidrig att åhörare som kom i vår väg flydde hals över huvud för att sätta sig i säkerhet på våra förläggningar. Med hänsyn till folkhälsan vill vi inte hänvisa till några exempel. Jo, ett prov kanske. Då skall ni notera, att detta var det i särklass bästa. Ni förstår hur resten lät.

mars 3, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Von Bloghsters memoarer – del 11

Senast vi hörde från broder Loke redogjorde han för sin tid i Realskolan och nu är vi tillbaka lite mer i realtid. I avsnitt 9 hade Loke just upptäckt den fantastiska likheten mellan hans, och Joe Cockers sångröst.

”Joe Cocker får höra talas om min verksamhet i Sverige, och efter att sett mig på TV kontaktar han mig. ”Bloody hell, Mr.Bloghster! Come over to Sheffield and let’s discuss.” Det visar sig att Joe vid tillfället var ganska nedgången av drycker och preparat och han behövde nu någon som kunde stå på scen i hans ställe. Rösten var identisk, och efter visst manipulerande med utseendet kunde jag slutföra Joes turné på den Engelska landsbygden utan att falsariet avslöjades.

Under min resa i England träffade jag av en slump på den gamle legendariske sångaren i ”Roxy Music”, Bryan Ferry. Bryan var ute på landsbygden för att stötta sonen Otis kamp mot förbudet för rävjakt till häst, s.k. ”Fox Hunting”.  Engelska miljöorganisationer hade fått det politiska etablissemanget att ta, det för engelsk landsbygd så fatala beslutet, att förbjuda rävjakten.

Nu undrar ni naturligtvis hur detta hänger ihop. Jo, ”foxhunting”, i denna skepnad, innebär att ett stort antal Foxhounds, ett ”pack”, förföljer räven som naturligtvis försöker att rädda sitt skinn. Jägarna följer jakten på hästryggen och den som först kommer fram när, hundarna tagit räven har ”vunnit”.

Man kan tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår. Delar av det Engelska jordbrukslandskapet korsas av häckar kors och tvärs. Odlingshinder, om man ser det med lantbrukarögon, men en viktig detalj för ”steeplechasen” under rävjakten och oerhört värdefullt för viltet och viltvården.  Lä, och skydd för grödor och fältvilt. När rävjakten försvinner, försvinner nog också en stor del av häckarna, och därmed skyddet för viltet.

Bryan var, och är, den oomtvistade eleganten på scenen. Alltid oklanderligt klädd, oftast kostym, ibland slips, och alltid omgiven av galanta, skönsjungande damer. Inga trasiga jeans här inte.

Jag blev lite avundsjuk på hans handlag med damerna, och gjorde, inte utan framgång, trevande försök att komma i närkontakt med skönheterna. Detta observerade Bryan och jag tyckte mig spåra ett visst ogillande. Om detta hade något samband med inbjudan till en rävjakt, som sonen Otis, illegalt arrangerade, vet jag ej.

Jag hade vid tidpunkten med mig min hund, en Hamiltonstövare, som jag inte kunnat ordna pålitlig skötsel av på hemmaplan, så han fick följa med till Storbritannien under min turné. Hunden, en välväxt hane, var oerhört intresserad av räv. Detta fick Otis höra talas om, varför jag fick erbjudandet att låta hunden ingå i släppet.

Vi sitter upp en dimmig höstmorgon och det brokiga Foxhound-packet får ganska omgående slag och drevet är fort nog igång. Ett trettiotal hundstrupar ger hals, men man kan ganska snart urskilja att en ensam hund ligger en god bit före på löpan. ”Men va faen. Det är ju Sture” (min Hamilton-hane hette så). Medan detta står klart för mig kan jag också notera att den hingst jag blivit tilldelad inte är att leka med. Ett fullständigt monster, som gör allt för att kasta mig ur sadeln.  Han brallar och krumbuktar och försöker medvetet att skala av mig mot stenar och träd. Med tur och skicklighet lyckas jag hålla mig kvar i sadeln samtidigt som jag noterar att hästen trots allt följer hundarna i jakten på Mickel. Sture ligger i hasorna på räven, och jag och hingsten ligger en god bit före övriga i det beridna följet. Hästen har nu lugnat sig och har förmodligen fått ett visst förtroende för mig eftersom jag inte ramlat av. Han känner instinktivt att han rids av en man som inte bara kan tygla bångstyriga kvinnor.

Efter ytterligare några kilometer är jakten över. Räven har tröttnat på leken och har tagit ryggskydd mot ett träd för att ge den envisa förföljaren en minnesbeta. Det var det sista han tänkte i livet, för Sture avlivar mickel sekundsnabbt.

Sent omsider är övriga hundar och ryttare framme och jag möts av avundsjuka, men också beundrande blickar, framför allt från Bryans galanta damer som ridit med på jakten.

Vi sitter ner vid en häck och förtär en charmant lunch- korg som tjänstehjonen serverar oss från bakluckan i Range-Rovern.

Bryan Ferry visar sig vara en enastående trevlig, belevad och humoristisk man. Han erkänner utan omsvep att det var hans ide med hingsten, som skulle få mig att framstå som en tafatt, avkastad och föga attraktiv konkurrent om kvinnornas gunst. Nu är det fritt fram. Jag får tillstånd att nyttja vad som faller mig i smaken och även damerna ger med glädje sitt tillstånd.

Bryan avslöjar en liten intressant, men föga känd detalj. Vid den tid då Bryan bildade sin rock-grupp, besökte han Sverige, och faktiskt också Gröna köpingen. Han hamnade av en slump på dåvarande ”Roxy- Biografen” och att efter att par timmar avnjutit den enastående komforten i de manchester- tygklädda fällstolarna var han klar över bandnamnet: ”Roxy Music” Mjuk, skön, soft, Laid back rock och popmusik.

Efter denna premiär i Fox-hunting var jag frälst. Likaså stövaren Sture. Jag erbjöds fantasisummor för min eminente rävhund men jag tackade naturligtvis nej. När budet var uppe i 1miljon pund kliade det lite i plånboken men jag avstod. Däremot erbjöd jag mina tjänster i ett försök att påverka det politiska etablissemanget att upphäva rävjaktsförbudet.

Jag och Bryans son, Otis, åker till London för ett besök på parlamentet där vi ämnar tala ledamöterna tillrätta.

Tyvärr blir Otis lite upphetsad och våldsam och det hela slutar med att vi avhyses med ordningsmaktens hjälp och vi tillbringar senare en tid i fängelse för vår rättmätiga kamp mot räv-jaktförbudet. Otis döms till 4 månader och jag får dubbelt upp, eftersom jag var utlänning. Om ni trycker här så ser ni efter ca 6 minuter hur Otis och jag stormat in och ställer till lite oreda, så nu vet ni att jag inte ljuger.

När det drar ihop sig till frigivning för Otis, kommer Bryan, den gamle hedersknyffeln, och ger en konsert för oss, och övriga interner. Passande nog sjunger han Dylans ”All along the Watchtover” Tryck här får ni höra. Ingen fattar misstankar över att Bryan denna gång kompletterat sättningen med en gammal hederlig kontrabas”, ståfela”. Inte heller väcker det uppmärksamhet att det stora fodralet bärs in på scenen, tomt.

Jag tar efter konserten plats i fodralet.  Vi kommer utan problem ut ur anstalten, och efter ett tårögt farväl, ser jag snart Dovers vita klippor avlägsna sig i fjärran.

februari 19, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

november 2021
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se